De flanerande stjärnorna

Astrologin som analysmetod har en säregen terminologi. Tecken att tänka med. Den hänför sig till dolda egenskaper hos vår kosmiska miljö. Vår astrofysik avfärdar den teoretiska möjligheten till sådana egenskaper och undersöker därför inte saken. Men astrologer i alla tider har ägnat sina livsgärningar åt sådana undersökningar och de har burit frukt. De bär fortfarande frukt.

Som ett litet smakprov skall vi titta på några av de mest grundläggande begreppen, nämligen de som tillskrivs de sju för ögat synliga himlakropparna i vårt solsystem. Astrologer i vitt skilda kulturer och i alla tider är rörande överens om deras kvalitativa egenskaper och verkningar. Terminologin är deskriptiv, inte definitiv. Det rör sig om kvaliteter, och sådana kan alltid beskrivas på olika sätt. Här är ett av dessa sätt, hämtat ur en karaktärsanalys till en 70-årig man med vissa förkunskaper i ämnet.

Planeternas dolda egenskaper

Planeterna, de som från vårt perspektiv sett flanerar över himlavalvet, kan för det nakna ögat tyckas omöjliga att skilja från firmamentets ljus. Firmamentet är grunden i rymden, som i Nu tändas tusen juleljus, när man sjunger om himlens djupblå grund och jordens mörka rund. De flesta stjärnor är fixerade i relation till varandra, som en tavla. Andra rör sig. De vandrar. Flanerar. Därav ordet planet.

♄ Saturnus

Den som är längst bort — av de man kan se med ögat — rör sig också långsammast, syns sämst och backar oftast. Den markerar den absoluta gränsen mellan det synliga och det osynliga i det som rör sig. Det är två steg framåt och ett bakåt och efter nästan 30 år har den gått varvet runt. Inom en människa finns samma kraft. När den gått varvet runt närmar man sig trettioårsåldern och har ofta en känsla av att leken är över, nu börjar allvaret på allvar.

Saturnus är allvar. Tillnyktring. Saturnus har de rätta svaren på provet och när man närmar sig de 30 så börjar man se dem. Och därmed alla fel man gjort. Hur man tabbat sig, latat sig, fuskat, slarvat och kommit med dåliga bortförklaringar. Eller dåliga och dåliga: de såg bra ut då, den gången. Men i det saturniska ljusets kyla ser man hur patetiska de var.

Saturnus har en sammandragande verkan och gör så att man tvingas släppa en massa drömmar och illusioner. Så att man får modet att hugga av det som slirar iväg åt fel håll, hur det än känns.

Saturnus svider ofta men inte som Kiron, inte outgrundligt och permanent, utan alltid i relation till något specifikt och tydligt. Man vet varför man måste sluta lata sig, sluta strula runt, sluta förhala och sluta ursäkta sig.

Att ursäkta sig själv är som att förlåta sig själv för något ont man gjort någon annan när det är den drabbade och enbart den drabbade som kan förlåta en så att man sedan verkligen är förlåten, kan släppa saken och gå vidare med gott samvete och nytt mod. Att det är moraliskt omöjligt att förlåta sig själv, det är en typiskt saturnisk insikt.

Det finns inget förmildrande och överslätande med Saturnus.

Saturnus har bara sikte på en enda sak och det är att man skall hinna målet för sin vandring. Att du skall hinna nå målet för ditt liv. Allt annat är underordnat, hur det än känns och vilka offer det än innebär. Det som är sant är sant och allt annat är helt ointressant, det går bort.

Och även allt som i och för sig kan vara sant men som saknar relevans för meningen med ens liv går bort. Det må svida, det är isåfall bara skönt, eftersom det är ett kvitto på att man har lättat på lasten så att man kommer över den smala spången till resten av sitt liv.

Saturnus har något gammalt och bistert över sig, strängt och auktoritärt. Saturnus har aldrig fel. Det vet man när man ser ett väsen som är saturniskt.

Men saturniska väsen stagnerar processer. De sätter stopp. De vill konturera, räkna och värdera det som föreligger, det som varit hittills men inte det som kan komma ut av det i morgon. De vill inventera resurserna och skulderna.

Saturnus får flöden att koagulera. Det kan vara bra eller dåligt, beroende på vad det är. För svag saturnusnärvaro kan ge foglossning, blödarsjuka, diarré och yvigt munväder. För stark saturnisk närvaro ger det motsatta: skleros, blodproppar, förstoppning och tunghäfta.

Saturnus kritiserar, ser fel och gör så att man skärper sig. Utan Saturnus blir man ofiltrerad och gränslös, man relativiserar sant och falskt, rätt och fel, mitt och ditt. Utan Saturnus kommer man inte upp på morgonen och inte i säng på kvällen, man börjar inte i tid och slutar inte i tid. Saturnus är strikt.

I det saturniska astralljuset ser man vad som behöver avslutas, inramas, bantas ner och stramas upp. Saturnus är hotet som ger spänst åt livet och åt de personliga insikterna. Man vet vad man vet och vad man inte vet, och man fuskar inte med vetande, det kommer att straffa sig. Hårt.

♃ Jupiter

Saturnus har det svagaste och kallaste skenet. Starkast och varmast sken har den vars vandring är dubbelt så nära, men fortfarande näst längst bort från oss på jorden. Det är Jupiter. Eller som romarna kallade honom: Jovis. Det är därifrån vi har ordet jovialisk, alltså den egenskap som låter mer synas än det ögat möter. En jovialisk personlighet tenderar att se saker som resurser. Jovis varma ljus tar fram det utvecklingsbara i både folk och lägen. Halvtomma glas, konstaterar Saturnus kallt; halvfulla ler Jupiter tryggt. Jupiters ljus visar möjligheterna och låter oss bortse från det som just nu döljer dem. I det jovialiska ljuset ser man inte bara det värdefulla i den oslipade diamanten, inte bara det älskvärda i det skitiga fyllot, man ser storheten i små barns talanger, vikten av hunger för den kreativa processen. Boye igen: 

Den mätta dagen är aldrig störst, 
Den bästa dagen är en dag av törst. 

Ur dikten I rörelse.

En intuitiv investerare ser i Jupiters ljus. En bra lärare likaså. En jovial talare lägger värme och vision i sina ord och får dem att betyda mycket mer än den bokstavliga betydelsen. Samma ord, men de får vingar.

♂  Mars

I ljuset av den martiala intelligensen består världen av saker som skall ut ur världen och saker som skall in i världen. Somligt skall bort, annat skall förverkligas. I detta ljus syns inget annat. Dådkraft, mod, lust att förstöra och bygga upp, förändra, det är vad det martiala ljuset lyfter fram. Förr i världen, på 1700-talet, kallade man denna kraft för arghet. Inte som något nödvändigtvis dåligt, tvärtom. Rätt kanaliserat är arghet det som får saker att hända. Den klassiska symbolen för kraften Mars är samma som den för kraften järn. Det är samma kraft. Och den lyser rött som glöd och blod när man verkligen vill något. Mars är viljekraft.

Ur ett feminint perspektiv är detta den maskulina kraften.

☉ Solen

Sedd från oss här på jorden är även solen en vandrare. Den är kungen av alla vandrare och hjärtat i all levande intelligens.

I solens ljus kan man se, höra och känna det som är här och nu. Men även det som är mellan här och nu. I det ogripbara mellanrummet, det som gör saker och situationer levande och besjälade.

Besjälad tid, det är det vi kallar tradition. Besjälat rum, det är vad vi kallar en atmosfär. En stämning. Solen upplyser och värmer det som är. Inte det som har varit eller det som skulle kunna vara eller det som kanske kommer, bara det som är.

Ärlighet och hjärtlighet har det gemensamt att de är som solen.

Solen stöder sig inte på annat. Solen hänvisar inte till något. Solen vilar i sig själv, värmer och upplyser det som är.

Och Solen är där dess ljus och värme är. Det där med att man är ute och går “i solen” stämmer faktiskt. Det finns ingen gräns mellan solens centrum och det ljus och den värme som berör mig när jag är ute och rör mig i solen. Solen som himlakropp har ingen yta, bara liv och rörelse i en ständigt pågående kärnexplosion.

Solen är solo. Det som är solo i mig, mitt hjärtliga jag, är som solen.

Din sol resonerar harmoniskt i ditt sociala jag via en trigon och kärvt i ditt andesjälv via de två kvadraturer som förbinder solen med månens noder. 

♀ Venus

Ännu lite långsammare än solen rör sig den veneriska flanören, Venus. Om Mars är maskulin ur det feminina perspektivet så är Venus feminin ur det maskulina perspektivet. Män är inte från Mars och kvinnor är inte från Venus, men det manliga i människan är av samma art som Mars och det kvinnliga i människan är av samma art som Venus.

Vi har alla båda, men i olika proportioner och på olika ställen.

Mars gör oss hårda och raka, för att inte säga penetranta, Venus gör oss mjuka och mottagliga. Mars penetrerar frågor men Venus begriper dem, omsluter dem och förklarar dem med sin värme.

Det får ta tid. Venus kan leva med frågor. Och med mysterier.

Det tar åtta år för Venus att fullborda ett varv runt jorden, alltså från jorden sett, och på dessa åtta år har den backat fem gånger.

Tänker man sig jorden i mitten så blir den veneriska vägen, något förenklad, lite som vacker ros. Som rosen hos den veneriska Flickan i Havanna i den folkkära Evert Taubes karibiska sjömansvisa.

I det veneriska ljuset ser man det vackra; det ljuva och det innerliga.

☿ Merkurius

Rent spatialt, i rummet, rör sig Merkurius närmare solen än Venus, även om bådas avstånd fluktuerar starkt, men Venus är närmare solen i tiden, alltså i den hastighet med vilken den från oss sett rör sig.

Därför räknade forntidens mästare Venus som närmare Solen och Merkurius som närmare jorden. Den rör sig snabbare. Inte lika snabbt som månen, men snabbare än Venus.

Ibland är tiden viktigare än avståndet. Att jag bor tre timmar från Stockholm med bil kan vara mer relevant än att jag bor 25 mil därifrån. Inte minst om jag har en vän att besöka, en plikt att sköta eller väntar gäster. För Merkurius tar det ungefär ett år att komma hela vägen runt.

Grekerna kallade denna intelligens, eller detta himmelska väsen, för Hermes, gudarnas budbärare eller ängel.

Ängel, angelo, betyder helt enkelt budbärare. Och i det merkuriala ljuset ser man allt som har att göra med utbyte. Det kan röra sig om allt från ett intellektuellt utbyte, lust att utbyta erfarenheter, byte av tjänster och varor eller ett ordlöst utbyte av innerlig närvaro i en lång ögonkontakt.

Yvigt munväder kallas ibland merkurialt men det är fel. Det är inte alls merkurialt att pladdra på, eller att bara lyssna, det merkuriala är att verkligen samtala. Då sker ett ömsesidigt berikande utbyte.

Merkurius ljus är den atmosfär som lockar till levande, undersökande samtal. Till förtrolighet. Och till lust att göra affärer. Kort sagt: till utbyte.

☽ Månen

Vi har talat en del om månen som metafor för minnets ljus och när det gäller månens astrala ljus, som också finns, så talar vi om det där ljuset vi använder när vi omedvetet kopierar minnen med fantasins hjälp och redigerar dem så att det skall passa vårt narrativ, vår övergripande story som ger den önskade meningens ljus åt våra liv.

Månen är vitalitet, liv; månen är bild; känslofylld, känsloladdad bild.

Månen är yta och månen är djup. Ytan reflekterar och ger bild; djupet ger mörker och liv. Även nymånen fyller en funktion. Skulle allting gå att reflektera och belysa så skulle det inte finnas något utrymme för tillväxt, den sker i det dunkla och fuktigt skuggiga, på sjöbotten och i den svarta myllan.

På så sätt är månen, den lunära kraften, inte bara ljus och känsla, utan även mörker och känsla. För känsla behöver både ljus och mörker för att leva och röra sig. Ett till hälften skuggat ansikte andas känsla. I månens ljus ser man det som rör sig, som vibrerar, som kryllar, darrar, skälver och sjuder av liv. 

I månens mörker ser man inget,

men man förnimmer desto mer hur det rör sig och lever under ytan.