Dr RUDOLF STEINER, KÖPENHAMN den 6 JUNI 1911. GA 15
Den andliga ledningen av människan och mänskligheten II
Mina kära vänner,
I de närmaste föredragen vill jag tala med er om ett ämne som är viktigt för människan både i fråga om det vanliga, vardagliga livet, viktigt också för de undantagsfall i livet då ödet verkar lägga på oss alldeles särskilda prövningar, viktigt också för allt det som vi kallar det högre livet, utvecklingen av människans själ in i de andliga världarna. Ty allt – det regelbundna och det avvikande livet i vardagen och det högre livet in i de andliga världarna – pekar till sist på något som vi i den allra vidaste meningen kan kalla: den andliga ledningen av människan och också av hela mänskligheten.
Det är i vår tid inte helt lätt att göra sig fullständigt begriplig när det talas om denna andliga ledning av människan. Ty vi lever ju i en tidsålder där människan inte ens gärna hör att hon ”leds”, och att det hör till människans väsen att underställa sig en ledning, liksom av en högre makt. En ledare i fråga om det ena eller det andra vill människan idag bara alltför gärna vara; en ledare – ja, men en ledd? Det tycks strida mot allt vad människan idag tänker om sin värdighet, sin självständighet och sin frihet! Ändå finns det ett mycket enkelt självexperiment för människans själ, ur vilket med full klarhet först och främst kan framgå hur människan underställer sig en, om vi också först måste säga okänd, ledning.
Detta enkla experiment består i att man oftare i sitt liv, när man blir allt äldre, håller en liten återblick på det man har upplevt och gjort, tänker tillbaka lite på det man kanske i sin ungdom gjorde, vad man i en senare livsålder gjorde — gjorde eller sade — hur man uppfattade en eller annan händelse som drabbade en, och så vidare.
Om man tänker på detta en gång – tänker oftare, alltid tänker – när åter några år har förflutit, då kan man göra en märklig upptäckt. Denna upptäckt gör inte bara den människa som står mitt inne i det vanliga livet, utan i mycket högre grad gör den människa det som redan har genomgått lite andlig utveckling. Och i ännu högre grad görs samma erfarenhet till och med av den invigde.
En märklig upptäckt gör vi där. När vi så frågar oss: Vad har du sagt eller gjort i den eller den tiden av ditt liv? – Då visar det sig mycket ofta att man har gjort en hel mängd saker – man kommer då på saker som man egentligen först nu förstår. Där har man, för sju eller åtta år sedan, eller kanske för tjugo, tjugoett år sedan, gjort saker som man nu helt säkert vet: Först nu räcker egentligen ditt förstånd så långt att du kan förstå de saker som du då gjorde!
Många människor gör aldrig sådana självupptäckter, därför att de inte strävar efter dem. Men det är utomordentligt viktigt att människan ofta håller en sådan invändig betraktelse. Ty från ett sådant ögonblick, där människan kommer fram till: Du har egentligen i tidigare år gjort saker som du först nu börjar förstå; ditt förstånd var ännu inte moget för att förstå sakerna då gjorde du dem, rentav talade om dem — från ett sådant ögonblick, när man gör sådana upptäckter, går något ut som en känsla i människans själ:
Man känner sig som beskyddad av en god makt som verkar igenom en!
Man börjar få alltmer förtroende för faktum att man egentligen i ordets högsta mening ändå inte är ensam i världen och att det man förstår, det man kan, i grunden bara är en liten del av det man har att fullborda i världen.
Man kan, om man gör observationen oftare, höja något som teoretiskt är mycket lätt att inse till en full levnadspraktik. Teoretiskt lätt att inse är: Om allt som människan måste göra för att hon ska kunna leva överläts åt hennes egen förstånd, hennes egen intelligens, så skulle hon inte komma särskilt långt – verkligen inte särskilt långt. Ty vi behöver bara teoretiskt besvara denna fråga på följande sätt: När gör människan egentligen de konstnärligaste handlingarna ur sig själv? När handlar hon allra visast ur sig själv? Det gör hon ungefär fram till den tidpunkt då hon fortfarande kan minnas tillbaka, när hon senare i livet blickar tillbaka på de förflutna åren. Om ni blickar tillbaka på det som hände för tre, fyra, fem år sedan och så vidare, så kommer ni med ert minne fram till en viss punkt; längre går det inte. Då kan föräldrarna, eller de som var med tidigare i ert liv, berätta för er vad ni gjorde som barn; men det egna minnet räcker bara tillbaka till en viss punkt.
Det är också den tidpunkt då människan har lärt sig att känna sig som ett jag.
Hos de människor som i det normala livet minns tillbaka är detta fallet i tre eller tre och ett halvt års ålder. Men före denna tid har människans själ på människan själv gjort de allra visaste saker, och aldrig kan människan senare, när hon kommer till sitt medvetande, åstadkomma något så storslaget och väldigt ur sig själv som hon i de allra första åren av sin barndom utför i det omedvetna. Ty vi vet att vi genom vår födelse för med oss in i den fysiska tillvaron det vi har med oss som frukterna av tidigare inkarnationer. Och när vi föds är vår yttre hjärna till exempel ännu ett mycket ofullkomligt instrument. Då måste människans själ nu inarbeta de finare indelningarna. Men under dessa tider måste inte bara det ske, att vi plastiskt måste finbearbeta vårt hjärna, utan vi lär oss också tre av de viktigaste sakerna innan vi kommer till medvetande. För det första lär vi oss att orientera vår egen kroppslighet i rummet. Vad som därmed sägs beaktar dagens människa alls inte ordentligt; ty däri ligger en av de väsentligaste skillnaderna mellan människan och djuret, i det att djuret från början är bestämt att utveckla sin jämvikt i rummet. Det ena djuret är ett klättrande djur, det andra ett simmande djur och så vidare. Djuret är från början så organiserat att det på rätt sätt placerar sig i rummet, och detta gäller ända upp till de mest människoliknande däggdjuren.
Om zoologerna skulle tänka över detta faktum skulle de mindre betona att till exempel människa och djur har så och så många likartade muskler och så vidare, ty sådant kommer mycket mindre i betraktande än faktum att människan inte från början får med sig sin jämvikt; ty den måste hon själv skaffa sig.
Det är oerhört betydelsefullt att människan måste arbeta på sig själv för att röra sig från ett väsen som krälar på marken till ett sådant som kan gå upprätt. Det är människan själv som ger sig sitt vertikala läge, sin jämvikt i rummet, som försätter sig i förhållande till tyngdkraften.
Jag kan här bara antyda detta och vet mycket väl att en del från zoologisk sida invänder mot sådana saker, och det sker också idag. Men i framtiden kommer även zoologerna att finna att det är riktigt att människan själv som under loppet av sin första barndom skaffar sig sin jämviktsorganisering gentemot tyngdkraften.
Det andra som människan själv lär sig — verkligen ur den individualitet som går från inkarnation till inkarnation, från förkroppsligande till förkroppsligande — är språket, genom vilket hon får veta sanningen från sina medmänniskor och själv kan uttrycka den. De pedagoger som djupare ser in i det mänskliga maskineriet vet mycket väl att en människa som skulle flyttas ut på en öde ö och inte vara tillsammans med andra människor inte skulle lära sig språket. Det vi ärver, det som är inplanterat för senare år, så att det lyder under arvets principer, det beror inte på att människan är tillsammans med sina medmänniskor. Vi är till exempel från början, genom arvets förhållanden, föranledda att i det sjunde året byta tänder. Där kan vi vara ute på en öde ö; om vi bara har möjlighet att växa upp kommer vi att byta tänder ändå. Men tala lär vi oss bara om vår själ som sådan blir uppmuntrad; om det som vi bär från liv till liv uppmuntras. Vi måste under den tiden forma grodden för vårt struphuvuds utveckling, där vi ännu inte har vårt jagmedvetande. Före den tid, fram till vilken vi minns tillbaka, måste vi lägga grodden till utformningen av vårt struphuvuds utveckling, så att vårt struphuvud kan bli ett språkorgan.
Och sedan finns det ett tredje, om vilket det är mindre känt att människan lär sig det genom sig själv, genom det som i hennes inre lever från inkarnation till inkarnation: Det är livet i tankarna själva. Vi ger oss därför i kast med bearbetningen av hjärnan, därför att hjärnan är tankens verktyg. Hjärnan är därför till att börja med så oplastisk, därför att människan först formar den och därför att den är instrumentet för hennes tänkande, det vill säga för det liv som människans liv på jorden kan vara; ty människan måste leva i tankar med sina medmänniskor, då lever hon först i sanning. Och skulle hennes tankeliv förkrympa, så skulle människolivet inte vara det fullständiga på jorden.
Varför kan vi lära oss så mycket i de allra första åren av vårt liv? Vi skulle verkligen, om det berodde på vår klokhet, inte kunna åstadkomma det vi utan vår klokhet åstadkommer i vår första livstid, det vi ännu ur det omedvetna – men icke desto mindre ur vår själ, ur vår individualitet – åstadkommer under de allra första åren. Varför kan vi allt detta? Jo, vi kan det av den anledningen att vi, under de första åren av vårt liv, med vår själ — ja, med hela vår individualitet — är mycket mer anslutna till de andliga världarna, hos de högre hierarkierna, än senare.
För den klärvoajanta, som har genomgått en andlig utveckling så att han kan följa de verkliga andliga förloppen, inträder vid den tidpunkt då människan får sitt jagmedvetande något oerhört betydelsefullt. Medan det vi kallar „den barnsliga auran“ i de första levnadsåren, som en underbart gyllene, mänskligt-övermänsklig intelligens svävar kring barnet — och svävar så, att denna barnsliga aura, den egentliga, högre delen av människan, överallt har sin fortsättning in i den andliga världen — tränger i den tid då barnet lär sig säga jag till sig själv, denna aura mer in i det inre.
Människan lär sig att känna sig som ett jag, att känna sig som jag, genom att det som tidigare var anslutet till de högre världarna går in i hennes jag. Från den stunden lär hon sig allt genom sitt medvetande, lär sig överallt att sätta sig själv i förbindelse med yttervärlden. Det har hon tidigare inte gjort. Tidigare var sakerna så att de, liksom en underbar drömvärld, svävade över henne. Men hon verkade också inifrån anden, verkade så djupt in i sin kroppslighet, att hon kunde forma sitt hjärna ur anden.
Jag har redan pekat på att man inte med orätt säger: „Även den visaste kan ännu lära av ett barn.“ – De största mästare kan lära av barn. Varför? Därför att man – om jag får använda det triviala uttrycket – vid det som omger barnet som aura har något som en telefonanslutning till de andliga hierarkierna, till den andliga världen. Där strömmar något in från de andliga världarna in i den barnsliga auran, in i människan, och människan är där omedelbart som enskilt väsen underställd ledningen av hela den andliga världen. De andliga krafterna från hela den andliga världen strömmar in i människan. Det är de som ställer henne upp, som för henne så långt att hon övervinner tyngdkraften; det är de som formar hennes struphuvud; som formar hennes hjärna så, att den blir ett levande led för tankar, känslor och moral. Där arbetar hela den andliga världen in i människan.
Det är samma värld som det kommer ifrån som vi också senare känner, när vi så står inför faktum: Ibland talar du bättre än du egentligen efter ditt förstånd, efter din klokhet, kan tala; ja, ibland säger något som du själv knappt kan förstå!
Då känner man så riktigt: När man med födelsen trädde in i den fysiska världen var man ännu inte så helt undsluppen den värld som man lämnade vid inträdet i det fysiska tillvaron; man var ännu förbunden med den. Sedan träder det som man har som en del av andligheten in i vår kroppsliga gestalt och följer oss. Men ofta är det så att vi känner: Det som är inlagt i oss är inte bara ett högre jag som efter hand ska utbildas, utan det är något som redan är där och ofta bringar oss att växa ut över oss själva.
Vi kommer under loppet av dessa föredrag att se att detta — som där i den första barndomen svävar kring oss och sedan träder in i människan — senare fortfarande står i ett mycket märkligt förhållande till vår kropp och hela vår yttre människa. Allt som människan kan frambringa av ideal, av konstnärliga ting, men också allt som hon kan frambringa av naturenliga läkekrafter i sin egen kropp — det kommer inte från det vanliga förståndet, utan från de djupare krafterna som i de första åren arbetar på vår uppställning, på präglingen av struphuvudet — ty det är samma krafter som senare finns kvar i oss, till exempel när vi säger: Yttre krafter kan nu inte längre hjälpa oss; då måste vår egen kropp hämta fram de djupare läkekrafterna som slumrar nere i djupet av vår organism.
Och vidare kommer också därifrån de bästa krafterna till oss, när vi vill gå upp i den andliga världen och göra vår själ till ett klärvoajant organ.
Nu kan en fråga ligga mycket nära: Varför stannar då, efter högst tre till tre och ett halvt år, detta som vi har av högre krafter som lyser in i vår kropp? Varför vill det sedan vara annorlunda?
Den ena halvan av svaret kan ni lätt ge er själva; ty den ligger i följande. Om dessa högre krafter fortsatte att verka på samma sätt skulle vi alltid förbli barn. Då skulle vi inte komma till jagmedvetande. Det som tidigare verkade utifrån måste gå in.
Men det finns en mer betydelsefull grund som kan upplysa oss ännu mer än det nyss sagda om människolivets hemligheter, och det är följande. Genom de teosofiska metoder som ni från de tidigare föredragen eller på annat sätt har lärt känna, erfar vi att den mänskliga kroppen, som den är idag, är något som har blivit till, att den i tidigare tider har undergått en utveckling. Vi vet också att den har genomgått denna utveckling så att olika krafter har verkat på den – verkat på den fysiska kroppen, på eterkroppen och på astralkroppen – vilka inte har format den mänskliga fysiska kroppen, och inte heller eterkroppen, så som de skulle ha blivit om krafterna från sådana väsenden som vi kallar de luciferiska och de ahrimaniska inte hade verkat på den.
Den mänskliga kroppen har uppkommit ur krafter som har format den på ett visst sätt sämre än den skulle ha blivit om bara den ena sortens krafter hade varit verksamma, de krafter som härstammade från de goda, de mänskligheten framåtbärande gudomliga väsendena. Det är ju orsaken till lidande och sjukdom – och även till döden – att också dessa andra krafter, de luciferiska och de ahrimaniska, har verkat. Det vi för med oss in i tillvaron genom födelsen är bättre än allt annat som finns hos oss; det innehåller förvisso krafter av den högsta andlighet.
Och skulle det vilja verka längre än tre till tre och ett halvt år, i genomsnitt räknat, i människans fysiska kropp, så skulle kroppen inte kunna uthärda ett sådant verkande. Ty den fysiska människokroppen är så organiserad att den i den form som människoväsendet verkar in från den andliga världen överhuvudtaget bara tål en sådan verkan i tre till tre och ett halvt år. Den mänskliga kroppen skulle gå sönder om dessa krafter som formar organismen i de första barndomsåren, när den ännu är mjuk, så att den blir ett gående och stående väsen, skulle fortsätta att verka på detta sätt längre.
Dessa krafter är så storslagna att om de senare fortfarande verkade så skulle vår organism gå sönder under dessa krafters helighet. Efter tre till tre och ett halvt år är tiden inne, då i grunden dessa krafter som verkar in i människan i de första barndomsåren skulle verka förstörande.
Men därur framgår för oss en tanke som kan ha stor praktisk vikt, en tanke som ni vet är uttryckt i Testamentet, i evangeliet; mycket konkret gestalt får där det ordet: Om ni inte blir som barnen kan ni inte komma in i himmelriket! Ty vad skulle det högsta idealet för människan vara om det som nu har sagts är riktigt? Att alltmer närma sig dit där man medvetet lär sig behärska det man omedvetet behärskar under de första barndomsåren!
Det är i sanning något av det högsta som människan kan föreskriva sig som ideal: att föra över i medvetet liv, och på medvetet sätt låta verka, det som verkar i de första barndomsåren. Det är ett stort ideal, ett så stort ideal att människan kan säga sig följande när hon en gång riktigt allvarligt tänker över sig själv:
Att gå igenom de på varandra följande inkarnationerna måste ha en mening. Vi har i det förflutna gått igenom på varandra följande inkarnationer; vi kommer att gå vidare när jorden i sin utveckling går framåt genom följande inkarnationer. Då kommer en gång tidpunkten då jorden har nått slutet av sin bana, då resten av jordplaneten kommer att falla bort från alla människosjälar, liksom den mänskliga kroppen faller bort vid döden när människosjälen – för att fortsätta leva – träder in i ett andligt rike för att leva livet mellan död och en ny födelse.
Och då kan det framstå för oss som det högsta idealet att vi då har kommit så långt genom alla lärdomar, och genom arbetet i våra inkarnationer, att det blir medvetet – det som har lärt oss att behärska hela kroppen och hela vår människa, det som i de första barndomsåren verkar in i kroppen – så att vi först genom detta blir till människor.
Det är ju vårt högsta ideal att vi lär oss att göra oss till hela människor så som vi kan i de första levnadsåren under hjälp, under kraft från de andliga hierarkierna omedvetet. Då framträder för vår själ en tanke som fyller oss med ödmjukhet – men också med ett riktigt medvetande om människovärdighet, nämligen tanken: Vi är inte ensamma.
I oss lever något som alltid kan ge oss beviset: Vi kan höja oss som människor över oss själva, höja oss till något som redan nu växer utöver oss och som kommer att växa från inkarnation till inkarnation med oss; det lever i oss, så sant som vi är människor!
Det är det realt blivande idealet i oss som kommer att höja oss över oss själva. Allt bestämdare gestalt kan denna tanke ta, och ger oss då något oerhört lugnande och upphöjande – men också en motsvarande ödmjukhet och beskedlighet. – Vad har vi där i oss? Sannerligen en högre, en gudomligare människa, om vilken vi levande kan känna: Han är i oss!
Då kommer väl lätt ögonblicket då vi i livet säger oss: Det bästa vi kan göra kan vi då göra när vi – med allt som är i oss, vad vår klokhet är, ja vad själva vår redan uppnådda moralitet är – så rätt överlämnar oss åt den bättre människan, offrar oss åt denna bättre människa – och utplånar och dämpar ner all stolthet och allt vad vi har av övermod gentemot det som där verkar i oss! – Då känner vi att det finns något i oss som så riktigt lever i de första tre barndomsåren och gör oss till människor. Och vi är medvetna, när vi tänker över det som nu har sagts: Så som människan är idag är hon ofullkomlig och kan inte medvetet bära i sig det som i de första levnadsåren verkar i henne; hon måste först göra sig fullkomligare för att medvetet kunna bära inom sig det som nu, i de första tre barndomsåren, verkar omedvetet i henne.
Om nu en människa stod framför oss, och det genom några världsmakter kunde ombesörjas att det vanliga jaget togs bort från människan — vi skulle alltså behöva anta: Det skulle kunna uppnås att detta vanliga jag, som har gått med människan genom inkarnationerna, togs bort ur den fysiska kroppen, eterkroppen och astralkroppen, och vi kunde föra in i henne ett sådant jag som verkar i samband med de andliga världarna — vad skulle hända med en sådan människa?
Efter tre år skulle hennes kropp behöva gå sönder! Det skulle behöva ske något genom världskarmat så att hon inte kunde leva längre än tre år i denna kropp!
Först vid slutet av jordens bana kommer människan att kunna känna i sig det som låter henne leva längre än tre år. Men då kommer människan också att säga sig: Inte jag, utan detta högre i mig, som alltid har varit där, det arbetar nu i mig. – Under tiden kan hon ännu inte säga det, utan hon skulle högst kunna säga: Hon känner det, men hon har ännu inte kommit dit med sitt verkliga, reala mänsklighetsjag.
Jag frågar er nu – och besvara var och en frågan själv: Om det nu någon gång, i den tid då jordens tid ännu inte har löpt ut, ställs en mänsklig organism in i världen och det under något år genom vissa världsmakter skulle åstadkommas att jaget togs bort, såsom det har utvecklats, och det jag som verkar i de första tre barndomsåren senare skulle verka så att det stod i samband med de andliga världarna, med hierarkierna, alltså skulle verka som det gudomliga jaget självt: Hur länge kunde en sådan människa leva?
Tre år! Ty då skulle något behöva inträffa genom vilket ödet förstörde denna kropp.
Det var ju där – när en mänsklig organism stod vid Johannesdopet, vid Jordan, när jaget hos Jesus från Nasaret – om vilken man sannerligen kan säga att det måste bli som barnen för att det ska kunna träda in i himmelrikena – när detta gamla jag gick bort, och när det högre jaget sänkte sig ner i de tre kropparna. Men därmed var nödvändigheten given, eftersom ett sådant jag bara kan leva tre år, att hela skeendet måste förlöpa så att efter tre år detta jordiska liv var till ända.
Där har ni hela det djupa sammanhanget mellan det som är ledaren i människan, det som som i gryningsljuset lyser in i vår barndom, det som alltid verkar; som verkar under ytan av vårt medvetande som det som är vårt bästa, och mellan det som en gång trädde in i hela mänsklighetens utveckling så att det kunde stanna tre år i ett mänsklig hölje.
Vad lärde detta jag, som där hänger samman med de andliga hierarkierna, som då trädde in i människokroppen hos Jesus från Nasaret, så att dess inträde framställs symboliskt, under tecknen av den nedstigande anden i form av duvan, med orden: Detta är min högt älskade son, i dag har jag fött honom! – ty så lydde orden ursprungligen – det vill säga: då nedsänker sig i en mänsklig kropp den sanne människosonen, som annars bara visar sig som i en skuggig gryningsbild i de första tre barndomsåren?
När vi ställer detta bild framför oss har vi samtidigt ställt det högsta mänskliga idealet framför oss. Ty det betyder ingenting annat än att det berättas för oss:
I varje människa är Kristus igenkännbar!
Och om så inga evangelier eller heliga skrifter skulle säga: ”En gång har en Kristus levt”, så skulle vi genom vår egen natur känna igen att Kristus lever i oss. Även om alla dokument hade gått förlorade och ingenting av dem hade bevarats skulle vi ändå känna igen det, därför att vi rätt bedömer det som i oss lever i de tre första åren av vår barndom, att Kristus var där. Vi behöver inga urkunder och dokument, ty Kristus är igenkännbar ur naturens lagar.
Vad känner vi igen ur naturens lagar när vi nu minns det som Kristus också sade: Jag vill, för er människor, vara ett sådant ideal som i anden låter er uppfylla det ni annars uppfyller i det kroppsliga. – Ja, vad uppfyller vi i de tre första åren av vårt liv i det kroppsliga? Vi lär oss gå, fysiskt gå, ur anden; det vill säga människan visar sig sin väg ur anden. Vi lär oss tala, det vill säga prägla sanningen, ur anden – eller med andra ord: Människan utvecklar sanningens väsen ur ljudet i de första tre åren av sitt liv. Och det liv som människan lever på jorden som jagväsen får sitt livsorgan genom det som utbildas i de första tre åren av barndomen. Så lär vi oss kroppsligt, helt fysiskt med våra ben, att gå. Vägen lär vi oss; vi lär oss sanningen och vi lär oss livet – att leva i anden. Ingen bättre tolkning av orden „Om ni inte blir som barnen kan ni inte komma in i himmelriket“ kunde ges. Inget djupare ord kunde jagväsendet hos Kristus prägla – detta samma jag som under tre år vistades i livet som: Jag är vägen, sanningen och livet.
Sådana ord — som talas in liksom genom evighetens dörrar; in ur anden till mänskligheten för att mana människorna om vad som verkligen är, och hur de skall leva sitt liv som människor — sådana ord ställer hela mänsklighetens utveckling framför vår själ.
Och om vi också vill känna den art av andlig ledning som vi kan känna när vi i sanning tänker på Kristus, då behöver vi bara låta våra tankar sväva till det storslagna, majestätiska faktum – ty det är det! – att genom det barnsliga jaget verkar hierarkiernas arbete in för att lära oss gå, tala och tänka, det vill säga ge oss ett mål, låta sanningen strömma genom oss och visa oss livet på rätt sätt.
Vi kan mäta detta faktums storhet på vad Kristusidealet gör av oss när vi efterlever det. Då dundrar orden in som bävande ur evigheten själv, ur människoväsendets evighetsbestämmelse och in i hela vår känsla: Jag är vägen, sanningen och livet!
Då känner vi att det är obefogat att fråga: Varför träder vi, när vi redan har genomgått så många inkarnationer, alltid åter in som barn i tillvaron? Ty vi vet att denna ofullkomlighet är en ständigt pågående påminnelse om det högsta som lever i oss. Och vi kan inte ofta nog – åtminstone varje gång vid ingången till varje liv – bli påminda om denna stora faktum.
Det är inte bra om man i andevetenskapen – eller teosofin, eller överhuvudtaget i ockultismen – talar mycket i definitioner, mycket i begrepp. Bättre är det om man karakteriserar, och försöker framkalla en känsla av det som är. Därför försökte jag idag framkalla en känsla av det som är; vad som är i de första tre åren av vårt liv, av varje mänskligt liv, och vad som kommer fram när vi låter livet belysas av det ljus som strålar ut från ljuset på korset på Golgata. Ty då får vi en känsla, en känsla av hur en impuls går genom mänsklighetens utveckling, om vilken man med rätta kan säga att det pauliniska ordet Inte jag utan Kristus i mig! måste bli sanning.
Behöver man för detta svära vid någon ”positiv” urkund? Behöver man något yttre dokument för att komma till denna Kristuskraft? Nej! Man behöver bara veta vad människan i sanning är. Därför finns inget ”positivt” kristet i denna Kristusidé som teosofin ställer fram.
Men om man genom den sanna betraktelsen av mänskligheten har kommit till denna Kristusidé och vet: Vill du upptäcka Kristus, så upptäcker du honom bäst i dig själv, och om man sedan går tillbaka till de bibliska urkunderna, då vinner för en sådan människa bibeln åter sitt stora värde. Och det finns ingen större, men också ingen medvetnare uppskattare av bibeln än en människa som har funnit detta. Det är också det vi ser däri.
Och om någon inte visste något alls om bibeln och skulle besinna människan på detta motsvarande sätt, så skulle Kristusidén leva i honom. Helt säkert! Och det skulle vara tänkbart att väsen, som nu bebor Mars, att ett väsen skulle komma ner till jorden som aldrig hade hört något om Kristus och hans verkande. Mycket som har skett här på jorden skulle en sådan marsbo inte förstå; mycket som människorna idag intresserar sig för skulle inte intressera honom. Men det skulle intressera honom vad som är tyngdpunktsimpulsen i jordens utveckling: Kristusidén, så som människoväsendet självt uttrycker den!
Den som har förstått detta förstår nu bibeln ännu bättre; ty han finner vad som står i bibeln, i de enskilda evangelierna uttryckt på ett underbart sätt, och han säger sig då: Jag behöver inte alls ha blivit uppfostrad till en särskild uppskattning av evangelierna, utan träder som en fullt medveten människa fram inför evangelierna och genom det jag har erkänt genom teosofin framstår de för mig i hela sin storhet.
Jag tror att det kommer en tid då man kommer att säga: De som genom teosofin har lärt sig att rätt värdesätta evangeliernas innehåll, de vet att värdesätta evangeliernas innehåll så att de ställer dessa evangelier högre än någon påve eller kyrkofader någonsin har ställt dem – trots att dessa har ställt dem mycket högt.
Mänskligheten kommer först att lära sig genom insikten i människans väsen vad som ruvar i dessa djupa urkunder. Vad kommer man då att känna igen?
Det är också lätt att finna genom ett enkelt eftertänkande. Man kommer att säga sig: Om vi finner människans väsen i evangelierna, så måste det ha kommit in genom dem som skrev dem på jorden, så att för dessa särskilt måste gälla vad vi vid ett ödmjukt eftertänkande – ju äldre vi blir desto mer så – måste säga oss: Vi har gjort så mycket genom vilket vi har flyttats ut över oss själva, där det högre i människan har anmält sig. Och bara ur den högre människans ingripande har de som skrev evangelierna kunnat skriva dessa urkunder!
Då får inspirationsbegreppet åter sin goda betydelse.
Såsom högre krafter arbetar in i hjärnan under de första tre barndomsåren, så inpräglades i evangelieskrivarens själar krafter från de andliga världarna så att evangelierna skrevs.
Nu känner vi något förmer än en ledning. En mänsklighet måste verkligen ledas om den ska åstadkomma att de som förde pennan, när evangelierna kom till stånd, inte stod på samma nivå som det de frambringade – och som kommer att bli begripligare ju längre mänskligheten framskrider. Då lär vi känna: I det som under tidens lopp har frambringats verkar impulser från den andliga världen; och som människan i sig känner en ledning, så verkar impulser av en andlig ledning i hela mänsklighetens utveckling. Och när människorna fogas in i en andlig ledning sker det bästa de kan göra just under en andlig ledning.
Vad kommer nu någon att säga som har funnit några lärjungar, några människor som bekänner sig till honom, och om han låter det som vi nu har framhållit verka på sig? Låt oss anta att han finner bekännare, lärjungar i världen som lyssnar på honom, kanske till en viss grad vördar honom. Om han nu inte är en människa som det i ett materialistiskt tidevarv finns många av, utan en människa som kan låta allt detta dra genom sitt hjärta i dess majestätiska storhet, så kommer han att säga: Jag har funnit det som jag dock inte kan ge någon lärjunge, som jag inte kan förmedla genom det vanliga jaget som där går omkring med dessa lärjungar. Jag vet egentligen inte riktigt i detta ögonblick vad jag skall säga som bekännaren kan finna. Jag känner att något alldeles obestämt, något alldeles omedvetet verkar det största i mig!
Så kommer en sådan människa ungefär att säga. Han kommer att känna sig som om han, som hel människa, var ett verktyg för en högre individualitet som lyser in från dunkel gryning, så att tanken ligger nära: När jag var barn gjorde jag allt ur mig själv som verkar in från den andliga världen; och det som jag nu kan göra som mitt bästa verkar också in från högre världar; jag får inte alls röra det med mitt vanliga medvetande! – Ja, han får säga: Något demoniskt, något som en demon – men ordet ”demon” taget i bästa mening – verkar in.
Sådant kände Sokrates, om vilken Platon berättar att han talade om sin ”demon”, om det som leder och styr honom. Mycket har man försökt för att förklara denna ”demon” hos Sokrates. Men man kan bara förklara det om man kan ge sig hän åt tanken att Sokrates kunde känna något sådant som framgår ur en betraktelse som vi idag har bedrivit.
Då kan vi också förstå att genom de tre till fyra århundraden då det sokratiska principen verkade i Grekland, en sådan stämning som genom Sokrates trädde in i den grekiska världen kunde förbereda för ett annat stort skeende. Stämningen att människan inte, så som hon går och står, helt och hållet är det som verkar in från högre världar – denna stämning gick vidare.
De bästa hos vilka denna stämning stannade var de som senare också bäst förstod ordet: Inte jag utan Kristus i mig. Ty nu kunde de säga sig: Sokrates talade ännu som från ett demoniskt inverkande, från gryningsvärlden av det andligt inverkande. genom Kristusidealet blir det för oss klart vad Sokrates ännu själv talade om.
Då känner vi åter något av andlig ledning av mänskligheten: Ingenting kan ställas in i världen utan förberedelse. Varför fann Paulus just de bästa anhängarna i Grekland? Därför att där, genom sokratismen, var jorden förberedd genom den stämning som vi nu har karakteriserat. Det betyder: Det som nu sker, det för oss tillbaka till skeenden som tidigare verkade där, och gjorde människorna mogna för att låta det senare verka på dem.
Känner vi då inte hur långt impulsen räcker, som går genom mänsklighetens utveckling, och i rätt ögonblick ställer de rätta människorna där där de behövs för utvecklingen, som också i många livsmoment lyfter oss utöver oss själva, där vi kommer till en sann självkännedom, där vi försöker anstränga oss för att gå utöver den vanliga människan till att skåda högre världar, till att komma till krafter som den vanliga människan inte har.
I det vanliga livet gör vi oss ofta sjuka och så vidare. I oss finns krafterna som gör oss dåraktiga och sjuka och okloka; i oss finns krafterna som för oss utöver oss själva och in i världen. Så verkar krafterna som verkar i det historiska blivandet, som verkar i den enskilda individualiteten. Såsom i hela mänsklighetens verkande, så ock i den enskilda individualiteten. Låt oss lära känna detta. Känn det som kraft och impuls från epok till epok, men också från livsålder till livsålder går genom människorna.
Att visa detta mer i detalj, hur det griper in i den enskilda människans liv – i de mest olika förhållanden – skall vara uppgiften för de närmaste två föredragen.
Lämna ett svar