En väg till självkännedom 2

Andra meditationen av åtta

Den mediterande söker en sann föreställning om den elementariska eller eteriska kroppen

Genom den föreställning som själen måste skapa sig i anslutning till dödens faktum, kan hon drivas in i en fullständig osäkerhet om sitt eget väsen. Så blir fallet om hon tror sig inte kunna veta något om någon annan värld än enbart sinnevärlden, och det som förståndet kan erkänna om denna värld.

Det vanliga själslivet riktar blicken mot den fysiska kroppen. Det ser denna efter döden övergå i naturens sammanhang, som inte har någon del i det som själen före döden erfar som sitt eget varande. Hon kan visserligen veta (genom den föregående meditationen), att den fysiska kroppen även under livet står i samma förhållande till henne som efter döden; men detta för henne inte längre än till erkännandet av det egna erfarandets inre självständighet fram till döden.

Vad som sker med den fysiska kroppen efter döden, det ger henne iakttagelsen av yttervärlden. För det inre erfarandet finns inte en sådan iakttagelse. Så som detta själsliv är, kan det inte rikta blicken bortom dödens gräns. Om själen är oförmögen att skapa sig föreställningar som går utöver den värld, i vilken kroppen efter döden upptas, har hon heller ingen möjlighet att blicka in i något annat än i det tomma intet bortom döden i fråga om allt själsligt.

Skulle det vara annorlunda, då måste själen varsebli yttervärlden med andra medel än med sinnena och det förstånd som är bundet vid sinnena. Dessa hör själva till kroppen och förfaller med den. Vad sinnena säger kan aldrig leda till något annat än till resultatet av den första meditationen. Och detta består blott i, att själen kan erkänna för sig själv: du är bunden vid din kropp. Denna är underkastad naturlagar, som förhåller sig till dig som alla andra naturlagar. Du är genom dem en länk i yttervärlden, och denna har en andel i dig, som tydligast uppenbarar sig för dig, när du betraktar vad den gör med din kropp efter döden. För livet ger den dig sinnen och ett förstånd, som gör det omöjligt för dig att se hur det står till med ditt själsliga erfarande bortom dödens gräns.

Detta erkännande kan blott leda till två resultat. Antingen undertrycks allt vidare utforskande av själens gåta, och man avstår från att veta något på detta område. Eller också görs ansträngningar för att genom det själsliga erfarandet i det inre nå det som yttervärlden förvägrar. Dessa ansträngningar kan leda till att göra det inre erfarandet kraftfullare, mera energiskt, än det är i det vanliga livet.

I det vanliga livet har människan en viss styrka i sina inre upplevelser, i sitt känsloliv och tankeliv. Hon hyser till exempel en tanke så ofta som ett yttre eller inre tillfälle därtill ges. Men en viss tanke kan tas ut ur mängden av andra och utan vidare anledning upprepade gånger genomtänkas, inre erfaren i intensiv form.

Man kan göra en sådan tanke till det enda föremålet för det inre erfarandet.

Och medan man gör detta, kan man hålla alla yttre intryck och alla minnen, som skulle kunna dyka upp i själen, på avstånd. Man kan göra en sådan fullständig, allt annat uteslutande hängivenhet åt tankar, eller även åt känslor, till en regelbunden inre verksamhet.

Skall ett sådant inre erfarande leda till verkligt betydelsefulla resultat, måste det dock utföras efter vissa beprövade lagar. Sådana lagar upptecknas av vetenskapen om andens liv. (Man finner ett större antal angivna i min skrift: ”Huru når man kunskaper om de högre världarna?”) Genom ett sådant förfaringssätt uppnår man en förstärkning av det inre erfarandets krafter. Detta förtätas så att säga. Vad som därigenom sker, kan man inse genom de iakttagelser, som av sig själva inträder, när den beskrivna inre verksamheten fortgått en tillräckligt lång tid. Man behöver dock i de flesta fall mycket tålamod, innan övertygande resultat inträder. Och den som inte är benägen att utöva detta tålamod under åratal, han kommer inte att åstadkomma något särskilt.

Det är blott möjligt att här anföra ett exempel på sådana resultat. Dessa är av mångfaldig art. Och vad som här anföres, är ägnat att fortsätta meditationsvägen, med vars beskrivning här börjats.

En människa kan länge utöva den angivna inre förstärkningen av sitt själsliv. Kanske erfar hon intet i sig, som är ägnat att få henne att tänka annorlunda om världen än hon hittills varit van vid. Men så kan en gång följande inträda. Naturligtvis kommer det som här skall beskrivas inte att inställa sig på exakt samma sätt hos två olika människor. Men den som söker vinna en föreställning om ett sådant erfarande, han har klargjort för sig hela det område som här kommer i betraktande.

Det kan inträda en stund, då själen erfar sig inre på ett helt annat sätt än vanligt. För det mesta kommer detta i början att ske så, att själen ur sömnen likt i en dröm blir levande. Men det visar sig genast, att erfarandet inte kan jämföras med vad man annars känner som drömmar. Man är då helt bortryckt från sinnes- och förståndsvärlden, och man erfar dock så, som man i det vanliga livet blott erfar, när man i vaket tillstånd står inför yttervärlden.

Man känner sig driven att föreställa sig erfarandet som sådant. Man använder för detta föreställande sådana begrepp, som man har i det vanliga livet; men man vet mycket väl, att man erfar något annat än det, som dessa begrepp i normal form syftar på. Dessa betraktar man blott som ett uttrycksmedel för ett erfarande, som man förut inte haft, och om vilket man också kan veta, att det i det vanliga livet är omöjligt.

Man känner sig kanske allsidigt omgiven av åskstormar. Man hör dunder och ser blixtar. Man vet sig vara i ett rum i ett hus. Man känner sig genomträngd av en kraft, om vilken man förut inte vetat något. Sedan anar man kanske sprickor i väggarna omkring sig. Man föranleds att säga till sig själv – eller till en person, som man tror sig ha bredvid sig – nu gäller det något svårt; blixten går genom huset, den griper mig; jag känner mig uppfylld av den. Den löser upp mig.

När sedan en sådan rad av föreställningar förlöpt, övergår det inre erfarandet i det vanliga själsliga tillståndet. Man finner sig i sig själv med minnet av det nyss erfarna. Är detta minne lika livligt och tillgängligt som ett annat minne, då blir det också möjligt att bilda sig ett omdöme om det erfarna. Man vet då omedelbart att man genomgått något som man inte kan genomgå genom något kroppsligt sinne eller genom det vanliga förståndet. Ty man känner att den nyss gjorda beskrivningen, som man kan ge sig själv eller andra, blott är ett medel att uttrycka erfarandet. Uttrycket är visserligen ett medel att förstå saken; men det har med denna intet gemensamt. Man vet, att man för ett sådant erfarande inte behöver något av sina sinnen.

Den som kanske vill tala om en dold verksamhet hos sinnena eller hjärnan, han känner inte erfarandets sanna gestalt. Han håller sig till beskrivningen, som talar om blixt, dunder, väggsprickor, och därför tror han, att själen inte erfarit något annat än efterklanger av det vanliga livet. Han måste betrakta det erfarna som en hallucination. Han kan inte annat än tänka så. Han beaktar blott inte, att den som beskriver ett sådant erfarande, med orden blixt, dunder, väggsprickor blott avser bilder för det erfarna, och att han inte förväxlar detta med bilderna. Det är sant, att saken för honom ter sig så, som om han verkligen varsebleve dessa bilder. Men han förhåller sig i ett sådant fall till blixtens uppenbarelse inte så, som han gör, när han med sitt öga ser en blixt. För honom bildar visionen av blixten blott något, som så att säga breder ut sig över det sanna erfarandet; han ser genom blixten på något helt annat, på något som i den sinnliga yttervärlden inte kan erfaras.

Nödvändigt är, för att ett riktigt omdöme skall komma till stånd, att själen, som erfar detta, sedan, när erfarandet är över, i fullkomligt sunt tillstånd förhåller sig till yttervärlden. Hon måste rätt kunna jämföra vad hon haft som ett särskilt erfarande med erfarandet av den vanliga yttervärlden.

Den som redan i det vanliga livet har benägenhet att hänge sig åt allehanda svärmerier över tingen, den duger illa till ett sådant omdöme. Ju mer människan har ett sunt, man skulle kunna säga nyktert, sinne för verkligheten, desto bättre är det när det gäller en sann och värdefull bedömning av dylika ting. Förtroende för översinnliga erfaranden kan man själv blott hysa om man i fråga om den vanliga världen kan säga sig att man uppfattar förloppen och tingen så som de är.

Är så alla nödvändiga villkor uppfyllda, och har man skäl att anta att man inte fallit offer för en vanlig hallucination, då vet man, att man erfarit något, till vilket man inte haft kroppen som förmedlare av iakttagelsen. Man har utan kroppen omedelbart iakttagit genom den i sig själv starkare själen.

Man har vunnit föreställningen om ett erfarande utanför sin kropp.

Det kan vara uppenbart, att på detta område lagbundna skillnader mellan drömmeri eller suggestion, och sann iakttagelse utförd utanför kroppen, inte kan anges i annan bemärkelse än på området för yttre sinnesvarseblivning. Det kan ju hända, att någon har en livlig smakfantasi och redan vid blotta föreställningen om en citronvatten känner något liknande som om han verkligen drack ett sådant.

Skillnaden mellan det ena och det andra ger dock hela livets sammanhang. Och så är det också med de erfarenheter som görs utanför kroppen. För att komma till fullkomligt övertygande föreställningar på detta område är det nödvändigt att på sunt sätt leva sig in i detsamma, att tillägna sig förmågan att iaktta erfarandets sammanhang, och så korrigera det ena genom det andra.

Man har genom ett erfarande som det beskrivna, vunnit möjligheten att iaktta det som hör till det egna jaget, inte blott genom sinnena och förståndet, alltså genom de kroppsliga redskapen. Man känner numera till något om världen vilket inte blott kan förmedlas av dessa redskap; man vet också på ett annat sätt.

Därpå kommer det särskilt an. En själ, som genomgår en inre omvandling, kommer alltmer till insikt, att i sinnevärlden därför de tryckande tillvarofrågorna inte kan bringas till lösning, emedan sinnena och förståndet inte kan tränga tillräckligt djupt in i världen. Djupare tränger de själar, som så omvandlar sig, att de kan erfara utanför kroppen.

I vad de kan säga om sina erfarenheter, ligger det som kan lösa de själsliga gåtorna.

Nu är ett erfarande som äger rum utanför kroppen av helt annan art än ett sådant i kroppen. Därom klargör just det omdöme som kan bildas, i fråga om det beskrivna erfarandet, när efter detta det vanliga vakna själsliga tillståndet åter inträtt och minnet blivit tillräckligt livligt och klart.

Den sinnliga kroppen känner själen såsom skild från den övriga världen. Den varseblir den såsom blott hörande till sig själv. Så är det inte med det som man erfar – i sig och vid sig – utanför kroppen. Där känner man sig förbunden med allt som man kan kalla yttervärlden. Vad som finns i omgivningen, det känner man sig förbunden med, så som i sinneslivet sin hand. Det finns ingen likgiltighet hos yttervärlden gentemot en själslig innervärld. Man erfar sig i fullaste mått som sammanvuxen, invävd med det, som man kan kalla världen. Dess verkningar går genom det egna väsendet på ett varseblivbart sätt. Det finns ingen skarp gräns mellan innervärld och yttervärld. Till den betraktande själen hör hela omgivningen, så som för den fysiska kroppen händerna hör till huvudet.

Trots detta kan man tala om ett stycke av denna yttervärld, som mer hör till det egna jaget än den övriga omgivningen, så som man talar om huvudet som en självständig del gentemot händerna eller fötterna.

Själen kallar ett stycke av den sinnliga yttervärlden sin kropp. Den själ, som erfar en tillvaro utanför denna kropp, kan i lika hög grad betrakta en del av den ickesinnliga yttervärlden som hörande till sig själv.

Tränger människan fram till en iakttagelse av detta område, som är henne tillgängligt bortom sinnevärlden, kan hon tala om att en sinnligt icke varseblivbar kropp hör till henne. Man kan kalla denna kropp den elementariska eller eteriska kroppen; varvid man vid ordet ”eterisk” inte bör inkludera den tänkta fina materia, vilken den äldre fysiken kallade ”eter”.

Liksom den blotta kontemplationen av människans förhållande till den naturliga yttervärlden ger den med fakta överensstämmande föreställningen om den fysiska kroppen, så leder själens vandring i områden som kan skådas utanför sinnevärlden, till erkännandet av en elementarisk eller eterisk kropp.

En sådan kan även betecknas som en bildkraftskropp.