Astralvärlden, del 1
Astralvärlden ett tillstånd, inte en plats, där allt är omvänt som i en spegel. Myter och legender astrala bilder. Drömmen ett rudimentärt klarseende. Den nutida människan lever i sinnes- och förnuftsvärlden; framtidens människa lever samtidigt i fysisk, astral och andlig verklighet.
Dr Rudolf Steiner, Paris, 2 juni 1906
Ärade åhörare,
Vad skall man förstå med astralplanet, den andra världen?
Inom ockultismen skiljer man på tre världar: För det första den fysiska världen – den värld vi lever i. För det andra astralvärlden. Den innehåller ett område som motsvarar skärselden. För det tredje den andliga eller, på sanskrit, den devachaniska världen. Den motsvarar den kristna himmelen.
Det finns också andra världar på båda sidor om dessa, men med dem skall vi inte sysselsätta oss i dessa föredrag. De ligger dessutom bortom all mänsklig uppfattning. Endast de allra största invigda kan ha en avlägsen aning om dem. Här vill vi endast sysselsätta oss med den planetariska evolutionen inom vårt solsystem.
Den fysiska nivån innesluter oss i den korta tillvaron som förlöper mellan liv och död. Mellan två förkroppsliganden rör vi oss på astralplanet och i devachan. Men människans väsenskärna förblir oföränderlig. Hon återföds, men inte i evighet, ty rytmen av förkroppsligande och återfödelse har en gång börjat och skall också en gång upphöra. Människan har ett ursprung och ett mål.
Astralvärlden är ingen plats, utan ett tillstånd. Den omger oss; vi låter oss ständigt omslutas av den här på jorden. Vi lever i den som de blindfödda, vilka trevar sig fram. Ge dem synen genom en operation: de kommer att befinna sig i samma rum, men de kommer för första gången att uppfatta färger och former.
På samma sätt öppnar sig astralvärlden genom klärvoajansen. Det är ett annat medvetandetillstånd. I Goethes vetenskapliga arbeten finns ett anmärkningsvärd ställe om ljusets väsen, betraktat som naturens språk.
»Egentligen», säger han, »försöker vi förgäves uttrycka ett tings väsen. Vi blir varse verkningar, och en fullständig historia om dessa verkningar skulle väl i så fall omfatta det ifrågavarande tingets väsen. Förgäves bemödar vi oss att skildra en människas karaktär; man ställer i stället samman hennes handlingar, hennes gärningar, och en bild av hennes karaktär kommer att träda oss till mötes.
Färgerna äro ljusets gärningar; gärningar och lidanden. I denna mening kunna vi av dem vänta upplysningar om ljuset. Färger och ljus stå visserligen i det allra närmaste förhållande till varandra, men vi måste tänka oss båda såsom tillhörande hela naturen; ty det är hela naturen som genom dem särskilt vill uppenbara sig för ögats sinne.
På samma sätt uppenbarar sig hela naturen för ett annat sinne. Man slute ögat, man skärpe örat, och från den svagaste fläkt till det vildaste buller, från den enklaste klang till den högsta samklang, från det häftigaste lidelsefulla skriet till det mildaste ordet av förnuftet är det endast naturen som talar, uppenbarar sitt vara, sin kraft, sitt liv och sina förhållanden, så att en blind, för vilken det oändligt synliga är förvägrat, i det hörbara kan fatta ett oändligt levande.»
Låt oss alltså försöka beskriva astralvärlden.
Då måste man vänja sig vid ett helt annat sätt att se.
Det första man måste göra sig redo för är att den visar oss allt som existerar som i en spegel, så att allt är omvänt. Läser man alltså talet 365 i astralljuset, måste man läsa det bakifrån: 563. Utspelar sig en händelse framför oss, sker den i omvänd ordningsföljd mot vad den har på jorden. I astralvärlden kommer orsaken efter verkan, medan i vår värld verkan kommer efter orsaken. I astralvärlden framträder verkan som orsaken.
Detta bevisar att verkan och orsak är identiska ting, verksamma i omvänd riktning, alltefter den livssfär vi befinner oss i. Klarseendet löser alltså på experimentell väg det teleologiska problemet, som ingen metafysik kunde lösa genom abstrakt tanke.
En annan tillämpning av denna motsatta motsvarighet mellan tingen på astralplanet består i att den lär människan att känna igen sig själv. Känslorna och passionerna uttrycker sig på detta plan genom växt- och djurformer. När människan börjar uppfatta sina passioner på astralplanet ser hon dem i djuriska gestalter, men dessa gestalter, som utgår från henne, ser hon i omvänd riktning: som om de skulle kasta sig över henne.
Detta kommer sig av att hon i bildupplevelsens tillstånd redan är utanför sig själv; annars kunde hon inte se sig själv. Här, och endast här på astralplanet, lär människan sig att verkligen känna igen sig själv genom att betrakta bilderna av sina passioner i form av djur som kastar sig över henne.
Så framträder exempelvis hatkänslor som man har hyst mot en varelse i yttervärlden som en demon som kastar sig över oss.
Denna astrala kunskap om sig själv framträder på onormalt sätt hos dem som lider av själsliga sjukdomar, genom vilka de oupphörligt ser sig förföljda av djurlika väsen, av förvridna gestalter. De anar inte att det de ser endast är reflexen av deras egna känslor och passioner.
Den äkta invigningen framkallar ingen psykisk störning, men ett för tidigt, plötsligt intrång av astralvärlden i den mänskliga organismen kan framkalla vansinne. Ty i det klarseende tillståndet löser sig människan från sin fysiska kropp. Därav kan faror för förstånd och hjärna uppstå för den som saknar det själsliga jämviktsläget och den nödvändiga skolningen.
Hela den rosenkreuzariska invigningsvägen byggde på en skolning som just syftade till att göra människan objektiv gentemot sig själv, att utveckla ett objektivt jag hos henne. Den börjar med att se sig själv objektivt. Denna föreställning om sig själv tillåter att astralkroppen löser sig ur den fysiska kroppen.
Vad sker i dödsögonblicket?
När efter döden eterkroppen, astralkroppen och jaget har löst sig från den fysiska kroppen, återstår i den fysiska världen endast liket. Kort därefter bildar eterkroppen och astralkroppen ännu ett helt. Eterkroppen trycker in i astralkroppen hela minnet av det genomlevda livet, sedan löser den sig sakta i sitt element, och astralkroppen går allena in i astralvärlden.
Astralkroppen rymmer nu i sig alla under livet alstrade önskningar, utan medel att tillfredsställa dem, eftersom någon fysisk kropp inte längre finns. Detta framkallar hos den känslan av en förtärande törst. Därav härrör i den grekiska mytologin bilden av Tantali kval.
Man har också känslan av att vara nedsänkt i en eldglöd. Detta motsvarar Gehenna, skärselden. Idén om elden, om skärselden, som materialisterna driver med, uttrycker på ett sanningsenligt sätt människans subjektiva tillstånd efter döden.
Däremot ger törsten efter icke-utförd handling själen en köldkänsla. Det verkliga tillståndet uttrycker sig i den köld som strömmar ut från själen. Det är den köld som föds ur de på jorden ickeförverkligade handlingarna. Detta förnimmer även spiritisterna i sina mediala seanser. Den till denna astralkropp bundna själen måste lösa sig från sina fysiska rester och förvärva nya organ för att lära sig leva i astralvärlden.
Därför börjar hon nu att rulla upp sitt liv baklänges: från slutet och tillbaka till barndomen. Först när hon i återblicken på sitt liv ända till födelsen har genomgått det renande elden är hon mogen för den andliga världen, för devachan. Det är meningen med Kristi ord till apostlarna: »Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder och bliven såsom barnen, skolen I icke komma in i himmelriket.»
När människan stiger ner för att förkroppsliga sig på jorden, så drivs hon av sin egen längtan, och denna längtan har sin goda grund. Det är avsikten att lära. Vi lär oss genom alla våra erfarenheter, och vi berikar vår erfarenhetskatt. Men för att vi skall kunna lära oss något på jorden dras vi nödvändigtvis till sinnenas njutning.
När nu själen, efter döden på astralplanet, genomlever sitt liv baklänges, gäller det tvärtom att lämna sinnenas njutning bakom sig och endast bearbeta erfarenheten. Hennes genomgång genom astralplanet är alltså en rening, genom vilken hon förlorar sitt hängande vid de fysiska njutningarna.
Det är reningen i indiernas kama-loka, i det förtärande elden.
Människan måste vänja sig av med att ha en kropp.
Döden framkallar hos henne först verkan av en oerhörd tomhet. Vid våldsam död och vid självmord är dessa känslor av tomhet, törst och brännande ännu mycket fruktansvärdare. Astralkroppen, som inte är förberedd att leva utanför den fysiska kroppen, river sig under smärtor loss från den, medan vid den naturliga döden den mogna astralkroppen löser sig lätt. Vid våldsam död, som inte orsakats av människans vilja, är lossningen ändå mindre smärtsam än vid självmord.
Det kan också under livet inträffa ett slags andlig död, som orsakas av en för tidig skiljning mellan ande och kropp, när astralplanet och det fysiska planet blandas ihop. Nietzsche är ett exempel på detta. I sin skrift »Jenseits von Gut und Böse» har Nietzsche, utan att veta det, dragit ner astralplanet på det fysiska planet. Därav uppstod en förvirring och omkastning av alla begrepp och i följden misstag, vansinne och död.
Det skymningsaktiga tillståndet hos ett stort antal medier är ett analogt fenomen. Ofelbart förlorar mediet orienteringen mellan de olika världarna och kan inte längre skilja mellan sant och falskt.
Lögnen på det fysiska planet blir till förstörelse på astralplanet.
Lögnen är ett mord på astralplanet.
Detta fenomen är ursprunget till den svarta magin. Budet på det fysiska planet: Du skall icke dräpa! – låter sig därför för astralplanet översättas: Du skall icke ljuga! – På det fysiska planet är lögnen endast ett ord, en föreställning, en illusion. Den kan ställa till mycket ont, men den förstör ingenting. På astralplanet är alla känslor, alla tankar synliga gestalter, levande krafter. På astralplanet leder lögnen till en sammanstötning mellan den falska och den sanna formen; de dödar varandra.
Den vite magikern vill ge de andra själarna det andliga liv han bär i sig själv. Den svarte magikern törstar efter att döda, att skapa tomhet omkring sig i astralvärlden, ty denna tomhet omkring honom skapar fältet där han kan utveckla sina egoistiska passioner. Till detta behöver han den kraft som han bemäktigar sig genom att rycka till sig livskraften hos allt levande, det vill säga genom att döda.
Därför lyder den svarta magins första lag: Man måste besegra livet. Därför lär man i vissa svartmagiska skolor eleverna den avskyvärda, grymma praktiken att tillfoga levande djur knivhugg, med noggrann angivelse av den kroppsdel hos djuret som hos den som utför offret framkallar den eller den kraften.
Ytligt sett kan man konstatera likheter mellan svart magi och vivisektion. Den nutida vetenskapen är på grund av sin materialism hänvisad till vivisektion. Motståndet mot vivisektion springer fram ur djupt moraliska skäl. Men man kommer inom vetenskapen inte att avskaffa vivisektionen förrän medicinen har återvunnit det högre skådandet. Endast därför att den har förlorat klärvoajansen har medicinen tagit sin tillflykt till vivisektion. När vi på nytt har erövrat astralvärlden, som har dragit sig tillbaka från oss, skall klärvoajansen tillåta läkaren att på andligt sätt försänka sig i de sjuka organens inre tillstånd, och vivisektionen skall lämnas som överflödig.
Kännedomen om livet i astralvärlden skall föra oss till den grundläggande insikten att den fysiska världen är ett resultat av astralvärlden.
Man kan ta ett exempel bland tusen. Det är hämtat ur växelverkan mellan mänskliga synder och händelser i astralvärlden, liksom återverkan av de synder som orsakas i astralvärlden på jordvärlden: de epidemier som främst härjade under medeltiden. Spetälskan är ett resultat av den skräck som framkallades hos den europeiska befolkningen genom hunnernas och de asiatiska hordernas infall. I själva verket var de mongoliska folken, efterkommande till atlanterna, bärare av nedgångsanlag. Beröringen med dem framkallade först som moralisk defekt fruktan i den mänskliga astralkroppen; astralkroppens substans sönderföll, och detta fält av själslig upplösning blev en slags näringsbotten på vilken de bakterier utvecklades som på jorden framkallade sjukdomar som spetälska.
Det vi idag vältrar över på astralplanet framträder i morgon på det fysiska planet. Det vi sår på astralplanet skördar vi på jorden i kommande tider. Vi skördar alltså idag frukterna av den trångsynta materialistiska mentalitet som våra förfäder har sått på astralplanet.
Härav kan man inse den fundamentala betydelsen av andliga sanningar. Om vetenskapen skulle anta den andliga vetenskapens gåvor, om än endast som hypoteser, skulle världen förändras. Materialismen har försänkt människan i sådana mörker att det krävs en oerhörd kraftansträngning för att dra mänskligheten därur. Människan hamnar under inflytande av nervsystemets sjukdomar som växer ut till verkliga psykiska epidemier. Det vi på jorden kallar känsla, och som finns på astralplanet, det kommer tillbaka till jorden som realitet, som faktiskt händelse.
Från astralplanet kommer de nervösa störningar som utmattar människor.
Av detta skäl har det ockulta brödraskapet beslutat att öppet träda fram och uppenbara de dolda mänskliga sanningarna. Ty mänskligheten genomgår en kris, och hon behöver hjälp för att återvinna hälsan, jämvikten. Och denna hälsa, denna jämvikt, kan endast återvinnas genom den andliga vetenskapen.
Lämna ett svar