Maktens hemligheter

Astrologiska porträtt av 17 inflytelserika maktmänniskor

Om boken

Egentligen utgörs den här boken av en årslång artikelserie i tidningen Morgonpostens lördagsbilaga, med lite djupare läsning. När tidningen lades ner kände redaktören dessa artiklar borde räddas och bli till en bok. Jag var skeptisk. Materialet var så tätt och krävande när det komprimerades mellan två pärmar. Men jag lät mig bevekas när jag lockades med att få lägga till det opublicerade porträttet av Olof Palme. Det fick bli bokens första kapitel. Det börjar:

Få politiker, få offentliga personer över huvud taget, har präglat landets mentalitet så starkt som Olof Palme. Visst har vi Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren, visst har vi även Ingmar Bergman och Arne Weisse så länge Fanny och Alexander och Kalle Ankas jul ingår i de svenska jultraditionerna som rituella inslag. Men den som starkast definierade svensk identitet under senare hälften av 1900-talet var tveklöst socialdemokratins störste retoriker genom tiderna, Olof Palme. Få har hatats och få har beundrats som han. När han sköts 1986 gick en epok i graven. Det var som när Gustav III sköts på maskeradbalen 1792 och den gustavianska epoken ersattes av ändlösa intriger och konspirationer och en fransk monark.

”I boken Astrologi: Maktens hemligheter analyserar astrologen Alexander Kieding vår tids mest inflytelserika personer. Med själsvetenskaplig systematik, språklig precision och ödmjukhet analyserar Alexander hur de mäktiga spelar sina roller i livets teater.”
Rasmus Dahlstedt, dramatiker, författare och debattör

Hur fungerade fenomenet Olof Palme? Vad driver den lekfulle men ibland märkligt dryge Elon Musk? Och en Vladimir Putin, vad är hans vision – och vad är hans mardröm? Den sympatiske Volodymyr Zelenskyj, vem är han egentligen? Är Xi Jinping mer än människa?

Maktens hemligheter porträtterar 17 av våra klassiska maktmänniskor. Hur fungerar de mentalt och vad beror det på? Är de inte som andra? Är de psykologiskt lika varandra? Beror dispositionen till makt och inflytande på miljö och fostran eller är det något medfött? Och om det är medfött, beror det på arv, på karma eller på stjärnorna?

Och det där med stjärnorna. Kan man med den intellektuella hedern i behåll lita på så uråldriga metoder?

Världens äldsta metod fungerar: Genom att kartlägga himlavalvet blottar Maktens hemligheter de stora spelarnas karaktärer och öden.

I förlängningen kan vi förstå vår egen karaktär. Vi kan idag enkelt kartlägga den stjärnhimmel som såg oss födas. Allt vi behöver är exakt tid och plats. Vi får något att jämföra med. Även utan att studera det egna horoskopet får vi en djupare förståelse av människosjälen, både den egna och i allmänhet. Av själen och kanske av det som kallas ödet.

Är vi egentligen så fria, eller är vi styrda?
Och om vi är styrda, vad är vi styrda av?

Det är viktigt att vi håller vårt intresse för det mänskliga levande.
Och det mänskliga innehåller både högt och lågt.

Förlaget skriver: ”Med porträtten i denna bok får vi hjälp att skönja det ögat inte kan se, och det faktum att världen är fylld av underbara tilldragelser. Det som finns hos andra finns även inom oss själva. Maktens hemligheter försöker inte bevisa något, eller ens övertyga den som är skeptisk till den urgamla metoden, astrologin. Men låt dig förundras över den komplexa människosjälen!”

Alla i den här boken lever, eller levde när den skrevs. Deras livsgärning som helhet kan därför inte bedömas. Men många av dem har kommit så långt in i sina liv att man får en känsla. Och ur denna känsla kan man bekanta sig med deras horoskop som stöd, och med tiden få en känsla för hur astrologin som analysmetod faktiskt fungerar. Vill man gå djupare in i analyserna så finns det en förtydligande sida här, med originalillustrationerna i färg, något som inte kunde reproduceras i den tryckta boken. Där är det svartvitt.

Några smakprov. Elon Musk:
” …

Utåt är han en blyg mjukis med entusiasm och glimt i ögat. Bakom kulisserna är han en dominant alfahanne som älskar en bra fajt och är bossig både hemmavid och på jobbet. Inte så att han slåss fysiskt, som han fick lära sig under skoltiden, men han vinner hårda förhandlingar och drar sig inte för att avskeda medarbetare som inte lever upp till hans krav. Och båda dessa kvaliteter, den mjuka och den hårda, är starka i honom. Eftersom de stärker varandra. Och han vet om det. Eftersom de är över horisonten. Det där med Mars uppfattas inte av andra, inte initialt, eftersom Mars är i nedan. Hans första fru klagade, efter deras spädbarn dog, på att hon kände sig som en anställd, varpå Elon fräste att om hon varit en anställd så hade han avskedat henne. Hon levererade ju inte. Ungen dog. Nå, det blev provrörsbefruktning, tvillingar, återigen provrörsbefruktning, trillingar, därefter lämnade han fembarnsmamman för en yngre och snyggare dam. Det höll inte så länge.

( … )

Visst finns det faror med en sådan naturbegåvning. Man kan bli lite väl självsäker och göra sig osams med sina medarbetare. Men man kan också bli deras guru. Deras “Den som med blotta blicken får dem att känna att ja ja, pengar är inte allt, såklart, det finns högre värden och värdigare mål här i livet än snöd vinning”. Det sociala problemet är väl, återigen apropå att vara lite aspig, att den som inte hajar grejen hamnar i onåd och bör gå självmant. Inte för att Musk är en bully. Utan för att han har en vision och modet att döda allt som står ivägen. I bästa välmening, förstås.

Men Jupiter är inte mol allena i hemligheternas tecken. Hand i hand går alltså Neptunus. Den känslomässiga vändbarhetens kusliga gudom. En trigon mellan Neptunus och dödsrikets Pluto, vad innebär det?

Nu är det inga märkvärdigheter längre, att ha denna aspekt. Alla som har fötts under efterkrigstiden har samma dynamik, bara inte på samma ställe i sin inre himmel och inte med Jupiter inblandad. Plutos trigon med Neptunus är den egenskap som bäddar för både modernismens och den så kallade postmodernismens genombrott. För ifrågasättandet av de gamla slentrianföreställningarna, dogmerna och en ogenomtänkt känsla av att allt troligen är precis som alla alltid har trott att det är. Hela den enorma rörelse bort från traditionella religiösa och konservativa känslor som präglat det vi kallar modern til beror på denna trigon. Bara inte så tillspetsat som när Jupiter är inblandad. Ty Jupiters och Neptunus pakt skapar högrisktagare, gamblers, drömmare och … tja, galningar.

Nu skulle Elon Musk ställa sig ganska oförstående till en sådan beskrivning. Han skulle säkert nicka instämmande och ödmjukt men han skulle knappast känna sig träffad. Han tycker helt säkert att han är ganska sansad och systematisk i sina riskbedömningar. Och ur sitt eget perspektiv är han ju det. Att kvinnor och kollegor kan vara känslostyrda och hysteriska är ju inte hans fel, liksom. Vi får komma ihåg att konjunktionen mellan Jupiter och Neptunus är undangömd i himlens mest dolda hörn. 

( … )

Vad innebär en kvadratur mellan Mars och Neptunus; mellan den exekutiva, konfrontativa intelligensen och den gåtfulla, mystiska, närmast gäckande intelligens som kan vända på varenda känsla så att man kan se, eller snarare känna, det farliga i det trygga, det trygga i det farliga; det sorgliga i det glada och, faktiskt, det glädjande i det sorgliga? Vill man alltid kunna sånt? Nej. Kvadraturer betyder dessutom att storheter är på kant med varandra. Att det är ofrånkomligt men knaggligt och motigt att de påverkar varandra.

I Elon Musks fall innebär det att han kan vara överdrivet misstänksam och lite väl snabb att avfärda andras impulser som trams eller försåt. Att inte se det betydelsefulla i att göra lumpen i Sydafrika? Visst, även det. Även om just det är rätt begripligt. Det man tänker på är snarare hans tendens att se alla inviter som bud, alla relationer som affärsrelationer och alla situationer som förhandlingssituationer. Även de familjära och intima, som inte borde präglas av resonemang kring personliga fördelar, nackdelar eller ens rättvisa, men av tillit och generositet utan baktankar. Hans svårighet att hålla ihop familj beror inte enbart på att hans kvinnor kanske är guldgrävare, vilket han givetvis måste räkna med. Han vore misstänksam ändå. Det är ensamt att vara superrik och det är ännu ensammare att vara superrik med kvadraturen Mars – Neptunus. 

Uppsidan på det är att det är i ensamheten som de stora idéerna föds. 

( … )

Så, vad gör Elon Musk till en drömmare? Jo, det är den knepiga länken mellan å ena sidan den sunda, vitala känslan och å andra sidan känslans mystiska vändbarhet. Nu matas hans eskapistiska drömmar i och för sig direkt upp till jagkänslan och kommunikationen, så eskapismen blir aldrig riktigt eskapistisk, men känslan av det osannolika i hela hans sak ligger dold här. Han är helt enkelt lite konstig, lite egen, om än på ett charmigt sätt. Vore det inte för det gnagande, tuktande, kylande inslaget av saturnisk stringens genom ytterligare en kvadratur till månen så skulle hans drömmar säkert inte gå att förverkliga. Detta inslag av sorg och svårmod visar sig tidigt i Elons liv genom den smärtsamma fadersrelationen. Han kände sig verkligen inte sedd av pappa. Detta är en karmisk sak, inget som hade gått att ändra på, och som syns i kvadraturen måne – Saturnus. Det är även en bidragande faktor till att han har ombesörjt att hela välden ser honom. Så länge han gör en positiv skillnad, och det vill han verkligen, så är detta inget vi kan beklaga.

… )

Och Putin?
En sak vi kan konstatera är att Vladimir Putin känner sig själv. Det finns få egenskaper i honom som han inte har koll på. Närmare bestämt finns det två. Det ena som torde kunna vara gåtfullt även för honom själv är hans, både bildligt och bokstavligt talat, mördande förmåga att slå hårt, slå först, slå målmedvetet och slå med precision. Han vet förstås att han har denna talang. Den hör till hans mest utmärkande drag. Men exakt hur det där går till, det vet han inte. Han gör det på instinkt. Det bara kommer. Det andra han inte riktigt kan sätta fingret på är känslan av att hans öde är förutbestämt till att representera de sammanhang han är involverad i. Det har alltid varit så för honom. Och eftersom dessa två egenskaper, var för sig såväl som i kombination, är ungefär det enda i hans karaktär han inte kan förklara ens för sig själv, och eftersom han trots allt har ett sorts praktiskt sinne för det andliga, så ligger det nära till hands för honom att se sig som utvald av högre makter att med fast hand faderligt leda Moder Ryssland in i en storslagen morgondag. Det är förstås många ryssar som har detta sinnelag, det är närmast ett nationellt karaktärsdrag, och de blundar därför mer än gärna för Putins mindre smickrande sidor. Putin själv blundar knappast för dem. Han utnyttjar dem till fullo och han har full koll på vilka de är. 

Kontrasten mellan Putin och hans föregångare kunde knappast vara större. Men även utan den ständigt vodkadoftande pajasen Jeltsin hade Putin framstått som ovanligt slipad. Putin är påläst. Putin är välinformerad. Putin finner ett genuint välbehag i att diskret informera sig; att sitta på insikter som inget vet att han har tillgång till. Han har en fenomenal förmåga att snabbt läsa och minnas text, men även att diskret kunna läsa av människor. Och detta drag är medfött. Han fick det inte genom KGB; han gjorde karriär i KGB på grund av det. Den han talar med på tu man hand tenderar att känna sig sedd, kanske rentav förstådd, och därför berätta mer än han tänkt sig. Det skulle nästan kunna upplevas som en ära att bli undanröjd av självaste Vladimir Putin, så stark är hans strama karisma. 

Visst kan man härleda många karaktärsegenskaper till arv och miljö. Men orsakerna går djupare än så. Himlen vet. Det är i den andan vi kartlägger några av Putins karaktärsegenskaper. 

Två egenskaper, slagfärdigheten och samhällsengagemanget, är alltså utom räckhåll för Putin. Han vet om dem, han utnyttjar dem till fullo, men han kan inte kontrollera dem, och känner sig därför utvald av högre makter; predestinerad till att skapa och styra sitt imperium. 

De andra egenskaperna har han full koll på. Många av dem kan andra också se, men inte alla. Det andra kan se är Putins starka närvarokraft, hans jagkänsla. Denna jagkänsla är nu inte en vanlig människas jagkänsla. Den är en jagkänsla som är så nära förbunden med tre andra egenskaper att de både för honom själv och för andra framstår som en enhet. Han är därför mycket övertygande, även när han av strategiska skäl ljuger eller kommer med avledande svar, vilket politiker ofta gör. 

Så, vilka är då dessa tre andra egenskaper?

Man kan beskriva dem som kommunikation, effektivitet och vändbarhet på känslonivå. Han kommunicerar gärna och han gör det effektivt. Han behöver inte många ord för att få fram sin mening. Använder han ändå många ord, och det är han högst kapabel till, så har han ett annat syfte med det. Hans syften är ofta dolda; det han har i kikaren har han så att säga bakom ryggen. Och det är där den tredje egenskapen kommer in: Att han kan vända på känslor. Han kan både känna, och inte minst få andra att känna, att trygghet kan vara oroväckande; att oro kan vara betryggande; att det onödiga kan vara viktigt och att det viktiga kan vara något annat än man tror. Och han kan kommunicera detta med full närvarokraft och i en stämning av uppriktighet. Jagkänsla, effektivitet, kommunikation och vändbarhet är i Putins fall samma sak, och denna sak är något av det första man känner när man nalkas honom. Eller en av dessa egenskaper är inte som de andra; den är omärklig men desto mer verksam, och det är vändbarheten i känslan. Med andra ord är han en mästare i manipulation. Eller för att säga det med snällare ord: pedagogik, förhandling och diplomati. Putin kan övertyga.   

Jag sade att denna förening av fyra egenskaper är något av det första man möter hos honom. Det finns dock en egenskap som kan hinna före, och det är känslan av att han sitter på kunskaper andra inte har, eller som andra inte vet att han har. Inte så att han är indiskret, tvärtom, utan så att han känns som någon som besitter en djupare förståelse.

Zelenskyj:
Zelenskyj är en konstnärssjäl. Han har inte alls lika bra koll på sig själv som sin nemesis Putin. Men två saker vet han: Han vet att han älskar skönhet; att han älskar när det han gör blir vackert; att när han skapar  — och han älskar att skapa — då skall det kännas bra, inte bara för honom själv, inte bara för familjen eller vänkretsen, utan för alla. I offentliga sammanhang. Då trivs han. Då är han i sitt esse. Dessutom är han medveten om de psykiska mekanismer i sig själv som bäddar för denna känsla. Han vet hur han skall få till det.

En annan sak han vet, är att han är en fenomenal kommunikatör. Där har han sin ambition. Han kan sjunga, dansa, deklamera, dikta, komponera, skriva, regissera, skämta, improvisera och engagera sig i intensiva samtal. Han drar sig inte för några knep eller några kommunikationsplattformar för att komma igenom, för att få till dialog; för att kunna lyssna så andra talar, och tala så att andra lyssnar. Och hör vad han vill att de skall höra.

Dessa två egenskaper vet han precis var han har inom sig. Han har dem så att säga alltid i bakhuvudet. Han vet också att andra inte lika självklart kan se hur han bär sig åt i denna kommunikativa kreativitet. Hur han får till det är ett mysterium, inte för honom men för oss andra. Och det är medfött; han har alltid varit så. Han har en vision, en idé om något projekt eller om hur samhället skall reformeras och detta känner de han möter direkt. Det är lätt för honom att förmedla visionen; att få andra att se vad han ser. Alldeles under ytan i den sfär där han relaterar till andra har han sitt sociala kapital, förmågan att få kontakt, att komma igenom, att synliggöra sin vision. Detta kapital är även en näsa för pengar; för var det finns resurser. Men framförallt är det förmågan att visa visionen. 

Det var det han vann valet på. Sedan var det inte fullt lika enkelt att förverkliga visionen, förstås, så hans stjärna var med tiden i dalande. Kompetenta ministrar som han handplockat lämnade båten en efter en. På ett sätt kan man säga att Putins krig räddade honom. Folk började tröttna på honom och hans tv-stjärneprat. Det är nästan som man kan misstänka (alltså inte på fullt allvar, men ändå) att han beställde eller provocerade fram attacken från Putin för att få visa framfötterna och återta det folkliga stödet. Kriget har iallafall fått honom att levla upp sig, mogna, visa att han är vuxen uppgiften att leda landet i ett blodigt försvarskrig mot en överväldigande fiende, stormakten Ryssland, med sina hårdtränade soldater. Och han slår världen med en viss häpnad med sin ståndaktighet. Han håller stilen. 

Han finner det plågsamt med konfrontationer men måste han så gör han det med en viss storslagenhet. Hur det där går till har han ingen aning om, men det funkar. På astrologiska kallas det Mars i Lejonet. Den krigiska kraftens pondus mot en fond av storslagenhet. Denna egenskap är dock under ytan, så han ser själv inte hur det går till när den aktiveras. Plötsligt är den bara där. Och gör vad den skall. Han har nämligen en annan egenskap som också är storslagen, nämligen känsla. Inte känslorna  —  känslor har han lite varstans, han kan vara ganska emotionell  —  men just känsla. Han är inte för inte regissör; han kan iscensätta händelser på ett storslaget sätt. Även med enkla medel. Som när han filmar sig själv med en skakig mobil på torget i Kiev mitt under brinnande krig bara för att meddela folket att han är där, att han står kvar, att vårt vapen är sanningen och att sanningen är att vårt land är vårt och att nu ger vi allt för vårt land! Tjugosex sekunder på Twitter. Rätt in i hjärtat. 

Han har känsla för det poetiskt målmedvetna (det kan låta som en paradox men i hans fall är det så) och för hur man effektivt sätter stopp för saker som skall stoppas. Och han har tack och lov inte en susning om hur han får till det där. Tack och lov, för då skulle han bara klanta till det genom att försöka regissera det. Nu är allt vishetsfyllt väl dolt under hans horisont och får göra sin grej utan insyn och utan inblandning. Och grejen är alltså just hans exceptionella talang för att ha en storslagen känsla för den poetiskt formulerade målmedvetenheten, eller rentav den poetiskt tänkta målmedvetenheten, och därigenom kunna, stoppa, avsluta, pausa, låsa, finta bort eller om så behövs verkligen döda. 

Men denna talang för att stävja är för Zelensky direkt kopplad till en känsla för opersonlig rättvisa, eller ett opersonligt rättvisepatos, för att uttrycka det lite paradoxalt och, tja, kanske poetiskt. Och han har själv ingen aning om hur han får till det. Det är bara så och det har alltid varit så. Hans moraliska kompass pekar ditåt. Han sätter stopp, eller vill iallafall sätta stopp, för orättvisor. Han känner sig kallad att göra det.

Samtidigt vill han inte gärna stirra för djupt ner i brunnen. Han har nog gjort det vid ett antal tillfällen i sin ungdom, och märkt att han kan bli lite trollbunden av mörkrets och paradoxernas hemlighetsfulla värld. Om han som komiker och mediemänniska har framstått som en smula ytlig så är det för att han har respekt för djupens makt över medvetandet. 

Intelligensen är det inget fel på. 

Inte på självdisciplinen heller. Han kan ta sig i kragen. Han kan rycka upp sig när han fastnar i någon frågeställning eller problemkomplex eller annat grubbleri. Han kommer upp på morgonen. Men han vill gärna att det noteras. Eller så kan kan på ett eller annat sätt notera det själv. Se till att det märks att han är stringent, kommer i tid, får till saker och att hans visioner är realistiska och att andra kan relatera till dem. 

Det är verkligen en ganska osannolik fältherre. han är skapt för att leda ett projekt, det må vara en filminspelning med egensinniga skådespelare eller ett land med en spretig befolkning, men helst i fredstider, så att han kan skapa ordning och skönhet. Då är han i sitt esse.

( … )

Hur andra ser Zelensky beror i ovanligt hög grad på vilka dessa andra är, vad de vill och vad de inte vill se. Zelensky är skicklig att projicera en självbild som är ganska långt från den han själv känner sig vara. Han är verkligen en skådespelartalang. Hela hans medvetna framtoning är ett oskrivet ark, en filmduk han kan projicera vad han vill på. Baksidan på det är att andra också kan projicera sina bilder av honom på hans persona. Den verklige Zelenskyj är en gåta. Som han varken vill eller kan besvara själv. Förutom i skarpt läge. Han kan kriga. Han har känsla för vad som behövs och hur man gör det med stil. Och han har den disciplin, den effektivitet, som saken kräver. Och saken? Den  tycks nu alltså Vladimir Putin ha bjudit på. 

Jag vill sannerligen inte låta lättsinnig här. Man tar inte lätt på krig. Folk dör. Man säger att krig är ett helvete. Men helvetet är bättre än krig, för helvetet drabbar inga oskyldiga. Krig drabbar oskyldiga. 

Detta gäller emellertid alla nivåer av krig. Det yttre, fysiska kriget är bara den sista, den lägsta nivån. Alla krig börjar som andliga krig. Krig mellan olika mentaliteter, olika värderingar och ideal, olika idéströmningar. De allra flesta krig löser man kontinuerligt på det planet, genom handel och dialog. Eller helt enkelt genom att låta varandra vara ifred. Zelenskyj vet det. Oligarkerna i Ukraina vet det också, och spelar med det. Det pågår en hel del fuffens i landet och gränsområdena mellan de olika subkulturerna är en bördig mylla för den svarta marknad som är grunden för den gråa marknaden, dvs den illegala handeln med legala varor och tjänster. Inte bara byggsektorn myllrar av oseriösa aktörer med falska papper. Även läkemedelsindustrin, vapenindustrin och deras skrämmande oäkting biokemin har långa rötter och utväxter djupt inne i denna gråzon. Det stora problemet, och det var nog här Zelensky fick problem, är att denna gråa marknad på samma sätt är fundamentet för såpass mycket av den vanliga, vita marknaden, där både handeln, varorna och tjänsterna är fullt lagliga och transparenta. Detta är den minsta delen av marknaden. Den största är den svarta. Skulle man kollapsa den så skulle hela ekonomin kollapsa. 

Detta var tre små smakprov, eller stilprov. Man skulle kunna fortsätta. Men beställ boken så syns helheterna, dessa 17 individer är värda en närmare bekantskap.

Rasmus Dahlstedt intervjuar:

Kontakt och beställningar

Illustrationerna i färg