En väg till självkännedom 1

---

Första meditationen av åtta

Den mediterande söker vinna en sann föreställning om sin fysiska kropp

När själen är hängiven åt yttervärldens företeelser genom sinnena och sitt föreställande, kan hon vid verklig självbesinning inte säga, att hon varseblir dessa företeelser eller erfar yttervärldens ting. Ty i sanning vet hon under denna hängivenhet till yttervärlden ingenting om sig själv. Solljuset, som från tingen i mångfaldiga färgers uppenbarelse utbreder sig i rummet, det är i själva verket själen som erfar det. Gläder sig själen över någon företeelse, så är hon i glädjens ögonblick själv glädje, såvitt hon vet om saken. Glädjen erfar sig själv i henne. Själen är ett med sitt erfarande av världen; hon erfar sig inte som något som gläder sig, som beundrar, som fröjdar sig eller fruktar. Hon är glädje, beundran, fröjd, fruktan.

Om själen alltid ville erkänna detta för sig själv, då skulle de stunder, då hon drar sig tillbaka från erfarandet av yttervärlden och betraktar sig själv, framstå i sitt rätta ljus. De skulle te sig som ett liv av en alldeles särskild art, som till en början är helt ojämförligt med det vanliga själslivet. Med denna särskilda art av liv börjar själens varandes gåtor att träda fram i medvetandet. Och dessa gåtor är i grund och botten källan till alla andra världsgåtor. Yttervärld och innervärld framträder för människans ande, när själen för kortare eller längre tid upphör att vara ett med yttervärlden och drar sig tillbaka i ensamheten av sitt eget varande.

Detta tillbakadragande är inte en enkel företeelse, som sker en gång och sedan kan upprepas på samma sätt. Det är snarare början på en vandring i förut okända världar. Har man börjat vandringen, blir varje steg man tagit en anledning till vidare steg. Och det är också en förberedelse för dessa vidare steg. Det gör själen förmögen till de följande. Och med varje steg erfar man mer om svaret på frågan: Vad är människan i ordets sanna bemärkelse?

Världar uppenbarar sig, som är dolda för den vanliga livsbetraktelsen. Och dock är det enbart i dem som det ligger, vilket också om denna livsbetraktelse kan uppenbara sanningen. Även om inget svar är fullständigt eller slutgiltigt, är de svar, som vinns genom inre själavandringar, dock sådana som övergår allt vad de yttre sinnena, och det förstånd som är bundet vid dem, kan ge. Och detta andra har människan behov av.

Hon märker att så är fallet, när hon verkligen besinnar sig själv.

Till denna vandring är först och främst nyktra, torra överväganden nödvändiga. De ger den säkra utgångspunkten för det vidare framträngandet i de översinnliga områden, som själen ytterst sett har att göra.

Mången själ skulle av pur nyfikenhet vilja undgå denna utgångspunkt och genast tränga in i det översinnliga. Men en sund själ kommer, även om hon först undvikit ett sådant övervägande på grund av motvilja, senare att ge sig hän åt densamma. Ty hur mycket man än har erfarit av det översinnliga från en annan utgångspunkt, vinner man fast mark under sig först genom överväganden av den art som här först följer.

Det kan komma stunder i själens liv, då hon säger till sig själv: Du måste kunna dra dig undan allt vad en yttervärld kan ge dig, om du inte vill tvingas avpressa dig ett erkännande, som inte går att leva med, nämligen att du vore blott en självmedveten självmotsägelse. Vad du därute varseblir, det är där utan dig; det var utan dig och kommer att vara utan dig. Varför erfar sig färgerna då i dig, när ditt erfarade av dem ändå vore betydelselöst? Varför bildar yttervärldens ämnen och krafter din kropp? Den blir levande till din yttre uppenbarelse.

Yttervärlden gestaltar sig till dig. Du blir varse att du behöver denna kropp. Ty utan dina sinnen, vilka blott kroppen kan bilda i dig, skulle du överhuvudtaget inte kunna erfara något. Du vore, så som du nu är, tom utan din kropp. Den ger dig inre fyllnad och innehåll.

Med denna fyllnad kan emellertid alla de överväganden framträda, utan vilka ett människoliv inte kan bestå, om det inte i vissa stunder, som kommer för varje människa, vill hamna i en olidlig motsägelse med sig självt. Denna kropp – den lever så, att den nu är ett uttryck för själens erfarande. Dess förlopp är av sådan art, att själen genom den lever och erfar sig själv i den.

Så kommer det en gång inte att vara. Vad som lever i kroppen kommer en gång att underkastas helt andra lagar än nu, då det utspelar sig för mig, för mitt själsliga erfarande. Det kommer att underkastas de lagar, efter vilka ämnen och krafter därute i naturen verkar, lagar som inte längre har något med mig och mitt liv att göra. Kroppen, som jag har att tacka för mitt själsliga erfarande, kommer att upptas i det allmänna världsförloppet och där bete sig så, att den, med allt vad jag erfar i mig, inte längre har något gemensamt med mig.

Ett sådant övervägande kan bringa alla dödstankens rysningar inför det inre erfarandet, utan att personliga känslor, som vanligen är förbundna med denna tanke i själen, blandar sig i detta intryck. Sådana känslor gör att den lugna, samlade stämning, som är nödvändig för en erkännande betraktelse, inte lätt infinner sig.

Det är blott alltför begripligt att människan vill vinna ett vetande om döden och om ett själens liv oberoende av kroppens upplösning. Sättet, på vilket hon ställer sig till de frågor som här kommer i betraktande, är som knappast något annat i världen ägnat att grumla det sakliga seendet och få henne att godtaga svar som giltiga, vilka är ingivna av önskningar.

Men över ingenting kan man vinna en sann insikt på andligt område, där man inte lika villigt godtar ett ”nej” som ett ”ja”. Och man behöver blott se noga på sig själv för att bli fullt klar över, att man inte med samma jämnmod skulle godta insikten, att med kroppens död slocknar också själens liv, som den andra, som talar om själens fortbestånd efter döden.

Visserligen finns det människor, som fullständigt ärligt tror på själens förintelse vid kroppens livsupplösning, och som inrättar sitt liv efter en sådan tanke. Men också för dem gäller, att de inte står oberörda inför denna tanke med sina känslor. De låter sig förvisso inte drivas av förintelsens fasor; att låta önskningar överrösta de skäl för insikt, som för dem klart talar, vilka syftar till ett fortsatt liv. I så måtto är sådana människors föreställningar ofta sakligare än de andras, som, utan att veta det, föreställer sig – eller låter sig föreställas – skäl för ett fortsatt liv, därför att i deras själars hemliga grunder begäret efter ett sådant fortbestånd brinner.

Men hos dem som förnekar odödligheten är fördomen inte mindre stor. Den är blott av ett annat slag. Det finns bland dem sådana, som gör sig en viss föreställning om vad liv och tillvaro innebär. Denna föreställning leder dem till att tänka sig vissa villkor under vilka detta liv ensamt är möjligt. Så som de nu betraktar tillvaron, framstår det för dem som att villkoren för själens liv inte längre kan finnas när kroppen faller bort. Sådana människor märker inte, att de först skapat sig en bestämd föreställning om hur livet kan vara, och att de enbart därför inte kan tro, att tillvaron består efter döden, eftersom det ur deras föreställning inte framstår någon möjlighet att tänka sig ett kroppslöst varande. De är visserligen inte påverkade av sina önskningar, men väl av de föreställningar, som de nu inte kan frigöra sig från.

Det finns ännu många fördomar på detta område. Man kan alltid blott anföra enstaka exempel på vad som finns i denna art.

Tanken, att kroppen, i vars förlopp själen lever ut sig, en gång kommer att förfalla till yttervärlden och följa lagar, som inte står i något förhållande till det inre erfarandet, den låter dödserfarenheten träda fram inför själen så, att ingen önskan, inget personligt intresse behöver blanda sig i betraktelsen; att denna erfarenhet kan leda till en ren, opersonlig insiktsfråga. Men då kommer också snart känslan att infinna sig, att dödstanken inte är betydelsefull för sin egen skull, utan därför att den kan sprida ljus över livet. Man kommer att nödgas anta, att livets gåta kan anas genom dödens väsen.

Att själen längtar efter sitt fortbestånd bör under alla omständigheter göra henne misstänksam mot alla åsikter, som hon bildar sig om detta fortbestånd. Ty varför skulle världens fakta bry sig om vad själen känner? Hon må efter sina behov känna sig själv som meningslös, om hon skulle tänka, att hon, likt en låga som uppstår ur bränslet, flammar upp ur sin kropps ämnen och sedan slocknar igen.

Det kunde förhålla sig så, även om det kändes meningslöst.

När själen riktar blicken mot kroppen, bör hon blott räkna med vad den kan visa henne. Det förefaller som om i naturen de lagar verkar, vilka sätter ämnena och krafterna i ett växelspel, och som om dessa lagar behärskar kroppen och efter en tid åter införlivar den i det allmänna växelspelet.

Man må vända denna tanke hur man vill: den är naturvetenskapligt väl användbar, men den visar sig inför den sanna verkligheten som fullkomligt omöjlig. Man kan finna, att den allena är vetenskapligt klar, nykter, och allt annat blott subjektiv tro; man kan väl inbilla sig detta. Men vid verklig fördomsfrihet kan man inte hålla fast vid den tanken.

Och det är det som gäller. Inte vad själen genom sitt väsen känner som nödvändigt kommer i betraktande, utan det som yttervärlden uppenbarar, ur vilken kroppen är tagen. Denna yttervärld återupptar kroppens ämnen och krafter efter döden. I den följer dessa ämnen och krafter sedan lagar, för vilka det är fullkomligt likgiltigt vad som försiggår i människokroppen under livet. Dessa lagar – av fysisk och kemisk art – förhåller sig till kroppen inte annorlunda än till varje annat livlöst ting i yttervärlden.

Det är omöjligt att tänka något annat, än att detta likgiltiga förhållande mellan yttervärlden och människokroppen inte först inträder med döden, utan att det också redan under livet äger rum. Inte ur livet kan man vinna en föreställning om yttervärldens andel i människokroppen, utan enbart genom att tänka: Allt, som hos dig är bärare av dina sinnen, som förmedlare av förlopp, genom vilka din själ lever, det behandlas av den värld, som du varseblir, så som den föreställning framstår, som svävar över ditt liv. Som räknar med, att en tid kommer, då du inte längre har allt detta vid dig, vari du nu erfar dig.

Varje annan föreställning om förhållandet mellan den sinnliga yttervärlden och kroppen låter genom sig själv erfara, att den inte är hållbar inför verkligheten. Men föreställningen, att först efter döden den verkliga andelen av yttervärlden i kroppen träder i dagen, kommer inte i konflikt med något, som verkligen erfars i yttervärld och innervärld.

Själen känner inget olidligt vid tanken, att dess ämnen och krafter förfaller till yttervärldens förlopp, som inte har något att göra med hennes eget liv. Hon kan, i sina djup, vid fullkomligt fördomsfri hängivenhet åt livet inte upptäcka någon ur kroppen stigande önskan, som gör tanken på upplösningen efter döden obehaglig. Det olidliga inträder först, om föreställningen skulle bildas, att de ämnen och krafter som återvänder till yttervärlden tar med sig den själverkännande själen.

En sådan föreställning vore av samma skäl olidlig som varje annan, som inte naturligt framgår av hängivenheten åt yttervärldens uppenbarelse.

Att tillskriva yttervärlden under livet en helt annan andel i kroppens varande än efter döden, det är en tanke som måste hämtas ur intet. Som en meningslös tanke måste den alltid studsa tillbaka inför verkligheten, medan föreställningen är fullkomligt sund, att yttervärlden under livet har exakt samma andel i kroppen som efter döden. Själen känner sig, när hon hyser den senare tanken, helt i samklang med sakernas uppenbarelse. Hon kan erfara, att hon genom denna föreställning inte kommer i missljud med de fakta, som talar för sig själva, och till vilka ingen konstlad tanke får läggas.

Man beaktar inte alltid, i hur skön samklang själens naturliga, sunda känsla står med naturens uppenbarelse. Det kunde te sig så självklart att det inte vore värt någon uppmärksamhet; och dock är detta, skenbart obetydliga, ljusbringande.

Inget olidligt har tanken, att kroppen upplöses i elementen; meningslös är däremot den andra tanken, att detta också skulle ske med själen. Det finns många mänskligt personliga skäl, som gör att detta framstår som meningslöst; dessa måste lämnas obeaktade vid den objektiva betraktelsen. Den helt opersonliga hängivenheten åt vad yttervärlden lär visar emellertid, att också under livet kan yttervärlden inte tillskrivas någon annan andel i själen än efter döden.

Avgörande är, att denna tanke framstår som nödvändig, och att den står emot alla invändningar, som kan resas mot den. Den som tänker den fullt medvetet, känner detta som en omedelbar visshet.

Så tänker väl såväl de som tror på odödligheten liksom som de som förnekar den.

De senare kommer väl att säga, att i de lagar, som verkar på kroppen efter döden, finns också villkoren för dess förlopp under livet; men de misstar sig, om de tror, att de verkligen kan föreställa sig, att dessa lagar under livet står i ett annat förhållande till kroppen som själens bärare än efter döden.

Endast föreställningen är i sig möjlig, att också det särskilda sammanhang av krafter, som träder i dagen med kroppen, står lika likgiltigt inför kroppen som själens bärare som det som åstadkommer förloppen i den döda kroppen. Inte för själen finns denna likgiltighet, men väl för kroppens ämnen och krafter. Själen erfar sig vid kroppen; kroppen lever dock med yttervärlden, i den, genom den och låter det själsliga inte vara mer avgörande för sig än yttervärldens förlopp. Man måste komma till den åsikten, att för blodets rörelse i kroppen är yttervärldens värme och kyla lika avgörande som fruktan eller skamkänslan, som utspelar sig i själen.

Så känner man först i sig lagarna i yttervärlden verksamma i det helt särskilda sammanhang, som uppenbarar sig som gestaltningen av människokroppen. Man erfar denna kropp som en länk i yttervärlden. Men man står främmande inför dess inre sammanhang. Den yttre vetenskapen klargör för närvarande till en del, hur lagarna i yttervärlden fogar sig samman i det helt särskilda väsen, som framträder som människokroppen. Av framtiden kan man hoppas, att denna insikt kommer att fortgå allt vidare. Hur själen måste tänka om sitt förhållande till kroppen, det kan denna fortskridande insikt inte förändra det minsta. Tvärtom, den kommer allt tydligare att visa, att lagarna i yttervärlden före och efter döden står i samma förhållande till själen. Det är en illusion att förvänta, att med fortskridande naturinsikt kommer ur lagarna i yttervärlden att framgå, i vad mån kroppens förlopp är förmedlare av själens liv. Man kommer allt tydligare att inse, vad som försiggår i kroppen under livet; men de motsvarande förloppen kommer alltid att visa sig som sådana, vilka själen erfar som yttre för sig, såsom förloppen vid kroppen efter döden.

Inom yttervärlden måste därför kroppen framstå som ett sammanhang av krafter och ämnen som består för sig, och är förklarligt i sig som en länk i denna yttervärld. Naturen låter växten uppstå; den löser upp den igen. Den behärskar på samma sätt människokroppen och låter den på samma sätt förgås inom sitt väsen.

Ställer sig människan med en sådan betraktelse inför naturen, kan hon glömma sig själv och allt vad i henne är, och erfara sin kropp som en länk i yttervärlden. Tänker hon så över sitt förhållande till sig själv och till naturen, erfar hon vid sig själv vad man kan kalla sin fysiska kropp.