14. Logos och människan
Planetutvecklingen genom 7 medvetande-, 7 livs- och 7 formtillstånd (343 metamorfoser). De 7 livstillstånden skapar 7 riken. Människan går från mineraliskt medvetande (djupsömn) via vegetativt, animalt och fysiskt medvetande till högre astral- och andliga tillstånd.
Dr Rudolf Steiner, Paris den 10 juni 1906
Ärade åhörare,
Låt oss idag återvända till människans förflutna medvetandetillstånd, efter att vi igår betraktade hennes förflutna ur hennes kroppsliga gestalts synvinkel.
Man ställer sig ofta frågan: Är människorna de enda varelserna på jorden som äger ett självmedvetande? Eller också: Vilket förhållande består det mellan vårt mänskliga medvetande och djurens, växternas, mineralernas?
Har dessa varelser överhuvudtaget något medvetande?
Föreställ er en liten insekt som kryper över människokroppen och som inte ser något annat av henne än ett finger. Det skulle varken ha någon föreställning om den kroppsliga organismen eller om människans själ. Exakt i samma läge befinner vi oss gentemot hela jorden och de andra varelser som lever på den. En materialist har ingen föreställning om jordens själ; honom saknas ju uppfattningen av sin egen själ. Om det lilla insekten inte förnimmer något av människans själ, så är orsaken den att det själv inte har någon själ att erfara med.
Jordens själ står långt över människans själ, och människan vet ingenting om den. I verkligheten har alla varelser ett medvetande, men människan skiljer sig från dem i det att hennes självmedvetande idag är fullständigt relaterat till det fysiska planet.
Utanför vaketillståndet, som motsvarar detta fysiska plan, känner hon andra medvetandetillstånd som närmar henne till de andra rikenas medvetandetillstånd. Under den drömlösa sömnen lever det mänskliga medvetandet på devachanplanet, såsom det ständigt är fallet med växternas medvetande. När en växt lider, framkallar detta lidande en förändring i det devachaniska medvetandet. Djurets medvetande, som liknar drömmmedvetandet, har sitt hem på astralplanet, det vill säga att djuret har ett astralt medvetande om världen, liksom människan i drömmen.
Dessa tre medvetandetillstånd är mycket olika. På det fysiska planet bildar man sig inga föreställningar och begrepp annat än med hjälp av sinnesorganen och de yttre realiteter som de sätter oss i förbindelse med. På astralplanet iakttar man omgivningen endast i form av bilder, samtidigt som man känner sig helt förenad med den.
Varför känner sig människan i vaket tillstånd på det fysiska planet skild från allt som inte är hon själv? Orsaken är att hon mottar alla sina intryck från en omgivning som hon med tydlig åtskillnad ser utanför sin kropp. Däremot uppfattar man på astralplanet inte med sinnena, utan genom den sympati som låter en tränga in i hjärtat av allt man möter.
Astralmedvetandet är inte inslutet i ett relativt slutet område. Det är på sätt och vis flytande, strömmande. På devakanfältet är medvetandet så flyktigt som endast en gas kan vara. Där finns ingen ordning som kan jämföras med den hos det fysiska medvetandet, i vilket ingenting tränger in annat än på omvägen över sinnena.
Vad var då syftet med denna inskränkning av medvetandet
i stället för det imaginativa medvetandet?
Utan den skulle människan aldrig ha kunnat säga »jag» till sig själv. Den gudomliga kärnan som finns i människan kunde under utvecklingens lopp endast tränga in i henne genom förtätningen av hennes fysiska kropp. Och denna gudomliga ande – var befann den sig före jordens och medvetandets förstelning? Genesis säger oss det: »Guds ande svävade över vattnen.» Denna gudomliga ande, denna jaggnista, var ännu på astralplanet, där alla slags medvetanden har sitt ursprung liksom vågorna i oceanen.
I det övre devakan, över den fjärde nivån – man kallar den arupa [= amorf, formlös] –, där denna antimateria börjar som man kallar akasha, där har mineralernas medvetande sitt säte.
Man måste förvärva en sanningsenlig åskådning om vad mineralet egentligen är, och man måste finna ut vilket moraliskt band som förenar oss med det.
Medeltidens rosenkreuzare lät sina elever beundra mineralets kyskhet. Föreställ er, sade de, att människan, medan hon till tanke och känsla förblev människa, hade blivit så ren, så önskningslös som mineralet – hon skulle äga en ofelbar andlig kraft. Om man kan säga att de andliga väsendena hos de olika mineralerna befinner sig i devachan, kan man omvänt också säga att mineralets andliga väsen är jämförbart med en människa som endast skulle leva med ett devakanskt medvetande.
Man behöver därför inte frånkänna de andra väsendena medvetande. Alla dessa medvetandegrader har människan genomgått på den nedåtgående linjen av sin utveckling. Ursprungligen var hon lik mineralerna, i den mening att hennes jag hade sitt hem i en högre värld och ledde henne uppifrån. Men utvecklingen har till mål att befria henne från beroendet av väsen som står på en högre medvetandenivå än hennes egen, och att föra henne dit att hon på högre tillvarostadier förblir fullt medveten.
Alla dessa medvetandenivåer korsar sig idag i människan:
För det första:
Det mineraliska medvetandet. Det är det hos djupsömnen (dagens människa förlorar det).
För det andra:
Det vegetativa medvetandet. Det är det hos det vanliga sömntillståndet.
För det tredje:
Djurens medvetande, som motsvarar drömmmedvetandet.
För det fjärde:
Det fysiska objektmedvetandet. Detta är det normala vaketillståndet, medan de två föregående är atavistiska kvarlevor.
För det femte:
Ett medvetande som upprepar den tredje graden, men samtidigt behåller den förvärvade objektiviteten. Bilderna har bestämda färger och skiljer sig från den som uppfattar dem; den subjektiva tilldragningen eller frånstötningen försvinner. På denna nya imaginativa medvetandenivå behåller det i den fysiska världen förvärvade förnuftet sina rättigheter.
För det sjätte:
Nu är det inte längre drömmen utan sömnen som stiger upp till ett nytt medvetandetillstånd. Vi uppfattar inte längre endast bilder utan vi tränger in i varelsers och tings vara och uppfattar deras inre klangfullhet.
På det fysiska planet ger vi varje ting ett namn, men detta namn förblir utanför tinget. Endast vi själva kan bestämma oss inifrån genom att säga: Jag – detta outsägliga namn för den medvetna individualiteten. Det är grundfaktumet i varje psykologi. Genom detta ord skiljer vi vår personlighet från hela det övriga universum. Men när vi med vårt medvetande når tonernas värld, säger varje ting oss sitt outsägliga namn. Genom kläraudiens, klarhörande, uppfattar vi den ton som uttrycker varje tings innersta väsen och gör det till en ton i universum, skild från alla andra.
För det sjunde:
Ännu ett steg vidare, och djupsömnen blir medveten. Detta tillstånd låter sig inte beskrivas, ty det överstiger varje jämförelse. Man kan endast säga att det existerar.
Detta är de sju medvetandetillstånd som människan genomgår.
Hon skall ännu genomgå andra. Därvid finns det alltid ett huvudtillstånd i mitten, tre mot det förflutna och tre mot framtiden, varvid de senare på en högre nivå åter frambringar de tre undre.
Den resande som skrider framåt är alltid i mitten av sitt blickfält.
Varje medvetandetillstånd utvecklas under loppet av sju livstillstånd, och varje livstillstånd under loppet av sju formtillstånd. Sju formtillstånd bildar då alltid ett livstillstånd; sju livstillstånd utgör tillsammans en planetarisk utveckling, som till exempel den hos vår jord.
De sju livstillstånden leder till bildandet av sju riken, av vilka för närvarande fyra är synliga: mineralriket, växtriket, djurriket och människoriiket.
Genomgången av ett livstillstånd kallar man en runda.
Människan genomgår alltså i varje medvetandetillstånd 7 × 7 formtillstånd; det betyder 7 × 7 × 7 metamorfoser eller 343 metamorfoser, som betyder lika många steg i den mänskliga naturen.
Kunde någon föreställa sig de 343 formtillstånden på en enda tavla, skulle han ha en bild av den tredje Logos.
Kunde han föreställa sig de 49 livstillstånden, skulle han ha en bild av den andra Logos.
Kunde han föreställa sig de sju medvetandetillstånden, skulle han ha ett begrepp om den första Logos.
Utvecklingen består i ett ömsesidigt samspel mellan alla dessa former. För att gå från en form till en annan behövs en ny ande – det är den Helige Andes verkan. För att gå från ett livstillstånd till ett annat behövs en ny kraft – det är Sonens verkan. För att gå från ett medvetandetillstånd till ett annat behövs ett nytt medvetande – det är Faderns verkan.
Kristus Jesus har infört ett nytt livstillstånd i mänskligheten och blev i sanning den förkroppsligade Logos. Med Kristi uppenbarelse har en ny kraft trätt in i världen, till förberedelse för en ny jord som står i ett nytt förhållande till himmelsvärldarna.
Lämna ett svar