Astralvärlden del 2
Ockultisten berättar vad han skådat på astral- och andeplanet. Astralmänniskan visar sig i färger och former som uttrycker känslor och passioner. Lotusblomman (chakrat) är perceptionsorganet i astralkroppen. De 12 och 16 bladens utveckling hänger samman med dygder och saligprisningar.
Dr Rudolf Steiner, Paris den 6 juni 1906
Ärade åhörare,
Ockultisten har aldrig som mål att uppställa dogmer. Han berättar vad han har sett, vad han har utforskat på astralplanet och på det andliga planet, eller vad mästare, som han har erkänt som sådana, har uppenbarat för honom. Han har inte ambitionen att omvända, utan han vill väcka det sinne som har vaknat hos honom själv också hos andra och göra dem förmögna att likaledes skåda.
Här skall vi tala om den astrala människan, sådan hon framträder för det klarseende skådandet. Astralmänniskan omfattar hela den själsliga världen av känslor, passioner, emotioner och drifter. De visar sig för det inre sinnet i former och färger. Astralkroppen själv är en molnliknande, äggformig gestalt vilken omströmmar och omsluter människan. Vi kan uppfatta den inifrån.
Hos den fysiska människan gäller det att fästa blicken på stoffet och formen. Stoffet förnyas inom sju år, formen bevaras. Ty bakom det stoffliga står en översinnlig byggmästare. Denne byggmästare är eterkroppen. Honom ser vi inte, vi ser endast hans verk, kroppen. Det fysiska ögat ser i organismen endast det som är avslutat och inte det som befinner sig i tillblivelsens tillstånd.
Det motsatta är fallet när man har imaginationen av astralkroppen, det vill säga av sin egen astralkropp. Vi erfar den inifrån genom våra passioner och de olika själsrörelserna.
Klärvoajantens förmåga består nu i: att utifrån lära sig se det som vi i det vanliga livet känner inifrån. Då överförs känslor, passioner och tankar till levande och synliga former. Det är det som bildar auran runt den fysiska höljet, en ljusgestalt.
På samma sätt som eterkroppen bygger upp den fysiska kroppen, så gestaltar känslorna astralkroppen. Allt som lever i auran uttrycker sig däri. Varje mänsklig aura har sina speciella nyanser, sina förhärskande färger. Över denna grundfärg spelar alla andra färger; så har till exempel det melankoliska temperamentet en blå färgton. Men i auran strömmar utifrån så många olika intryck att iakttagaren lätt kan missta sig, särskilt vid iakttagelse av sin egen aura.
Klärvoajanten ser sin egen aura omvänt, alltså det yttre som det inre och det inre som det yttre, eftersom han ser utifrån. Vad ser han då?
Alla religionsstiftare var fulländade klärvoajanter och andliga människoledare, och deras moraliska grundsatser blev livsregler som bestämdes av astrala och andliga sanningar. Därav förklaras likheterna mellan alla religioner. En sådan likhet finns till exempel mellan Buddhas åttafaldiga väg och Kristi åtta saligprisningar. Båda vilar nämligen på den sanningen att människan varje gång hon utvecklar en dygd också utvecklar en ny perceptionsförmåga.
Varför är det just åtta steg? Därför att det, som klärvoajanten vet, finns åtta möjligheter att utveckla klarseendeorgan.
Astralkroppens varseblivningsorgan kallas inom ockultismen lotusblommor, heliga hjul, chakram. Det sextonbladiga hjulet eller den sextonbladiga lotusblomman befinner sig i strupregionen. I mycket gamla tider roterade denna lotusblomma i en bestämd riktning, nämligen motsatt urvisarens rörelse, det vill säga från höger till vänster. Hos dagens människa står detta hjul stilla; det snurrar inte längre. Men hos klärvoajanten börjar det faktiskt åter röra sig, och det i omvänd riktning, från vänster till höger.
Av de sexton bladen var åtta en gång synliga. De åtta mellanliggande var dolda. I framtiden skall de alla bli synliga. Ty de första åtta är till tack vare den omedvetna högre perceptionen, de åtta nya den medvetna som springer fram ur den personliga ansträngningen. Och det är just dessa åtta nya blad som Kristi saligprisningar utvecklar.
Människan äger ännu en annan lotusblomma, den med tolv blad. Den har sitt säte i hjärtregionen. En gång var endast sex blad synliga. Förvärvet av sex dygder skall i framtiden utveckla de sex andra bladen. Dessa sex dygder är: tankekontroll, initiativkraft, själsligt jämviktsläge, positivitet som tillåter att man ser den bästa sidan av varje ting, en fördomsfri sinnelag och slutligen harmoni i själslivet. Då skall de tolv blombladen sättas i rörelse. I dem uttrycker sig det heliga i tolvtalet, som vi återfinner i de tolv apostlarna, i de tolv följeslagarna till Artur – och varje gång handlar det om skapande, om verksamhet.
Och så förhåller det sig därför att allt i världen utvecklas i tolv olika nyanser.
I Goethes dikt »Die Geheimnisse», där rosenkreuzarnas ideal kommer till uttryck, finner vi ett nytt exempel. Enligt en förklaring som Goethe själv gav åt unga människor representerar var och en av de tolv riddarna av rosenkorset en religiös strömning.
Man finner likaledes dessa sanningar i tecken och symboler, ty dessa symboler är inte godtyckliga uppfinningar utan motsvarar realiteter. Till exempel symbolen för korset, liksom svastikan, är framställningen av människans fyrbladiga chakram. Och den tolvbladiga lotusblomman finner sitt uttryck i symbolen för rosenkorset och de tolv följeslagarna. Den trettonde bland dem, den osynlige följeslagaren som förenar dem alla, det är sanningen, det förenande bandet mellan alla religioner. Varje ny början, varje ny religiös uppenbarelse, är en »trettonde» som ger en ny syntes av de tolv nyanserna av den andliga sanningen.
Ur denna sanning spirar riterna och de kultiska ceremonierna i religionerna fram.
På botten av alla riter och alla av klärvoajanter inrättade kulter är det den gudomliga visheten som talar. Genom den uttrycker sig astralvärlden i den fysiska världen. Riten representerar liksom i en avglans det som sker i de högre världarna. Detta faktum finner man i frimurarnas ritualer lika väl som i Asiens religioner.
Vid födelsen av en ny religion ger en invigd grundvalarna, på vilka ritualen för den yttre kulten byggs upp. Med mänsklighetens evolution utvecklas riten, det levande bildet av den andliga världen, ända fram till konstens produktionssfärer. Ty konsten går likaledes fram ur astralvärlden – och riten blir skönhet.
Detta skedde som bekant under den grekiska kulturen.
Konsten är en astral företeelse vars ursprung har glömts bort. Ett klart exempel finner vi i mysterierna och hos de grekiska gudarna. I mysterierna skildrade hierofanten den mänskliga utvecklingen i dess tre faser: djurmänniska, egentlig människa och gudamänniska – den sanne övermänniskan och inte den falske övermänniskan som hos Nietzsche.
I dessa tre typer förmedlade han åt den som skulle invigas ett levande bild, som han hade mottagit ur astralljuset. Samtidigt fann dessa tre översinnliga typer sitt uttryck i diktningen och i den bildande konsten genom följande tre symboler: för det första den animala typen, satyren; för det andra den mänskliga typen, Hermes eller Merkurius; för det tredje den gudomliga typen, Zeus, Jupiter. Var och en av dem, med allt som omger honom, representerar en hel mänsklighetscykel.
På detta sätt överförde adepterna i mysterierna
det de hade sett i astralljuset till konsten.
Människolivets höjdpunkt ligger för närvarande omkring det trettiofemte året. Varför är det så? Varför börjar Dante sin resa vid trettiofem års ålder, i mitten av människolivet? Därför att vid denna tidpunkt, då människans verksamhet dittills har varit koncentrerad på utarbetandet av de kroppsliga höljena, stiger hon upp till de andliga regionerna och kan använda sin verksamhet till att bli skådande.
Så blir också Dante vid trettiofem års ålder klärvoajant. Vid denna tidpunkt upphör de fysiska krafterna att ta i anspråk det andliga inflytandet för sig. Dessa från det kroppsliga fria krafterna kan nu förvandlas till klärvoajans.
Här vidrör vi ett djupt mysterium: lagen om organens ombildning. Hela människans utveckling går genom en ombildning av organen. Det som hos henne har nått den högre nivån är resultatet av det förvandlade lägsta.
Så måste också fortplantningsorganen förvandlas.
Genom könens åtskillnad har också astralkroppen delat sig: i en lägre del, som frambringar den fysiska fortplantningsorganismen, och en övre del, som tänder tanken, imaginationen, ordet.
Fortplantningsorganet, fortplantningskraften, och det stämbandsliknande organet, det skapande ordet, var en gång ett odelat helt. Man förstår det förenande bandet mellan dessa två poler där de ännu bildade ett enda organ. Den negativa animala polen och den positiva gudomliga polen var en gång förenade och har skilts åt.
Den tredje Logos är det skapande ordets makt, som kommer till uttryck i början av Johannesevangeliet. Dess eko är det mänskliga ordet. I de gamla myterna och legenderna har denna verklighet fått ett djupt uttryck i skildringen av den halte Vulkanus. Hans uppgift var att vakta den heliga elden. Han haltar därför att människan vid invigningen måste förlora något av sin fysiska kropp – den undre delen av kroppen kommer från en förfluten tid som måste försvinna. Den lägre mänskliga naturen måste falla för att senare kunna höja sig till en så mycket högre grad. Så har människan under sin utveckling delat sig i ett undre och ett övre.
På vissa medeltida bilder ser man människan delad genom en linje i två delar. Den vänstra övre delen och huvudet är över strecket, den högra övre delen och den undre kroppsdelen är under strecket. Denna linje visar människokroppens förflutna och framtid. Den tvåbladiga lotusblomman befinner sig under pannan vid näsroten. Det är ett ännu inte utvecklat astralorgan som en dag skall utveckla sig till två känselhorn eller vingar.
En symbol för detta ser man redan i de två horn som finns på Moses panna.
Sett uppifrån och ner, från huvudet till fortplantningsorganet, är människan sammansatt och till hälften väsenslik, det är produkten av det förflutna. Sett från vänster till höger är hon symmetrisk: det är nutid och framtid. Men dessa båda symmetriska delar har inte samma värde.
Varför är vi för det mesta högerhänta? Den högra handen, som av de båda är den som idag arbetar mest aktivt, är avsedd att senare bildas tillbaka. Den vänstra handen är det organ som skall överleva när de två vingarna vid pannan har utvecklats. Bröstets hjärna skall vara hjärtat, som skall vara ett medvetandeorgan. Och det skall finnas tre organ för förflyttning.
Innan människan reste sig upp fanns det en tid då hon gick på alla fyra. Det är ursprunget till den gåta som sfinxen gav. Hon frågade: Vilket väsen går i sin barndom på alla fyra, i mitten av sitt liv på två, på sin ålderdom på tre ben? Oidipus svarar: Det är människan, som i själva verket som barn går på alla fyra och som gammal stödjer sig på en käpp.
I verkligheten hänför sig gåtan och dess lösning till hela mänsklighetens utveckling: förflutet, nutid och framtid, sådan man kände den i de gamla mysterierna. Fyrfota i en förfluten epok av sin evolution, håller sig människan idag upprätt på två ben. I framtiden skall hon flyga och skall faktiskt använda sig av tre hjälpmedel: De två vingar som utvecklas ur den tvåbladiga lotusblomman skall vara organet för hennes rörelsevilja, och dessutom det omvandlade verktyget på vänstra bröstsidan och den vänstra handen. Sådana skall de framtida förflyttningsverktygen vara.
Likaså som den högra sidan och den högra handen skall de nuvarande fortplantningsorganen bildas tillbaka, och människan skall, som vi har sett ovan, frambringa sin like genom ordet. Hennes ord skall i eterkroppen forma sin like.
Lämna ett svar