13. Logos och världen
Människans utveckling går från bildmedvetande till objektmedvetande och åter till ett högre imaginativt medvetande. Kräftans tecken visar omkastningen av själens verkningskraft. Ju längre tillbaka vi går, desto mer flytande och andlig blir både jord och människa.
Dr Rudolf Steiner, Paris den 9 juni 1906
Ärade åhörare,
Låt oss idag försöka försätta oss i betraktandet av den mänskliga utvecklingen ända tillbaka till Logos, som har skapat vår värld, och för detta ändamål gå tillbaka i evolutionens steg till en bestämd punkt.
Den nuvarande esoteriska vetenskapen sträcker sig historiskt tillbaka till stenåldern, under vilken människan levde i grottor och inte kände till några andra vapen än tillhuggna stenar. Hennes liv var enkelt, hennes horisont begränsad, hennes tankevärld inskränkt till försvar av sitt liv och sökandet efter föda.
Den hemliga vetenskapen når bortom denna stenålder till en annan mänsklighetsepok: den epok då människorna bebodde kontinenten Atlantis.
Dessa skilde sig redan till sitt fysiska utseende från den efterföljande mänskligheten. Den förhistoriska människan – det är ett känt faktum – visar ännu en outvecklad främre pannparti. Ty utvecklingen av den främre pannpartiet går parallellt med hjärnans och tankens utveckling.
Det fysiska hjärnan var en gång väsentligt mindre än den eteriska delen, vilken överskred den på alla sidor. Under utvecklingens lopp har storleksförhållandena mellan det fysiska och det eteriska huvudet närmat sig varandra.
En bestämd punkt av eterhjärnan, som idag befinner sig inom skallen, låg då ännu utanför. Det fanns en tidpunkt i atlanternas utveckling – den varade flera miljoner år – då denna punkt drog sig tillbaka in i skallen. Detta ögonblick är av grundläggande betydelse, ty från den tidpunkt då människan började tänka, ta kännedom om sig själv, säga »jag» till sig själv, började hon också kombinera, räkna, till vilket hon tidigare inte varit förmögen.
Däremot ägde de första atlantierna ett trognare, mindre felbenäget minne.
Deras kunskap byggde inte på kännedomen om förhållandena mellan fakta utan på minnet av fakta. De visste genom minnet att en bestämd händelse alltid drog en rad andra efter sig, men de kände inte orsaken till dessa händelser och kunde inte tänka över dem.
Begreppet kausalitet existerade hos dem ännu endast i ett embryonalt stadium.
Med denna mäktiga minneskraft förenade de en annan, inte mindre värdefull: viljekraften. Dagens människa kan inte längre omedelbart genom sin vilja verka på livskrafterna. Hon kan till exempel inte längre genom sin vilja påskynda växternas tillväxt. Atlantierna kunde det; ja, de drog ur växterna en eterkraft som de visste att använda. De gjorde det av instinkt, utan hjälp av de kunskaper och exakta metoder som vi idag kallar vetenskapens anda.
I den mån förståndskraften i förening med eftertanke, beräkning och tänkande utvecklades hos atlantierna, avtog deras instinktiva och klarseende förmågor.
Om vi går ännu längre tillbaka i atlantiernas historia, kommer vi till en mycket avlägsen epok, då de blev förmögna att uttrycka sig genom språket, det vill säga genom artikulerade ljud. Denna tidpunkt motsvarar den då människan lärde sig att gå upprätt. Ty språket kan endast uppstå hos varelser med upprätt hållning.
Man måste kunna hålla sig upprätt för att kunna uttala artikulerade ljud.
Före den atlantiska kontinenten och den stora atlantiska rasen, ur vilken alla Europas och Asiens raser har uppkommit, fanns det en annan kontinent och en annan, ännu mer i djurnaturen försjunken mänsklig ras: den lemuriska. Vetenskapen erkänner den endast som en hypotes. Vissa öar söder om Asien och norr om Australien är likväl vittnesbörd om den, ty de är de förvandlade kvarlevorna av den gamla lemuriska kontinenten.
Temperaturen var under denna tidsepok väsentligt högre än i våra dagar. Atmosfären var fylld av ånga, en blandning av luft och vatten, genomdragen av otaliga strömmar. Här möter vi rudimentära mänskliga varelser som inte andades genom munnen utan genom gälar.
I den mänskliga evolutionen ombildas organen ständigt och förändrar sin natur och verksamhet. Så gick den primitiva människan på alla fyra och hade varken artikulerade ljud för att tala eller öron för att höra. Hon hade dock, för att kunna röra sig i det halvt flytande, halvt luftformiga element som omgav henne, ett organ som tjänade som apparat för att hålla sig flytande på vattnet och simma. När elementen skildes åt och människan reste sig upp på den fasta jorden, ombildades detta organ till lungor, hennes gälar till öron, framlemmarna till armar och händer, till fria arbetsredskap. Dessutom förvärvade hon det artikulerade talet.
Denna ombildning var av avgörande betydelse för mänskligheten. Vi läser i Genesis: »Gud Herren blåste den levande andedräkten i människans näsa. Och så blev människan en levande själ.» Denna ställe beskriver utvecklingsögonblicket då människans gälar ersattes av lungor och då hon började andas in den yttre luften. Med andningsförmågan mottog hon en inre själ och genom den möjligheten att erfara sig själv i sig själv, möjligheten att efter hand erfara hur jaget levde i själen.
Den människa som andades genom lungorna såg hur hennes blod vann i styrka.
Nu kunde själar som genom jagprincipen var individualiserade och stod högre än djurens gruppsjäl inkarnera i henne och så leda hela utvecklingen över i dess fullt mänskliga, senare gudomliga, faser.
Dessa själar skulle inte ha kunnat inkarnera innan kropparna andades luft. Ty luften är ett själsligt element. Människan har alltså vid denna tid bokstavligen inandat den gudomliga själen som kom till henne från himlen. Genesis ord, förstådda i mänsklighetens evolutionära mening, är alltså ta efter bokstaven.
Att andas betyder att förandligas.
Därav har de gamla yogaövningarna kommit. De grundar sig på andningsrytmen och har till syfte att göra kroppen genomtränglig för den ande som bor i den. I själva verket förenar vi oss genom andningen med världsjälen. Luften vi andas är den högre själens kroppsliga klädnad, liksom vårt kött är klädnaden för vårt lägre väsen.
Dessa förändringar i andningssystemet betecknar övergången från det gamla medvetandet, som endast speglade bilder, till det nuvarande medvetandet, som från kroppen mottar sina sinnesintryck och därför får sin objektiva karaktär. Det imaginativa bildmedvetandet kunde av sig självt inte avbilda ett objekt utan gav sig ett inre innehåll genom en plastisk kraft som låg i det.
Ju längre vi går tillbaka i mänsklighetens förflutna, desto mer ser vi att människans själ inte är i henne utan omkring henne. Vi kommer till en punkt där perceptionsorganen endast finns i fröform och där människan uppfattar de yttre föremålen endast genom attraktion eller repulsion, genom sympati eller antipati.
Denna varelse, som ännu inte är en människa i vår mening, utan endast en människogrodd, dirigerar sina rörelser efter dessa tilldragningar eller frånstötningar. Hon har ännu inget förnuft, och tallkottkörteln allena, som en gång var ett viktigt organ, utgör hennes hjärna.
I detta bildmedvetande finner man svaret på alla de filosofiska diskussionerna om världens objektivitet och realitet och vederläggningen av de rent subjektivistiska filosofierna som Berkeleys.
Universum och människan är samtidigt subjektiva och objektiva.
Dessa båda poler av vara och liv är nödvändiga för evolutionen. Det universella subjektet blir till det objektiva universum, och människan skrider först fram från det subjektiva till det objektiva genom den gradvis fortskridande beskaffenheten hos sin fysiska kropp. Därefter återvänder hon från det objektiva till det subjektiva genom utvecklingen av sin själ (manas), sitt livsande (budhi), sin andemänniska (atma).
Det medvetande vi har i drömtillståndet är ett atavistiskt kvarlevande från det forna bildmedvetandet.
En egenhet hos detta bildmedvetande är att det är skapande. Det skapar i sin egen väsenhet former och färger som inte existerar i fysisk verklighet.
Objektmedvetandet är analytiskt. Det subjektiva medvetandet är plastiskt, det har en magisk kraft.
Vi har alltså sett hur människans objektiva och analytiska medvetande efterföljde det subjektiva och plastiska medvetandet. Den process genom vilken själen, som först omgav människan som ett moln och därefter trängde in i den fysiska kroppen, låter sig jämföras med snäckans utvecklingsgång, som först ur sin egen kroppssubstans avsöndrar sitt eget snäckhus och sedan drar sig tillbaka in i det.
På samma sätt trängde själen in i den kropp som hon tidigare hade modellerat
och för vilken hon utifrån hade förberett sinnesorganen.
Den kraft att se som vårt öga idag är utrustat med är samma kraft som en gång utifrån verkade på ögat för att bygga upp det. Omkastningen av själens verkningskraft, som en gång verkade utifrån och sedan blir inåtverkande, har alltid betecknats genom en hieroglyf, nämligen genom två virvlar i motsatt riktning. Den första rörelsen, inåt, uttrycker sig i den ena, den andra, inifrån och ut, uttrycker sig i den andra riktningen.
Detta tecken – det är Kräftans tecken i djurkretsen – betecknar alltid slutet på en riktning och början på en ny i motsatt riktning.
I mitten av den tredje jordperioden, den lemuriska, finner vi den punkt där själen drar in i det hus som hon själv har byggt och där hon börjar besjäla kroppen inifrån. Går vi bakom denna punkt tillbaka, har vi endast att göra med en astral mänsklighet som likaledes lever på en astral jord. I en ännu längre tillbaka liggande fas ser vi människan och jorden endast i rent devachaniskt tillstånd. Människan har då inget bildmedvetande längre utan det är kosmiska tankar som genomtränger henne.
Ju längre vi går tillbaka i den parallella utvecklingen av jord och mänsklighet, desto mer finner vi båda i flytande och embryonalt tillstånd, desto närmare är de också det andliga tillståndet. Idag, där vi har nått den djupaste punkten av den nedåtgående utvecklingen, har jord och människa nått den yttersta graden av förstelning och är på väg att genom det individuella viljans verksamhet åter stiga upp till det andliga tillståndet.
Vad är då meningen med denna hela utveckling? Var befann sig varelserna när de i början endast var grodd? Varifrån har människosläktet utgått? Vem har skapat det?
Här gäller det nu att överskrida den tröskel som uppenbarar för oss ett livsgrad och en uppenbarelsens makt som står över det mänskliga och planetariska livet.
Denna makt är Logos.
Vari skiljer sig hela det mänskliga och planetariska livet från Logos liv?
Denna fråga tycks först kräva ett språng in i det okända, in i ett universum av annan ordning. Och likväl finns det i vår värld analoga fenomen som låter oss förstå eller åtminstone förnimma Logos skaparmakt.
Låt oss antaga att en mänsklig intelligens kunde omfatta summan av allt det som är tillgängligt för henne; hon hade en ordnad kunskap om alla jordiska och planetariska fenomen. Hon kunde åter uppväcka alla utvecklingsformer. Men hon kunde inte med denna förmåga ensam gå tillbaka till steget före människans och planetsystemets framträdande i universum. Hon skulle förbli inom området för det som vetenskapligt har fastställts genom människan; vår förståndskraft överskrider inte denna gräns.
Men vi kan höja oss till ett annat medvetandetillstånd än det som endast reproducerar förståndserfarenheterna. Det finns vissa tillstånd av skapande verksamhet där den mänskliga anden blir skapare och kan skapa nytt, aldrig tidigare skådat. Sådant är till exempel själstillståndet hos bildhuggaren i konceptionsögonblicket, då han blixtsnabbt framför sin ande ser formen av en staty vars förebild han aldrig har sett utan som han själv skapar. Sådant är också poetens själstillstånd, som i ett utkast, i en skapande vision av sin ande koncipierar ett verk.
Denna skaparkraft mottar sin inspiration inte från en förståndsmässig föreställning eller idé utan från en andligt inspirerad känsla. Låt oss betrakta hönan som ruvar på sitt ägg. Hon är helt upptagen av sitt ruvarbete och erfar därvid ett välbehag där hon liksom i drömmen upplever det lilla bevingade kycklingens kläckning. Detta välbehag i skapandet finns på alla stadier av den kosmiska utvecklingen, och överallt framkallar det en motsvarande värme. När man föreställer sig den kosmiska intelligensen som tankevärlden som är tillgänglig för det högre jaget (manas), märker man omedelbart denna värmekraft som genomtränger universum, liksom utgående från den skapande källan till allt liv (livsande: budhi). Och genom den kan man förnimma denna värld av skaparkraft som var före vår och som omsluter den. Man höjer sig då från manas till budhi och från budhi till atma.
Ordet som tänder jaget i människan, mikrokosmos, är den tredje Logos.
Man föreställer sig därefter kraften hos det högre jaget i människan, manas, utsträckt över hela universum som en värmekälla som tänder livet, och man når den andra Logos, som tänder det makrokosmiska livet och från vilken den mänskliga själen mottar en återspegling i sina skapande verksamheter (budhi).
Deras gemensamma källa är den första Logos, den outgrundliga gudomen, centrum för varje manifestation.
Till alla tider har ockultismen avbildat dessa tre Logoi genom följande tecken:
Man har sammanfattat dem i talet: 7-7-7, den esoteriska siffran för de tre Logoi. Den exoteriska siffran är multiplikationen av dessa tre i utvecklingsplanen liggande sjuheter, nämligen 343.
Lämna ett svar