Dr RUDOLF STEINER GA 11
Livet på månen
I månens världsålder, som följer efter solens, utvecklar människan det tredje av sina sju medvetandetillstånd. Det första tog form under Saturnus sju kretslopp, det andra under solutvecklingen; det fjärde är det som människan nu gradvis utvecklar under jordens utvecklingsperiod; tre ytterligare skall framträda på kommande planeter. Saturnusmänniskans medvetande kan inte jämföras med något hos den nutida människan, ty det var dovare än det djupa drömlösa sömnmedvetandet. Solmedvetandet kan däremot liknas vid detta drömlösa sömntillstånd eller vid växtrikets nuvarande sovande medvetande. Men det rör sig alltid endast om likheter; det vore fel att tro att något upprepas med fullständig identitet under de stora världsåldrarna.
Så skall också månmedvetandet förstås när det jämförs med det tillstånd som det liknar något, nämligen drömsömnen. Det är det så kallade bildmedvetandet som människan uppnår på månen. Likheten består i att bilder stiger upp inom väsendet, vilka står i ett visst förhållande till ting och varelser i omvärlden. Men dessa bilder är inte avbilder såsom hos den nutida vakna människan. Drömbilder är efterklanger av dagsupplevelser eller symboliska uttryck för händelser i drömmarens omgivning eller i hans eget inre. Exempel på alla tre fallen är lätta att finna: drömmar som bara är oklara minnesbilder av det förflutna; drömmen om ett framrusande tåg som visar sig vara tickandet från en klocka; eller drömmen om vidriga djur i taket som visar sig vara uttryck för huvudvärk.
För att föreställa sig månmedvetandet måste man tänka sig att bildkaraktären finns kvar men att förvirringen och godtycket ersätts av fullständig lagbundenhet. Bilderna liknar visserligen föremålen mindre än drömbilder gör, men det råder en fullständig motsvarighet mellan bild och objekt. Under jordutvecklingen är föreställningen en avbild av sitt föremål — till exempel är begreppet ”bord” en avbild av ett bord. Så är det inte på månen. När månmänniskan närmar sig något som är gynnsamt eller sympatiskt uppstår en ljus färgbild i själen; när något skadligt eller osympatiskt närmar sig uppstår en mörk och ful bild. Föreställningen är alltså inte en avbild utan en symbol som lagbundet motsvarar föremålet. Därför kan väsendet ordna sitt liv efter dessa bilder.
Månfädernas själsliv förlöpte alltså i bilder som liknar drömmarnas flyktiga och symboliska karaktär men skiljer sig från dem genom fullständig regelbundenhet.
Grunden för utvecklingen av detta bildmedvetande var bildandet av ett tredje led vid sidan av den fysiska kroppen och eterkroppen. Detta tredje led kallas astralkroppen. Den bildades dock först under den tredje mindre månperioden. De två första var huvudsakligen en upprepning av Saturnus och solens tillstånd, dock i omgestaltad form så att den fysiska kroppen och eterkroppen kunde förenas med astralkroppen.
Under den tredje perioden strömmar rörelsens andar det astrala ur sin egen natur in i människokroppen. Under den fjärde formar formens andar denna kropp så att den kan utveckla inre processer av samma slag som nutida drift, begär och önskeliv. Från mitten av denna period ingjuter personlighetens andar självhet i astralkroppen, såsom de tidigare gjort i den fysiska och eteriska.
För att den fysiska och eteriska kroppen skall kunna hysa en självständig astralkropp måste de först göras mogna av olika andliga väsen. Den fysiska kroppen formas successivt av rörelsens andar, formens andar, personlighetens andar, eldandarna och skymningens andar. Eterkroppen formas av vishetens, rörelsens, formens, personlighetens och eldets andar.
Från mitten av den fjärde perioden består människan således av en fysisk kropp som bearbetas av skymningens söner, en eterkropp där eldandarna verkar, och en astralkropp där personlighetens andar arbetar.
När skymningens andar bearbetar den fysiska kroppen innebär det att de själva stiger till människostadiet — såsom personlighetens andar gjorde på Saturnus och eldandarna på solen. De använder nu kroppens sinnesanlag för att uppfatta omvärlden. Människan själv kan använda sina sinnen först på jorden, men från mitten av den femte månperioden kan hon omedvetet arbeta på sin kropp och därigenom skapa fröet till det som kallas andesjälvet (Manas). Detta skall senare tillsammans med livsanden (Buddhi) och andemänniskan (Atma) bilda människans högre andliga del. Liksom viljans andar på Saturnus genomträngde Atma och keruberna på solen genomträngde Buddhi, genomtränger nu seraferna Manas och ger det förmågan till föreställande tänkande.
Från mitten av den sjätte perioden framträder åter livsanden, från mitten av den sjunde även andemänniskan, och dessa förenas med andesjälvet. Därmed är den högre människan förberedd att gå in i jordens utveckling efter en vilopaus.
Samtidigt arbetar människan omedvetet på sin fysiska kropp, medan skymningens andar verkar på eterkroppen och ingjuter lust och smärta i dess bilder. I astralkroppen väcker eldandarna aktiva känslor — kärlek och hat, vrede och fruktan, passioner och drifter — och eftersom personlighetens andar redan ingjutit självhet i denna kropp får dessa affekter en stark individuell prägel.
Människan på månen saknar ännu objektmedvetande. Bilder stiger och sjunker i astralkroppen, genomglödgade av affekter. Senare på jorden blir denna kropp redskap för tänkandet, men på månen är den självständig och mer rörlig än senare. Man kan därför kalla månmänniskan ett djur-människa-väsen. Den står mellan det nuvarande djuret och den nuvarande människan och bär djuriska egenskaper i starkare, vildare form än dagens djur. Jordutvecklingen innebär en dämpning av denna djurnatur genom tankemedvetandet.
Liksom solmänniskan kunde utvecklas till växt endast därför att ett mineralrike avskildes, uppstår nu också flera riken. Mineral- och växtrikena återkommer i förtätad form, och under den tredje perioden avskiljs från växtriket ett område som inte förtätas lika mycket och som blir grund för människans djuriska natur. Samtidigt lämnas en del av de tidigare växtlika varelserna kvar på en lägre nivå för att tjäna som näringsgrund för djurriket.
Månens mineraler stod mellan nuvarande mineral och växt — de var livfulla och växande. Växterna bar drag av djurliv. Djur-människan hade ännu inga ben utan ett broskartat skelett och en mjuk kropp. Rörelsen var inte gång utan mer hoppande eller svävande, möjlig därför att månens omgivning var ett tätt, vätskeliknande element, tätare än vatten. I detta element levde också de varelser som tjänade som föda. Även fortplantningskraften fanns i detta medium. Människan var ännu enkönad och bildades ur denna vatten-luft. Först mot slutet uppträdde hos vissa varelser tvåkönighet som förberedelse för jordtillståndet.
Den sjätte och sjunde månperioden innebär ett avtagande av dessa processer och ett övermoget tillstånd innan allt går in i vilopausen för att sedan vakna till jordens värld.
Utvecklingen av astralkroppen hänger samman med en kosmisk händelse. När solen åter vaknar efter vilan är allt liv ännu förenat i en enda kropp, men denna börjar förtätas och bilda mörkare partier. Dessa avskiljs allt mer tills två kroppar framträder — en större och en mindre — förenade genom ett band. I den tredje perioden skiljs de helt: solen och månen blir två himlakroppar, och månen kretsar kring solen. Med månen följer de varelser vars utveckling beskrivits här. Astralkroppens utveckling sker först på denna avskilda måne.
Sammanfattning av månens utveckling
Månen är den planet där människan utvecklar bildmedvetandet med dess symboliska karaktär.
Under de två första perioderna förbereds utvecklingen genom upprepningar av Saturnus- och solstadierna.
I den tredje uppstår astralkroppen genom rörelsens andar.
Samtidigt avskiljs månen från solen och utvecklingen fortsätter där.
I den fjärde perioden bebor skymningens andar den fysiska kroppen och stiger till människostadiet.
Personlighetens andar ingjuter självhet i astralkroppen.
I den femte börjar människan omedvetet arbeta på sin kropp och andesjälvet uppstår.
Eterkroppen utvecklar passiva känslor av lust och smärta, medan astralkroppen utvecklar aktiva affekter och drifter.
Vid sidan av mineral- och växtrikena framträder djurriket, där människan själv befinner sig.
Mot slutet närmar sig månen åter solen, och när vilotiden inträder förenas de till en enhet som går in i en sömn för att senare vakna som jordens världsålder.
Lämna ett svar