Dr Rudolf Steiner, Paris den 11 juni 1906
15. Planeternas och jordens uppkomst
Kristendomen förändrade världen. Johannesevangeliet innehåller den djupaste kraften. Antika mysterier och kristen invigning jämförs; Kristi död är den fullständiga fysiska döden. Bröllopet i Kaana och Tabor-scenen pekar mot den nya eran.
Ärade åhörare,
Försöker man ge en föreställning om den planetariska utvecklingen, så får man inte ta sin tillflykt till abstraktioner utan till bilder. Ty bilden äger en levandegörande, skapande kraft som det blotta begreppet inte äger. Det som i en värld framträder symboliskt motsvarar en verklighet i en högre värld.
Vi vet att vår jord, innan den nådde sitt nuvarande tillstånd, genomgick en fas som man kallar månartad eller helt enkelt Månen. Men denna gamla måne, det tillstånd som föregick vår jord, hänför sig till något helt annat än vår nuvarande satellit eller någon annan planet som astronomin någonsin skulle kunna upptäcka.
De himlakroppar som människan idag ser är de som har mineraliserats.
Vårt öga kan endast se de föremål som innehåller mineralisk substans och som reflekterar ljuset, det vill säga som äger en fysisk kropp. När ockultisten talar om mineralriket talar han inte om stenar utan om den sfär där det mänskliga medvetandet idag utvecklar sig. Många lärda betraktar en levande varelse som en enkel maskin och förkastar tanken på en livskraft. Detta sätt att tänka kommer sig av att vår organism inte direkt kan uppfatta livet. Däremot säger ockultisten att människan idag lever i den mineraliska världen.
Låt oss betrakta ögat. Det är en komplicerad fysisk apparat, en slags mörk kammare som har pupillen som fönster och linsen som lupp. Hela kroppen är formad av en summa fysiska apparater som är lika delikata som de är komplicerade. Örat är som ett spinett med en klaviatur, och fibrerna står i stället för strängarna. Och på samma sätt förhåller det sig med varje sinnesorgan.
Det moderna människans medvetande är endast vaket beträffande sin fysiska eller mineraliska kropp. Men när det väl har vaknat på denna tillvaronivå måste det likväl efter hand också framträda i de andra områdena av människoväsendet: i det som bestäms av livskrafterna — människans vegetativa natur — i det som huvudsakligen bestäms av förnimmelseförmågans krafter — människans animala natur — och slutligen i den egentliga mänskliga naturen.
För närvarande känner människan endast det som är av mineralisk natur i universum. Instinkten och det känslomässiga livet hos djuret, tillväxtkraften hos växten; dessa känner hon inte enligt de lagar som är inneboende i dem utan endast enligt deras fysiska yttre. Man föreställer sig att en växt endast existerade i sin översinnliga substans, alltså förlorade sin mineraliska substans – då skulle den vara osynlig för oss.
Men även om människan endast känner mineralet, så har hon åtminstone detta i sin makt. Hon bearbetar, modellerar, smälter, beräknar det. Hon gestaltar på nytt jordens ansikte. Ännu är hon endast förmögen att bearbeta detta ansikte med hjälp av mekaniska medel. Går vi tillbaka till förhistoriska tider, då ingen mänsklig hand ännu hade vidrört jorden, finner vi den sådan den kom ur gudarnas hand. Men sedan människan tog mineralriket i besittning förändras jorden, och man kan förutse den tidpunkt då hennes ansikte helt och hållet kommer att präglas av den mänskliga handen och inte längre av gudarnas hand.
En bestämd form var från början föreskriven för varje ting av gudarna. För mineralet har denna förmåga att gestalta former övergått från gudarna till människorna. I de gamla traditionerna har man lärt ut att människan skulle fullgöra detta arbete med att omgestalta jorden med det tredubbla målet att förverkliga vishet, skönhet och dygd.
På denna tredubbla grundval skall människan ur jorden uppresa ett tempel. Då kommer de väsen som under utvecklingens lopp uppkommit senare än människan att betrakta människoverket liksom vi betraktar det mineralrike som gått fram ur gudarnas hand. Katedralerna, maskinerna – de är inte förgäves skapade. Kristallen som vi idag tar fram ur jorden – den har gudarna format, liksom vi uppreser våra monument och konstruerar våra maskiner. Liksom de i det förflutna ur en kaotisk massa har skapat den mineraliska världen, så är våra katedraler, våra uppfinningar, ja våra inrättningar överhuvudtaget, frön ur vilka en framtida värld skall framgå.
Efter mineralvärldens förvandling lär sig människan att förvandla växtvärlden. Det är en högre grad av förmåga. Liksom människan idag bygger byggnader, kommer människan att kunna skapa och forma växter genom att arbeta på växtsubstansen. Ja, i den följande tiden kommer människan att stiga ännu högre genom att inte bara skapa levande utan till och med medvetna varelser, och hon kommer att utsträcka sin förmåga till djurriket.
När människan blir i stånd att medvetet genom sin vilja återskapa sig själv, kommer hon på en högre nivå att förverkliga det hon idag fullgör i den mineraliska sinnenas värld.
Grodden till denna reproduktion av sig själv, befriad från all sinnlighet, är ordet.
Det första medvetandet blev människan till del med det första andetaget. Medvetandet skall nå sin fulländning när hon blir i stånd att låta samma skapande kraft flyta in i sitt ord som idag begåvar hennes tankeliv. För närvarande anförtror hon endast sina ord åt luften. När hon har höjt sig till ett högre skapande medvetande kommer hon att kunna meddela bilderna åt luften.
Ordet kommer då i full mening att vara en levande imagination.
Genom att ge dessa bilder kroppslighet kommer hon att göra ordet till en kroppslig bärare av bilden. När vi inte längre helt enkelt förkroppsligar våra tankar i föremålen, som till exempel vid tillverkningen av en klocka, kommer vi att ge bilderna kroppslig substans. Klockan kommer exempelvis att vara levande som en växt.
Och när människan förstår att överföra livet till det högsta som finns i henne, kommer dessa bilder att förvärva ett eget, verkligt liv, jämförbart med den animala existensen. Då kommer människan till sist att kunna reproducera sig själv.
Vid slutet av jordens förvandling kommer hela atmosfären att genljuda av ordets kraft. Så måste människan utveckla sig tills hon blivit förmögen att modellera sin omgivning efter bilden av sitt inre väsen. Den invigde går henne endast före på denna väg. Det är uppenbart att jorden själv ännu inte kan frambringa sådana mänskliga kroppar som hon kommer att kunna vid slutet av sin utveckling. Vid denna tidpunkt kommer kropparna att vara så långt framskridna att de kan gälla som uttryck för det man kallar Logos.
Den store missionären som ensam i en mänsklig kropp, lik den vår, har uppenbarat denna makt hos Logos, detta »Ordet vart kött», det är Kristus.
Han framträder i mitten av vår evolution för att visa oss dess mål.
Om vi nu frågar oss: Under vilken form levde den mänskliga anden innan den genom andningen tog sin boning i oss?
– Jorden är återfödelsen av en tidigare planet som man inom ockultismen kallar Månen. På denna måne fanns ännu inget rent mineral. Den bestod ännu av en träartad substans, ett mellanting mellan mineral och växt. Dess yta hade inte mineralets hårdhet, högst kunde man jämföra den med torv. På detta världsklot växte halvt växtlika, halvt molluskartade varelser, och ett tredje rike bebodde den, ett mellanrike mellan människan och de nuvarande djuren. Det var just dessa varelser som var utrustade med ett drömlikt imaginativt medvetande.
Man kan föreställa sig den materia av vilken de var sammansatta om man jämför den med den som idag utgör kräftdjurens nervmassa, eller nervsystemet överhuvudtaget. I själva verket är det förtätningen av denna materia ur vilken den nuvarande hjärnmassan har framgått. Men medan den då, på månen, kunde leva i ett geléartat tillstånd, måste den nu på jorden omges av ett skyddande benhölje: kräftdjurens pansar eller skallbenet.
Så har alla substanser av vilka vi är sammansatta gått fram ur makrokosmos. Och denna universella förberedelse var nödvändig för att jaget skulle kunna sänka sig ner i människan.
Men vi har sett att människan först blev i stånd att mottaga fröet till sitt jag på jorden när hon kunde andas den luft som omgav henne. Vad andades hon nu på månen?
Ju längre vi går tillbaka i utvecklingen, desto högre blir temperaturen. På Atlantis var allt inhöljt i heta ångor. I dessa gamla tillstånd blir luften först het, sedan eldig: elden tar luftens plats. Lemurerna andades ännu eld. Därför heter det i de ockulta skrifterna att människorna först blev undervisade av eldandarna.
När den fysiska människan tog fotfäste på jorden blev luften hennes livselement.
Men människan fördärvar denna luft genom att förvandla den till kolsyra, och så uttrycker andningsprocessen jordklotets förtätning ännu en grad lägre.
Växternas verksamhet återställer jämvikten.
Likväl medför den fysiska kroppen, som behöver tillägna sig luftens syre, att kolsyran på jordens yta ökar och att de mänskliga kropparna följaktligen blir blodfattiga. En tid kommer då den fysiska kroppen kommer att ha försvunnit och människa och jord kommer att vara av astral natur. Ty den fysiska naturen förstör sig själv genom sina egna krafter.
Men innan denna förvandling fullbordas, kommer en kosmisk natt att lägga sig emellan, lik den under övergången från den gamla månen till vår nuvarande jord.
Månens atmosfär innehöll kväve, liksom dagens jordiska atmosfär innehåller syre, och det är kvävets övervikt som har orsakat slutet på månperioden och början på den kosmiska natten. Det som på jorden påminner om de sista existensvillkoren på månen är kväveföreningarna. Därav uppstår på jorden en destruktiv verkan, ty dessa kväveföreningar är här inte på sin plats. Det är skadliga rester från ett annat världsålders livsvillkor. Föreningen av kol och kväve hade på månen ungefär samma verkan som på jorden föreningen av kol och syre.
Djurmänniskan som levde på månen är alltså förfadern till den fysiska jordemänniskan, liksom eldandarna från denna månepok är upphovet till den nuvarande människans ande.
Det som på månen inkarnerade i elden, det inkarnerar på jorden i luften.
Men var finner vi hos dagens människa ett minne av eldandarnas verksamhet?
På månen hade de levande varelserna inget varmt blod. Vad har orsakat blodvärmen och i följd därav uppvaknandet av passionerna?
Det är elden som varelserna på månen andades in och som nu på jorden åter får liv i deras blod. Och luftens ande omger idag med ett lätt sinneskläde denna kropp som bevarar arvet från måntillståndet: blodvärmen, hjärnan, ryggmärgen, nerverna.
Dessa exempel visar oss att man mycket noggrant måste studera substansernas förvandling för att förstå en omvandling sådan som den försiggick under de utvecklingsfaser som föregick jorden.
Skulle vi gå ännu längre tillbaka, skulle vi se att vår planet i tidigare tillstånd hade en rent gasformig kropp, och ännu längre tillbaka en kropp av ren klangstofflighet. Från denna klang, som är själva världsordet, tar den mänskliga utvecklingen sin utgång för att i den följande tiden framskrida till ljuset, till elden, till luften.
Först i det fjärde tillståndet blir den mänskliga anden medveten.
Från denna tidpunkt kommer den orientering som tidigare gavs honom genom ordet från hans inre, och hans medvetande blir sin egen ledare. Hans egentliga väsen förverkligas i jaget. Medvetandegörandet av jaget, det betyder förverkligandet av Kristusprincipen i människan.
Skulle vi gå tillbaka till den första elementära formen, skulle vi upptas av ordet, av den flödande tonen. Med den andra elementarstadiet skulle vi övergå till det flödande ljuset. Det tredje elementarstadiet skulle genomtränga oss med värme. Slutligen skulle vi på det fjärde elementarstadiet, i den jordiska atmosfären, se självmedvetandet framträda, som tillåter människan att om sig själv säga jag.
Lämna ett svar