Dr Rudolf Steiner, Berlin den 10 februari 1910
Ärade åhörare,
Om det begrepp genom vilket betraktelsen i dagens föredrag sammanfattas råder i de vidaste kretsar en fullständig förvirring. Det är inte länge sedan jag kunde höra någon med en viss lärd bildning säga: «Nå ja, man kan ju också räkna Goethe till mystikerna, ty Goethe har ju ändå medgivit att det finns något dunkelt och outforskbart.» Och man kan säga att stora kretsars omdöme i grunden träffas av ett sådant uttryck.
Vad allt kallas inte i världen «mystik», vad allt kallas inte särskilt «mystiskt»!
När man inte riktigt vet besked om något, när man har något som svävar mellan icke-vetande och en ganska oklar, dunkel aning, säger man: denna sak är mystisk eller mysteriös; när man av en viss tankens och den själsliga forskningens bekvämlighet frestas fastslå att man egentligen inte vet något riktigt om en sak, och sedan – såsom för många människor är självklart – också förbjuder hela världen att veta något om den, då säger man: det är helt enkelt en mystisk sak. Kort sagt: det som man högst tillåter att man har en känsloaning om betecknas mycket ofta som mystikens föremål.
Men om man ens bara betraktar uttrycket «mystik» med avseende på dess historiska ursprung, måste man vinna en helt annan uppfattning om vad betydande andar i mänskligheten har förstått med mystik, och framför allt vad de trodde sig äga i mystiken. Man kommer då särskilt att kunna märka att det finns mänskliga personligheter som inte kallar mystikens föremål något outforskligt och oklart, utan som tvärtom betecknar just det som mystikens föremål vilket kan vinnas genom en viss högre klarhet, genom ett klarare ljus i vår själ – och att där just den klarhet upphör som de andra vetenskaperna kan ge, där börjar mystikens klarhet. Detta är övertygelsen hos dem som menar sig verkligen ha ägt mystik.
Vi möter mystiken i uråldriga tider av mänsklighetens utveckling. Men det som till exempel inom de ofta här nämnda mysterierna – säg de egyptiska mysterierna, de asiatiska folkens mysterier och de grekiska – kallades mystik ligger så fjärran från vår tids föreställningssätt och hela vårt sätt att tänka, att det är svårt att från början ge ett begrepp om mystiken om man hänvisar till dessa gamla former av människornas mystiska upplevelser. Närmast det nutida tänkandet kommer man om man först hänvisar till de former av mystik som så att säga ännu ligger nära vår egen tid, sådana som uppträder hos de tyska mystikerna, från Mäster Eckhart – omkring 1200- och 1300-talen – och som sedan når en viss höjdpunkt hos den ojämförlige mystikern Angelus Silesius.
När vi söker mystiken där finner vi att denna mystik söker en verklig kunskap om världens djupaste grunder. Och sökandet hos dessa mystiker, som ännu bäst kan förstås i dag, är av ett särskilt slag. Det är ett sökande efter tillvarons grunder genom ett rent inre själsliv, en kunskap som framför allt söks därigenom att själen gör sig fri från alla intryck från yttervärlden och från yttre förnimmelser, att den så att säga drar sig tillbaka från yttervärldens liv och försöker stiga ned i själslivets djupa undergrunder.
När en sådan mystiker för kortare eller längre tid kan glömma allt det som hans sinnen förmedlar, allt det som förståndet kan säga honom om vad sinnena förmedlar; när han så att säga helt avleder uppmärksamheten från yttervärlden och helt lever i sin egen själ och där söker det som ännu finns kvar och ännu kan upplevas när själen är helt ensam med sig själv – då känner sig en sådan mystiker vara på vägen till den kunskap han söker. Och han menar att han genom ett sådant inre liv, genom det som själen själv skapar och kan sätta i verksamhet i sig själv, inte bara betraktar det som man i det vanliga livet kan tänka, känna och vilja, utan att han bakom allt detta – bakom det vanliga tänkandet, kännandet och viljandet – skådar den grund ur vilken själen har sprungit fram: nämligen tingens gudomligt-andliga urgrund.
Och eftersom en sådan mystiker i själen ser tillvarons mest värdefulla form, eftersom han i själen ser det som i ordets sannaste mening först kan kallas ett barn av den gudomliga andligheten, tror han sig ha en säker väg när han genomskådar det vanliga själslivet och blickar mot källan ur vilken denna själ har sprungit fram och till vilken han tror att den också måste återvända.
Med andra ord: mystikern menar att han genom fördjupning i det inre själslivet finner den gudomliga världens grund, som han inte kan finna när han ännu så mycket sönderdelar naturens yttre företeelser och försöker begripa dem med förståndet. En sådan mystiker menar att det som framträder för de yttre sinnena bildar en slöja genom vilken människans kunskap inte omedelbart kan tränga fram till de gudomliga urgrunderna; men att det som upplevs i själen är ett mycket tunnare vävverk, en mycket tunnare slöja, och att man på vägen inåt kan tränga fram till det som är den gudomliga världens grund, vilken ju också måste ligga till grund för de yttre företeelserna.
Detta är den mystik som i upplevelsens form först karakteriserar sig för oss som Mäster Eckharts mystiska väg, Johannes Taulers väg och Susos väg – och sedan vidare genom detta tidevarvs mystik fram till den ovan nämnde Angelus Silesius.
Man måste dock vara klar över att dessa andar och personligheter på en sådan kunskapsväg inte trodde att de endast skulle finna det som från början kunde betraktas som ett omedelbart resultat av inre själsforskning. Vi har ju under denna vinters föredrag på många olika sätt och från de mest skilda håll sysslat med denna inre själsforskning. Vi har kunnat påpeka att när man blickar in i det som man med rätta kan kalla människans inre, finner man först själens mörkaste undergrunder – där själen ännu är utlämnad åt affekter såsom skräck, fruktan, ångest och hopp, vad vi kan kalla skalan av lust och lidande, glädje och smärta. Vi har sagt att vi sammanfattar denna del av själslivet i det som kallas förnimmelsesjälen.
Vi har vidare sagt hur man i den mörka grunden av människans själsliv måste skilja från detta det som kallas förstånds- eller gemytssjälen, i vilken man kommer när jaget, själslivets centrum, bearbetar de yttre intrycken, när det i stilla hängivenhet låter verka och utjämna det som kan uppflamma i förnimmelsesjälen. Vi har sagt att det som kallas inre sanning uppgår i förståndssjälen.
När jaget sedan vidare arbetar i inre verksamhet med det som det vunnit på denna väg till förståndssjälen, då arbetar sig jaget upp till medvetandesjälen, där först en klar jag-kunskap blir möjlig, där det blir möjligt som ur ett rent inre liv åter leder upp till ett vetande, till ett verkligt vetande om världen.
Så har vi – när vi ställer dessa tre själsmedlemmar framför oss – väven av det vi finner när vi först fördjupar oss direkt i vårt inre. Vi finner hur jaget arbetar på dessa tre själsmedlemmar.
Men de som såsom mystiker sökt kunskap på det angivna sättet trodde dock att de genom nedsänkning i själslivets djup skulle finna något mer. För dem var det som nyss nämnts endast ett slags slöjväv genom vilken man måste tränga för att nå fram till tillvarons källa. Och framför allt trodde de som nämnts att när de nådde fram till själslivets källa skulle de som inre upplevelse genomleva det som i den yttre historien framställs som händelsen i Kristi liv och Kristi död.
De trodde alltså att när människan tränger igenom sitt eget själslivs slöjor, då upplever hon i sitt innersta något som i historien har framträtt i yttre gestalt: Kristushändelsen. Mystikern trodde att det som i evangelierna berättas som en historisk händelse i Palestina också kan upplevas som en inre verklighet i människosjälen.
Därför talade dessa mystiker ofta om Kristi födelse i själen. De menade därmed inte någon symbolisk eller poetisk föreställning, utan en verklig inre erfarenhet. De menade att människan genom ett tillräckligt fördjupat själsliv kan erfara något i sitt eget inre som motsvarar den händelse som evangelierna beskriver.
Hos Mäster Eckhart finner man ofta uttalandet att allt beror på att Kristus föds i människans själ. Det skulle inte hjälpa människan mycket – säger han – om Kristus en gång hade fötts i Betlehem, om han inte också föddes i varje människas själ.
Och hos Angelus Silesius finner vi den berömda satsen:
“Och vore Kristus tusenfalt född i Betlehem,
men inte i dig – du vore ändå förlorad.”
Därmed vill mystikern säga: den verkliga kunskapen om världens grund nås inte genom att man endast betraktar historiska händelser eller naturens yttre fenomen. Den nås först när människan upplever i sitt eget inre något som motsvarar dessa händelsers djupaste innebörd.
När mystikern alltså talar om att han vill finna världens gudomliga grund i sitt eget innersta, betyder det inte att han tror att han i sitt lilla individuella jag skulle finna något som endast tillhör honom själv. Tvärtom menar han att när människan verkligen tränger ned i sitt innersta, då upphör hon att möta det personliga och individuella; då möter hon det allmänmänskliga, det gudomliga som lever i alla människor.
Mystikern menar därför att det innersta i människan inte är något isolerat. Han menar att när människan når detta innersta, då når hon samtidigt den punkt där hennes väsen sammanfaller med världens grund.
Så framstår för mystikern själslivet som något som på ytan visar sig i tankar, känslor och viljeimpulser, men vars djupaste grund är förbunden med hela världens gudomliga urgrund.
Men just här uppstår en svårighet. Ty när människan verkligen försöker tränga in i sitt själsliv på det sätt som mystikern beskriver, märker hon snart att detta själsliv till en början inte alls visar henne något gudomligt djup, utan snarare ett virrvarr av föreställningar, känslor och impulser.
Den som verkligen vill följa mystikerns väg måste därför först gå igenom en sorts inre rening. Han måste lära sig att skilja det som endast är personliga böjelser, sympatier och antipatier från det som verkligen tillhör själens djupare natur.
Först när människan lyckas bringa sitt själsliv till en viss stillhet, först när hon kan bringa sina tankar till en klar och lugn verksamhet, kan hon hoppas att något djupare uppenbarar sig i hennes inre.
Mystikern beskriver därför ofta sin väg som en väg av inre fördjupning, självdisciplin och inre stillhet. Han vill bringa själen till en punkt där den inte längre störs av yttervärldens intryck och inte heller av sina egna personliga passioner.
När själen når en sådan stillhet, menar mystikern, då kan den bli mottaglig för något som inte längre kommer från den yttre världen och inte heller från det personliga jaget. Då kan något uppenbara sig som mystikern uppfattar som den gudomliga verklighetens närvaro i själen.
Så beskriver mystikern sin väg till kunskap.
Men nu måste vi ställa en fråga:
Är denna väg verkligen en kunskapsväg?
Kan man verkligen genom att dra sig tillbaka från yttervärlden och fördjupa sig i sitt eget själsliv nå fram till en verklig kunskap om världens grund?
Det är en fråga som måste undersökas noggrant. Ty om man vill förstå mystiken i dess sanna betydelse, måste man också förstå både dess styrka och dess begränsning.
När man nu betraktar denna mystiska väg något närmare, märker man snart att den rymmer något mycket betydelsefullt. Ty det är sant att människan i sitt inre bär något som är oändligt mycket rikare än vad som först framträder i det dagliga livet. När människan börjar uppmärksamma sitt inre liv, märker hon att hennes tankar, känslor och viljeimpulser inte bara är flyktiga företeelser, utan att de har ett djupare ursprung.
Men just därför uppstår också faran att människan förväxlar detta djupare ursprung med sitt eget individuella väsen. Det kan lätt ske att hon tror sig finna världens gudomliga grund i sitt eget personliga själsliv.
Det är här som en verklig andlig vetenskap måste gå ett steg vidare än den äldre mystiken.
Den äldre mystiken hade rätt i att människan måste söka en väg in i sitt eget själsliv om hon vill nå tillvarons djupare grund. Men den tog inte tillräckligt i betraktande att människans själsliv själv är ett resultat av en lång kosmisk utveckling och att det därför bär spår av många olika krafter och inflytanden.
När människan alltså tränger ned i sitt själsliv möter hon inte omedelbart det gudomliga i dess rena form, utan först ett område där många olika krafter verkar tillsammans.
Det är därför nödvändigt att människan inte bara fördjupar sig i sitt inre, utan också utvecklar en klar och medveten insikt i de lagar som styr detta inre liv.
Med andra ord: människan måste lära sig att i sitt inre skilja mellan det som verkligen leder henne mot världens andliga grund och det som endast är en spegling av hennes personliga natur.
Här blir det tydligt att mystiken, sådan den uppträder i historien, endast är ett första steg på vägen mot en verklig andlig kunskap.
Den visar människan vägen inåt, men den ger henne ännu inte alla de medel som behövs för att på ett säkert sätt orientera sig i det område hon då träder in i.
Därför måste mystiken kompletteras genom en mer medveten och metodisk andlig forskning – det som i våra sammanhang kallas andevetenskap.
Den andliga vetenskapen vill inte ersätta mystikens erfarenheter, men den vill ge dem en klarare form och en säkrare grund. Den vill visa att det som mystikern upplever i sitt inre verkligen kan förstås som en del av en större kosmisk verklighet.
När mystikern alltså upplever att något gudomligt lever i hans innersta, då är denna upplevelse i sig inte falsk. Men den behöver förstås i sitt rätta sammanhang.
Ty det gudomliga som människan upplever i sitt inre är inte något som endast tillhör henne själv. Det är något som tillhör hela världens andliga struktur.
När människan alltså genom inre fördjupning når en punkt där hon känner sig förbunden med världens grund, då beror detta på att hennes innersta väsen verkligen är en del av denna världens grund.
Men detta innersta väsen – det som i andlig vetenskap kallas jaget – är samtidigt något som måste utvecklas och förädlas genom människans egen verksamhet.
Det är därför människans andliga utveckling inte endast består i att hon upptäcker något som redan finns i henne, utan också i att hon aktivt arbetar på att utveckla detta väsen.
Mystikern upplever ofta den gudomliga verkligheten som något som plötsligt uppenbarar sig i själen. Men den andliga vetenskapen visar att denna uppenbarelse är förberedd genom en lång utvecklingsprocess.
Den visar också att människan inte bara kan nå denna verklighet genom passiv försjunkenhet, utan att hon måste utveckla sina själsförmögenheter på ett aktivt och medvetet sätt.
Så leder betraktelsen av mystiken oss till insikten att människans inre liv verkligen kan vara en väg till världens andliga grund, men att denna väg måste gås med klarhet, medvetenhet och metodisk självkännedom.
När vi alltså betraktar mystiken ur denna synpunkt, då ser vi att den verkligen har uppstått ur ett djupt behov i människans själ. Ty människan känner instinktivt att det måste finnas en väg från hennes eget innersta till världens andliga grund.
Men samtidigt visar erfarenheten att denna väg inte kan bestå i att människan endast försjunker i sitt eget själsliv och där väntar på att något gudomligt skall uppenbara sig.
Ty när människan gör detta märker hon snart att det som först möter henne i hennes inre i mycket hög grad är präglat av hennes personliga natur, av hennes temperament, hennes sympatier och antipatier, ja till och med av de tillfälligheter som har format hennes liv.
Om människan alltså vill nå till verklig kunskap om världens andliga grund, måste hon lära sig att i sitt inre skilja mellan det personliga och det allmänmänskliga.
Hon måste lära sig att så att säga frigöra det som i hennes själ verkligen tillhör hennes innersta väsen från allt det som endast är resultatet av hennes individuella erfarenheter.
Detta kan dock endast ske genom en medveten utveckling av själslivet.
Människan måste lära sig att utveckla sitt tänkande till en sådan klarhet att det inte längre är bundet till de yttre sinnesintrycken, utan kan röra sig fritt i begreppens och idéernas värld. Hon måste vidare lära sig att förädla sitt känsloliv så att det inte längre styrs av blinda sympatier och antipatier, utan blir ett organ för upplevelsen av det sanna och det goda. Och hon måste slutligen utveckla sin vilja så att den inte längre endast följer impulser från hennes natur, utan blir ett uttryck för hennes medvetna jag.
När människan på detta sätt arbetar på sitt själsliv, då uppstår så småningom i henne en ny form av erfarenhet. Hon börjar märka att hennes tänkande kan bli ett instrument för att uppfatta något som inte längre tillhör den yttre sinnevärlden.
Hon märker att hennes inre liv kan öppna sig för en verklighet som är lika objektiv och verklig som den yttre naturen, men som tillhör en högre nivå av tillvaron.
Därmed når vi fram till den punkt där mystiken övergår i andevetenskap.
Ty den andevetenskapen vill inte endast tala om inre upplevelser; den vill visa att dessa upplevelser kan bli till verklig kunskap om världens andliga struktur.
Den vill visa att människans själ inte endast är ett subjektivt område av känslor och tankar, utan att den är ett organ genom vilket världen själv kan uppenbara sin djupaste natur.
När människan alltså utvecklar sitt inre liv på det sätt som här har beskrivits, då blir hon i allt högre grad medveten om att hennes jag inte endast är ett centrum för personliga upplevelser, utan att det är en punkt där världens andliga krafter möts och verkar.
Hon börjar då förstå att hennes egen utveckling är en del av en mycket större kosmisk utveckling.
Och hon börjar också förstå att hennes uppgift som människa inte endast är att leva i världen och erfara den, utan att medvetet arbeta på sin egen utveckling så att hon kan bli ett allt fullkomligare uttryck för de andliga krafter som verkar i världen.
När människan når denna insikt, då förstår hon också mystikens djupaste mening.
Hon förstår att mystikens väg inåt inte är en flykt från världen, utan en väg som leder till en djupare förening med världens innersta väsen.
Och hon förstår att det som mystikern har upplevt som en inre förening med det gudomliga i själva verket är ett första steg mot en medveten deltagande i världens andliga utveckling.
Så leder mystiken, när den förstås i sin rätta betydelse, inte bort från kunskapen utan fram till en högre form av kunskap.
Den leder människan till insikten att hennes egen själ är förbunden med världens andliga grund och att hon genom utvecklingen av sitt jag kan bli ett medvetet redskap för denna grunds verksamhet i världen.
Och därmed kan vi säga: mystiken visar människan vägen till hennes eget innersta, men först genom den medvetna utvecklingen av hennes själsförmögenheter kan denna väg bli en verklig kunskapsväg.
Så förvandlas mystikens strävan till den uppgift som den moderna människan står inför: att förena inre erfarenhet med klar kunskap och därigenom låta själslivet bli ett verkligt organ för uppfattningen av den andliga världen.
Lämna ett svar