FÖRSTA DELEN
- PINGSTEN – FESTEN FÖR MÄNNISKOANDENS BEFRIELSE
Dr Rudolf Steiner, Berlin, pingstmåndagen den 23 maj 1904
1. Pingsten – människoandens befrielse 23 maj 1904
Pingstfesten och dess samband med världsutvecklingen enligt ett manuskript i Vatikanbiblioteket samt ett i greven av Saint-Germains ägo. De två stora världsåskådningarna inom den femte rotrasen: den egyptisk–indisk–sydeuropeiska, grundad på intuitionen av devorna, och den persisk–germanska, förbunden med intuitionen av asurorna. Motsättningen mellan dessa båda strömningar. Den mänskliga reinkarnationens början under Lemurien och de därmed sammanhängande händelserna. Syndafallet som en förutsättning för den frihetssökande mänskligheten. Prometheus som representant för människans strävan efter frihet. Hänvisningen till pingstmysteriet i Johannesevangeliet. Pingsten som symbol för människans frihetssträvan.
Kära vänner,
Det var att förutse att i dag endast en liten krets skulle samlas. Jag har likväl beslutat att hålla denna afton, för att säga något till dem som i dag har infunnit sig, i anknytning till pingstfesten.
Innan jag går in på detta vill jag meddela er ett av resultaten av min senaste resa till London, nämligen att det är högst sannolikt att fru Besant kommer att besöka oss här i höst. Vi kommer alltså åter att få tillfälle att höra en personlighet som hör till de mest betydande andliga krafterna i vår samtid. De två närmaste offentliga föredragen kommer vi att hålla i Arkitekthuset: om åtta dagar ett om spiritism och därefter ett om somnambulism och hypnotism. Därefter kommer måndagsmötena åter att regelbundet äga rum här. På torsdagarna under den närmaste tiden kommer jag att tala om teosofisk kosmologi, om de föreställningar som teosofin har att ge om världsbyggnadens tillkomst. De som intresserar sig för dessa frågor kommer att få höra mycket som de kanske ännu inte känner från den gängse teosofiska litteraturen. Föredragen om teosofins element vill jag hålla vid ett senare tillfälle.
Det jag i dag skall säga härrör ur en gammal ockult tradition. Ämnet kan naturligtvis inte uttömmas i dag. Mycket kommer till och med att förefalla otroligt. Jag ber er därför att betrakta denna timme som en episod, där ingenting skall bevisas, utan där helt enkelt ting berättas.
Människorna firar i våra dagar sina fester utan att egentligen ha någon aning om vad sådana fester betyder. I tidningarna – som för en stor del av våra samtida utgör den egentliga källan till bildning och upplysning – kan man läsa de mest skiftande artiklar om dessa fester, utan att det hos skribenterna finns något medvetande om vad ett sådant festfirande egentligen innebär. Men för teosofer är det nödvändigt att åter peka på den inre betydelsen. Och så vill jag i dag hänvisa till de första groddarna till ett sådant uråldrigt festfirande, till pingstfestens ursprung.
Pingstfesten är en av de mest betydelsefulla och samtidigt svårast begripliga festerna. I det kristna medvetandet erinrar den om den Helige Andes utgjutelse. Denna händelse beskrivs för oss som en underberättelse: över Kristi lärjungar och apostlar skall den Helige Ande ha utgjutits, så att de började tala i alla möjliga tungomål. Det vill säga: de fann tillträde till varje hjärta och kunde tala i överensstämmelse med människornas förståelse. Detta är en innebörd av pingstfesten. Men om vi vill förstå den grundligare måste vi gå mycket djupare. Pingstfesten – som symbolisk högtid – hänger samman med de djupaste mysterierna, med mänsklighetens heligaste andliga skatter. Därför är det så svårt att tala om den. Likväl vill jag i dag åtminstone peka på några ting.
Vad pingstfesten egentligen är symbol för, vad som ligger till grund för den, vad den betyder i djupare mening, det är endast nedtecknat i ett manuskript som finns i Vatikanen, i Vatikanbiblioteket, och som bevakas på det omsorgsfullaste sätt. I detta manuskript talas det visserligen inte om pingstfesten som sådan, men väl om det som pingstfesten endast är den yttre symbolen för. Detta manuskript har knappast någon sett som inte varit invigd i den katolska kyrkans djupaste hemligheter, eller som inte förmått läsa det i astralljuset. En kopia av det innehas av en personlighet som av världen blivit starkt missförstådd, men som i dag börjar bli intressant för historikern. Jag skulle lika gärna kunna säga ”har innehaft” i stället för ”innehar”, men det skulle skapa oklarhet. Därför säger jag: en kopia innehas av greven av Saint-Germain, från vilken troligen de enda meddelanden som finns i världen om detta manuskript härstammar.
I teosofisk anda vill jag endast antydningsvis säga något om detta. Vi leds därigenom till något som djupt sammanhänger med evolutionen, med mänsklighetens utveckling i den femte rotrasen. Människan har ju erhållit den form hon i dag bär i den tredje rotrasen, den gamla lemuriska tiden; hon vidareutvecklade den genom den fjärde rotrasen, den gamla Atlantis tid, och trädde därefter in i den femte rotrasen med detta resultat. Den som har hört mina föredrag om Atlantis kommer att minnas att hos grekerna ännu fanns ett levande minne av denna tid.
För orienteringens skull måste vi få en kort inblick i två strömningar inom vår femte rotras, som lever som dolda krafter i själarna och ofta strider med varandra. Den ena strömningen finner sitt renaste och klaraste uttryck i det vi kallar den egyptiska, indiska och sydeuropeiska världsåskådningen. Allt senare judendom och även kristendomen innehåller något av detta. Men detta har i vårt Europa åter blandats med den andra strömningen, som lever i den världsåskådning vi finner i det gamla Persien, och som – om vi inte lyssnar till vad antropologer och etymologer säger utan går djupare in i saken – kan följas från Persien västerut ända till germanernas områden.
Om dessa två strömningar vill jag påstå att de pekar på två viktiga, två stora andliga intuitioner som ligger till grund för dem. Den ena gick i sin renaste form upp för de uråldriga rishierna. För dem uppenbarade sig intuitionen av högre väsenden: de så kallade devas. Den som har genomgått en ockult skolning, den som kan forska på detta område, vet vad devas är. Dessa rent andliga väsenden, som lever i astral- och mentalrummet, har en dubbel natur, medan människan har en trefaldig natur. Ty människan består av kropp, själ och ande. Devanaturen däremot består – så långt vi kan följa den – endast av själ och ande. Den kan ha fler lemmar, men dessa kan vi inte följa ens med ockult skolning. En deva bär anden omedelbart inom sig. Devan är en ande med själ.
Det som ni hos människan inte kan se – begären, drifterna, passionerna och önskningarna som lever i henne, men som för den som har öppnat sina andliga sinnen framträder som ljusfenomen – dessa själskrafter, denna människans själsliga kropp, som för människan själv är hennes inre och som bärs av den fysiska kroppen, detta är devas lägsta kropp. Vi kan betrakta den som deras kropp. Den indiska intuitionen riktade sig företrädesvis mot vördnaden för dessa devas. Indiern ser dessa devas överallt. Han ser dem som de skapande krafterna när han blickar bakom kulisserna till världens framträdanden. Denna intuition ligger till grund för det sydliga världsåskådningsbältet. I Egyptens världsåskådning kommer den till uttryck i storartad och mäktig form.
Den andra intuitionen ligger till grund för den gamla persiska mystiken och förde till vördnaden för väsenden som också endast är av dubbel natur: asuras. Även dessa har det vi kallar själ; men på ett storartat, titaniskt sätt har de utvecklat den fysiska kroppen, som innesluter ett själorgan. Den indiska världsåskådningen, som håller fast vid devavördnaden, ser dessa asuras som något underordnat, medan de som bekände sig till det nordliga världsåskådningsbältet i högre grad höll sig till asuras, till den fysiska naturen. Därför utvecklades här också särskilt driften att behärska sinnevärlden på materiellt sätt, att behärska verklighetens värld genom en till det yttersta driven fulländning av tekniken, genom fysiska konster och liknande. I dag finns det inga människor som håller fast vid asuravördnaden; men det finns många bland oss som ännu bär något av denna natur i sig. Därav kommer dragningen mot livets materiella sida, och detta är grunddraget i det nordliga världsåskådningsbältet. Den som bekänner sig till rent materialistiska grundsatser kan vara förvissad om att han i sin natur bär något som härstammar från dessa asuras.
Inom asurabekännarna utvecklades därefter en egendomlig grundkänsla. Den spirade först upp i det persiska andelivet. Perserna fick en slags fruktan inför devanaturen. Fruktan, skygghet och bävan inför det rent andligt-själsliga. Detta ledde till att vi i dag ser den stora motsättningen mellan den persiska och den indiska uppfattningen. I den persiska världsåskådningen dyrkades ofta just det som den indiska riktningen betraktade som dåligt, som något underordnat, och man undvek rentav det som indiern ansåg vördnadsvärt. Inom den persiska världsupplevelsen uppstod således denna egendomliga grundkänsla gentemot en varelse som egentligen har devanatur, men som inom denna världsåskådning undviks och fruktas. Kort sagt: det är bilden av Satan som träder fram i denna världsåskådning. Lucifer, det andligt-själsliga, blir ett med fasa uppfyllande väsen. Här har vi att söka ursprunget till det som existerar som djävulstro. Denna grundkänsla har också gått över i den moderna världsåskådningen; särskilt under medeltiden blev djävulen en fruktad och undviken gestalt. Lucifer undveks sålunda bokstavligen.
Upplysning om detta får vi genom det nämnda manuskriptet. Om vi i dess anda följer världsutvecklingens gång finner vi att människorna i mitten av den tredje, den lemuriska rasen, klädde sig i fysisk materia. Det är en felaktig föreställning när teosofer tror att reinkarnationen varken har början eller slut. Reinkarnationen började i den lemuriska tiden och kommer i början av den sjätte rasen åter att upphöra. Den är endast ett visst tidsavsnitt i jordens utveckling, inom vilket människan återförkroppsligar sig. Föregått har detta av ett ytterst andligt tillstånd som inte gjorde återförkroppsligande nödvändigt, och det kommer åter att följas av ett andligt tillstånd som inte heller förutsätter reinkarnation.
Den ursprungliga inkarnationen i den tredje rasen bestod däri att den så att säga jungfruliga människans ande, Atma-Buddhi-Manas, sökte sin första fysiska förkroppsligande. Den fysiska utvecklingen på vår jord kunde då ännu inte ha framskridit så långt hos de djuriska varelserna; hela den djurisk-mänskliga varelseformen kunde ännu inte vara så utvecklad att den kunde ta upp människans ande. Men en del, en viss grupp av djuriska varelser, var redan så långt utvecklad att människans andefrö kunde sänka sig ned i dessa djurkroppar, så att de kunde ge form åt människokroppen.
En del av de individualiteter som då inkarnerade bildade den lilla stam som senare spreds över hela världen som så kallade adepter. Det var de ursprungliga adepterna, inte de som vi i dag kallar invigda. De som vi i dag kallar invigda genomgick då ännu ingen inkarnation. Men inte alla de som hade kunnat finna mänskligt-djuriska kroppar inkarnerade sig då, utan endast en del. En annan del motsatte sig inkarnationsprocessen av bestämda skäl. De väntade därmed till den fjärde rasen. Bibeln antyder denna tidpunkt på ett dolt och djupt sätt: Guds söner fann att människornas döttrar var sköna, och de förenade sig med dem.
Detta betyder att inkarnationen av dem som hade väntat började vid denna senare tidpunkt. Vi kallar denna grupp ”vishetens söner”, och det förefaller nästan som om det i dem låg en viss förmätenhet och stolthet. Från den lilla undantagsgruppen av adepter skall vi nu bortse. Om denna andra del också hade inkarnerat sig redan då, skulle människan aldrig ha nått fram till det klara medvetande i vilket hon i dag lever. Hon skulle ha blivit kvar i ett dovt trance-medvetande. Hon skulle ha antagit ett medvetandetillstånd liknande det som vi i dag finner hos hypnotiserade, somnambuler och liknande. Kort sagt: människorna skulle ha blivit kvar i ett slags drömmedvetande. Men då skulle något ha saknats som är utomordentligt viktigt, ja kanske det viktigaste av allt: frihetskänslan, människans egen beslutskraft i fråga om gott och ont, ur sitt eget medvetande, ur sitt jag.
Genesis betecknar denna senare inkarnation – i den gestalt den redan fått under inflytande av den känsla jag har karakteriserat genom att säga att det finns en viss skygghet inför devan – denna senare inkarnation betecknas som människans ”fall”, syndafallet. Devan väntade och sjönk först ned när den fysiska mänskligheten redan hade utvecklats ett steg vidare, för att då först ta den fysiska kroppen i besittning, så att han därigenom kunde utveckla ett mognare medvetande än som tidigare varit möjligt.
Så ser ni att människan har köpt sin frihet genom att hennes natur försämrades, genom att hon väntade med inkarnationen tills hennes natur hade sjunkit ned i tätare fysiologiska tillstånd. I den grekiska mytologin har ett djupt medvetande om detta faktum bevarats. Om människan hade inkarnerat sig tidigare – säger den grekiska myten – då skulle det ha inträffat som Zeus ville, när människorna ännu befann sig i ”paradiset”: han ville göra dem lyckliga, men som omedvetna väsenden. Det klara medvetandet skulle då ha varit förbehållet gudarna, och människan skulle ha blivit utan frihetskänsla. Luciferandens, devandens, uppror i mänskligheten – den som ville stiga ned för att ur friheten själv utveckla sig uppåt – detta är symboliserat i sagan om Prometheus. Men han måste sona sin strävan genom att ständigt en örn – som symbol för begäret – hackar på hans lever och därigenom tillfogar honom de fruktansvärdaste smärtor.
Människan har alltså stigit djupare ned och måste nu nå det hon annars skulle ha nått genom magiska konster och krafter, genom det som självverksamt flödar ur frihetens klara medvetande. Men eftersom hon har stigit djupare ned måste hon också uthärda smärta och lidande. Även detta antyds i Bibeln med orden: ”I smärta skall du föda barn, i ditt anletes svett skall du äta ditt bröd” – och så vidare. Det betyder inget annat än: människan måste själv, med kulturens hjälp, åter höja sig.
Den grekiska mytologin har i Prometheus symboliserat representanten för den mänsklighet som i frihet och genom kamp strävar mot kultur. I honom har den framställt den lidande människan och samtidigt befriaren. Den som åstadkommer Prometheus befrielse är Herakles, om vilken det berättas att han lät inviga sig i de eleusinska mysterierna. Den som steg ned i underjorden var en invigd, ty nedstigningen i underjorden är den tekniska termen för invigningen. Denna färd till underjorden berättas om Herakles, Odysseus och alla dem som vi har att göra med som invigda, vilka nu vill leda människorna i den nuvarande utvecklingen till urvisdomens källa, till det andliga livet.
Om mänskligheten hade stannat på den tredje rasens nivå, skulle vi i dag vara drömmänniskor. Genom sin devanatur har människan befruktat sin lägre natur. Ur sitt självmedvetande, sitt frihetsmedvetande, måste hon nu åter utveckla den medvetandegnista som hon då i berättigad övermod hämtade ned till sig, alltså den andliga kunskap som hon i det tidigare ofria tillståndet inte eftersträvade. I den mänskliga naturen själv ligger denna sataniska upproriskhet, som i sin luciferiska strävan just är garantin för vår frihet överhuvudtaget. Och ur denna frihet utvecklar vi åter andligt liv.
Detta andliga liv skall åter tändas inom mänskligheten i den femte rasen. Åter skall detta medvetande utgå från invigda. Inte ett drömlikt, utan ett klart medvetande skall det vara. Andens Herakleser, de invigda, är de som för mänskligheten framåt och uppenbarar för henne den dolda devanaturen, insikten om det andliga. Detta har också varit strävan hos alla stora religionsstiftare: att åter ge mänskligheten kunskapen om det andliga, som hon har förlorat i det fysiologiska livet. Atlantiderna hade en hög fysisk kultur, och vår femte ras bär ännu mycket av det materiella livet inom sig. Denna vår tids materialistiska kultur visar oss hur djupt människan har snärjts in i den rent fysiskt-fysiologiska naturen, såsom Prometheus i sina bojor. Men lika säkert är det att gamen, begärets symbol, som hackar på vår lever, skall undanröjas av den andliga människan. Dit vill de invigda leda den självmedvetna mänskligheten genom sådana rörelser som den teosofiska, så att människan i full frihet åter kan stiga uppåt.
Den tidpunkt som vi har att uppfatta som ögonblicket för det andliga livets inströmning i den självmedvetna mänskligheten finner vi exakt antydd i evangeliet, i Nya testamentet. I det djupaste evangeliet, som den nutida teologin missförstår, i Johannesevangeliet, där det berättas att Jesus besöker lövhyddohögtiden, där antyds denna tidpunkt. Kristendomens stiftare talar där om att utgjuta andligt liv över mänskligheten. Det är ett märkligt ställe. Lövhyddohögtiden bestod ju däri att man gick till en källa ur vilken vatten flödade. Där utvecklades sedan ett festfirande som skulle påminna människan om det andliga, om devanaturen och det andliga strävandet. Vattnet som där hämtades var en erinran om det själsligt-andliga. Efter upprepade avslag går Jesus dock till högtiden. Och på högtidens sista dag sker följande (Joh. 7:37): ”På den sista dagen, den stora högtidsdagen, stod Jesus där och ropade: ’Om någon törstar, så kom till mig och drick!’” De som drack firade en minneshögtid över det andliga livet. Men Jesus förbinder något mer med detta, och Johannes antyder det med orden: ”Den som tror på mig, såsom Skriften säger, ur hans inre skall strömmar av levande vatten flyta.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få; ty den Helige Ande var ännu inte där, eftersom Jesus ännu inte var förhärligad.
Här hänvisas till pingstmysteriet, till att mänskligheten har att vänta på denna Helige Ande av andligt liv. När den tidpunkt kommer då människan i sig själv kan tända gnistan av andligt liv, när hennes fysiologiska natur av egen kraft kan försöka uppstigningen, då skall den Helige Ande komma över människorna – tiden för det andliga uppvaknandet.
Människan har stigit ned ända in i den fysiska kroppen, så att hon i motsats till devanaturen består av tre principer: ande, själ och kropp. Devan står högre än människan, men han har inte den fysiska naturen att övervinna som människan har. Denna fysiska natur måste åter förklaras, så att den kan ta upp det andliga livet. Människans fysiologiska medvetande, den fysiska kroppen sådan den lever i dag, skall själv i frihet tända gnistan av andligt liv inom sig.
Kristusoffret är ett exempel på att människan ur det fysiska livet kan utveckla ett högre medvetande. I den fysiska kroppen lever hennes lägre jag; men detta skall tändas så att det högre jaget utvecklas. Först då kan strömmar av levande vatten också flöda ur denna fysiska kropp. Då kan anden framträda, då kan anden utgjutas. Hur avdödad måste då inte människan som jag bli för detta fysiologiska liv!
Här ligger det egentligt kristna och också pingstfestens djupare mysterium. Människan lever först i sin lägre organism, i det av begär genomträngda medvetandet. Hon skall leva där, ty endast detta medvetande kunde ge henne den säkra friheten. Men hon får inte stanna där, utan skall höja sitt jag till devanaturen. Hon skall i sig själv alstra devan, föda devan, som då skall bli en frälsande ande, en Helig Ande. Men därtill måste hon medvetet offra den jordiska kroppen, därtill måste hon erfara ”Dö och bliv”, för att hon inte skall förbli ”en dyster gäst” på denna ”mörka jord”.
Så framträder först i sambandet mellan påskmysteriet och pingstmysteriet en helhet: hur det mänskliga jaget i den stora representanten avkläder sig det lägre levande jaget, hur det dör bort för att fullständigt förklara den fysiska naturen och återlämna den till de gudomliga makterna. Himmelsfärden är symbolen för detta. När människan har förklarat sin fysiska kropp, fört den tillbaka till det andliga, då är hon mogen för att det andliga livet skall utgjutas i henne, för att hon skall uppleva det som enligt mänsklighetens störste representants förklaring kallas ”den Helige Andes utgjutelse”. Därför heter det också: ”Tre är de som vittnar på jorden: blodet, vattnet och anden.” Pingstfesten är andens utgjutelse i mänskligheten.
Utvecklingens högsta mål är symboliskt uttryckt i pingstfesten, nämligen att människan från det intellektuella livet åter skall tränga fram till ett andligt liv. Liksom Prometheus befriades från sitt lidande genom Herakles, så skall människan befrias genom andens kraft. Genom att människan har stigit ned i materien har hon nått självmedvetande. Genom att hon åter stiger uppåt skall hon bli en självmedveten deva. Av dem som dyrkade asuras och uppfattade devorna som något sataniskt, som inte ville tränga in i det innersta, har denna nedstigning framställts som något djävulskt.
Även detta är antytt i den grekiska mytologin. Representanten för de ofria medvetandetillstånden är Epimetheus – den eftertänksamme – som inte vill nå befrielsen ur full frihet, alltså Prometheus motståndare. Han får av Zeus Pandoras ask, vars innehåll – lidanden och plågor – strömmar ned över mänskligheten när den öppnas. Endast som sista gåva finns hoppet kvar däri, hoppet att han i ett framtida tillstånd också skall nå fram till detta högre, klara medvetande. Hoppet om befrielse blir kvar. Prometheus avråder från att ta emot gudens Zeus tvivelaktiga gåva. Epimetheus lyder inte sin broder utan tar emot gåvan. Epimetheus gåva är mindre betydelsefull än hans broders, Prometheus.
Så ser vi att människorna lever framåt i två strömningar. De ena är de som håller fast vid frihetskänslan och – trots att det är farligt att utveckla det andliga – ändå söker det i frihet. De andra är de som finner sin tillfredsställelse i ett dovt framlevande och blind tro och anar något farligt i mänsklighetens luciferiska strävan. De som grundade kyrkans yttre former har förvanskat det djupaste luciferiska strävandet. De uråldriga lärorna om detta finns i hemliga manuskript som knappt någon har sett i dolda rum. Några få som kan se dem i astralljuset, och några andra invigda, har tillgång till dem. Det är visserligen en farlig väg, men det är den enda som leder till frihetens upphöjda mål.
Människoanden skall vara befriad och inte dov.
Detta vill också kristendomen. Hel, hela, hänger samman med helig. En ande som är helig helar, befriar från lidanden och plågor. Sund och fri är människan när hon ryckts loss från det fysiologiskas förslavning, när hon är befriad från det fysiologiska. Ty endast den befriade anden är den friske, vars kropp ingen örn längre hackar på.
Så skall pingstfesten uppfattas som en symbol för den mänskliga andens befrielse, som den stora symbolen för människans kamp efter frihet, efter ett medvetande i frihet.
Om påskfesten är ett uppståndelsefest i naturen, så är pingstfesten en symbol för människans andes medvetandeblivande, festen för dem som vet och känner igen – och genomsyrade av detta – söker friheten.
De andliga rörelser i modern tid som leder till varseblivningen av den andliga världen i klart dagsmedvetande – inte i trance, inte i hypnotism – det är de som leder till insikten om en sådan betydelsefull symbol. Det klara medvetandet om att endast anden befriar, det är det som förenar oss i Teosofiska sällskapet. Inte ordet ensamt, utan anden ger det dess betydelse. Anden som utgår från de stora mästarna, som genomströmmar några få som kan säga: jag vet att de finns, de stora adepterna, som är grundarna av den andliga rörelsen – inte av sällskapet – den utgjuter sig i vår samtidskultur och ger den impulser för framtiden.
Låt en gnista av förståelse för denna Helige Ande åter strömma in i det missförstådda pingstfesten, så skall det bli levande och åter få mening. I en meningsfull värld skall vi leva. Den som tanklöst firar högtider firar dem som Epimetheus anhängare. Människan måste se vad som förbinder oss med det som är omkring oss, och också med det som är osynligt i naturen. Vi skall veta var vi står. Ty vi människor är inte bestämda till ett drömlikt, halvt, dovt framlevande, utan till en fri, fullt medveten utveckling av hela vår varelse.
Lämna ett svar