12:GA93

12. Om det förstörda templet och hur det skall återuppbyggas II 22 maj 1905
Salomos tempel som symbol för människan som Guds boning. Noaks ark, Salomos tempel och måtten av människokroppen. Salomos tempels inre gestalt. Tempelbegreppet. Tempelriddarna och deras lära. Två strömningar vid mänsklighetens uppkomst: denna världens barn (Kains söner) och Guds barn (Abel–Set-sönerna). Rosenkreuzarnas mål som fortsättare av tempelriddarorden var identiskt med teosofins: uppbyggandet av mänsklighetens stora tempel.

Kära vänner,
Låt oss ännu göra några betraktelser över den förlorade templet. Som det största symboliska uttrycket har vi att betrakta det salomoniska templet. Det gäller först och främst att förstå denna symbol. Ur Bibeln känner ni till händelseförloppet kring dess uppkomst. Vi har här inte att göra med blotta sinnebilder, utan faktiskt med yttre realiteter, i vilka dock samtidigt en djup världshistorisk symbolik kommer till uttryck. Och de som byggde templet var fullt medvetna om vad de därigenom ville uttrycka.

Låt oss först klargöra varför templet byggdes. Ni kommer då att se att varje ord som Bibeln anför i detta sammanhang är en djupt betydelsefull symbol. Ni behöver bara hålla i minnet under vilken tid byggandet ägde rum. Framför allt ska vi erinra oss det bibliska ordet om vad templet skulle vara. Jahve riktar till David orden: ”Ett hus åt mitt namn.” Alltså ett hus åt namnet ”Jahve”. Och nu ska vi klargöra vad namnet ”Jahve” betyder.

Det gamla judendomen blev vid en viss tidpunkt medveten om heligheten i namnet ”Jahve”. Vad innebär detta? Ett barn lär sig vid en viss tid i sitt liv att använda ordet ”jag”. Innan dess betraktar det sig självt som ett ting. Liksom det benämner andra ting, så benämner det också sig självt med ett objektivt namn. Först senare lär det sig att säga ”jag”. För stora andar är det ögonblick då de för första gången i livet erfar sitt ”jag”, då de för första gången blir medvetna om detta, något djupt betydelsefullt. Jean Paul berättar om denna händelse i sitt eget liv. Som liten pojke stod han en gång vid en lada på gården; då upplevde han för första gången sitt jag. Och detta ögonblick var för honom så klart och högtidligt att han säger: ”Som in i det beslöjade allra heligaste blickade jag då in i mitt innersta.”

Mänskligheten har utvecklats genom många raser och har ända fram till den atlantiska tiden uppfattat sig själv helt objektivt; först under den atlantiska rasens tid utvecklades människan så att hon kunde säga ”jag” till sig själv. De gamla judarna sammanfattade detta i en lära.

Människan har vandrat genom naturens riken. Jag-medvetandet tändes sist i henne. Astralkropp, eterkropp och fysisk kropp tillsammans med jaget bildar den pythagoreiska fyrkanten. Judendomen lade till detta det gudomliga självet, som kommer ned till oss uppifrån, till skillnad från jaget som stiger upp nedifrån. Därmed blev fyrkanten till en femhörning. Så uppfattade judendomen sitt folks Herre, och därför var det något heligt att uttala ”namnet”. Medan andra namn, såsom Elohim eller Adonai, mer och mer blev allmänna, fick endast den smorde prästen i det allra heligaste uttala namnet ”Jahve”. Vid Salomos tid nådde den gamla judendomen fram till heligheten i Jahve-namnet, till detta ”jag” som kan bo i människan. Jahves uppmaning till människorna måste vi förstå som en vilja att göra människan själv till ett tempel åt den helige Guden.

Här har vi nu fått en ny uppfattning om gudomen: nämligen att göra den Gud som är dold i människans bröst, i människosjälvets innersta helgedom, till en moralisk Gud. Människokroppen blev därigenom en stor symbol för det allra heligaste.

Och nu skulle ett yttre symboliskt uttryck uppföras, eftersom människan är ett Guds hus. Templet skulle vara en symbol, en åskådliggörelse av den egna människokroppen. Därför kallades byggmästarna – Hiram Abiff – de som behärskade de världsliga konsterna, de som kunde gestalta människan själv till en gudom. Två bilder är här förbundna i Bibeln: den ena är Noas ark, den andra det salomoniska templet. De är på ett sätt desamma, och ändå i grunden olika.

Noas ark byggdes för att människan skulle kunna rädda sig över till sitt nuvarande existensstadium. Före Noa levde människan under den atlantiska och lemuriska tiden. Då hade hon ännu inte byggt det skepp som kunde bära henne över astralvärldens vatten in i det jordiska tillvarotillståndet. Från astralvärldens vatten har människan kommit; arken bär henne över. Arken framställer den byggnad som de omedvetna gudomliga krafterna uppförde. Det finns mått enligt vilka arkens dimensioner överensstämmer med måtten på människokroppen och även med måtten på det salomoniska templet.

Ur Noas ark har människan vuxit fram, och nu ska hon själv omsluta sitt högre jag med ett hus som skapats genom hennes ande, genom hennes vishet, genom salomonisk vishet.

Vi träder in i det salomoniska templet. Porten är redan karakteristisk. Fyrkanten gällde som en uråldrig symbol. Människan har nu trätt ur fyrheten in i femheten, såsom den femledade människan som blivit medveten om sitt högre själv. Det inre gudomliga templet är så format att det omsluter den femledade människan. Kvadraten är helig. Port, tak och sidostolpar bildar tillsammans en femhörning. När människan vaknar ur fyrheten – det vill säga när hon träder in i det inre, vilket är templets viktigaste del – ser man ett slags altare; vi skådar två keruber som svävar som två skyddsandar över förbundsarken, det allra heligaste; ty det femte principen, som ännu inte har stigit ned, ska skyddas av de två högre väsendenheterna – Buddhi och Atma. Detta är inträdet i människans manasiska utveckling.

Hela det inre är klätt i guld, eftersom guldet sedan urminnes tider är visdomens symbol. Nu inträder visdomen i det manasiska stadiet. Palmblad finner vi som fredens symbol. Detta betecknar en viss epok i människans utveckling och framställs här som något som först senare, i kristendomen, skulle komma till uttryck. Tempelväktarna hade bevarat detta inom sig och uttryckt något här som var beslutat för framtiden.

Senare, under medeltiden, levde idén om det salomoniska templet på nytt upp i tempelriddarna, som ville överföra tempeltanken till västerlandet. Men tempelriddarna förstod man inte då. (Processen mot Jacques de Molay, stormästaren.) Vill man förstå tempelriddarna måste man tränga djupt in i mänsklighetens historia. Det som i rättegångsakterna lades tempelriddarna till last beror endast på ett stort missförstånd.

Tempelriddarna sade: Allt som vi hittills har upplevt är en förberedelse för det som Frälsaren har velat. Ty de sade: Kristendomen har en framtid, en ny uppgift. Och vi har uppgiften att förbereda medeltidens olika sekter och människorna överhuvudtaget på det framtida, där kristendomen ska framträda i ny klarhet, i det som Frälsaren egentligen har velat. Vi har sett kristendomen gå upp i den fjärde underrasen, i den femte ska den vidareutvecklas, men först i den sjätte ska den fira sin återuppståndna härlighet. Detta ska vi förbereda. Vi måste leda människornas själar så att en äkta, sann och ren kristendom kommer till uttryck, i vilken den Högstes namn har sin boning.

Jerusalem skulle bli medelpunkten, och därifrån skulle hemligheten om människans förhållande till Kristus strömma ut i hela världen. Det som i templet framställdes symboliskt skulle bli en levande verklighet.

Man sade om tempelriddarna – och gjorde dem detta till ett åtal – att de hade inrättat en viss stjärn- och soldyrkan. Men bakom detta ligger ett stort mysterium. Mässoffret var tidigare inget annat än ett stort mysterium. Mässan föll sönder i två delar: den så kallade lilla mässan, som alla fick delta i, och när denna var avslutad och den breda massan hade avlägsnat sig, följde den stora mässan, som endast var avsedd för dem som ville genomgå den ockulta skolningen, som ville beträda ”vägen”. I denna stora mässa ägde först apostolicums avbedjande rum; därefter framställdes kristendomens utveckling över hela världen och hur kristendomen hänger samman med världsutvecklingens stora förlopp.

Jordens förhållanden har inte alltid varit desamma som idag. Vår jord var en gång förbunden med solen och månen. Solen avskildes så att säga, och lyste därefter på jorden utifrån; sedan avskildes månen. Därigenom blev jorden tidigare en helt annan boningsplats för människan. Människan var då också fysiskt helt annorlunda. Men hela människans liv på jorden förändrades när solen och månen skilde sig från jorden. Först då uppstod födelse och död; först då inträdde reinkarnationen; först då steg den mänskliga jagheten, individualiteten, ned i den fysiska kroppen och reinkarnerade sig i fortlöpande följd. Detta kommer en gång att upphöra igen. Jorden kommer åter att förena sig med solen, och då kommer människan att leva sin fortsatta utveckling på solen. Så har vi en viss stege av stadier där människan går tillsammans med solen. Sådana ting hänger samman med solens vandring över himlavalvet.

Allt som sker i världen upprepas i de följande stadierna ännu en gång i koncentrerad form. Allt har upprepats, även globernas utveckling under den första, andra och tredje rotrasen. Därefter inträffade att människan steg ned i inkarnationen. Mellan den andra och tredje rotrasen avskildes solen, i den tredje månen. Nu utvecklas jorden från den tredje till den sjätte rotrasen, då solen åter kommer att förenas med jorden. Därefter börjar en ny epok, där människan nått en mycket högre nivå och inte längre kommer att inkarnieras.

Som religion gick denna lära om utvecklingens gång ut i världen i form av berättelsen om Noas ark. Det som ska ske i framtiden förebådades i läran. Solens förening med jorden förkunnades i förväg genom Kristi framträdande på jorden. Med sådana läror är det alltid så: under en tid är det som sker en upprepning av det förgångna; därefter börjar läran bli en förutsägelse för framtiden.

De enskilda underraserna hänger, med avseende på folkens medvetandeutveckling, samman med solens gång över himlavalvet. Ritar ni upp ett stycke av zodiaken får ni en bild av solens vandring över himlen.

Ni vet att den tid då den tredje underrasen avlöstes av den fjärde sammanförs med Vädurens eller Lammets tecken. Den assyrisk-babyloniska tiden sammanfattade det för sin epok karakteristiska i Oxens tecken; den föregående persiska epoken markeras av Tvillingarnas stjärnbild. Går vi ännu längre tillbaka kommer vi till Kräftan under den sanskritiska kulturens tid. Denna tid, då solen vid vårdagjämningen gick upp i Kräftan, var en vändpunkt för mänskligheten. Atlantis hade sjunkit, och den första underrasen av den femte rotrasen hade uppstått. Denna vändning betecknades med Kräftan.

Nästa tidsålder börjar när solen går upp i Tvillingarna. Den fortsatta historiska utvecklingen för oss till den främreasiatiskt-egyptiska kulturen, när solen går upp i Oxen. När solen sedan fortsätter sin vandring börjar den fjärde underrasen, som den grekiska myten förbinder med Väduren, med Lammet (Jason-sagan om det gyllene skinnet). Även under kristendomens första tider framställdes Frälsaren själv som Lammet. Han kallar sig själv Lammet.

Vi har följt tiden från den första till den fjärde underrasen. Solen gick vidare på himlen, och nu, när vi själva står vid en kritisk punkt, inträder vi i Fiskarnas tecken. Därefter kommer den tid, under den sjätte underrasen, då människorna kommer att vara så renade i sitt inre att de själva blir ett tempel för det gudomliga. Då går solen in i Vattumannens tecken. Så går solen – som egentligen bara är det yttre uttrycket för vårt eget andliga liv – sin gång över himlavalvet. När solen vid vårdagjämningen går upp i Vattumannen kommer den först då att förstås i sin fulla klarhet.

Så förlöpte den stora mässan, efter att de oinvigda hade avlägsnats. För dem som stannade kvar förklarade man att kristendomen, som började som ett frö, i framtiden ska bära en helt annan frukt, och att med ”Vattumannen” avsågs Johannes, som likt ett senapskorn sådde kristendomen som ett frö. Aquarius eller Vattumannen betyder detsamma som Johannes, han som döpte med vatten för att förbereda människorna så att de kunde ta emot Kristi elddop. Att en ”Johannes-Aquarius” skulle komma, som först skulle föra den gamle Johannes till sanning och förkunna en Kristus som återupprättar templet när den stora tidpunkten kommer då Kristus på nytt ska tala till mänskligheten – att förstå denna tidpunkt, detta undervisades i djupet av tempelriddarnas mysterier.

Vidare sade tempelriddarna: Nu befinner vi oss vid en tidpunkt då människorna ännu inte är mogna att förstå den stora läran; ännu måste vi förbereda dem på Johannes Döparen, som döper med vatten. Korset ställdes fram inför den som ville bli tempelriddare, och man sade till honom: Du ska nu förneka detta kors för att senare förstå det; först bli en Petrus, först likt Petrus, klippan, som förnekade Herren, förneka läran. Detta undervisades som en förskola för den blivande tempelriddaren. Låt oss betrakta detta Petrus-stadium.

Man förstår så lite av allt detta i vidare kretsar att man inte ens förmår tolka bokstäverna på korset på rätt sätt. Platon talar om att världssjälen är korsfäst vid världskroppens kors. Korset symboliserade de fyra elementen. Växt-, djur- och människoriket är uppbyggda av de fyra elementen. På korset står: Jam – vattnet – Jakob; Nour – elden – som hänför sig till Kristus själv; Ruach – luften – symbol för Johannes; och det fjärde Jabeschah – jorden, klippan – för Petrus.

På korset står alltså detsamma som uttrycks i [de tre] apostlarnas namn, medan namnet ”J.N.R.J.” avser Kristus själv. ”Jord” är det till vilket kristendomen först skulle föras, till det tempel dit människan själv har fört sig för att vara en hölje för det högre.

Men denna tempel… [lucka i texten].

Två gånger ”gal tuppen”, som är symbol både för människans lägre och för hennes högre jag. Första gången ”gal tuppen” när människan stiger ned och materialiserar sig i stoffet; andra gången när hon stiger upp igen, när hon har lärt sig förstå Kristus, när Vattumannen har framträtt. Detta kommer att ske i den sjätte underrasen. Då kommer människan i anden att förstå vad hon ska bli. Jaget kommer då att ha överskridit ett visst stadium, när i högsta mening det förverkligas som det salomoniska templet framställer: när människan själv är ett tempel för ”Jahve”.

Före detta måste människan dock genomgå tre reningsstadier. Jaget är inneslutet i en trefaldig hölje: för det första i astralkroppen, för det andra i eterkroppen, för det tredje i den fysiska kroppen.

Genom att vi är i astralkroppen har vi för första gången förnekat det gudomliga jaget, i eterkroppen för andra gången och i den fysiska kroppen för tredje gången. Den första tuppgalningen är den trefaldiga förnekelsen genom människans trefaldiga höljen. Och när hon sedan har gått igenom de tre kropparna, när jaget har funnit sin största symboliska förverkligande i Kristus, då gal tuppen för andra gången.

Denna uppåtsträvan mot det egentliga Kristus-förståendet – först genomgå Petrus-stadiet – dessa djupa idéer kunde ingen av de tempelriddare som då torterades göra begripliga för sina domare.

Tempelriddarna kom alltså först att framstå som om de hade avsvurit sig korset. När allt detta hade framställts för tempelriddaren visade man honom en symbolisk gestalt av det gudomliga väsendet i form av en vördnadsvärd man med långt skägg (symbol för Fadern). När människorna har utvecklat sig uppåt och fått egna vägledare i mästarna, när de finns där som kan leda människorna, då kommer inför människorna som det ledande Fader-ordet mästaren att stå, den som leder människorna till förståelsen av Kristus.

Och därefter sade man till tempelriddarna: när ni har förstått detta, då är ni mogna att bygga med på världens stora tempel. Ni måste medverka till att allt inrättas så att den stora byggnaden blir en boning för vår egentliga djupare jaghet, vår inre förbundsark.

När vi överblickar allt detta har vi bilder av stor betydelse. Och den i vars själ dessa bilder blir levande kommer alltmer att mogna till lärjunge åt de stora mästare som förbereder mänsklighetens tempelbygge. Sådana stora föreställningar verkar som krafter i vår själ, så att vi därigenom genomgår den rening som ska föra oss till ett levande liv i anden.

Denna medeltida strömning, som framträder hos tempelriddarna, finner vi också i två rundabordssällskap: kung Arturs och den Heliga Gralens. Det gamla världsliga levde i kung Arturs rundabord, medan det egentligt andliga hos de kristna riddarordnarna skulle förberedas hos dem som vaktade den Heliga Gralens hemlighet. Märkligt är hur objektivt och lugnt medeltidens människor tänkte om kristendomens uppstigande kraft (frukt) och yttre form.

Följer man tempelriddarnas läror finner man i centrum något som vördas som något kvinnligt. Detta kvinnliga kallade man den gudomliga Sofia, den gudomliga visheten. Manas är det femte principen, människans andliga själv, som ska gå upp, åt vilket ett tempel skulle byggas. Och liksom femhörningen vid ingången till det salomoniska templet karakteriserar den femledade människan, så karakteriserar detta kvinnliga medeltidens vishet. Dante ville med sin ”Beatrice” inte framställa något annat än denna vishet. Endast den förstår Dantes Gudomliga komedi som betraktar den från denna sida. Därför finner man hos Dante samma symboler som hos tempelriddarna, de kristna riddarordnarna, gralsriddarna och så vidare.

Allt som ska ske förbereds långt i förväg av de stora invigda, som uttalar det framtida skeendet på det sätt som sker i Apokalypsen, för att själarna ska förberedas för detta skeende.

Vid människosläktets inträde i världen möter vi enligt sägnen två strömningar: Kains barn, som en av Elohim avlat med Eva – världens barn – hos vilka vi finner de stora konsterna och de yttre vetenskaperna. Detta är den ena strömningen, som blev förbannad och som sedan genom kristendomen ska helgas när det femte principen kommer in i världen. Den andra strömningen är Guds barn, som har fört människan fram till förståelsen av det femte principen. Det är de som Adam har skapat. Därefter kallades Kains söner för att nu innesluta i ett hölje det som Guds söner, Abels-Seths barn, hade skapat.

I förbundsarken är Jahves heliga namn bevarat. Men det som ska omgestalta världen, det som ska skapa ett hölje åt det allra heligaste, ska återupprättas genom Kains söner. Gud har skapat människans kropp; däri går människans jag upp och förstör först detta tempel. Människan kan endast rädda sig genom att först bygga sig det hus som för henne över lidelsernas vatten, genom att bygga sig Noas ark. Detta hus måste människan återupprätta. Så bygger Kains barn det yttre, medan Guds barn bygger det inre.

Redan vid vår ras uppgång gjorde sig dessa två strömningar gällande… [lucka i texten].

Först då förstår vi teosofin, när vi uppfattar den som ett testamente: att förbereda det som tecknats i det salomoniska templet och det som kan väntas i framtiden. Vi ska förbereda det nya förbundet i stället för det gamla. Det gamla är förbundet med den skapande Guden, där det gudomliga formar människotemplet. Det nya är det där människan själv omsluter det gudomliga med ett visdomstempel, där hon återupprättar det så att detta jag finner en tillflykt på jorden när det befriat från materien uppstår.

Så djupa är symbolerna, och sådan var den fostran som tempelriddarna ville ge mänskligheten. Rosenkreuzarna är inget annat än tempelordens fortsättning; de ville inget annat än tempelriddarna, och inte heller teosofin vill något annat: alla arbetar de på mänsklighetens stora tempel.