18. Apokalypsen. Sista föredraget.
Kristendomen som evolutionens medelpunkt. Apokalypsen esoterisk framtidsvision. De sju efteratlantiska epokerna leder mot en sjätte spirituell epok och en sjunde som avslutar cykeln. Människan bär fröet till framtiden i sig; vid slutet kommer det Nya Jerusalem som kröning.
Dr Rudolf Steiner, Paris den 14 juni 1906
Ärade åhörare,
Under loppet av dessa föredrag har vi upprepade gånger sagt att kristendomen utgör den avgörande medelpunkten i den mänskliga utvecklingen. Alla religioner har haft sin rätt att existera och har varit partiella uppenbarelser av Logos, men ingen har förändrat världens ansikte så som kristendomen. Man kan erfara detta inflytande till exempel i evangelieordet: Saliga äro de som icke sett och dock trott.
De som inte sett, det är de som inte hade någon kunskap om mysterierna. Genom kristendomen blev en väsentlig del av de gamla mysterierna offentlig, som de främsta moralbuden, själens odödlighet genom uppståndelsen eller återfödelsen.
Före kristendomen kunde man se den översinnliga sanningen i uppenbarelserna, riterna, de dramatiska framställningarna i mysterierna. Nu däremot fick man tro tack vare den gudomliga personen Kristus. Till alla tider har det dock funnits en skillnad mellan den esoteriska sanning som var känd för de invigda och dess exoteriska form, sådan den var anpassad till den stora massan och kom till uttryck genom alla religioner. På samma sätt förhåller det sig med kristendomen. Det som står skrivet i evangelierna är det goda, nya budskapet, förkunnat för alla. Men det fanns en djupare lära, och denna är innesluten i Apokalypsen i form av symboler.
Det finns ett sätt att läsa Apokalypsen som man först i vår tid kan offentliggöra. Men man har i medeltidens ockulta skolor, hos rosenkreuzarna, vårdat det.
Man värderade den historiska sidan av boken lågt, det vill säga sättet för dess tillkomst, frågan om dess författare, kort sagt allt det som idag utgör teologernas enda huvudintresse, då de i denna bok endast vill finna historiska fakta. Den nutida kritiska teologin känner endast den yttre skalet av denna bok och ignorerar kärnan. Rosenkreuzarna höll sig till dess profetiska sida, dess eviga sanning.
Ockultismen sysselsätter sig i allmänhet inte med historien om ett enda århundrade eller en enda period, utan med den inre historien om den mänskliga evolutionen i dess helhet. När den dyker ner i de första manifestationerna av vårt planetsystem, när den går tillbaka till människans vegetativa och animala tillstånd, utsträcker sig dess blickfält över miljoner år ända fram till en framtida förgudad mänsklighet. Då kommer jorden själv att ha bytt substans och form.
Men hur kan man ana den avlägsna framtiden? Är profetia möjlig?
Den är möjlig därför att allt som fysiskt skall ske redan existerar i fröform, i urbildernas sköte, vilkas tankar bildar planen för vår evolution.
Ingenting framträder på det fysiska planet som inte tidigare, i stora linjer på devakanområdet, har varit förutsett och förutformat. Ingenting sker i djupet som inte tidigare har existerat i höjden. Detta är det sätt på vilket tingen förverkligas.
Det hänger samman med individens frihet och initiativ.
Det esoteriska i kristendomen vilar inte på en vag och sentimental idealism, utan på ett konkret ideal som har hämtats ur en kunskap om de högre världarna. Det är denna kunskap som författaren till Apokalypsen hade, den store siaren från Patmos, som har visat mänsklighetens framtid i kristet perspektiv.
Låt oss försöka betrakta denna framtid enligt världens uppkomstlagar, sådana vi har framlagt dem i det föregående. Hos rosenkreuzarna uppenbarade man för eleven först några syner från det förflutna och några från framtiden. Därefter överlämnade man honom, till tolkning av dessa syner, Apokalypsens bok.
Låt oss göra likadant och betrakta hur människan efter hand har blivit det hon är, och vilken framtid som öppnar sig framför henne.
Vi har till exempel talat om den gamla atlantiska kontinenten och om atlantierna, vilkas eterkropp var långt mer utvecklad än den fysiska kroppen och som först i slutet av sin kultur hade ett första jagmedvetande.
De på varandra följande efteratlantiska kulturerna var:
För det första: Den förvediska kulturen i södra Asien, i Indien. Det var början på de ariska kulturerna.
För det andra: Zarathustras epok, omfattande den gamla persiska kulturen.
För det tredje: Den egyptiska kulturen, Hermestiden, till vilken ansluter sig de kaldéiska och semitiska kulturerna. De första fröna till kristendomen sänktes ner i detta tidsavsnitt i det hebreiska folkets sköte.
För det fjärde: Den grekisk-latinska kulturepoken, som upplevde kristendomens födelse.
För det femte: En ny epok förbereder sig under folkvandringstiden och erövringstågen. Arvet från den grekisk-latinska kulturen övertas av nordens raser: kelterna, germanerna, slaverna. Det är den epok i vilken vi ännu lever. Det är en långsam ombildning av det grekisk-latinska kulturarvet genom det kraftfulla elementet hos de nya folken, under kristendomens mäktiga impuls, med vilket den östliga surdegen som genom araberna fördes till Europa blandas.
Det egentliga målet för denna kulturepok är att fullständigt anpassa människan till det fysiska planet genom att utveckla hennes förnuft, hennes praktiska sinne och låta hennes intellekt dyka ner i den fysiska materien för att förstå och behärska den. Under detta hårda arbete, denna förbluffande prestation som idag når sitt slut, har människan för ögonblicket glömt de högre världar från vilka hon härstammar.
Om vi jämför vår andliga konstitution med till exempel kaldéernas, är det lätt att inse vad vi har vunnit såväl som vad vi har förlorat. När en kaldéisk magiker betraktade himlen, som för oss endast är ett problem för himmelsmekaniken, hade han därvid en helt annan idé, en helt annan känsla, ja man kunde säga en helt annan upplevelse än vi. Där där den moderne astronomen endast ser en själlös maskin, förnam magikern den djupa harmonin i himlen som ett gudomligt, levande väsen. Betraktade han Merkurius, Venus, månen eller solen, så såg han inte endast det fysiska ljuset från dessa himlakroppar, han uppfattade deras själar som levande varelser, och han kände sin egen själ i förbindelse med dessa stora själar på firmamentet. Han uppfattade deras inflytanden som tilldragning och frånstötning, liksom ett underbart konsert av gudomliga viljeströmmar, och kosmos symfoni tonade i honom som en harmonisk återspegling av den mänskliga mikrokosmos.
Så var sfärernas musik en realitet som förenade människan med himlen.
Den moderne lärdes överlägsenhet rotar sig i hans kunskap om den fysiska världen, den stoffliga materien. Den andliga vetenskapen har stigit ner på det fysiska planet. Det känner vi väl. Nu gäller det däremot att återigen genom klärvoajans förvärva kännedomen om astralplanet och andevärlden.
Detta nedstigande i materien var nödvändigt för att den femte epoken skulle kunna fullgöra sin mission. Astralt och andligt klarseende måste fördunklas för att intellektet på sinnenas fält genom noggrann, minutiös, matematisk iakttagelse av den fysiska världen skulle kunna utveckla sig.
Men vi måste komplettera naturvetenskapen med den andliga vetenskapen.
Här är ett exempel: Man ställer vanligen Ptolemaios himmelskarta mot Kopernikus, varvid man förklarar den förstnämnda för felaktig. Det är fel. Båda är lika sanna. Endast att Ptolemaios karta hänför sig till astralplanet, och på detta plan är jorden i centrum för planeterna, och solen är själv en planet.
Kopernikus karta hänför sig till det fysiska planet, där står solen i centrum.
Alla sanningar är relativa, alltefter tid och plats.
Ptolemaios system kommer i en följande epok att rehabiliteras.
Efter vår femte epok kommer en annan, den sjätte, som förhåller sig till vår så som den spirituellt sinnade själen till den rationellt inställda själen. Denna epok kommer att utveckla genialiteten, klärvoajansen, den skapande anden.
Hur kommer kristendomen att se ut i denna sjätte epok?
För den gamle prästen i förkristen tid bestod en harmoni mellan vetenskap och tro. Vetenskap och religion var en och samma sak. När prästen betraktade firmamentet visste och kände han att själen var en vattendroppe som fallit från det himmelska oceanen och genom de oerhörda livsströmmarna som genomdrar rymden förts ner till jorden.
Idag, då blicken har sänkts mot det fysiska planet, behöver tron en fristad, en religion. Därav kommer skiljandet mellan vetenskap och tro. Den troende vördnaden för personen Kristus, människoguden på jorden, har under en viss tid trätt i stället för den hemliga vetenskapen och mysterierna.
Men i den sjätte epoken kommer de båda strömningarna att förenas.
Den mekaniska vetenskapen om det fysiska planet kommer att höja sig upp till andlig skaparkrafts höjd. Det kommer då att vara gnosis eller andlig kunskap.
Denna sjätte, från vår radikalt olika epok, kommer att föregås av stora, omstörtande katastrofer. Ty denna epok kommer att vara lika spirituell som vår har varit materialistisk, men denna ombildning kan endast ske genom fysiska omvälvningar.
Återigen skall allt som under den sjätte epoken kommer att ta form att möjliggöra en sjunde epok, som skall bilda slutet på dessa efteratlantiska kulturer och känna helt andra livsvillkor än våra.
Denna sjunde epok kommer att sluta med en revolution av elementen, lik den som satte punkt för den atlantiska kontinenten, och det tillstånd som då framträder kommer att vara ett tillstånd vars spiritualitet har förberetts genom de två sista efteratlantiska perioderna.
Sammanlagt omfattar dessa ariska kulturer alltså sju stora epoker.
Vi ser långsamt utvecklingslagarna veckla ut sig. Människan bär alltid först inom sig det som hon i den följande tiden kommer att se omkring sig. Allt som nu existerar omkring oss har i en tidigare evolution utgått från oss, då vårt väsen ännu var förenat med jorden, månen och solen.
Detta kosmiska väsen, ur vilket tillsammans den nuvarande människan och alla naturrikena har sprungit fram, kallas i kabbalan Adam Kadmon. I denna människotyp var alla de mångfaldiga utgestaltningarna av människan inneslutna som idag representeras av folken och raserna.
Det som människan idag äger som sitt själsliga inre — sina tankar, sina känslor — kommer också att uppenbara sig utåt och bli hennes omvärld. Framtiden vilar i människans bröst. Det ligger hos henne att välja, att ur valen göra en framtid till det goda eller till det onda.
Liksom det är sant att människan en gång har lämnat bakom sig det som idag utgör djurvärlden, kommer det som idag är ont i henne att bilda en slags degenererad mänsklighet.
Vi kan för närvarande ännu mer eller mindre dölja det goda eller onda som finns i oss. En dag kommer då vi inte längre kan det, då detta goda eller detta onda outplånligt kommer att vara skrivet på vår panna, på vår kropp och till och med på jordens ansikte.
Då kommer mänskligheten att dela sig i två raser.
Liksom vi idag möter klippor eller djur, kommer vi då att möta varelser av ren ondska och fulhet. I våra dagar läser endast klärvoajanten godheten eller den moraliska fulheten i varelserna. Men när människans anletsdrag blir uttryck för hennes karma, kommer människorna att dela sig av sig själva, alltefter den strömning de uppenbart tillhör: allteftersom den lägre naturen hos dem har besegrats eller om den triumferar över anden.
Denna åtskillnad börjar gradvis redan att verka.
Så länge man ur det förflutna förstår framtiden och arbetar för att förverkliga idealet för denna framtid, ser man alltså linjerna teckna sig. En ny ras kommer att bildas, som skall vara länken mellan de nuvarande människorna och de förandligade människorna i framtiden.
Men man måste skilja mellan rasernas utveckling och själarnas utveckling. Det är varje själs frihet att utveckla sig mot den yttre formen av en ras vars karaktär motsvarar det goda hon förkroppsligar. Endast ur viljans frihet och genom den själsliga individualitetens ansträngning kommer man att tillhöra denna ras.
Tillhörigheten till en ras kommer för en själ inte längre att vara tvångsmässig
utan resultatet av hennes utveckling.
Meningen med den manikéiska läran är att själarna från och med nu skall förbereda sig på att förvandla det onda, som i den sjätte epoken kommer att framträda i full styrka, till gott.
I själva verket kommer det att vara nödvändigt att de mänskliga själarna är tillräckligt starka för att genom en andlig alkemi avvända det onda som kommer att visa sig.
När sedan utvecklingen av vår jordplanet i omvänd riktning genomlöper de föregående faserna av sin utveckling, kommer först en förening av jorden med månen att äga rum, därefter en förbindelse, återförening av denna blandade världskropp med solen.
Återföreningen med månen kommer då att sammanfalla med höjdpunkten av det onda på jorden. Däremot kommer föreningen av jordkroppen med solen att beteckna frambrytandet av saligheten, av de utvaldas herravälde.
Människan kommer att bära tecknet av de sju stora jordfaserna. Boken med de sju sigillen, som Apokalypsen talar om, kommer att vara öppnad. Kvinnan, klädd i solen, som har månen under sina fötter, hänför sig till den tid då jorden åter kommer att vara förenad med solen och månen.
De yttersta domens basuner kommer att ljuda, ty jorden kommer att ha nått det devakanska tillståndet, där inte längre ljuset utan tonen råder.
Slutet på jordutvecklingen kommer att stå i Kristusprincipens tecken, som kommer att genomtränga hela mänskligheten.
Kristuslika kommer människorna att samlas omkring honom, liksom skaran kring Lammet, och som frukt av denna utveckling kommer det Nya Jerusalem att uppstå, som utgör världens kröning.
Lämna ett svar