3 Vår andliga vägledning

Dr RUDOLF STEINER, KÖPENHAMN den 7 JUNI 1911. GA 15

Den andliga ledningen av människan och mänskligheten III

Kära vänner,
Vi försökte oss igår att få oss en känsla av det som griper in i människolivet från högre världar, och vad vi så kan uttrycka att vi säger: Vi känner i detta något som en ledning både av den enskilda människan och av hela mänskligheten. Och vi måste, för att få en föreställning, en känsla av denna ledning, vända vår andliga blick till den epok i det enskilda människolivet då människan som sådan ännu inte är fullt medveten, men desto intensivare arbetar på sin yttre fysiska människa: Vi måste, för att upptäcka det högsta i människan, vända vår blick till det som där arbetar innan vi har fått vårt nuvarande medvetande för tiden mellan födelse och död; in i den första barndomsåldern måste vi blicka.

Ni skall finna en märklig parallell till det som visar sig i det enskilda människolivet om ni fäster blicken på vad som sades till de gamla grekerna, av lärarna och ledarna i det gamla Egypten, om styrningen och ledningen av det egyptiska andliga livet. Där berättas – och berättas med rätta – att egyptierna, när de blev frågade av vem de hade blivit ledda och styrda sedan gamla tider, svarade grekerna: I gamla, grå tider härskade hos oss och lärde gudarna, och sedan kom som ledare först människorna. – Den första ledaren på den fysiska planen kallade de gentemot grekerna Menes, som var erkänd som en människoliknande ledare. Det betyder: Det egyptiska folket sade med avseende på sina ledare till att gudarna själva – som de grekiska meddelandena säger – först hade lett och styrt det egyptiska folket.

Vid en sådan utsaga som når oss från gamla tider måste vi alltid förstå det rätta. Vad menade egyptierna som sade: Gudar var hos oss kungarna, gudar var hos oss de stora lärarna? – Den som själv sade detta till Herodotos menade: Om man skulle gå tillbaka till de gamla tiderna hos det egyptiska folket och fråga de människor som i sig kände något som ett högre medvetande, som en vishet från högre världar: Vem är egentligen din lärare? – så skulle de svara:

Om jag ville tala om min egentliga lärare, skulle jag inte kunna peka på den eller den människan och säga: Här är min lärare! Utan om jag vill finna min lärare måste jag först försätta mig i ett klärvoajant tillstånd — vi vet från andra föredrag att detta var förhållandevis lätt i gamla tider — och då finner jag min sanna inspirator, min sanna lärare; han närmar sig mig bara när mitt andliga öga är öppet.

Ty i det gamla Egypten steg från de andliga världarna sådana väsenden ner till människorna som inte förkroppsligade sig i den mänskliga fysiska kroppen. Det var gudarna som ännu i de gamla, dimhöljda tiderna i Egypten härskade och lärde genom de fysiska människorna, och med ”gudar” förstod de gamla egyptierna de väsen som hade gått före människan i hennes utveckling.

Vi vet att jorden, innan den blev jord, har genomgått ett annat planetariskt tillstånd som vi kallar måntillståndet, och som vi har beskrivit i mångahanda föredrag. Då var människan ännu inte människa i dagens mening; men andra väsen fanns på den gamla månen som inte hade den nuvarande människogestalten, som var annorlunda gestaltade, men som befann sig på den utvecklingsnivå som människan nu har uppnått på jorden.

Så kunde vi säga: På den gamla planeten månen, som har gått under och ur vilken senare jorden blev till, levde väsenden som var människans föregångare. I den kristna esoteriken betecknar man sådana väsenden som änglaväsenden, Angeloi, de högre sedan ärkeänglar, Archangeloi, som dock i en ännu tidigare tid var människor. Vad man i den kristna esoteriken kallar änglar eller Angeloi, i den orientaliska mystiken dhyaniska väsenden, dessa var ”människor” under jordens måntidsålder; de står under jordens tidsålder – när de har utvecklats fullt – en hel nivå högre än människorna. Människan skall först vid slutet av jordens utveckling ha kommit dit där dessa väsenden var vid slutet av månutvecklingen.

När jordtillståndet för vår planet började och människan uppträdde på jorden kunde dessa väsenden inte uppenbara sig i en yttre människogestalt. Ty den yttre mänskliga köttsliga kroppen kunde först senare uppenbara sig; den är i huvudsak ett jordprodukt och duger bara för de väsenden som nu är människor.

De väsenden som stod en nivå högre än människorna kunde inte verka så att de förkroppsligades in i människokroppar; utan de kunde bara delta i jordens regering så att de i det tillstånd där de gamla människorna blev klärvoajanta upplyste, inspirerade dem och verkade in genom dessa klärvoajanta människor på omvägen.

De gamla egyptierna mindes alltså ännu ett sådant tillstånd där de ledande personligheterna levande var medvetna om sitt samband med det som man kallar gudar, änglar eller dhyaniska väsenden.

Vad var det då för väsenden som där inte själva förkroppsligade sig som människor, inte antog mänsklig köttslig gestalt, utan på det nyss beskrivna sättet verkade in i mänskligheten?

Vi sade att det var människans föregångare, som hade vuxit utöver människans nivå. Men det är nu bra om vi skaffar oss en något exaktare föreställning om dessa väsendens inre beskaffenhet. Jag vet inte om det är känt för er att man på senaste tiden har missbrukat ett ord mycket, ordet övermänniska; jag vet inte om det här i norden också har skett som i Tyskland.

Om man verkligen får tala om ”övermänniskor”, så var det dessa väsenden, som alltså redan under måntiden — den planetariska föregångartiden för vår jord — var människor och nu har vuxit ut över mänskligheten, så utvuxna att en mänsklig kropp inte längre duger för deras utveckling och deras beskaffenhet. De kunde därför bara i en eterisk kropp uppenbara sig för de klärvoajanta människorna. Så uppenbarade de sig, steg ner och regerade själva ännu i de efteratlantiska tiderna på jorden. Hur var de själva beskaffade? Där är det bäst att man något skildrar det själsliga hos dessa väsenden.

Dessa väsenden hade den märkliga egenskapen – och har den ännu idag – att de inte behöver tänka; man kunde också säga att de överhuvudtaget inte kunde tänka som människan tänker.

Förstå oss rätt: Hur tänker då människan? Mer eller mindre så att hon utgår från en viss punkt och säger: Jag har förstått det eller det, och från denna punkt försöker hon nu förstå olika andra saker. Om det inte var människans tänkandes väg, så skulle skolningsvägen för många inte vara så svår.

Jag kan ju förutsätta att en föreställning i detta avseende finns hos teosoferna: Man kan inte från en dag till en annan lära sig matematik, därför att man måste börja vid en punkt – och långsamt framskrida.

Det tar lång tid. Man kan inte med en blick överskåda tänkandet; ty det mänskliga tänkandet förlöper i tiden. Det är inte där med ett slag. Man måste söka, måste anstränga sig för att finna tanken. Denna egenhet hos människan har de andra väsendena inte; utan med samma hastighet som ett djur är klart när det framför sig har något ätbart för sin instinkt att det snappar efter, så träder tanken fram i själen hos et sådant övermänskligt väsende – och är där.

Instinkt och eftertänksamt medvetande har i fråga om dessa väsenden ingen olikhet, de är ett och samma. Så som djuren har instinkt på sina nivåer, i sitt rike, så har dessa dhyaniska väsenden eller Angeloi omedelbart andligt tänkande, omedelbart andligt föreställande; något som ett instinktivt, föreställningsartat inre liv har de, är alltså helt annorlunda beskaffade än människorna.

Ni kunde därför lätt bilda er en föreställning om hur omöjligt det är att sådana väsenden använder en sådan hjärna eller en sådan fysisk kropp som vi har. De måste använda en eterisk kropp, därför att en mänsklig kropp och ett mänskligt hjärna bara utvecklar tankarna i tiden, medan dessa väsenden inte utvecklar tankarna i tiden och liksom av sig själva har all vishet. Visheten sitter i dem. De kan omöjligt tänka fel, kan inte irra, därför att tankeförloppet som en omedelbar inspiration skjuter in i dem.

Därför kände de personligheter som kunde komma fram till dessa dhyanas eller änglaväsenden, de vilka så att säga stod ansikte mot ansikte med dem: Där står den säkra visheten mittemot mig! Om alltså ännu i det gamla Egypten människan som människa — lärare eller konung — stod mittemot sin andliga ledare, så visste han: Det bud som han ger, sanningen som han säger, är omedelbart riktigt, kan inte vara fel.

Det kände då åter de som fick dessa sanningar överförda till sig, som de åter hade från dessa så klärvoajant upplysta; ty dessa kunde tala så att man ur deras ord själv trodde sig mottaga det som kom ner från den andliga världen. Kort sagt, det var ett omedelbart strömmande upp till de högre hierarkierna.

Och vad jag igår skildrade för er för människans barndom, vad barnet har som sitt eget själsliga inre, vad som arbetar på barnet, det ser vi i det stora i mänsklighetens värld arbeta som den över hela mänsklighetens utveckling svävande nästa värld av hierarkier, som det nästa riket av Angeloi eller dhyaniska väsenden, som står en nivå högre än människorna och omedelbart räcker upp i de andliga sfärerna, och som det de för ner och inarbetar i den mänskliga kulturen; inarbetar så som den barnsliga själen arbetar på uppbyggnaden av det mänskliga hjärnan.

Så kände egyptierna, som skildrade att de stod i samband med ett gudomligt, det öppna vara av mänsklighetens själ gentemot hierarkierna. Som barnets själ, fram till den tidpunkt vi igår antydde, öppnar sin aura för hierarkierna, så öppnade hela mänskligheten sin värld – genom mänsklighetens förlopp – för hierarkierna, med vilka den stod i samband.

Den mäktigaste var detta samband hos de lärare som vi betecknar som de heliga rishis hos indierna, de heliga lärarna i den första efteratlantiska kulturen, den första indiska kulturen som spred sig i ett visst område av Asien.

När den atlantiska katastrofen hade gått över, när jordens fysionomi hade förändrats och den nya gestaltningen av Asien, Europa och Afrika på den östra halvklotet hade utvecklats, då verkade – och det ännu före den tid som vi nu från egyptiernas egna sagor har pekat på – de gamla, stora lärarnas kultur i Indien.

Dagens människa kommer i allmänhet att bilda sig en ganska felaktig föreställning om dessa stora lärare i Indien. Ty om till exempel en dagens lärd – en människa som man idag titulerar en lärd – skulle stå mittemot en av de stora lärarna i det gamla Indien, skulle han göra underliga ögon och kanske säga: Och det där skall vara en ”vis man”? Så har jag aldrig föreställt mig en vis man!

Ty i den mening som dagens lärde är klok eller klurig hade de gamla heliga lärarna i Indien ingenting fyndigt att säga. Det var alla i dagens mening enfaldiga, de allra enklaste människor; människor som på allra enklaste sätt svarade även på frågor i det vardagliga livet. Och det fanns många, många tider då man ur dem inte kunde få fram mycket annat än ett eller annat ord som en dagens lärd skulle tycka var rätt enkelt.

Men det fanns också åter för de heliga lärarna i Indien bestämda tider då de framställde sig som något annat än bara enkla människor. I dessa tider måste de då vara sju tillsammans, därför att det som var och en av dem kunde känna harmoniskt som i en oktav av sju toner måste komma i samklang, så att alltså var och en efter sitt särskilda instrument och sin särskilda utveckling hade möjlighet att känna det ena eller andra.

Och ur samklangen av det som var och en kände uppstod då det som som urvisdom klingar ut när vi förstår att tyda de verkliga ockulta urkunderna, de urkunder som inte är vederna eller vedantan – hur mycket vi än beundrar vederna eller vedantan; utan vad de heliga rishis lärde ligger ännu mycket tidigare, och bara ett svagt efterklang därav är det vi har framför oss i vederna.

Men när dessa män stod mittemot – envar en sådan föregångare till mänskligheten – när de klarseende blickade, klarhörande lyssnade på det de såg eller hörde genom denna föregångare till mänskligheten, så lyste det som solen ur deras egna ögon. Och då verkade det de kunde säga överväldigande på deras omgivning, så att alla visste: Nu talar inte det som är mänskligt liv eller mänsklig vishet, utan nu talar gudar in i människokulturen, de dhyaniska väsendena!

Ur detta inringande av det gudarna visste, det gudarna kunde, tog de gamla kulturerna sin början. Först efter hand i den efteratlantiska tiden stängdes så att säga porten gentemot den gudomligt-andliga världen, som ju under den atlantiska tiden ännu var helt öppen för människosjälen. Och man kände i de olika länderna, hos de olika folken, hur människan alltmer blev hänvisad till sig själv – även som barn. Först griper den gudomligt-andliga världen in genom den omedvetna själen hos barnet som arbetar på barnet; sedan kommer det ögonblick då människan lär sig säga „jag“ till sig själv, fram till vilket hon sedan i det senare livet minns tillbaka; men före det ligger en tid som man normalt i det vardagliga livet inte minns tillbaka till. Där ligger det som vi har sagt att även den visaste ännu kan lära av barnets själ.

Sedan blir den enskilde överlåten åt sig själv, jagmedvetandet träder fram, och allt fogar sig nu så att man kan minnas tillbaka till det. Så kom också i folkens liv den tid då de började känna sig mer avstängda från de gudomliga urfädernas inspiration. Som barnet avstängs från auran som svävar kring barnets huvud under de första åren, så trädde också i folkens liv alltmer och alltmer de gudomliga urfäderna tillbaka, och människorna blev alltmer hänvisade till sitt eget forskande och sitt eget vetande. Det kallar också historien ”människans inträde” i mänsklighetens ledning. Menes kallade de den som inledde den första ”mänskliga” kulturen, och det antyder samtidigt att människan därmed också kom i möjlighet att fela; att irra.

Ty från nu var hon hänvisad till det inte helt pålitliga verktyget sin hjärna. Att människan kunde hamna på villovägar antyds därmed att i den tid då människorna lämnades av gudarna grundades labyrinten, som med avseende på det mänskliga tänkandet och hjärnans vindlingar är en motsvarighet för hur människan från nu kunde förlora sig i tankevindlingarna med sitt tänkande.

„Manas“ kallade orientalerna det när människan på detta sätt förde det till självständighet. „Minos“ kallade de grekiska folken det, och också till Minos knyter sig sagan om labyrinten, därför att människorna kände hur de nu från den gudomliga ledningen gradvis gick över i jagledningen.

Nu måste vi dock också betrakta andra väsenden av de mest olika kategorier, vid sidan av dessa människans urfäder, de sanna övermänniskorna, som på månen hade fullbordat sin mänsklighet och nu hade blivit änglar. Alltid måste vi också blicka på sådana som på en planet inte har fullbordat sin utveckling. De väsenden som man i den orientaliska mystiken kallar dhyaniska väsenden, i den kristna esoteriken Angeloi, har fullbordat och avslutat sin utveckling på den gamla månen och var, när människan började på jorden, redan en nivå högre än människorna.

Men andra väsenden fanns, som inte hade fullbordat sin mänskliga utveckling på den gamla månen, precis som de högre kategorierna av de luciferiska väsendena inte hade fullbordat sin utveckling. Därför var, när jordtillståndet för vår planet började, inte bara människan närvarande som sådan som behövde inspirationen från de gudomligt-andliga väsendena, ty annars skulle hon – likt barnet – inte ha kunnat gå framåt; inte bara den barnsliga människan var där, utan också de väsenden som hade fullbordat sin utveckling på månen var där. Mellan dessa och människorna fanns emellertid sådana väsenden som inte hade fullbordat sin utveckling på månen; väsenden som var – som ni kan föreställa er – av väsentligt högre art än människorna. Deras högre art var att de redan under den gamla måntiden kunde ha blivit änglar, dhyaniska väsenden.

Men de kom då inte till full mognad. De blev kvar under änglarna, men grep dock i fråga om allt som människan ägde långt ut över människan. Det är i grunden de väsenden som, i skarorna av de luciferiska väsendena, intar den understa nivån. Med dessa väsenden, som står mittemellan människorna och änglarna, börjar redan de luciferiska väsendenas riken.

Dessa väsenden är nu utomordentligt lätta att felbedöma; ty två frågor kan människan lätt ställa sig. Den ena är den att man lättfärdigt frågar: Varför har de gudomliga väsendena, det godas regenter, tillåtit att sådana väsenden blev kvar, och att därmed det luciferiska principen kom in i mänskligheten? Man borde ju tro att de goda gudarna leder allt till det goda. Denna fråga ligger nära.

Och det andra missförståndet som kunde uppstå är detta att man säger: Dessa väsenden är ju ”onda” väsenden. – Båda är bara ett missförstånd. Ty dessa väsenden är alls inte bara ”onda” väsenden, även om ondskans ursprung i mänsklighetens utveckling måste sökas hos dem; utan de står mittemellan människorna och övermänniskorna, mellan människorna och dhyanas, eller änglaväsendena.

De griper ut över människorna. I alla förmågor som människorna först måste förvärva har dessa väsenden redan uppnått en hög nivå. Och de skiljer sig från de tidigare skildrade föregångarna till människorna däri att de – eftersom de inte fullbordade sin mänsklighet på månen – ännu är i stånd att under det att människan utvecklar sig på jorden förkroppsliga sig i människokroppar. Medan de egentliga dhyaniska eller änglaväsenheterna, som är de stora inspiratorerna av människorna och på vilka egyptierna ännu hänvisade, inte kunde uppenbara sig i människokroppar utan bara kunde uppenbara sig genom människorna, är de väsenheter som står mittemellan människorna och änglarna, eftersom de inte har uppnått sin fulla utveckling men ändå har vuxit ut över människan, ännu i stånd att förkroppsliga sig i människokroppar. Därför finner vi alltid i den lemuriska och atlantiska tiden under människorna på jorden sådana som bär i sig som sin innersta själsväsenhet en sådan kvarbliven änglaväsenhet.

Det betyder: Det går i den gamla lemuriska och atlantiska tiden på vår jord inte bara vanliga människor omkring på jorden som genom sina på varandra följande inkarnationer skall komma till det som vi i de olika föredragen och också igår har antytt, utan det går under människorna i tidigare tider rätt märkliga omkring. Yttre ser de ut som de andra människorna också; ty den yttre gestalten av en människa i köttet är beroende av de jordiska förhållandena.

Men särskilt i de äldre tiderna gick under människorna sådana väsen omkring som hörde till den understa kategorin av de luciferiska väsenheterna som var inkarnaterade. Vid sidan av änglaväsenheterna som verkade på människokulturen genom människorna inkarnaterade sig också sådana luciferiska väsenheter och grundade här eller där denna eller hint kultur. Och när i legenderna skildras att här eller där den ene eller den andre stora människan levde som grundade en stor kultur, så är en sådan väsenhet inte därmed avfärdad att man säger: Där är en luciferisk väsenhet förkroppsligad, det måste vara något ont! Utan i själva verket kommer oändligt mycket välsignelserikt in i människokulturen genom dessa väsenheter.

Jag vill nu klargöra för er den egentliga skillnaden mellan de väsen som hade fullbordat sin utveckling på månen och bara kunde uppenbara sig för människorna, och dessa väsenheter som kunde uppenbara sig i människokroppar och som stod på den understa nivån av de luciferiska väsenheterna.

Ockultismen vet – må dagens materialistiska vetenskap förneka det eller mer eller mindre i hypoteser komma fram till det, det gör ingenting: Det fanns i gamla tider, särskilt i den atlantiska tiden, något som en slags mänsklig urspråk, ett slags talande som över hela jorden var likartat, därför att „talande“ i de tiderna kom mycket mer ur själens innersta än dagens talande. Det kan ni redan se av följande. I de atlantiska tiderna kände människorna alla yttre intryck så att själen, när den ville uttrycka något yttre med ett ljud, drevs till en konsonant – vad som alltså stod i rummet eller i själen drevs till att konsonantiskt efterhärmas. Vindens sus, vågornas brus, skyddet genom ett hus kände man och efterhärmade det genom konsonanter. Och vad man inre upplevde av smärta eller glädje eller också vad ett annat väsen kunde känna, det efterhärmade man i vokalen. Därav kan ni se att själen talande växte samman i gamla tider med de yttre förloppen eller väsenheterna.

Jag vill så måla vad som berättas för oss ur Akasha-krönikan. Till en hydda som enligt gammal art välvde sig över en familj och gav denna skydd och skärm närmade sig till exempel en människa, betraktade hyddan på det sätt som den välvde sig rumsligt över familjen. Det skyddande välvandet av hyddan uttryckte han genom en konsonant; och att där själar i kroppar befann sig väl – vad han kunde känna med – uttryckte han genom en vokal. Då uppstod ordet „skydd“; skydd har jag, skydd över mänskliga kroppar. – Ur vokaler [och konsonanter] bildades, därför att människosjälen kände så, ordet.

Det var så över hela jorden. Det är ingen dröm att det har funnits ett mänskligt „urspråk“, utan ett sådant urspråk har det funnits. Och i viss mening förstår ännu de invigda i alla folk att efterkänna detta urspråk. Ja, i alla språk finns vissa ljudanklanger som inte är något annat än rester av detta mänskliga urspråk.

Detta språk som jag nu just har skildrat är uppmuntrat i människosjälen genom inspirationen från de övermänskliga väsenheterna, de sanna föregångarna till människorna som hade fullbordat sin utveckling på månen. Ni kan nu därav se: Om det bara hade funnits denna utveckling skulle hela människosläktet i grunden ha förblivit en stor enhet; över hela jorden skulle man ha talat och tänkt enhetligt. Individualiteten, mångfalden skulle inte ha kunnat utbildas – och därmed inte heller den mänskliga friheten. Att varje människa kunde bli en individualitet, därtill måste klyvningar inträda i mänskligheten.

Språkens olikhet, att i de mest olika områdena på jorden språken blev olika, att en differentiering i språken inträdde, det härleder sig från läran av sådana lärare i vilka en luciferisk väsenhet var inkarnaterad. Sådana inkarnaterade sig till exempel hos egyptierna, hos det persiska folket och så vidare. Allteftersom denna eller hint – kvarbliven – änglaväsenhet där var inkarnaterad kunde den undervisa människorna i detta eller hint språk. Så leder förmågan att tala ett särskilt språk hos alla folk tillbaka till förekomsten av sådana stora upplysare som var kvarblivna änglaväsenheter och långt högre var än människorna i deras omedelbara omgivning.

Vad till exempel skildras som de ursprungliga hjältarna hos de grekiska eller andra ledarna som verkade i mänsklig gestalt, det är sådana i vilka en kvarbliven änglaväsenhet var inkarnaterad. Vi får alltså alls inte bara beteckna dessa väsenheter som „onda“ väsenheter. Tvärtom har de fört till människorna det som gjorde dem till fria väsen över hela jordklotet, som differentierade det som annars skulle ha bildat en enhetlig helhet över hela jorden. Så är det med språken, så är det med många områden i livet. Individualiseringen, differentieringen, friheten – kan vi säga – kommer från dessa väsenheter som blev kvar på månen. Visserligen var det den visa världens lednings avsikt – kunde man säga – att föra alla väsenheter i den planetariska utvecklingen fram till deras mål; men då skulle vissa saker inte ha uppnåtts. Vissa väsenheter hålls tillbaka i sin utveckling därför att dessa har en annan uppgift i utvecklingen. Därför att de väsen som hade fullbordat sin uppgift på månen bara hade kunnat frambringa en enhetlig mänsklighet ställdes dem emot de väsen som blev kvar på månen, som nu fick möjlighet att vända det som egentligen var ett fel hos dem till det goda.

Från där ber jag er att efter hand klättra upp till en annan känsla som i viss mån kan ge er riktning när frågan dyker upp: Varför står i världen det onda, det dåliga, det ofullkomliga, det sjuka där? – Betrakta det under den synvinkel under vilken ni nu har betraktat de ofullkomliga änglaväsenheterna. Allt som vid någon tid representerar något ofullkomligt, något kvarblivet, vänds i utvecklingen ändå till något gott, och allt dåligt i vår jordiska utveckling vänds i det stora hela ändå till det goda. – Vi skall redan se att det inte är någon rättfärdigande av det onda, och att ingen kan säga: Alltså gör jag det onda, eftersom det ju ändå vänds till det goda. Dessa ting är inte för livets praktik, utan för livets begripande. Vi själva får därför ändå inte göra det onda.

Därmed är också frågan besvarad för oss: Varför låter den visa världens regering vissa väsenheter bli kvar så att de inte når sitt mål? Det sker just därför att det i nästa tid har sin goda mening – så till exempel att på månen vissa väsenheter blev kvar. Ty när folken ännu inte kunde leda och styra sig själva levde tidernas och de enskilda människornas lärare. Och alla de enskilda folkens lärare – som Kadmos, Cheops, Pelops, Theseus och så vidare – har i viss mån en änglaväsenhet på botten av sin själ.

Där ser vi hur människan verkligen underställer sig en ledning, en styrning. Ja, vi kunde rent av peka på hur över människan som gradvis utvecklas upp från kulturens barndomsnivå först står sådana övermänskliga väsenheter som inte hade uppnått sin ängelnivå på månen och kan inkarnatera sig i människokroppar – och sedan sådana väsen som inte längre kan inkarnatera sig i människor utan bara kan verka uppenbarande.

Nu blir det kvar på varje utvecklingsnivå väsenheter som inte når det mål som skall nås. Och nu ber jag er att ännu rikta er uppmärksamhet på följande, genom att jag vill leda er blick till den gamla egyptiska kulturen som utspelade sig för flera årtusenden sedan i Nildalen, utspelade sig så att övermänskliga lärare uppenbarade sig för egyptierna, om vilka egyptierna själva sade att de som gudar ledde människorna; vid sidan av dem verkade dock också sådana väsenheter som bara halv eller delvis hade uppnått sin ängelnivå.

Sådana inkarnaterade sig då till exempel i Hermes eller Thot och vandrade som människor bland egyptierna. Nu måste ni vara klara över att människan i det gamla Egypten uppnådde något; det betyder att era egna själar i den egyptiska tiden uppnådde något. Men varje individualitet uppnår i en epok något.

Inte bara den ledda människan uppnår något därigenom att hon låter sig ledas, utan också hos de ledande, styrande väsenheterna betyder detta leda något att de kommer vidare i sin utveckling. En ängel är till exempel mer efter att han har lett människorna en tid än han var innan han började denna ledning. Genom sitt arbete i ledningen kommer också ängeln vidare – och både den som är en full ängel och den som bara har blivit halv. Alla kommer vidare; allt är i fortgående utveckling. Men på varje nivå blir åter väsenheter kvar. Och nu ser vi så in i den gamla egyptiska kulturen att vi säger: Där finns först de gudomliga ledarna, änglarna, sedan de halvgudomliga ledarna som inte helt uppnådde ängelnivån, och sedan finns där människor som alltid utvecklas högre och högre. Men vissa av övermänniskorna, av de halvgudomliga ledarna blir åter kvar; det betyder: De leder inte så att de uttrycker alla sina krafter, [de] blir kvar som änglar eller som halvänglar under den gamla egyptiska kulturnivån. Medan alltså människorna nere framskrider blir uppe under ledningen av de dhyaniska väsenheterna eller änglarna vissa sådana väsenheter kvar – och bland de luciferiska väsenheterna likaså. När alltså den egyptiska kulturen tar slut och den grekisk-latinska börjar finns kvarblivna ledande, styrande väsenheter från den egyptisk-kaldeiska kulturen närvarande. Dessa kan dock nu inte använda sina krafter; ty de blir nu i mänsklighetens ledning ersatta av andra änglar eller halvängelliknande väsenheter. Det betyder dock: De kan därmed inte heller fortsätta sin egen utveckling.

Nu har vi vänt blicken till en kategori av väsenheter som borde ha använt sina krafter under den egyptiska tiden, men inte fullt använde dem i denna tid – och nu i den följande grekisk-latinska tiden inte kunde använda dem, därför att de nu blev avlösta av andra ledande väsenheter. Så som de väsenheter som inte uppnådde sin ängelnivå på den gamla månen senare hade uppgiften att åter ingripa under jordens tid, så har nu de väsenheter som i den egyptisk-kaldeiska kulturen var ledande väsenheter kvarblivna också uppgiften att senare åter ingripa i kulturen – som kvarblivna väsenheter ingripa. Vi skall alltså kunna skåda en senare kulturtid där visserligen senare till ledning komna väsenheter finns som leder den normala utvecklingen, men där vid sidan av dessa väsenheter ingriper sådana som tidigare var kvarblivna – och särskilt sådana som var kvarblivna under den gamla egyptiska kulturen. Denna därmed antydda kulturperiod är vår egen. Vi lever i en tid där vid sidan av de normala ledarna och styrarna av mänskligheten ännu ingriper sådana kvarblivna väsenheter från den gamla egyptiska och kaldeiska kulturen, och som verkar in i allt som vår nuvarande kultur är. – På vad visar de sig?

Allt som är grundat i den andliga världen har på den fysiska planen sina verkningar. Vår kultur skall visserligen i det stora hela företaga en större uppåtgående rörelse mot spiritualitet, och i denna människornas strävan uppåt mot spiritualitet uppenbarar sig de normala ledarna och styrarna av vår nuvarande mänsklighet. I allt som idag vill föra människorna upp i det som teosofin överlämnar till oss av de stora andliga visdomarna uppenbarar sig de normala ledarna och styrarna av vår utveckling. Men de väsenheter som var kvarblivna under den egyptisk-kaldeiska kulturen griper in i våra kultur tendenser, griper in i allt vad vi tänker och driver, och uppenbarar sig därmed att allt i vår kultur är så mycket materialistiskt tänkande blandat, som ofta själv blandar sig in i det högsta andliga. Ty i det stora är det ett återuppväckande av den egyptiska kulturen i vår tid.

Det spelar in i vår kultur inte bara de normala ledarna och styrarna av utvecklingen, utan också de väsenheter som som ledare under den egyptisk-kaldeiska kulturen var kvarblivna. De ger vår kultur den materialistiska färgen. Så kommer det att så mycket dyker upp som tar sig ut grandios som ett återuppstående av de gamla egyptiska krafterna – också som ett återuppstående av gamla, goda krafter som då var riktiga och som nu karikerade i materialistisk omprägling åter framträder.

Och vi kan i detta avseende peka på ett exempel på hur gamla egyptiska känslor åter uppväcktes i vår tid. Det var när en större ande i vår tid helt inre var genomträngd av sfärernas harmoni, av harmonin i världsbygget och sedan uttryckte detta i matematiska lagar – i de så kallade Keplers lagar. De är skenbart rätt torra och abstrakta – men hos Kepler framfödda ur ett förnimmelse av världens harmoni. Det kan vi höra ur Keplers egen mun när han säger: För att jag skulle kunna finna vad jag har funnit måste jag gå till de heliga mysterierna hos egyptierna, har jag stulit deras tempelkärl och med dem anrättat offret som ledde mig till det jag nu lägger i mänsklighetens sköte som lagar, för att det först århundraden senare skall begripas.

Så var det dunkla medvetandet om ett återförkunnande av det som levde i den egyptiska tiden.

Att i vår tid så mycket kommer in av materialistisk tolkning av sakerna härleder sig därifrån att kvarblivna andar från den egyptisk-kaldeiska epoken spelar in i vår kultur. Visserligen måste något av den egyptiska geniet ragga in i vår kultur; ty egypten hade en stark materialism i sin spiritualitet som till exempel uttryckte sig däri att han balsamerade in den dödes fysiska kropp – det betyder att han lade värde på kroppens bevarande. Det är från den egyptiska tiden i motsvarande annan form kommit över till oss.

Samma krafter som då inte hade funnit sitt avslut griper i förvandlad art åter in i vår tid. Ur den inställning som balsamerade in liken blev de åskådningar som idag bara dyrkar materien. Egypten balsamerade in sina lik och behöll därmed det som var värdefullt för honom. Den moderna anatomen dissekerar det han ser och tror därigenom känna igen kroppens lagar!

I vår dagens vetenskap lever de kvarblivna krafterna från den gamla egyptiska och kaldeiska världen som då var berättigade krafter men nu representerar kvarblivna, och som vi måste känna igen! Då skall de inte skada oss utan ställa oss med båda fötterna in i världen. Dessa krafter måste finna sin användning; de måste finnas där; ty annars skulle vi inte ha våra stora bedrifter i tekniken, industrin och så vidare.

Det är krafter som hör till de luciferiska väsenheterna på den understa nivån som där verkar in. Om man inte känner igen dem på rätt sätt håller man det materiella för det enda möjliga – och ser inte de sanna krafterna som leder upp i det andliga. Av denna anledning har vi de två strömningarna i vår tid.

Vad skulle då ha hänt om genom den högsta världens ledning inte i det gamla Egypten och Chaldéen sådana karakteriserade väsenheter hade blivit kvar som man nu finner klärvoajant på astralplanen?

Det är svårt att uttrycka; men man kan ungefär uttrycka det så: Den nuvarande kulturen skulle sakna den nödvändiga tyngden. Då skulle bara de krafter verka som ville med full makt föra människorna in i det andliga, och människorna skulle bara alltför gärna vara benägna att överlämna sig åt dessa krafter. De skulle bli svärmare. Alla skulle bara vilja veta något om ett liv som så snabbt som möjligt förandligar sig, och inställningen skulle vara helt allmän: Vad behöver jag alltid åter och åter inkarnatera mig? Där kan jag [ju] ingenting vinna. Nej, jag vill genast med fulla vingar in i det andliga! – Så skulle svärmeriet gripa plats. Som de skönaste saker kan bli förförare och frestare för mänskligheten om människan ensidigt följer dem, så skulle här den stora faran vara för handen att alla möjliga goda strävanden skulle föras in i fanatismen. Så sant det är att mänskligheten genom sina ädla impulser förs framåt, så sant är det att genom den svärmiska och fanatiska företrädandet av de ädlaste impulserna det värsta för mänskligheten kan ske. Bara om vi i ödmjukhet och inte i svärmeri strävar efter det högsta strävar vi efter det riktigt. För att vi skall ha den nödvändiga tyngden på jorden, för att vi skall ha förståelse för det materiella, för sakerna på den fysiska planen, därför har den visa världens ledning låtit de krafter bli kvar som borde ha fullbordat sin utveckling då och som nu säkrar oss blicken för det fysiska livet, som håller oss fast och också låter oss vinna kärlek till vår materiella kultur.

Så ser vi hur i världsalltet allt vänds till det goda. Men därtill måste vi veta vad som verkar i det enskilda och vad som verkar i hela mänskligheten. Så har vi så att säga funnit en av de sista underavdelningarna av de kvarblivna andliga väsenheterna. Något helt liknande som de luciferiska väsenheterna finns inne i vår andliga värld. Och den som bara får det klärvoajanta blicken öppnat stöter genast på dessa väsenheter från tidigare jordepoker som möter honom där och som bara är kvarblivna väsenheter.

Därmed har jag så att säga i idéer utvecklat för er sättet hur genom utvecklingen av vissa högre väsenheter världsalltet förs framåt, och jag har visat er hur men på vissa nivåer alltid väsenheter måste hållas kvar för att utvecklingen skall kunna gå framåt på rätt sätt. Därmed har vi kunnat bilda oss vissa begrepp och idéer om „utveckling“ överhuvudtaget, om sättet hur genom väsenheter som når sin utvecklingsnivå och sådana som inte når den motsatsen av framskridande och kvarhållande uppkommer – och hur därmed utvecklingen blir möjlig. Så kan man begripa hela världsalltet i sin utveckling. Men man måste också begripa det som visar sig för det klärvoajanta blicken i de andliga världarna. Därigenom att man genom några övningar har öppnat det andliga ögat, det andliga örat öppnat gentemot den andliga världen har man bara uppnått att man ser vad som finns där, att man kan uppfatta väsenheterna och vet: Där finns andliga väsenheter på astralplanen eller devachanplanen. Men det hör ännu något annat till för att känna igen vilken art dessa väsenheter är.

Någon väsenhet på astralplanen eller devachanplanen kan möta oss; vi vet då ännu inte om den är i framskridande utveckling eller om den är kvarbliven, om den nu bromsar eller skjuter framåt. De som bara blir klärvoajanta så att deras andliga ögon öppnas kan i grunden aldrig veta vad för slags väsenheter som möter dem.

Jag säger: Aldrig kan de det. Detta „aldrig“ hänför sig särskilt till vår nuvarande tid. Det var inte alltid så. Om vi åter skulle gå tillbaka till mycket gamla tider i mänsklighetens utveckling skulle vi inte kunna säga: Där har „aldrig“ någon kunnat skilja mellan väsenheterna som mötte honom på astral- eller devachanplanen. Om en gammal egyptier i mycket gamla tider blev klärvoajant och en väsenhet från den astraliska eller devachaniska världen trädde emot honom hade den liksom skriven på pannan vad den var. Han kunde inte förväxla den. Däremot är möjligheten till förväxling idag redan mycket stor. Medan den gamla mänskligheten stod närmare vägen in i hierarkiernas riken är irr-möjligheten idag mycket stor, och det enda skyddet däremot är bara det sättet att man bemödar sig att tillägna sig sådana föreställningar, sådana idéer och ett så klart tänkande som nu har antytts om man vill skilja evolutionens lagar. Ty detta klara tänkande ger oss ensam möjligheten att skilja mellan de olika arterna av väsenheter som möter oss på astralplanen.

Den som ser in i den andliga världen kallar man i den esoteriska språket en klärvoajant. Men att bara vara klärvoajant är inte nog; då skulle han se men inte kunna urskilja. Vad han måste vara vid sidan av en klärvoajant är en invigd. Invigningen ger möjligheten att skilja mellan de olika arterna av väsenden. Det kan alltså någon teoretiskt vara klärvoajant för de högre världarna men behöver inte vara invigd. För de gamla tiderna var åtskillnaden av väsenden inte särskilt viktig; ty när de gamla hemliga skolorna hade fört eleverna till klärvoajans var irrfaran inte särskilt stor. Idag är dock irrmöjligheten mycket stor. Därför måste mänsklighetens ledning beakta att alltid till esoterikens princip lägga invigningens princip. Människan måste i den mån hon blir klärvoajant bli i stånd att skilja mellan de särskilda arterna av väsenden.

Denna särskilda uppgift – att skapa ett jämvikt mellan klärvoajans och invigningsprinciperna – trädde en gång fram för mänsklighetens ledning. Nödvändigtvis måste mänskligheten en gång i ledningen och styrningen få något sådant att det rätta jämviktsmåttet mellan klärvoajans och invigning upprättades. Då uppstår frågan: När måste det ske? Det blev nödvändigt i den tid då mänskligheten genomgick en kris i fråga om sitt högre erkännande. I trettonde århundradets tid, ungefär kring år 1250, har vi tidsåldern där människorna mest kände sig avstängda från den andliga världen. Då sade de framstående andarna som strävade efter ett visst högre erkännande: Vad vår förnuft, vår intellekt, vad [vårt vetande] kan finna är begränsat till världen som omger oss utifrån; vi kan med vårt förnuftiga mänskliga forskande och erkännandeförmåga inte nå en andlig värld; den måste ges oss genom uppenbarelsen! Vetande och tro är två från varandra skilda områden! – Att detta sades i tiden då skolastiken blommade har sin goda grund; det sades därför att då just mänskligheten var mest avstängd från den andliga världen. Ungefär år 1250 är tiden då människorna under medeltiden måste dra gränsen mellan vad man kan tro och vad man kan erkänna.

Och sedan kom tiden då alltmer och alltmer möjligheten gavs att se in i den andliga världen. Allt talrikare blev människorna som hade ett naturligt hellsende, och de kommer att bli allt talrikare och talrikare. Omkring 1250 var krisen då mänskligheten var mest avstängd från de andliga världarna medan den sedan åter skulle stiga upp, och vi är idag redan åter på vägen mot den andliga världen. Då blev det nödvändigt att skapa balansen mellan invigning och hellsendeprincip. Det var den särskilda uppgiften för en impuls som begav sig in i mänsklighetens ledning och styrning när år 1250 närmade sig. Då måste börja en ny art av ledning, en ny art att leda människorna och skapa jämvikten mellan invigning och hellsende.

Så blev då rosenkreuzerprincipen för invigning och klarseende förberedd som tog sin början sedan medeltidens tider när människorna trodde att människan överhuvudtaget inte kunde nå den andliga världen. Ty när sådana individualiteter som i tidigare inkarnationer redan hade uppnått mycket, många inkarnerade igen omkring år 1250, var deras blick en tid fullständigt förmörkad. Helt upplysta individualiteter hade något som om de var som avskurna från den andliga världen. Så ser vi att från den tiden blev det nödvändigt att i mänsklighetens ledning och styrning ett nytt element trädde fram. Det var rosenkreuzerprincipens element. Genom det är först i sanningens mening att förstå hur i ledningen och styrningen av hela mänskligheten liksom av den enskilda människan för alla verksamheter kan ingripa det som vi kallar Kristusimpulsen. Det är först genom rosenkreuzerprincipen möjligt.

Allt stort kommer åter att begripas så att det i den första tiden genomgår något som människan själv genomgår i den första barndomen. Från mysteriet på Golgata fram till rosenkreuzerprincipens ingripande var den allra första barndomstiden det bearbetande av Kristusprincipen. Människorna tog därför Kristus så omedvetet upp att de senare, när de tvingades ta upp honom medvetet, gjorde alla möjliga fel och kom in i ett labyrint. Därför ser vi hur i den första tiden Kristus-principen levde sig in och hur sedan en ny tid måste komma. I denna är vi ännu inte mycket långt. Men vi skall se att den nya principen träder in så som det är i all utveckling: Att det först tas upp utan att människan med sitt självmedvetande kan göra något därtill, och att det sedan avlöstes av den fullt medvetna mänskligheten.

Så skall rosenkreuzerutvecklingen visa hur Kristusimpulsen i allt nya följder bemäktigar sig mänsklighetens ledning. Det skall i morgon vara vår uppgift att ställa i centrum för mänsklighetens ledning och styrning uppfattningen av Kristus-impulsen så som den var före Golgatamysteriet sedan de äldsta tiderna av utvecklingen – och efter Golgatamysteriet genom att vi fördjupar den uppfattning vi tidigare gav något genom att vi tillämpar rosenkreuzerprincipen på det som var före och efter.