Andreas fyra resor

Andreas var ingen sökare. Han hade funnit, och ville nu återgälda en obetalbar gåva. Han vad först en adept och assistent till Johannes. Andreas kunde döpa, det var en svår och farlig konst. Gjorde man fel så dog kandidaten, eller blev galen. När Jesus själv lät sig döpas av Johannes så skickade Johannes Andreas att assistera Jesus i stället. Andreas blev med tiden något av en manager för Jesus. Den som ville boka tid hos Jesus fick få till Andreas. Efter korsfästelsen visste Andreas att han skulle träffa så många individer, grupper, folk och kulturer han kunde hinna med innan han själv dog. Han skulle göra fyra saker: 1. berätta om Jesu liv, död och ärende, 2. fördriva demoner (bota psykiska sjukdomar), 3. bota fysiska sjukdomar och 4. döpa, hjälpa människor att så att säga reinkarnera in i sina egna liv.

Och enligt de lokala legender och sägner som George Alexandrou har samlat ihop och systematiserat så var det precis det Andreas gjorde. Efter sin död fortsatte han att inspirera vandrare över hela världen. Att inspirera är att skänka en bestämd känsloresonans som gör att man kan förstå vissa saker. Och därigenom få mod, tröst, hopp, specialkunskaper eller vad det nu är man behöver för sitt eget ärende.

Intervjun översatt och publicerad med benäget tillstånd av Sr Nectaria McLees

APSTOLEN ANDREAS FÖRUNDERLIGA MISSIONSRESOR

Del 1, inledning

Den grekiske författaren och journalisten George Alexandrou intervjuas av nunnan Nectaria McLees för den ortodoxa tidskriften Road To Emmaus om sitt tusensidiga manuskript med titeln Han reste korset på isen och om hur han utforskade källor, traditioner, vägar och kulturer i den helige Andreas fotspår.

Vägarna
George Alexandrou: Människor reste över stora områden i antiken och vi vet ganska mycket om deras resor. Till exempel ritade Claudius Ptolemaios en karta över den antika världen under andra århundradet efter Kristus — och detta är en riktig världskarta, så som vi känner världen idag. Från Ptolemaios och andra hellenistiska geografer och historiker vet vi att det fanns omfattande handelsvägar — som Kanelvägen, Kryddvägen, Guldvägen från Zimbabwe till Medelhavet och Bärnstensvägen från Östersjön till Rom, via Danmark och de brittiska öarna. Vikingavägen, som den kallades av bysantinerna, berestes av Herodotos för 1400 år sedan och ledde från Krim genom Kiev, direkt till Valamo och Östersjön. Århundraden tidigare kallades den Dnepervägen.

Det fanns en annan viktig rutt som förbinder Medelhavet till Cornwall på de brittiska öarna, Tennvägen. Sedan hade vi den berömda Sidenvägen, som förenade det kinesiska Han-riket med Rom. Det fanns också en handelsväg längs Nilen mellan Meroe och Axum, kungariket Sudan och Etiopien. Kanelvägen förbinder Shanghai i Kina med Indonesien och Borneo, genom Java till Tanzania. Kryddvägen förenade Kina genom Burma, Sri Lanka och nuvarande Pakistan till Röda havet. Man kan förstå att allt detta var viktiga vägar och en enkel, rörlig man som Andreas ta någon av dem lätt.

Nectaria McLees: Var de gamla och klassiska kartorna mer exakta än senare medeltida kartor i väst?

George Alexandrou: Ja, senare skulle kristna säga, ”Paradiset var här, jorden var platt” och så vidare på deras kartor som vi känner dem idag. De är inte exakt samma eftersom vi räknar vår från Greenwich och det gjorde de inte, men du kan korrelera dem exakt. Du kan till och med hitta Amerika och Australien på vissa kartor (dvs. kartan av Kratos från Maleot år 150 f.Kr.). Det är därför jag tror att vi kan hitta dessa platser exakt från de gamla traditionerna. När barbariska folk invaderade de äldre kristna civilisationerna och själva blev kristna var detta andligen rätt, men det var en katastrof för civilisationen. Natten föll över bildning och lärande, även om det andligt och kulturellt innebar en gryning för barbarerna. Det var deras tid för första gången i historien.

Nectaria McLees: Även om det fanns faror från banditer och smugglare, fanns det förmodligen inte den typ av gränskontroller vi har nu.

George Alexandrou: Nej, men även nu finns det faror. Att åka till Sibirien är inte säkrare nu än för 2000 år sedan, men det fanns ofta en annan inställning till resenärer då. Även om det alltid fanns faror, var en resenär i många forntida kulturer helig, han var långväga ifrån och folk ville inte råna honom; de ville höra om hans land och hans civilisation. Man behövde som resenär inte visum, dokument, man behövde inte ens vänner eftersom man var en speciell person, en resenär. Man kom med avlägsna idéer, olika övertygelser, konstig klädsel. Man var oftare en person att beundra än någon att bråka med eller att stjäla från. I den antika världen var passerande resenärer lastade med gåvor – detta var Marco Polos erfarenhet. Det var andra tider. Med mina decennier av resor till svåra och exotiska platser är det lätt för mig att förstå hur Andreas kunde ha rest så omfattande som traditionerna berättar.

Nectaria McLees: När vi först talade om din forskning gjorde du anmärkningen att när Herren sade till apostlarna att predika evangeliet ända ut till “jordens alla hörn”, tyckte de inte att det här betydde deras ättlingar. De tog detta bokstavligt.

George Alexandrou: Ja, vi har många skriftliga traditioner från andra och tredje århundradet e.Kr. att apostlarna vandrare till Centralasien, till Afrika söder om Sahara, till Indien, till och med till gamla Burma. De åkte till landet Sogdiana, som är det moderna Uzbekistan och västra Kina … vi hade alla dessa minnen och traditioner från de första åren av kristendomen, men vi trodde att de bara var märkliga skrönor. Nu, med hjälp av arkeologi, förstår vi att dessa vägar fanns och att många, många människor tog dem. Vi vet till exempel att indonesierna reste från Java till Tanzania över Indiska oceanen. De hade stora, välbalanserade katamaraner, och de lastade dem med sina familjer, boskap, mat och vatten och drog ut från Java – ibland reste de hela livet. Så upptäckte de Madagaskar. De seglade de öppna haven utan rädsla. Kelterna var också omfattande resenärer i Nordatlanten med sina läderklädda båtar, curraghs.

Ett annat exempel på omfattande resor är att Pithias kände Nordeuropa väl 330 år f.Kr. Han hade varit i Cornwall, i Skottland, i Thule (vissa säger att forntida Thule var Island, andra Grönland, andra norra Skandinavien) och därifrån reste han till Marseille på fyrtiofem dagar.

Nectaria McLees: På fyrtiofem dagar!

George Alexandrou: Ja. Och i Claudius Ptolemaios (100-170 e.Kr.) geografi har vi Diogenes – en andra Diogenes, inte filosofen – som under apostoliska tider kastade loss med fartyg från Alexandria och seglade till Azania, dagens Tanzania, till en plats som heter Rapta. Från Tanzania vandrade han i tjugofem dagar till bergen i Ruvenzori mellan Lake Albert och Lake Edward i det som nu är Rwanda, Uganda, Kongo-Zaire. Du förstår, det var en liten värld vid den tiden, och grekerna visste redan källan till Nilen.

Så när Herren sade till apostlarna att gå till jordens alla hörn var den grekisk-romerska kunskapen om världen vid den tiden ganska specifik. De visste var jordens hörn var. För de forntida grekerna och romarna slutade världen i en avgrund, ”Antipodes”, efter Prasum Promentory i Zimbabwe. De forntida israeliterna, de arabiska himyariterna, fenicierna och araberna från Nabbata visste dock att detta inte var den slutliga avgrunden, utan Zimba dza Mabwe, vilket möjligen är gruvorna till kung Salomos guld, eller Bantu-imperiet i Monomotapa (Mwene Muntapa).

Min poäng är att Ptolemaios geografiskt gav oss alla kända platser och ingen kan säga att detta är påhitt. Kina, Indonesien, Lappland, Storbritannien, Skandinavien var alla kända. Det var inte lätt att gå till jordens alla hörn, men det var möjligt. I sina brev talar Paulus om att han är skyldig att sprida evangeliet annars kommer han att gå vilse. På grekiska är dessa ord, ”till jordens alla hörn” mycket exakta, de är inte på något sätt allegoriska och apostlarna skulle ha förstått det bokstavligt. De forntida geograferna använde denna fras som en exakt geografisk definition.

Att apostlarna uppnådde detta i viss utsträckning bekräftas av kyrkhistorikern Tertullianus, som skrev år 170 e.Kr.: ”Vi har diakoner, vi har präster och vi har kyrkor till jordens alla hörn.” Sedan beskriver han platserna: sarmaterna, Afrika söder om Sahara, de brittiska öarna och Skytien. Sarmaternas territorium sträckte sig till exempel från Kaspiska havet till Bajkalsjön; och från Mongoliet till Sibirien.

Nectaria McLees: Hur började du skriva särskilt om Andreas?

George Alexandrou: Om du hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle skriva en bok om Andreas skulle jag ha sagt att du var galen. Jag trodde aldrig att jag skulle göra en sådan sak. Men när jag hade en personlig kris åkte jag till Nya Valamo, klostret i Finland, där jag undfick den extremt vänliga gästfriheten hos munkarna och Igumen Sergei. Det var som att komma in i paradiset. Du kan tänka dig; det var svalka, tyst, tyst, och det enda jag fick möta var Gud, naturen och mig själv.

Vid den tiden ville jag skriva en bok om Kalash, ättlingar till Alexander den store vid den nordvästra gränsen till Pakistan, som fortfarande är hedniska. Deras religion är fortfarande mycket kopplad till forntida grekisk hedendom, och jag känner att det är angeläget att bevara deras mytologi och legender eftersom det här är en hotad kultur och det finns bara ett par tusen av dem kvar.

Jag hade planerat att påbörja detta arbete i Finland, men jag förstod att klostret inte exakt var en rätt plats att skriva om hedningar … så istället började jag skriva om de karelska ortodoxa helgonen. Jag blev imponerad av att många grekiska munkar från Athosberget hade åkt till Karelen och att karelska munkar hade åkt till Athosberget och återvände senare till den ryska norr – som St. Arsenij från Konevits. En av våra greker som åkte till Karelen var munk Eliezar, och vi har haft en kontinuerlig ström av grekiska munkar, eremiter och asketer i Karelen. Tradition säger om St. Sergius och Herman, grundarna av Valamklostret i Ryssland, att en var en grek från berget Athos och den andra en lokal karel. (Andra säger att de båda var greker från Kiev, och en tredje version hävdar att den ena var grekisk och den andra en hednisk präst, men faktum kvarstår att de i varje variant hade grekiskt inflytande och idéer.)

Om Andreas besökte Skottland så var det med lapska Sälfolkets farled

Jag är fascinerad av vad jag kallar Nordens kors. Detta är ett geografiskt kors som du kan spåra på en karta. Pålen länkar längst norr om Ryssland till den grekiska ortodoxin i söder. Bjälken förbinder finsk, rysk och amerikansk ortodoxi från St. Sergius och Herman av Valam, genom öknen från Norra Thebaid till St. Herman av Alaska på Granön.

Det gladde mig att få vara i Valamo, få ta emot traditionen med Valamklostret och få skriva om helgonen. Abboten hjälpte oss väldigt mycket. Min fru är ukrainsk, rysk medborgare, och vi fick tillgång till klostrets arkiv och fick kopiera allt vi ville. Detta var en mycket stor gåva från Gud och Valamo. Vi översatte från många böcker och kom sedan tillbaka till Grekland för att börja skriva. Redan då visste jag att jag måste börja med att skriva aposteln Andreas liv.

Nectaria McLees: Traditionen att Andreas var i Karelen lever än idag?

George Alexandrou: Ja, av munkarna i Gamla Valam, klostret i Ryssland, några munkar i Nya Valamo i Finland, och av finska och ryska kareler också. Andreas är central i den berömda ikonen ”Allhelgona i Valaam” i Nya Valamo kloster.

När jag väl började skriva upptäckte jag mer och mer spridd information om Andreas från hela världen. Slutligen sa min grekiska redaktör, Sophia Oriphanidou, ”Vänta med Karelens heliga liv, skriv först om själva Andreas.” Jag kände mig inte som rätt person att arbeta med en bok om en apostel, men jag sa till mig själv: ”Ja, jag är kanske en usling, men det faller sig så att jag måste skriva den här boken, så jag gör det.” Det var en inre förpliktelse som jag visste att jag inte kunde undvika. Jag är inte värdig att skriva om honom, men jag var tvungen att göra det, och jag ber alla att förlåta mig.

När jag väl satte igång kom många källor till mig, och människor kom fram för att hjälpa, från norra Ryssland, Centralasien, Östeuropa, Etiopien – både med texter och muntliga traditioner, även från Kalash-folket i Pakistan, som jag nämnde tidigare. Deras texter talar om närvaron av en budbärare från Gud med namnet Indrein, och jag citerar denna tradition i min bok på deras lokala språk, för på den gamla rumänskan kallas Andreas Indrean. Jag samlade många lokala traditioner, allt jag kunde hitta. Först var det väldigt svårt, men sedan började saker komma.

Nectaria McLees: Du sa tidigare att det var som om de bara kom din väg.

George Alexandrou: Ja, men i början var det kaos, bara spridd information från hela världen. Jag visste också att jag inte ville skapa traditioner av legender. Jag ville bara följa källorna och se vart de ledde; det var som att sätta ihop ett stort pussel.

Jag har redan hunnit med cirka tusen sidor och jag citerar nästan femtio språk och dialekter. Manuskriptet är naturligtvis på grekiska, och jag kallar det: Han reste korset på isen.

Nectaria McLees: Vilka språk arbetade du på?

George Alexandrou: De muntliga traditionerna och texterna som hänvisar till Andreas är på forngrekiska, modern grekiska, pontiska och kalabrisk grekiska, georgiska, abhasiska, slaviska, serbiska, ryska, ukrainska, rumänska, Kalasha, Baganda, kurdiska, etiopiska gees, etiopiska amhariska, koptiska, arabiska, arameiska, syriska, turkiska, turkiska i Centralasien, iranska, bulgariska, gamalengelska, engelska, tyska, italienska, latin, albanska, finska, karelska, armeniska och många olika dialekter dessutom.

Jag var också tvungen att ta itu med många språk, manus och dialekter, levande och utdöda, som inte handlade direkt om Andreas, för jag var tvungen att läsa källorna om världen där han bodde. Dessa var på hebreiska, samariska, bantu, kushitiska, teso, San, Tokharian, sanskrit, kinesiska, mongoliska, koreanska, Amazigh-berberiska, gotiska, gaeliska, samiska-lapska, svenska, norska, polska, tadjik, sogdian och så vidare. Naturligtvis kunde jag inte lära mig alla dessa språk, men jag hade turen att hitta forskare som kunde dessa språk runt om i världen för att hjälpa mig med dessa källor. Och här måste jag tacka min fru och andliga syster Olga, för hennes hjälp med de slaviska källorna var grundläggande för min forskning.

Megas Farantos, den välkända professorn i dogmatisk teologi i Grekland och Tyskland, som representerar det ekumeniska patriarkatet och den grekiska kyrkan i dialog med romerska katoliker och andra religioner, var till stor hjälp för mig. Han litar på mitt arbete och stöder mig akademiskt. Han sa till mig, ”Kritisera inte traditionerna, det är inte din uppgift. Acceptera dem eller acceptera dem inte, men kritisera dem inte. ” För det andra sa han, ”Anta en arbetsprincip. De kan bekämpa din tolkning, men inte din princip.” Så jag antog som princip utgångspunkten att ”Jag accepterar alla belägg som möjliga, oavsett om det är ett skrift av de heliga fäderna, en muntlig tradition från Uzbekistan, en koptisk text från Etiopien, någons enkla önskedröm eller de arkeologiska utgrävningarna av en kinesisk forskare.” Det är omöjligt från vår tid att absolut säga att en viss isolerad tradition är sann eller falsk. Min idé var att arbeta från en annan riktning genom att lägga ihop alla spridda källor för att se om de olika traditionerna om Andreas resor passar ihop geografiskt och tidsmässigt. Jag ville se om de ens var möjliga. Då, när jag avslöjade motsägelserna, kunde jag kanske hitta de verkliga vägarna för Andreas resor.

Frågan var om jag, genom att ställa de olika traditionerna sida vid sida, kunde spåra Andreas resor med någon sannolikhet. Vårt starkaste bevis, och vad vi alltid hoppats på, var tidiga skriftliga kommentarer om apostelns besök i ett område tillsammans med en separat, verifierad muntlig tradition från samma ställe som hittills har gått vidare. När jag fortsatte upptäckte jag att den kazakstanska traditionen i tid och geografi passade Sogdiana-traditionen (moderna Uzbekistan), Sogdiana-traditionen passade in i den partiska traditionen den syriska traditionen. Det var som ett tåg, den ena vagnen efter den andra, tills jag bara saknade tjugo år från Andreas återkomst till Svarta havet från Valaamo tills han åkte till Sinope – och därifrån till Patras i Achaia, till hans martyrskap.

Nectaria McLees: Kunde du lösa de tjugo åren?

George Alexandrou: Ja faktiskt, jag hittade en lokal rumänsk tradition om att Andreas bodde tjugo år i en grotta i Rumänien, i Dervent, och under denna tid reste han genom det som nu är Rumänien, Bulgarien och Moldavien. Men det mest otroliga var att enligt de tidiga rumänska traditionerna var de år han var där exakt den period jag saknade i de andra traditionerna.

Det viktigaste är att dessa pusselbitar – de separata lokala traditionerna i Bulgarien, Rumänien, Etiopien, det arameiska folket, syrerna, kopterna, även de grekiska och romerska kyrkotraditionerna – passar ihop allesamman, men du måste följa dem steg för steg för att återskapa Andreas liv. Slutligen hade jag bara en bit som jag inte kunde få att passa in,ens som en möjlighet: Arbroathdeklarationen, den skotska självständighetsförklaringen från England 1320 som säger att skottarna lärde sig den kristna tron ​​av Andreas. Historiker avfärdar detta, men jag måste påpeka att hans närvaro där inte var fysiskt omöjlig.

Nectaria McLees: Och vilka undertecknade denna självständighetsförklaring?

George Alexandrou: Den skotska adeln, 1320. Arbroath-traditionen är intressant eftersom det inte finns något annat skriftligt dokument från Andreas någonstans i Skottland, även om det finns några utspridda legender som säger att han var i Skottland i allmänhet. Den vanligaste traditionen säger att St. Regulus, som möjligen var en grekisk munk från Patras, tog med sig några reliker från Andreas från Patras till St. Andrew’s i Skottland under fjärde århundradet. Andreas är skyddshelgon för Skottland, och att relikerna var där är obestritt. De försvann från katedralen först under förstörelsen under den kalvinistiska reformationen. Det finns en andra tradition som säger att de fördes av en abbot från åttonde århundradet, men enligt adeln i den skotska nationen var Andreas faktiskt där, och jag ville avsluta mitt verk genom att helt enkelt undersöka om detta var möjligt eller inte .

Under en lång tid verkade det inte som om det fanns några rutter som förbinder denna plats i Skottland till andra platser där Andreas är känd för att ha varit, tills jag fick reda på en grupp lappar som kallades Sälfolket. Dessa var sälfiskare som bodde vid Östersjökusten i ett område där Andreas är känd för att ha varit. De idkade handel till sjöss från Skandinavien till Hebriderna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna och till norra Skottland – en plats som nu heter St. Andrews, där relikerna låg i århundraden.

Under det första århundradet hade Rom redan erövrat södra Storbritannien; skottarna och pikterna längre norrut var mycket hårt pressade. När handeln i söder stängdes för dem började de använda denna gamla kelt-lappväg över Norge, Danmark och Sverige. De forntida grekerna hade redan kartlagt den här vägen, och Pithias från Marseille färdades till dessa platser omkring 330 f.Kr. och förmodligen också till Island och Grönland. Jag kan inte säga att Andreas naturligtvis vandrade med lapparna, men den här vägen existerade, och om han for till Skottland måste det ha varit efter hans besök i Östersjön och före Rumänien.

Förutom denna avlägsna möjlighet såg jag inte hur han kunde ha kommit till Skottland förrän jag hittade något annat som gjorde det mycket möjligt. Enligt antika grekiska författare fanns det en inre väg för grekiska köpmän från Östersjön. Från grekiska Krim seglade de upp för de ryska floderna, Dnepr, Dvina etc. till det som nu är St Petersburg, vilket Andreas själv gjorde enligt rysk tradition. För att undvika den hårda ryska vintern återvände de inte till Grekland på samma sätt utan seglade genom Östersjön, där de köpte bärnsten, och sedan till Skottland där de tog sig ner längs kusten till Cornwall där man handlade med tenn. Från Cornwall reste de ner på den iberiska halvön till Gibraltar, sedan förbi de (då) grekiska städerna Marseille, Nice, Antibes och området Monaco, och sedan till Rom, Sicilien och Grekland.

Det är därför de forntida slaviska källorna berättar att Andreas lämnade Ryssland för Rom. Faktum är att jag inte tror att han någonsin kom fram till Rom, för då skulle detta säkert ha berättats i den latinska traditionen. Av skäl som jag går in på i min bok tror jag att han återvände till de germanska länderna där romarna hade skapat en ny väg som förbinder Östersjön med Donau. Från Donau kunde han ha seglat ner till Dobrogea i Rumänien.

Nectaria McLees: Skulle det också ha varit möjligt att några av de stammar som han stötte på i Östeuropa kan ha migrerat till eller idkat handel i Skottland och att detta var ursprunget till traditionen?

George Alexandrou: Ja, det finns några teorier om att den skotska adeln var ättlingar till ruserna eller skyterna, men jag är tveksam till detta. I Arbroath-deklarationen talar de om att Andreas är i Skottland. Det var deras uttalande.

Nectaria McLees: Hur ser moderna skotska kristna på detta?

George Alexandrou: De tror att Arbroath-traditionen baserades på att St. Regulus tog med sig relikerna från Patras under 300-talet, eller möjligen en abbot under 700-talet, men jag är fortfarande öppen för möjligheten att det finns något äldre. Abroathdeklarationen är mycket viktig och härstammar från en tid då människor var samvetsgranna med muntlig tradition. Jag skulle bli förvånad om de så snabbt förväxlade traditionen om hans närvaro med hans reliker. Tyvärr finns det inga bevis för att han var där, så jag kan inte säga att det ens var troligt, bara möjligt.

Nectaria McLees: Men hur kunde han ha rest så fritt bland dessa mycket olika folkslag?

George Alexandrou: Han var en ödmjuk, enkel man, och för en enkel man är ingenting sådant omöjligt. Om han hade varit en arrogant europeisk exploatör skulle han aldrig ha litat på dessa människor, han skulle ha hittat sin egen väg som Pitheas, som byggde sig en egen båt och seglade till Grönland från Marseille. Även om han respekterade deras kunskap, litade Pitheas inte helt på lokalbefolkningen eftersom han var grek och de var barbarer.

Du förstår, mitt verk är en kulturell gobeläng. Det inkluderar skyterna, de forntida skottarna, tidiga Afrika. Det handlar om Andreas, men det handlar också om den värld han flyttade in i: slaverna, fariséerna, epikuréerna, stoikerna, nordafrikanerna, lappnomaderna, Han-dynastin i Kina, mongolerna och turkarna. Min redaktör sa till mig: Skriv inte bara om Andreas liv, beskriv de platser han besökte och de människor han mötte. När jag började skriva om dessa platser upptäckte jag att jag var tvungen att skildra hela eran – hur Sibirien och finsk-ryska Karelen är kopplade till Centralasien, Afrika och Skottland – så att en läsare kan förstå hur världen var vid den tiden .

Hymn från Gamla Valamo i Ryssland

Andreas fyra resor II

Nectaria McLees: Kan du spåra Andreas rutter för oss?

Första resan: Bysans, Kaukasien

George Alexandrou: Ja, enligt lokal tradition predikade Andreas först i Judéen för samarierna och i Gaza, som vid Kristi tid beboddes av grekiska filistéer. Om man jämför den masoretiska texten med Septuaginta, översätts ordet ”filistin” som ”grekiska”. Detta är tydligt och det erkänns av historiker.

Efter Gaza vandrade han till Lod (Lydda) i Filistéen, där den helige Georg senare skulle dödas, till Antiochia, och sedan till Angora (Ankara) och Edessa, dagens Urfa i Turkiet, som var ett viktigt centrum för de första kristna. Abgar, kung av Edessa, blev kristen och det är här Herrens ikon, ”skapad utan händer” kommer från. Enligt källorna kan detta ha varit det första kristna kungariket på jorden, kanske så tidigt som 35 eller 36 e.Kr. bara några år efter korsfästelsen.

Efter Edessa säger vissa traditioner att Andreas vandrade till den grekiska staden Bysans (Bysantion, senare Konstantinopel) år 36 e.Kr. och utsåg den första biskopen, den helige Stachys, som var en av Herrens sjuttio lärjungar. Sedan predikade han i Bithynien, Kappadokien och Galatien, upp genom grekiska Pontus, som idag är norra Turkiet. Sedan säger traditioner att han vandrade till Georgien, Armenien och Kaukasien. Detta var den första resan, varefter han återvände till Jerusalem.

från Judéen via Bithynien till Bysans, genom Pontus till Kaukasien och tillbaka.

Andra resan: Altaibergen, Gondwanaöknen

George Alexandrou: Den andra resan var helt annorlunda. Han följde samma väg från Jerusalem, men efter Antiochia tog han ett skepp till Efesos för att möta den helige Johannes på Patmos. På vägen besökte han norra Cypern några dagar, vid Cape Apostolos Andreas. Jag är inte säker på om han träffade någon cypriot, det var bara en stopplats för fartyget. Enligt cypriotisk tradition, eftersom besättningen och passagerarna behövde färskt vatten och detta var en ökenplats, gick han i land och bad tills vatten rann ut från en sten.

Efter Efesus åkte han till Antiochia, sedan till Nicea där han stannade en tid. Därifrån åkte han till Pontus igen och till Georgien. Från Georgien säger flera traditioner att han gick ner till Partien (idag den persiska provinsen Khorasan) genom Kurdistan, och sedan vidare till Cynocefaloifolket i öknen Gedrozia (idag Balochistan) nära kusten och den nuvarande pakistan-iranska gränsen.

Nectaria McLees: Vilka var Cynocefaloi?

George Alexandrou: Detta är ett mycket intressant ämne eftersom dessa människor nämns i många tidiga texter. Cynocefaloi betyder bokstavligen ”hundhuvudfolket”. De omtalas också i Den helige Makarios liv, där detta folk förläggs till en öken långt bortom Syrien. Tzetzis, en bysantinsk historisk kommentator, hänvisar till dem som invånare i Indien, som det moderna Pakistan skulle ha varit en del av. I det grekiska verket Den helige Kristoforos liv (vissa forskare tror att Kristoforos kom från detta område) sägs det att hundfolket kom till romarriket genom att korsa den persiska öknen, och Marco Polo nämner dem som invånare i Indiska oceanen. Så de kunde vara samma primitiva stammar som Alexander den Store fann på väg till havskusten i Gedrosias öknen (idag pakistanska Makran).

Vår huvudsakliga källa för Cynocefaloi är Ktesias (500-talet f.Kr.), en välkänd geograf, apotekare och historiker från Knidos, vars skrifter togs på allvar av bysantinska kyrkofäder, till exempel av patriarken Photius den Store (se hans Myriobiblos). I Ktesias bok ”Indica”, som St. Photius själv använde, finns en hel text tillägnad Cynocefaloi, ”en indisk stam.” Dessa forntida folksagor (etiopiska, slaviska, persiska, arabiska, armeniska, grekiska, etc.) hänvisar alla till den dramatiska kontakten mellan Alexander och Cynocefaloi.

Nectaria McLees: Detta förklarar också varför jag har sett många gamla grekiska ikoner av den helige Kristoforos med hundhuvud. Först blev jag chockad, det kändes som hädelse och jag undrade hur i hela friden grekerna tänkte. Ingen kunde förklara det, förutom att den helige Kristoforos liv från Menaion säger att han var så oerhört galen att se att när kejsare Decius såg honom, föll han av sin tron ​​av rädsla. Tror du att det fanns en koppling där?

George Alexandrou: Absolut, källorna säger att den helige Kristoforos kom över den persiska öknen. Detta folk bodde på andra sidan öknen.

Jag har min egen teori, även om den här förklaringen inte finns i de gamla texterna som beskriver detta folk, eftersom källorna antar att läsaren redan känner till platsnamnen och platserna. Flera källor hävdar att Andreas befann sig i denna nordöstra region i Pakistan, och vi vet att det fanns folkgrupper i detta område som skar upp sina kinder från mun till öra, så att alla tänder syntes. Marco Polo såg denna stam, som han kallade Cynocefaloi. Han sa att de såg ut som mastiffer; det vill säga att de inte hade långsträckta huvuden, som en schäfer med den långa nosen, utan som mastiffer. Du kan föreställa dig – en mastiff har ett runt, platt ansikte som är mer som en människas. De skar upp kinderna, vässade tänderna, beskar öronen och formade om proportionerna på sina barn så att de skulle växa upp och se väldigt grymma och farliga ut. Allt detta för att skydda sig från de ständiga invasionerna.

Om man reser till vissa stammar söder om Sahara idag längs Nilen i Rwanda, eller längs Amazonas eller i Nya Guinea, kan ansikten på vissa stamfolk skrämma en fruktansvärt. De formar systematiskt sina ansikten till något grymt – formen på huvudet, kinderna, tänderna … detta folk var grymt till utseendet, men inte grymt till sättet. De var helt enkelt ett primitivt folk som behövde skydda sig.

Enligt den syriska texten, när Andreas kom till detta folk, förvandlades de till normala människor. Enligt min mening betyder det att de efter sitt dop helt enkelt slutade göra dessa saker. I 5 Moseboken är det förbjudet att ärra eller stympa ansiktet, så detta skulle ha varit en del av det apostoliska arvet som Andreas lärde dem.

De syriska källorna säger att när Andreas först såg dem blev han förskräckt. Han sprang för livet tillbaka för att hoppa ombord på fartyget, men när han nådde stranden kände han rökelsedoft och insåg att Herren själv hade väglett båten dit. Han frågade till och med Gud först: ”Varför tog du mig till den här platsen?” Han är som någon man skulle kunna känna; Andreas är en människa som vi alla, fast han är speciell! Men när hundfolket kom ikapp honom var de vänliga, de gav honom gästfrihet. De var bara bra, primitiva människor, liksom många stammar i Amazonas idag, även de som kämpar mot varandra.

Vi hör om detta nuförtiden från människor som har kommit i kontakt med ”barbariska” stammar med märkliga seder, enligt våra kulturer. Eftersom de accepterar dessa människor accepteras de i sin tur av dem. I Papua Nya Guinea, i Amazonas, i Afrikas djungler, omfamnar dessa människor ofta västerlänningar som bosätter sig och lever med dem i en omfattning vi knappast kan föreställa oss, med verklig kärlek och ömhet. Detta hände också med apostlarna. Det verkliga problemet för apostlarna var när de befann sig i den ”civiliserade” världen, inte bland primitiva folk.

Så från denna plats säger vissa källor att Andreas gick tillbaka genom Pakistan och Afghanistan via Sidenvägen till Sogdiana, idag Samarkand, och Bokhara i Uzbekistan, och inte långt från gränsen till västra Kina – Soh-Yok på kinesiska, vilket betyder ”de forntida provinserna.”

Vi frågar nu hur han eventuellt skulle ha kunnat åka till Sogdiana, men eftersom arkeologer och historiker nu har återfunnit Sidenvägen är det uppenbart att den var mycket tillgänglig. Alla de forntida levnadstecknarna säger att han var i Centralasien, men de talar inte om några äventyr på dessa platser, vilket antingen innebär att texterna förstördes eller att inget anmärkningsvärt hände. Vanligtvis skriver vi bara ner det svåra eller det mycket mirakulösa, så om hans besök var fredliga kanske inte några anteckningar härom har klarat sig till eftervärlden.

Nectaria McLees: Ligger Sogdiana någonstans nära den kinesiska regionen där de nyligen hittade kristna inskriptioner och gravar från första århundradet?

George Alexandrou: Nej, dessa gravar ligger i andra änden av Kina, men det fanns möjligen en kinesisk lärjunge till St. Thaddeus av de sjuttio. Hans namn är den helige Aggai i den syriska traditionen. Denna Aggai sägs ha predikat i Partien, i Sogdiana och i Centralasien: Uzbekistan, Afghanistan, Pakistan, Iran och Indien. Han fann aposteln Thomas grav i södra Indien och efter att ha vördat de väldoftande relikerna av Thomas dog han. Hans namn i de kinesiska källorna kan ha varit Wang-Hai – det viktiga här är att han enligt källorna var en sidenproducent och vi vet att ingen kunde vara en sidenproducent vid den tiden om han inte var kines. Så kanske St. Aggai var den första kinesiska lärjungen till en Kristi apostel. Dessa nyligen upptäckta kristna gravar och monument är från omkring 75 e.Kr., så det var verkligen apostoliska tider.

Det finns också traditioner från Gula havet, nära Shanghai, att den helige Thomas har varit i Kina. Detta är inte fysiskt omöjligt eftersom området där det nuvarande Kazakstan gränsar till Mongoliet och Kina var upprinnelsen till hunnerna, de östra skyterna och sacafolket från Endere. Gundophorus, den indopartiske kung som träffade St Thomas, var en sacansk kung, sacanimperiet sträckte sig från Sibirien till Kina och Indien. Människor kände till dessa rutter, de var vältrafikerade.

Protobulgarerna som följde hunnerna hade till och med en kyrka tillägnad den helige Andreas men efter senare invasioner var de tvungna att återkristna och då försvann Andreaskulten. Vi har därifrån också heftaliterna, de vita hunnerna, som var den första kristna kulturen i Centralasien med sin expansion långt ner i Punjab på 4 – 5oo-talet e.Kr.

Det är mycket viktigt att förstå att det finns tre separata traditioner för Andreas missionsresor till västra Kina, östra Centralasien och Kalbin (idag Qalba Zhotasy, ett bergsområde vid gränsen till dagens Kazakstan, Mongoliet och Ryssland.) En av dessa traditioner är från Kazakstan, en annan är syrisk, och den tredje är från bulgarerna från de ryska stepperna, som migrerade genom Grekland och så småningom bosatte sig i Italien, där de byggt sina byar med kyrkor tillägnade den helige Andreas.

Enligt Epifanios, [2] en klosterhistoriker från 900-talet från Konstantinopel, företog Andreas vandringar även norr om Kina, till de skytiska massageternas land och Masakas, upprinnelseområdet för bulgarerna och turkarna vid korsningen av dagens Mongoliet, Kazakstan och Altai, till de protobulgariska stammarna, uigurerna och tokharierna, och även till bergen i Kalbin i Altai, Sibirien.

Rutten från Sogdiana till Massagetien var en väg som romare, judar och greker inte använde. Det var en väg som nomadstammarna använde när de samlade in betalningar från kineserna för att skydda Sidenvägen. Regionala traditioner säger att Andreas var där, och han tycks ha blivit accepterad av dessa nomader, som ansågs vara några av de vildaste folken på den tiden. Jag tror inte att han behandlades illa, för det finns inga antydningar om missförhållanden på dessa platser. Detta var Östskytien, inte Västskytien som var Ukraina och Ryssland, och kineserna var väldigt rädda för östskyterna. Tokharierna som levde här var nordiska, vita människor med blå ögon, blont hår och röda skägg — som bodde i Kina och i Mongoliet.

Nectaria McLees: För ett decennium sedan såg jag sådana människor lite längre norrut, nära den mongoliska gränsen i Altai, Sibirien. Tillsammans med Altai som har uppenbara mongoliska rötter är de en andra infödd etnisk grupp. Ryssarna kallar dem turkar, även om de vet att de inte kommer från Turkiet, för att skilja dem från mongolerna och kineserna.

George Alexandrou Ja, precis. Detta folk flyttade upp i Altai genom Mongoliet. De kom att befolka Kalbin, idag Semej, i norra Asien.

Nectaria McLees: Jag fick nyligen höra av en kvinna från Ural att det finns en utbredd sibirisk tradition att Andreas predikade så långt norrut som nuvarande Kazan (forna Bulgar) och profeterade att det en dag skulle finnas en utbredd kristendom där. En Andreaskyrka finns där.

George Alexandrou: Ja, och det finns många andra ryska traditioner om Andreas besök i Altai, Novgorod, Karelen och Kiev. Han återvände från Altai och, fortfarande i enlighet med lokala traditioner, skulle han ha gått en annan väg till Kaspiska havet via stäppen där han, enligt många tidiga traditioner och texter, predikade för alanerna. Därifrån åkte han till Kurdistan, där han nästan blev martyr. Han flydde dock och återvände till Jerusalem.

Från Jerusalem till Altai, därifrån till Gondwana, genom Persien och tillbaka hem

Tredje resan. Koptisk-etiopiska traditioner

George Alexandrou: Andreas tredje resa, om vi accepterar traditionerna, började efter den första apostoliska synoden år 49 e.Kr. Detta är den enda punkten tidsmässigt när han möjligen kunde ha åkt till Afrika. Källorna till de afrikanska berättelserna är etiopiska koptiska traditioner och en apokryf grekisk källa, av vilken vi har en reviderad, redigerad latinsk version signerad Gregorius av Tours. Om han åkte till Afrika var det av en speciell anledning, för det var inte här han ursprungligen hade sänts för att predika. Han skulle predika i Bithynien, för grekerna och för östskyterna.

Nectaria McLees: Med sänts för att predika, menar du traditionen att apostlarna drog lott om vart de skulle vandra?

George Alexandrou: Ja, men jag tror att det var inte bara genom att dra lott som de avgjorde detta. De organiserade en plan, de gick inte bara rakt ut i vildmarken.

Des koptiska traditionerna säger att han gjorde en resa till berberländerna (som betyder ”barbariska”) länder, men vi vet inte exakt var detta var eftersom berberna bodde från Siwa-oasen i Egypten till Marocko, Mauretanien, Mali och Niger och var förfäder till dagens kabyler, tuaregerna i Algeriet. Kanske vandrade han helt enkelt till en plats i dagens Egypten. Därifrån säger dessa källor att han åkte till landet Antropofagi, en mycket bestämd plats i området kring de stora sjöarna vid gränserna till Tanzania, Uganda, Rwanda och Kongo. Eftersom det enligt den antika texten fanns en vulkan där tror jag att detta var sjön Kioga, men detta är min egen åsikt. Sedan, säger legenderna, tog han sig till avgrunden nära Zimbabwe. Enligt forskning från förra århundradet färdades himyariarberna vid den tiden från Jemen till Moçambique till Zimbabwe, den forntida Ofir, där Hiram förmodligen tog guldet till kung Salomo, så möjligen att judarna, fenicierna och araberna kände till denna väg men inte grekerna eller romarna.

Nectaria McLees: Vilka var Antropofagi?

George Alexandrou: Under sin tredje missionsresa kallades Andreas — antingen från himlen eller av apostlarna — till att skynda till Matteus räddning, eftersom han hade fångats av Antropofagi, vilka som ordet antyder var människoätare, kannibaler. Detta enligt den koptiska texten St. Andreas och St. Matthias apostlagärningar, en mycket färgstark apokryf.

Nectaria McLees: Dessa traditioner säger att Matteus fångades av kannibaler och Andreas skickades för att rädda honom?

George Alexandrou: Ja, även om vissa traditioner säger att det var den helige Matthias, menar de flesta källorna att det var Matteus, eftersom Matthias vandrade till Georgien, medan Matteus vandrade till Alexandria och Etiopien. De koptiska källorna är tydliga på den punkten.

Vissa har föreslagit att detta ”människoätarnas land” som det hänvisas till i många antika texter verkligen var i Pontus, i Sinope (dagens norra Turkiet), men detta är inte möjligt. Sinope och Pontus var klassiskt Grekland. Det enda de kan grunda detta på är att Pausanias, en geograf från 200-talet e.Kr, fann några isolerade grekiska värdshus där man sålde torkade eller konserverade bitar av mänskliga organ som läkemedel, men kannibalism var aldrig socialt accepterat, inte ens i isolerade byar.

Nectaria McLees: Ja, men hur mycket trovärdighet kan vi lägga på dessa apokryfiska texter?

George Alexandrou: Som sagt, från vår synvinkel kan vi inte se tillbaka i historien och avgöra om något apokryfiskt var bokstavligt sant, grundas på något sant som omarbetats eller är en fullständig fantasi. Det fanns olika åsikter bland fäderna. Jag tror att Andreas kan ha varit i Afrika, och jag underbygger detta i min bok, men håll i minnet att min primära uppgift var att undersöka varje tradition, utan att värdera källan, och försöka upptäcka om han fysiskt kunde ha vandrat där, och i så fall hur det passar tidsmässigt och geografiskt med hans andra resor. Även om vissa av dessa berättelser kan framstå som osannolika för västerländska läsare.

Det finns många tidiga traditioner och texter, och inte bara ortodoxa texter. Även de från kätterska traditioner som monofysiterna kan innehålla korrekta historiska detaljer. De inkluderar propaganda för sina läror som inte är korrekta, men dessa kan revideras eller ignoreras. Det är därför Gregorius av Tours, som skrev på 600-talet, och Hieromonk Epifanios, en monastisk historiker i Moni Kallistraton i Konstantinopel på 400-talet, båda använder en text av Leucius Charinus, som var något av en maniké. Gregorius berättar om Andreas resor i Andreasakterna och Epifanios i Patrologia Graeca. De korrigerade endast doktrinära fel, och av detta kan vi se att många av dessa tidiga traditioner ansågs giltiga även av helgon.

Nectaria McLees: Kan du förklara hur du arbetade med dessa texter?

George Alexandrou: Det är svårt eftersom sextio sidor av min bok handlar om att spåra källorna till den afrikanska resan, men jag skall försöka sammanfatta. Det finns flera mindre källor till denna tradition och två viktiga: den grekiska texten som jag just nämnde om den helige Andreas apostlagärningar, som kan ha skrivits av Leucius Charinus, i en latinsk, teologiskt tillrättalagd version, Andreasakterna av Gregorius av Tours, samt St. Andreas och St. Mattaias apostlagärningar från en koptisk källa.

Den ursprungliga grekiska Den helige Andreas apostlagärningar bannlystes av påven Gelasius i Decretum Gelasianum De Libris Recipiendis Et Non Recipiendis, vilket inte var ett synodalt dekret, utan en lokal bannlysning av vissa apokryfiska texter som en reaktion på förfalskningen av den heliga traditionen som fanns i tredje och fjärde århundradet bland kättare. Detta var före Kalcedoniska konciliet (451 e.Kr). Dekretet, Decretum, har, trots att det respekterats av ortodoxa troende, aldrig varit ett dogm i sig, men det är en seriös och upplyst vägledning som alla bör betrakta som ett värdefullt skydd mot kätteri.

Även om Decretum fördömer Den helige Andreas apostlagärningar och Andreas- och Matteusakterna, som möjligen skrevs av en manikéisk gnostiker vid namn Leucius Charinus, så fördömer det inte de koptiska Andreas och Matteus apostlagärningar i Anthropofagis land eller Petrus- och Andreasakterna som var av koptiskt ursprung. Man kan invända att de koptiska texterna också är förbjudna under titeln St. Andreas och St. Mattaias apostlagärningar, men detta resonemang stämmer inte överens med de andra fallen i Decretum, där man har fördömt de texter som listas som akterna som gäller två personer, till exempel apokryfen Teokleias och Paulus akter, apokryfen Jamnes och Jambres omvändelse och den blodiga apokryfen Kyrikos och Julittas akter.

Dekretet fördömer ”alla böcker som Leucius, djävulens lärjunge, skapade …” men ingen hävdar att Andreas och Matteus apostlagärningar i Anthropofagis land och Petrus- och Andreasakterna verkligen är Leucius Charinus verk. Tvärtom, de flesta forskare accepterar att dessa texter är verk av en okänd koptisk munk — med den nationella, inte den religiösa innebörden av koptisk, eftersom det var tiden innan Kalcedonia. Denna författare kan ha varit en gnostiker eller något liknande men han kan också ha varit en ortodox asket i öknen. Vi har inte tillräckligt med bevis för att stödja någon av åsikterna.

Både den stora kyrkhistorikern Eusebios av Caesarea och den helige Epifanios av Salamis [3] fördömde Andreasakterna, men fördömde varken Andreas och Matteus apostlagärningar i antropofagernas land eller Petrus- och Andreasakterna. Så vitt man vet hänvisade de inte ens till dessa texter. Anledningen till att jag ens överväger material som ursprungligen härrör från denna bannlysta text är att Gregorius av Tours under 600-talet korrigerade kätterska punkter i Charinus Andreasakter och publicerade en reviderad text som allmänt har godkänts av den heliga ortodoxa kyrkan — delar av den förekommer i psalmer och gudstjänster såväl som i vårt synaxarion — som grund för den helige Andreas liv. I denna revision accepterar Gregorius av Tours att aposteln Andreas predikade för antropofagerna i Afrika före sin resa till grekiska Achaia. Han trodde uppenbarligen detta. Hans version har aldrig fördömts av kyrkan, och jag använder den som en av mina möjliga källor.

Inte heller har de katolska eller ortodoxa kyrkorna bannlyst den latinska Legenda aurea av den fromma Voragine eller det mer folkliga anglosaxiska eposet Andrew — troligen av Cynewolf — där den gamla berättelsen om Andreas och Matteus apostlagärningar i antropofagernas land återkommer i både from och folklig version. Detta betyder inte att de accepteras som ett historiskt faktum, det betyder bara att de inte innehåller kätteri. Västerländska forskare ser dem som legender.

I påven Gelasius Decretum finns det även andra texter som fördömts: Jungfru Marie himmelsfärd , Apostlamässorna, Cyrius och Julittas martyrium och så vidare. Om man läser dessa finner man att de på många punkter är nästan identiska med den heliga traditionen i vår ortodoxa kyrka minus kätterierna. Jämför dessa texter och den ortodoxa stora Synaxarion. Till och med namnen Joachim och Anna, de heliga föräldrarna till Guds Moder, finns bara i apokryfiska texter som har överlevt från denna tidiga era. Detta betyder inte att vi kan betrakta dessa källor som helt sanna eller värdefulla i sig. Vi accepterar snarare att något av det som står i dem också kan finnas i vår heliga ortodoxa tradition. Vi kan inte förklara att allt i dem är fel, som till exempel Guds Moders upptagelse, när Herren tog hennes kropp och själ till himlen, aposteln Andreas martyrdöd i Patras, Cyricus och Julittas martyrier, traditionen att apostlarna kasstade lott. I själva verket kan dessa bannlysta källor ha en del sanna historiska fakta blandade med legender och sagor, och vara förgiftade av kätterskt nonsens. Nonsens är vad påven Gelasius fördömde och vad St. Gregorius städade bort. Ett annat exempel på denna inlåning är att ortodoxa författare och kyrkofäder i allmänhet har accepterat Tertullians texter som en värdefull historisk källa, även om hans doktrinära fel också fördömdes av Decretum.

Det finns också andra källor till denna tradition av Andreas i Afrika: hymnografi från vissa förkalcedonska kyrkor, t.ex. etiopier och kopter, och armeniernas synaxarion som säger att ”Andreas predikade bland kannibaler eller i landet av barbarer, enivarvaros, en plats identisk med Azania enligt Claudius Ptolemaios. Som ortodoxa kan vi inte ignorera detta, för det är mycket troligt att dessa källor kommer från den forntida perioden av kyrkornas enhet. Om de inte är kätterska kan de vara av en ortodox tradition, även om detta ännu inte har bekräftats.

Det finns också icke-kristna historiska källor som säger samma sak. Det finns arabiska, islamska texter som säger att den heliga aposteln Andreas predikade i ”kannibalernas land, det var ett land för de svarta”. Dessa källor är viktiga eftersom de inte är kristna, de kommer från de arabiska folkens tidiga traditioner och minnen.

Slutligen måste vi komma ihåg att inte varje apokryf är en förfalskning eller en legend. Ortodoxa teologer och fäder har lärt oss att kategorisera forntida kristna handlingar av okänd eller opålitlig giltighet som apokryfer. Vissa är irrläror, andra är förfalskningar, andra är fantasier och romaner. Vissa har intressant information som till och med kan verka bekant eftersom de innehåller verkliga redan existerande källor som vi inte längre har kopior av, som är grunden för en del av vår ortodoxa tradition, hymnografi och ikonografi.

Inte alla apokryfiska texter har fördömts av kyrkan. Ur de som inte har fördömts var våra kristna fäder och teologer fria att uttrycka sina egna åsikter. Enligt ortodox tradition anses ingen mänsklig åsikt vara ofelbar. Endast vår älskade Jesus Kristus är ofelbar och endast de ekumeniska råden förklarade omisskännliga sanningar.

Nectaria McLees: Tack, det var väldigt grundligt, och du har uppenbarligen arbetat energiskt för att gå till botten med dessa källor. Kan vi gå vidare till huruvida den helige Andreas fysiskt kunde ha vandrat till Afrika, och vad traditionerna säger hände där?

George Alexandrou: Ja. Dessa traditioner säger att när Andreas lämnade Etiopien vandrade han till kannibalernas land, och detta är inte omöjligt eftersom, enligt Ptolemaios, Anthropofagia ligger ett stycke efter Prasum-udden. Prasum var någonstans i kustområdet mellan Zimbabwe och Tanzania; Afrikanska historiker lokaliserar det till Kap Delgado i dagens Moçambique, en forntida plats där bantuerna, indonesierna, kushiterna, araberna och grekerna träffades för att idka handel. Det var en känd och välfrekventerad rutt. Landet Antropofagien ligger på Ptolemaios karta och var enligt många traditioner en plats bebodd av en Bantustam.

Enligt antika grekiska källor kan Antropofagien bara ligga på en enda plats: mellan det nuvarande Rwanda och Uganda. De koptiska texterna talar också om Prasum, Rapta och ”landet där antropofagerna bor.” Deras beskrivning av Antropofagiens samhälle är precis som Bantu-folket i Tororo, Uganda, nära Mount Elgon och Victoriasjön idag, cirka 300 mil från södra Etiopien. Vi har den exakta placeringen från texten: ”mellan Månens berg och landet Barbaria,” och enligt den koptiska texten begav sig Andreas från landet Barbaria till landet Antropofagien — vi har till och med gamla längd- och breddgrader för dessa platser. I de tidiga grekiska och koptiska texterna kallades antropofagernas land Mirmadona, och på Bantuspråket i dag betyder Emere muntu na, Platsen där människor är mat.

I slutet av krönikorna befriar han Matteus och kämpar mot Amayel, demonguden hos detta folk. Krönikorna säger att Andreas kämpade med djävulen och med demoner på många ställen, men den här antropofagiska demonen var så mäktig att han inte kunde kämpa mot honom ensam, så han bad Gud att skicka ärkeängeln Mikael för att hjälpa honom. Ärkeängeln Mikael kom, de slog sig samman och Amayel förintades. Det var så enormt att berättelserna säger att folket upphörde med sina demoniska metoder och blev kristna. Enligt den koptiska Andreas- och Matteusakterna var den infödda Sankt Platon var den första biskopen i Anthropofagis land.Konstigt nog kallar människorna i detta område idag de demoniska andarna på denna plats för Amayebe. Som journalist vet jag också att det nu finns en väldigt märkligt sekt, en del av en gerillakraft i Kongo-Zaire som lär ut att ”vi måste äta människor för att få makt”, och de äter människokött. Namnet på sekten är Amayei-Amayei, nästan identiskt med demonens gamla namn.

Nectaria McLees: Finns det någon levande tradition för tidig kristendom i Afrika söder om Sahara?

George Alexandrou: Det finns inget minne av Andreas närvaro eller tidig kristendom utom i Etiopien. Fram till nyligen hade större delen av Afrika söder om Sahara inga skriftliga traditioner, och först skyggade jag för att skriva att även en liten grupp Bantu-krigare har gått tillbaka till kannibalism. Jag tänkte, ”Detta kommer att bli en förolämpning för bantuerna” tills jag insåg att många folk under sin historia har varit kannibaler. Man behöver inte vara generad över att några Bantu kan ha vänt tillbaka till kannibalism; det som är viktigt är att förstå att djävulen själv kämpar mot Bantu-folket för att de har en speciell Guds nåd. Det är naturligt att de skulle attackeras, att den onda skulle fördärva själens längtan efter Kristi kropp och blod eftersom han vill hålla dem borta från Gud – afrikaner kommer till kristendomen i miljoner.

Om man besöker ortodoxa kyrkor i Bantu ser man en tro som är verklig och mirakulös. I de ortodoxa kyrkorna i Afrika är mirakel en del av människors vardagsliv. De har mirakel, men de accepterar också lätt saker som vi inte kan, som död och sjukdomar, med stor tro på Guds vilja. De har mirakel men de söker inte mirakel; det är det protestantiska sättet. De kan också acceptera icke-miraklet som ett mirakel och som Guds försyn.

Om Andreas verkligen vandrade dit kunde han ha återvänt genom Etiopien och sedan ta vägen till Meroe, uppför Nilen och tillbaka till Jerusalem, vilket var en välkänd väg för grekerna och araberna.

Nectaria McLees: Finns det också traditioner kring Andreas predikande i Etiopien?

George Alexandrou: Ja, vi har lokala traditioner av honom i Etiopien genom koptiska manuskript och några tidiga traditioner från kyrkan som inte är så lätta att förstå idag. I århundraden trodde vi att de bara var legender, men om man läser de geografiska anteckningarna beskriver de exakt riken i Etiopien vid den tiden, de meroitiska kungadömena. Men dessa texter beskriver dem på ett sätt som endast kopter lätt kan förstå är Etiopien. I Amerika säger man exempelvis inte alltid San Francisco. Man kan säga Golden Gate eller Bay Area, eller på 1950-talet kunde du ha sagt Frisco. I New York säger du Stan. Det är samma sak med termen de heliga bergen. Varje etiopier förstår att detta var Gebel Barkal, men bara om man är kopt eller etiopier vet man detta.

Andreas fjärde resa. Norden.
Efter Marias död började Andreas sin sista resa från Jerusalem. Traditionsspåret säger att han vandrade tillbaka till Pontus, därefter till Georgien, till Kaukasien och till Azovhavet i södra Ryssland. Därifrån gick han till Donets, till Krim, uppför Dneprfloden till Kiev och till skyterrna i Ukraina. På Krim, där han bodde hos grekerna i Sebastopol och Cherson, vet vi att det fanns kristna samhällen under första århundradet organiserade av Andreas själv. Från Krim och Kiev i Ukraina skulle han ha vandrat norrut vid floden till det som nu är Moskva, till Novgorod och sedan till Ladogasjön, till Valam. Tidiga skriftliga berättelser finns inte längre men det här är en mycket trolig väg eftersom flodhandeln från Krim till norra Ryssland och Karelen — Ladoga — var vanlig och relativt enkel. Omfattande handel från söder bekräftas av det stora antalet romerska och bysantinska mynt som finns i Valam och Karelen. Det finns också en lokal tradition att han åkte till Solovki, och man har hittat några mycket gamla mynt på Solovkiöarna i Vita havet som avbildar Andreas, men vi kan inte påstå att han var där enbart på grundval av att man hittat mynt med hans bild på. Vi kan inte helt utesluta denna legend, för de kan vara sann, men vi har inga historiska bevis att stödja den med. Tänkbart är att han skulle ha kunnat resa från Valam till Solovki med de lapska renskötarna som flyttade mellan Solovki på sommaren och Ladogas skyddade stränder på vintern.

Även om vi inte har så tidiga texter därifrån är krönikorna från Ladoga och Valam inte blotta sägner, de är traditioner. Vi har en rysk text från 1100-talet och vi har också traditionen med Valam själv. Från Valaam framgår att han vandrade till Östersjön — då möjligen till Skottland och tillbaka till Östersjön, även om det inte är säkert, som jag sa tidigare. Sedan, genom Polen och Slovakien till Rumänien, där han bosatte sig i tjugo år.

Slutligen vandrade han tillbaka till Sebastopol på Krim till Sinope och sedan till Grekland och till sitt slut i Patras.

Vi kan spåra hans returväg på denna fjärde resa eftersom vi har traditioner om honom under denna tid i Polen, Vitryssland och till och med i Tyskland, även om detta är tveksamt. Vi har också solida traditioner för honom i goternas länder, men innan goterna flyttade in i Ukraina bodde de i Polen tillsammans med germanska stammar. Möjligen återvände han genom dagens Polen och stammarna som senare flyttade upp i Tyskland bar traditionen med Andreas martyrdöd, men vi kan inte säga att han var i Tyskland själv.

Det var vid återkomsten söderut som Andreas bosatte sig i Rumänien i tjugo år. Under den tiden reste han i Moldavien och Bulgarien, på Donau och längs Svarta havets kust, men mest var han i och runt sin grotta i Dervent, Dobrogea, i dagens södra Rumänien.

Den helige Andreas rumänska grotta hålls fortfarande helig och rumänsk-ortodoxa har åkt dit på pilgrimsfärd i nästan två tusen år. Vi känner också till platserna för andra grottor han bodde i: i Pontus vid Svarta havet (idag Turkiet), i Georgien, i Ryssland, i Rumänien och i Loutraki nära Korinth. Allt är han, samma man.

Nectaria McLees: Men varför stannade han i Rumänien så länge?

George Alexandrou: Jag förstod inte det heller först, men det verkar som att han kände sig mycket nära dakerna eftersom de var monoteister. Enligt Flavius ​​Josephus var deras präster som essener. De var jungfrur, strikta vegetarianer som inte ens åt köttiga grönsaker utan bara frön och nötter som asketer i öknen. Det dakiska samhället var mycket fritt, kvinnorna hade en bra, jämbördig ställning där, inte som i det grekisk-romerska samhället, och dakierna höll inte slavar. De var faktiskt unika i världen vid den tiden eftersom de inte hade slavar. Enligt rumänska traditioner och arkeologiska fynd kristnades dakierna av Andreas själv under det första århundradet. Det är naturligt att han skulle ha känt sig hemma med det dakiska prästerskapet och att de lätt skulle ha accepterat honom och konverterat.

Även den etiopiska traditionen beskriver Andreas som strikt vegetarian. Detta är möjligt eftersom, även om de flesta av de andra apostlarna var gifta, både han och Johannes evangelisten levde i celibat. De hade varit lärjungar till Johannes döparen och följt hans hesykastiska tradition. De var de första munkarna och asketerna i den kristna världen. Även i vår ortodoxa hymnografi uppmärksammas Andreas som nära förbunden med Johannes döparen. I ortodoxin har vi val: vi har vegetariska eremiter, ibland mycket strikta, som bara lever på bröd och vatten hela sitt liv, och vi har också heliga kungar som åt både fläsk och nötkött.

Andreas var i Rumänien i tjugo år och jag tror att han älskade detta land mer än någonting efter att ha varit med Kristus. Jag tror att Gud tillät det som en tröst eftersom han hade varit på sådana svåra missionsresor. Vi har beskrivningar av platser där han inte var välkommen, där han tvingades fly, och hans förtvivlan över detta. Saker och ting var ofta mycket svåra, särskilt när han var i de slaviska länderna där rituella människooffer fortfarande utfördes.

Man kan nog föreställa sig att han var trött på att leva med detta, och när han kom till dacierna, som inte hade några slavar, där män och kvinnor var lika, där judar och greker accepterades på samma sätt, och där det fanns asketiska eremitpräster, ja, man kan förstå hur lätt han passar in. Han kunde undervisa, han var glad där. Faktum är att de trodde att den religiösa impuls han förde med sig inte bara var bättre än deras, utan var en fortsättning på deras gamla religion. De såg sin inhemska religion som en förelöpare till kristendomen. Tjugo år är lång tid, och man kan förstå varför rumänerna minns mer av honom än någon annan tradition.

Från Rumänien finns det traditioner som säger att han vandrade vidare till Chersonesos på Taurus (idag Krim) och därifrån till Sinope, till Makedonien och dessutom undervisade en del i Epirus (idag i norra Grekland och södra Albanien). Även om vi har referenser från tidiga texter om att han undervisade i Epirus, har vi inga lokala traditioner där. Resten av de platser jag citerat stöds av både skriftliga texter och muntlig tradition.