Tid: 21 december – 20 januari. Dygd: Mod. Nåd: Befrielse
Stenbockens tid börjar med årets midnattstimma,
det som i forna tider kallades De tolv heliga julenätterna.
Under den mörka medeltiden, under helgonens, hjältarnas och underverkens stora tid, var detta en tid för drömmar och återblickar. Men det var även en tid för visioner och framåtblickande. I det gamla Rom var det Janus tid.
Janus, guden med ett ansikte mot det avgående och ett mot det ankommande.
Midvintertiden var en andhämtningens tid, då man besinnade hela det gångna årets erfarenheter och drog lärdom av dessa för att av denna lärdom kunna bilda ett solitt beslutsunderlag för det kommande årets nödvändiga gärningar:
Återblick, besinning, prognos och beslut.
Alltså beslut även för gärningar som innebär risker och som kräver mod.
Ja, kanske i synnerhet för dessa.
Det första slaget av mod som krävs för sådana gärningar är det mentala modet, modet att se och inse; modet att inte blunda för vad som faktiskt föreligger, och modet att dra de verkliga och följdriktiga slutsatserna av det man ser. Även om och när detta kostar på; ja även om själva livet så skulle sättas på spel.
Att våga sitt liv för det som är rätt och gott, det kräver ett ur verklig sanningskänsla upparbetat mod. Och endast ett sådant mod skapar utrymme för befrielsen; för frigörandet av de fastlåsta tankar, de fastlåsta känslor och de fastlåsta initiativ som — det vete djupens makter hur länge — har legat nedtryckta i de delar av vårt inre för vilka vi ängsligt har blundat. Men även utrymme för de latenta mellanmänskliga angelägenheter som ligger fastfrusna i bitterhet, ängslan och feghet.
Så mycket helande väntar på vårt mod. Så mycken sorg vill förlösas.
När modets gnista föds i hjärtats dunkla rum,
då kan vi ana Julens drömska mysterium.
Eller varför inte skanderat på medeltidens magiskt mantriska språk:
I den mörkaste vinternatt Frälsaren föds.
Lämna ett svar