Älska astrologi?

Ur ett samtal med några astrologiska kollegor.

Som praktiserande astrolog har jag allt svårare att förhålla mig till … ja, astrologi.

Det är förstås drastiskt sagt. Men låt mig illustrera.

Jag tar en fika på stan med en gammal vän. IT-ingenjör. Utvecklar gränssnitt mellan intranät i olika storföretag. Vi har inte suttit ner tillsammans på många år. Han deltog i ett pedagogiskt arbete vi bedrev på veckobasis under någon termin för sådär 20 år sedan. Och jag tittade på hans horoskop, förstås. Han minns det som igår. Jag med. Sedan dess har vi hejat på varandra då och då i ett annat sammanhang men nu tog vi oss den där tiden man aldrig tar. Det var kul, samtalet böljade och besjälades, vi talade om våra … tja, udda hobbyverksamheter, våra jobb och förstås våra privatliv. Jag berättade om ett samtal med min förläggare där jag föranleddes utbrista ”men jag älskar inte astrologi!”

Förläggaren, liksom nu min vän, höjde muntert ögonbrynen i ett frågande uttryck.

Nej, jag älskar människor. Astrologin är instrumentell. Älskar kirurgen sina skalpeller? Målaren sina penslar? Hockeyspelaren sina klubbor?

Den typ av kirurg jag har kommit att akta älskar kanske inte människor i första hand, men väl sitt arbete. Utmaningarna, fingerfärdigheten, påpassligheten, rentav räddandet av liv. Sådär som motsvarande målare kanske älskar den skapande processen, när bilden växer fram, mer än den färdiga målningen eller motivet. Men inte fan är det väl sina verktyg de älskar! En trummis älskar väl det musikaliska skapandet, inte själva trumstockarna? Och hockeyspelaren älskar väl dramat i matchen, att kunna ta en förlust och vinna en seger, kampen och flytet, inte själva hockeyklubban?

Älskar mikrobiologen sitt mikroskop?

En seriös mikrobiolog – som tillbringar sina dagar över ett mikroskop – ägnar sällan en enda tanke åt själva mikroskopet, det skall bara funka. Ju bättre det funkar desto mindre behöver man tänka på det. Och kan göra vad man brinner för med dess hjälp.

Alltså vad jag säger är väl att astrologi inte är en materialsport. Astrologi är ett oändligt rikt och mångfaldigt tillvägagångssätt för att förstå människan som själ, som öde och som länk mellan mikro- och makrokosmos. Inte bara som ett mikrokosmos, utan verkligen som en länk. Jämngammalt med hjulet och båten.

Men visst. Det skall folk till allt. Är det något man kan lära sig genom astrologi så är det hur olika folk är och hur olika livets och själens landskap ser ut. Så att det finns kirurger som älskar skalpellen, målare som älskar penseln osv får man förutsätta. Jag skall begränsa mig: JAG är inte prylbög i den meningen att jag ser astrologi som en materialsport. För mig är det alltid människan som står i centrum. Varken snickaren eller verktygslådan (astrologen eller astrologin) utan stolen, bordet, huset, byn.

Visst dras självupptagna människor till saker som kan åskådliggöra den egna personen. Söta flickor älskar speglar.

Eller nej. De älskar att spegla sig.

De älskar spegelbilden och de älskar att försköna sina redan vackra drag. Att objektifiera sig själva. Och vet ni: Det är bra! Det är helt rätt, narcissism eller inte. Vilken man av kvinna född älskar inte söta flickors sötma! Och vilken dam beundrar inte stiliga killars sälta! Man måste inte åtrå för att älska och man måste inte agera på allt man åtrår. Impulskontroll är skillnaden mellan en herre och en tölp. En herre är en herre för att han är herre över sina impulser, inte för att han inga har (det har han!).

Utan söta flickor (och stiliga killar) så skulle släktet dö ut.

Ett visst mått av fåfänga får folk att skärpa sig, bemöda sig, förbättra både sig själva och världen omkring sig. Och det är bra. Det skapar linjär tid, vilket får den cirkulära tiden att bli mer som en spiral. Så att vi inte bara loopar, går runt i ett hamsterhjul.

Både det runda och det raka behövs.

Annars blir det, som man säger, inga barn gjorda.