Dr RUDOLF STEINER, KÖPENHAMN den 5 JUNI 1911. GA 15
Den andliga ledningen av människan och mänskligheten I
Kära vänner,
Det skall vara mig förunnat att under de närmaste dagarna här tala över ett för mig betydelsefullt teosofiskt ämne: ”Människans och mänsklighetens andliga ledning.” Och på våra vänners önskan får jag denna stund låta några ord föregå dessa föredrag, ord som kanske kan te sig såsom en slags inledning eller förtanke till det ämne som åligger mig.
Till teosofens uppgifter måste höra det som i vidaste mening kan kallas längtan efter äkta självkännedom. Ty den som ens något trängt in i det teosofiska livet och den teosofiska övertygelsen, han känner att ur denna självkännedom måste födas det allomfattande förstående för varje mänskligt kännande och tänkande, för varje annat väsen, och att en sådan förstående oupplösligt måste vara förenat med hela vår teosofiska rörelse.
Detta missförstås så lätt, att inom vår tyska teosofiska rörelse det tecken lyser oss till mötes som ni alla känner till såsom symbolen för korset med rosorna. Just gentemot den andliga, teosofiska rörelse som under detta rosenkorsets tecken i vår tid vill leva sig in i tidsandans liv, leva sig in i människohjärtana och deras känsla, leva sig in i människoviljan och dess gärningar, är det lätt att hysa missförstånd.
Det är lätt att, på denna grund, komma till missförstånd, därför att det för många — även välmenande själar i vår samtid — är synnerligen svårt att inse att denna andliga rörelse, som vill verka under detta tecken, i sanning genom alla sina grundsatser, genom hela sitt kännande och förnimmande, är manad att på det mest toleranta sätt förstå varje mänsklig strävan, varje strävan i fråga om mänsklig övertygelse.
Visserligen ligger det något djupt inom rosenkorsrörelsen, att denna tolerans råder i de själar som räknar sig till den; men den hör en gång till denna rörelse. Därför kommer ni lätt att finna denna rörelse missförstådd från de håll som förväxlar tolerans med ensidig tolerans för den egna meningen, med tolerans endast gentemot de egna principerna och metoderna.
Man föreställer sig denna tolerans så oerhört lätt; men den hör till det allra svåraste, när människan i ordets högsta mening skall erövra den.
Ty det är så lätt att tro att den som säger något annat än man själv är en motståndare; och lika lätt kan man förväxla den egna meningen med det som borde gälla allmänt.
Men det teosofiska livet kommer att blomstra och bära de rätta frukterna för framtidens andliga liv, när det blir en allomfattande grund på vilken vi möts — möts i innerlig själsförståelse — inte endast med den som tror det vi själva tror, utan också med den som genom sina egna erfarenheter, genom sin egen livsväg, kanske till och med är nödsakad att skenbart företräda det motsatta till det vi själva företräder.
Och om en gammal moral, som i viss mening närmar sig aftonrodnaden av sitt vara, lätt kunde öva kärlek och tolerans mellan dem som hade samma tankar och känslor som vi, så kommer det teosofiska livet i sin sanning allt mer att utstråla i människornas hjärtan en långt djupare tolerans — en tolerans som gör det möjligt att på den ömsesidiga förståelsens, den mänskliga inspirationens och det mänskliga samlivets grund mötas även där vi inte från början är ense i de tankar och känslor som vi har att uttala om världen.
Därmed är samtidigt en punkt berörd som det är viktigt att beröra — viktigt att beröra med hänsyn till hela vår teosofiska rörelse.
Ty vad möter den som vänder sig till denna teosofiska rörelse först av allt?
Vad föranleds han att först bekänna sig till?
Även om detta bekännande i vår krets inte behöver vara något dogma, och även om det till och med i fråga om detta grundbekännande kan finnas meningsskiljaktigheter mellan oss, så kan dock sägas:
Det som i vidaste mening från början är ett allmänt bekännande när någon närmar sig teosofin, det är bekännelsen till idén om upprepade jordeliv och om orsakernas fortverkande från det ena jordelivet till det andra.
Reinkarnation och karma är övertygelser som från början tränger sig på oss.
Men från den första dag då dessa sanningar blir vår övertygelse till den dag då vi ens i någon mån förstår att ställa hela vårt liv, hela vårt vara, i dessa idéers och sanningars ljus — dit är vägen lång.
Lång tid förflyter mellan den dag då denna övertygelse gryr för oss och den dag då den kan bli fullständigt liv i vår själ.
Till exempel står vi inför en människa som bemöter oss med hån, kanske till och med med förolämpning; men vi har kanske sedan länge tagit till oss läran om reinkarnation och karma, så att vi nu kan säga:
Vem var det som uttalade det sårande, det förolämpande ordet som trängde in i vårt öra och droppade hån i det? Vem var det som kanske till och med i detta ögonblick höjde handen?
Då kan vi säga oss: Vi har själva gjort det! Handen är endast till synes den andres hand, ty det är jag själv som genom mitt förflutna karma har höjt den andres hand mot mig själv.
Härmed är endast antytt hur lång vägen kan vara från den abstrakta, teoretiska övertygelsen om karma och reinkarnation till dess vi förstår att ställa hela livet i dessa tankars ljus — till dess vi verkligen känner Gud i vårt bröst på ett sådant sätt att vi inte bara upplever honom som vårt eget högre jag, som så att säga lär oss hur människan genom en gnista av sitt väsen har del i det gudomliga, utan också lär oss att känna detta högre jag så, att det genomtränger oss med en känsla av fullständig ansvarighet — inte bara för det vi gör utan också för det vi genomlider — av det enkla skälet att det vi genomlider i ett ögonblick endast är den nödvändiga följden av det vi gjort i ett annat ögonblick.
Och känn nu hur en sådan sinnesstämning som varmt, nytt andligt livsblod från en ny kultur tränger in i vår själ. Känn hur nya begrepp om ansvar uppstår, liksom nya begrepp om människokärlek, vilka genom det teosofiska livet måste gripa våra själar. Känn hur det inte bara är en fras när det sägs att den teosofiska rörelsen har uppstått i vår tid därför att mänskligheten behöver nya moraliska impulser, nya intellektuella och andliga impulser. Och känn att en ny uppenbarelse på det andliga området inte gör sig gällande för mänskligheten — och inte skall flyta in i våra hjärtan och övertygelser genom det teosofiska livet — på grund av någon godtycklighet, utan därför att en sådan ny andlig uppenbarelse är nödvändig just för dessa nya moraliska impulser, för dessa nya begrepp om ansvar — ja, om människans öde.
Då känner man också omedelbart och levande vilken sammanhängande mening det har i världen att samma själar som nu sitter i de kroppar som är samlade här i dag, gång på gång i gångna tider redan har varit förkroppsligade på denna jord.
Man måste ju fråga sig efter denna mening: Varför om och om igen?
Och denna mening framgår för oss genom det som teosofin ger oss: att vi, varje gång vi i en ny kropp med nybildade ögon blickar ut över världens härligheter, i den — i sinnevärlden — igenkänner de gudomliga uppenbarelserna; eller att vi med nybildade öron hör ut i det som kan uppenbara sig som det gudomliga i tonernas värld, och därigenom lär oss att vi i varje ny inkarnation kan — och skall — uppleva något nytt på jorden. Då känner man också att det så att säga måste finnas människor som genom sitt karma drivs att i viss mån profetiskt förkunna i förväg det som efter hand hela mänskligheten måste gripa såsom meningen med en tidsålder.
Av det som i dag kan uppfattas inom Teosofiska sällskapets och den teosofiska rörelsens led genom uppenbarelser från den andliga världen, borde teosoferna inse att detta måste flyta in i hela den mänskliga kulturen, och att de själar som genom sina nuvarande kroppar lever sig in i världen känner sig drivna till teosofin därför att de upplever nödvändigheten av att tillföra detta nya element till det som i olika epoker har erövrats av människorna ur den andliga världen.
Där måste vi dock göra klart för oss att vi i varje epok så att säga på nytt måste förstå hela världsgåtans mening, att vi i varje epok måste träda fram på ett nytt sätt inför det som kan strömma ner till oss genom uppenbarelser från de andliga världarna.
Vår tid är en högst egenartad tid. Och även om man lättvindigt ofta kallar varje tid för en övergångstid, så kan ändå det som annars ofta är en fras i ordets verkliga mening sägas om vår tid. Vi lever faktiskt mot en tid då människorna kommer att få uppleva mycket nytt i fråga om hela vår jords evolution. I fråga om mycket kommer människorna att behöva tänka på nytt. Ja, mycket av det nya uppfattas i dag ännu — man skulle vilja säga — i gammal stil och i gammal mening. För många människor som i dag hör det som vi kan höra genom mänsklighetens framsteg, är det omöjligt att redan nu verkligen uppfatta detta nya på ett nytt sätt. Ofta släpar människan med sina gamla begrepp efter de nya uppenbarelserna.
Låt här bara ett exempel anföras:
Man har med rätta gång på gång betonat vilken oerhörd framgång i det mänskliga tänkandet det innebär att människorna under de senaste fyra århundradena har trängt in i världsalltets fysiska uppbyggnad. Med rätta har man å ena sidan framhållit de stora landvinningarna och framgångarna hos en Kopernikus, en Kepler, en Galilei, en Giordano Bruno och så vidare. Men å andra sidan vill jag erinra om ett ord som uttalats från mycket klokt håll och som ungefär lyder så här: Kopernikus tankar har fört oss ut i världsrymden, och det har visat sig att det förhåller sig så som till exempel Giordano Bruno föreställde sig: att vår jord är en liten världskropp bland otaliga andra världskroppar i rymden. Och på denna jord, säger man, skulle det största drama ha utspelat sig — det drama som utgör centrum för hela evolutionen, hela utvecklingen — och vi skulle få sätta historien om Kristus Jesus i centrum för hela evolutionen?!
Man säger att något så viktigt för hela världen inte kan ha förlagts till den lilla jordplaneten, när man ju har lärt känna att denna jordplanet endast är en liten planet bland otaliga andra planeter i tillvaron!
Detta är en tanke som visserligen ligger nära till hands — så nära att den kan kallas utomordentligt klok och vis i vår tid, om man bara ser till intellektet — men det är en tanke som inte tar hänsyn till den djupa andliga känslan som ligger i att kristendomen från sin utgångspunkt inte har förlagt ursprunget till denna händelse på jorden till ett kungligt palats eller till någon glansfull plats på jorden, utan till en stallbyggnad hos fattiga herdar. Inte ens därmed har den andliga känslan nöjt sig med att förlägga denna angelägenhet till jorden, utan till en föraktad avkrok av jorden. Detta ter sig då mycket märkligt mot påståendet att det inte längre skulle gå att «låta världshistoriens största drama utspelas på en provinsteater» — detta uttryck har använts. Men kristendomen har sitt eget sätt att låta detta största drama i världshistorien utspelas inte bara på en provinsteater, utan på en ännu mer undanskymd plats!
Vi ser därav hur svårt det är att komma sakerna till mötes med den rätta, sanna känslan, och hur mycket människorna kommer att ha att lära för att se vilka som är de riktiga tankarna och känslorna för mänsklighetens utveckling.
Vi går mot oroliga tider. Det kan sägas om vår nutid och den närmaste framtiden. Ty sant är: mycket gammalt är förbrukat, och nytt strömmar in från den andliga världen i mänsklighetens utveckling. Och inte därför att de vill det, utan därför att mänsklighetens historia tvingar till det, talar de som vet något om denna utveckling om att hela vårt själsliv under de kommande århundradena kommer att förändras, och att vid utgångspunkten för denna förändring av hela vårt mänskliga själsliv måste den rätt förstådda teosofiska rörelsen stå — stå i all ödmjukhet, men med verklig förståelse för det som i själva verket skall fullbordas för mänskligheten under de kommande århundradena.
Ty lika sant som det är att människorna först med tiden har lärt sig att med sitt intellekt betrakta världsalltet så som Kopernikus, Giordano Bruno, Kepler eller Galilei kunde göra, lika sant är det att människorna först under de senaste århundradena har lärt sig att intellektuellt tolka världen — och att människosjälarna tidigare nådde sin kunskap på ett helt annat sätt — lika sant är det att det intellektuella livet i vår tid kommer att ersättas för människosjälen av ett nytt, ett andligt innehåll. Redan nu tränger människosjälarna i sina kroppar mot att inte längre betrakta världen enbart intellektuellt. Och om inte de materialistiska strömningarna i vår tid gav så många anledningar att tränga tillbaka de andliga impulserna, skulle sådana själar som man nästan stormande känner begära andligt innehåll, framträda mycket tydligare; de andliga impulserna hos människorna skulle bli mycket mer märkbara — impulser som bara väntar på att få blicka in i världsrymden och tillvaron på ett annat sätt än hittills.
Privilegierade andar, som får del av det man betecknar med ordet «nåd», ser ofta redan i förväg — århundraden i förväg — det som sedan kan bli ett allmänt skådande för mänskligheten. Ofta har jag påpekat hur något som en gång upplevdes av en nådefylld människa, Paulus, i händelsen vid Damaskus som hela impulsen i Kristushändelsen, och då upplevdes av honom ensam, efter hand kommer att bli mänsklighetens gemensamma egendom. Så som Paulus genom en andlig uppenbarelse visste vem Kristus är och vad Kristus har gjort, så kommer människorna åter att uppleva ett sådant vetande, ett sådant skådande.
Men nu står just den tid omedelbart framför oss — i den närmaste framtiden — då ett antal människor kommer att uppleva något liknande en förnyelse av den pauliniska Kristushändelsen. Detta hör till vår jords evolution: det andliga öga som öppnades för Paulus inför Damaskus — det öga som ser in i de andliga världarna och därifrån hämtar den sanning som Paulus aldrig hade kunnat tro på utifrån vad man i Jerusalem hade sagt honom om Kristus-Jesus-händelsen — detta andliga skådande kommer många människor att få. Att denna händelse kommer att inträffa är en historisk nödvändighet. Det är detta som i sanning har kallats «Kristi återkomst under nittonhundratalet».
Kristus som individualitet kommer att kännas igen genom sina handlingar, så som han alltmer närmade sig det fysiska planet från det ögonblick då han uppenbarade sig för Moses i den brinnande busken som i en avglans — så som han själv säger i Johannesevangeliet — fram till det ögonblick då han levde sitt treåriga liv på det fysiska planet. Han kommer att kännas igen som tyngdpunkten i jordens evolution.
Tyngdpunkter finns det bara en av i ett system. En våg kan ni bara stödja i en punkt om ni vill att vikterna på den vänstra och högra vågskålen skall visa korrekt; om ni stödde vågarmen på flera punkter skulle ni bryta mot rummets tyngdlagar. Ni behöver bara en punkt, en tyngdpunkt för ett system. Därför känner alla tiders ockultister — från forntid till nutid — igen denna vändning av jordens evolution mot den ena punkten, mot Golgatamysteriet, och mänsklighetens utvecklings återuppstigande från denna punkt, när man talar om jordens evolutions tyngdpunkt i verklig mening.
Sant är: det är utomordentligt svårt att erkänna den rätta innebörden av denna Kristushändelse, Golgatamysteriet, för mänsklighetens hela andliga ledning. Ty därtill krävs att allt det vi bär med oss i känslor och omdömen från det ena eller andra religiösa bekännelsesystemet tystnar inom oss. Vi måste stå lika främmande och objektiva inför de kristna uppfostringsmetoder som har härskat i Västerlandet under många århundraden som inför andra religiösa uppfostringsmetoder i världen, om vi i verklig mening vill lära känna det som är jordens evolutions andliga tyngdpunkt. Därför kommer man att få uppleva att de som under de kommande årtiondena blir de mest intensiva förkunnarna av mänsklighetens andliga tyngdpunkt i Västerlandet egentligen kommer att betraktas som «dåliga kristna», att man kanske kommer att förneka dem rätten att kallas kristna av de härskande religionerna i Västerlandet.
Redan den enda tanken är oerhört svår att förstå: att Kristus endast en gång, övergående, kunde vara förkroppsligad i en mänsklig kropp under tre års tid.
De som mer ingående har gjort sig bekanta med vad rosenkreuzerinitiationen har att säga om dessa ting, vet hur komplicerad den yttre kroppen hos denne Jesus från Nasaret i grunden måste ha varit, för att kunna ta upp i sig den väldiga individualitet som Kristusindividualiteten är. Vi vet att det inte räckte med att en människa föddes, utan att två människor måste födas för detta. Om den ene berättar Matteusevangeliet, om den andre Lukasevangeliet. Vi vet att den individualitet som inkarnerades i kroppen hos den Jesuspojke som Matteusevangeliet berättar om, tidigare hade uppnått något oerhört i sin evolution, och att denna individualitet vid tolv års ålder lämnade denna kropp för att ta i besittning en annan jordisk kropp fram till det trettionde året och i denna andra kropp utveckla sig vidare med andra förmågor. Vi vet att på detta sätt måste i den personlighet som man kallar Jesus från Nasaret allt det samverka som mänskligheten tidigare hade upplevt av stort och mäktigt — och framför allt av ödmjukt — för att allt detta skulle finnas samlat i en kropp som skulle vara i stånd att ta emot det som i egentlig mening får kallas Kristus.
En djup förståelse kommer att bli nödvändig för att förstå Kristi unikhet, det som ockultisterna menar när de säger: liksom det inom mekaniken endast kan finnas en tyngdpunkt i ett system, så kan det också endast finnas ett Golgatamysterium.
En tid som står inför sådana väldiga själsliga händelser som de som här endast antydningsvis har kunnat karakteriseras, är i särskilt hög grad ägnad att få oss att vända oss inåt, in i oss själva. Och bland de många uppgifter som den sanna teosofen i dag har inom den teosofiska rörelsen, är helt visst denna: att hålla självrannsakan i sin egen själ, i sitt eget hjärta, för att bli något klarare över att man endast med bävan vill gå den väg som leder till att förstå denna unika idé, om vilken ockultismen i alla tider entydigt har berättat.
Sådana tider, i vilka strålande vishetsljus och varma kärleksgåvor skall utgjutas över mänskligheten, måste alltid också vara tider som för med sig något av sanningen i satsen: Där mycket ljus är, där finns också djupa, svarta skuggor.
De starka, svarta skuggor som inträder tillsammans med de gåvor som just har nämnts, det är möjligheterna till villfarelse. Med stora visdomsgåvor som skall flöda in i den mänskliga evolutionen är det nödvändigtvis förbundet att det mänskliga hjärtat just i sådana tider mycket lätt kan utsättas för misstag.
Låt oss därför inte tro att den vilsegående människosjälen skall vara ofelbarare än i andra tider, i de tider som nu kommer — tider som vi måste förstå innebär att människosjälen mer än i någon annan tid kommer att vara utsatt för villfarelse och misstag! Detta är vad alla tiders ockultister, som ur ett grått skymningsljus, profetiskt har förkunnat i förväg om de tider som står inför oss.
Sant är att i upplysningens dagar — som vi här bara antydningsvis kunnat beskriva — kan den lättaste möjligheten till misstag, ja den största förvillelse, få fäste. Desto mer nödvändigt är det att klart se denna möjlighet till villfarelse, att vara medveten om att eftersom vi skall förvänta oss något stort, måste också misstaget vara desto lättare för det svaga mänskliga hjärtat.
Om vi riktar blicken mot mänsklighetens andliga ledning under de kommande tiderna, måste vi därför, utifrån denna tanke om möjligheten till villfarelse — utifrån det som alla tiders ockultister med tydligt varnande hand har förutsagt för de tider som står för dörren — som teosofer känslomässigt ta till oss läran att utöva den högsta, den enda tolerans, som det talades om i början av mina ord i dag, och avvänja oss från allt som å ena sidan hör till blind auktoritet — ty denna blinda auktoritet kan vara en stark frestare och kan just framkalla villfarelse — men å andra sidan måste vi hålla vårt hjärta öppet och varmt för allt det som på ett sätt som mänskligheten ännu aldrig har lärt känna kan strömma ner till människorna från de andliga världarna.
Därför kommer en god teosof inom den teosofiska rörelsen framför allt att vara den som vet: Om vi inom vår rörelse vill vara vårdare av det ljus som skall strömma in i mänsklighetens evolution, så måste vi bli förstående gentemot allt det som i form av villfarelser samtidigt kan smyga sig in i evolutionen tillsammans med detta ljus!
Låt oss känna hela ansvaret även inför detta, och ha det stora hjärta som vi behöver inom den teosofiska rörelsen för att förstå att det ännu aldrig på jorden har funnits någon rörelse där ett så vidsträckt, kärleksfullt hjärta har kunnat vårdas!
Låt oss lära oss förstå att det alltid är bättre att bli bekämpade av dem som tror att endast deras egen mening är den allena saliggörande, än att vi själva bekämpar dessa andra!
Från det ena till det andra är åter en lång väg. Men de som i anden omfattar den teosofiska rörelsen kommer att kunna leva med något som med rätta genom alla tider har gått som en kärnsats, som ett motto för all spiritualitet; de kommer att kunna leva så, att även om de ibland kan gripas av förtvivlan vid tanken: Nu finns det starkt ljus, men också en stor möjlighet till villfarelse. Hur skall du, svaga människa, finna dig till rätta i detta? Hur skall du kunna avgöra vad som kommer från sanningen och vad som är villfarelse? — När en sådan tanke stiger upp i bröstet kan ni känna styrka och kraft genom den gamla satsen som gått genom alla tider som ett motto: Sanningen kommer att vara det som alltid ger de högsta impulserna i mänsklighetens utveckling, och sanningen står högre än jag själv någonsin kan stå.
Står jag så inför sanningen, och misstar mig i denna inkarnation, då kommer sanningen att ha kraften att dra mig till sig i nästa inkarnation. Om jag ärligt misstar mig i denna inkarnation, kommer detta misstag att utjämnas i nästa, och det är bättre att ärligt missta sig än att oärligt acceptera dogmer!
Och mottot skall lysa framför oss: Är det sanning som vi bekänner oss till, så sker detta inte genom oss, inte genom vår vilja. Inte genom vår ansträngning — utan genom sanningens egen gudomliga kraft kommer denna sanning att segra!
Men om det som vi genom olika möjligheter i denna inkarnation drivs till inte är sanning, om det är villfarelse, om vi är för svaga för att dras till sanningen — då må det som vi bekänner oss till gå under!
Låt oss lugnt säga det till oss själva,
ty då har det inte kraft att leva, då skall inte ha kraft att leva!
Och vi måste som teosofer finna möjligheten att även då ha förtroende för sanningen — som vi kanske ännu inte känner — även om vi skulle behöva hysa tanken att det som vi själva av ärligaste övertygelse erkänner som sanning kanske bara är ett misstag.
Om vi ärligt strävar efter sanningen — och vi kommer att få den om vi ärligt strävar efter den — då kommer sanningen att vara den segrande impulsen i världen. Och om det vi redan har är en väg till sanningen, då kommer det inte att segra i oss genom det vi själva kan föra fram för denna sanning, utan genom sanningens egen segrande kraft. Men om det är villfarelse, då har vi också kraften att säga: Må denna villfarelse gå under!
Om vi kan göra detta till vårt motto, då kommer vi att finna den rätta synpunkten, det sanna perspektivet, så att vi kan säga till oss själva: Vi kan under alla omständigheter vinna det som vi behöver inom en andlig rörelse — förtroende!
Ty om detta förtroende först ger oss villfarelse, kommer villfarelsen helt säkert att gå under, och vi kommer att ha styrkan att kunna uppleva dess undergång. Om det är sanning som detta förtroende ger oss, kommer denna sanning att segra, hur mycket dess motståndare än må bekämpa den!
Denna känsla kan leva i varje teosofs själ. Och om vi skall vara förmedlare av det som strömmar ner till oss från den andliga världen, det som väcker sådana känslor i människans hjärta som ger trygghet och kraft för livet, då uppfylls i människors hjärtan och själar — utgående från vår rörelse — den nya andliga uppenbarelsens mission, den som med det vi kallar «teosofi» har kommit till mänskligheten, kommer mer och mer, och allt mer kommer att bära människosjälarna in i en mer andlig framtid.
Lämna ett svar