10. FÖRHISTORIA

Dr RUDOLF STEINER GA 11

Månens utträde

[120] Man måste göra sig fullt klart att människan först långt senare antog den täta materia som hon nu kallar sin egen — och detta skedde endast gradvis. Vill man bilda sig en föreställning om hennes kroppslighet på det utvecklingsstadium som nu behandlas, kan man bäst tänka sig den liknande vattenånga eller ett i luften svävande moln. Denna bild närmar sig naturligtvis verkligheten endast mycket ytligt, ty “eldmolnet” människa är inifrån levande och organiserat. I förhållande till vad människan senare blev måste man henne på denna nivå även själsligt tänka som slumrande, i ett helt dimmigt medvetandetillstånd. Allt som kan kallas intelligens, förstånd eller förnuft saknas ännu hos detta väsen. Det rör sig — mer svävande än gående — med fyra lemmar liknande organ framåt, åt sidorna, bakåt, åt alla håll. I övrigt har redan något sagts om dessa varelsers själsliv.

Man får dock inte tro att deras rörelser eller andra livsyttringar var oordnade eller utan förnuft. De var tvärtom fullkomligt lagbundna. Allt som skedde hade mening och betydelse. Men den ledande makten, förståndet, fanns inte i varelserna själva. De styrdes i stället av ett förstånd utanför dem. Högre och mognare väsen än de själva svävade liksom omkring dem och ledde dem. Ty det är elddimmans väsentliga egenskap att inte bara människoväsen kunde förkroppsligas i den, utan även högre väsen kunde anta kropp där och stå i full växelverkan med människorna.

Människan hade fört sina drifter, instinkter och lidelser så långt att de kunde gestaltas i elddimman. De andra väsendena kunde däremot med sitt förnuft och sitt ordnande verka inom denna. De hade dessutom ännu högre förmågor som sträckte sig upp i övre regioner. Därifrån kom deras beslut och impulser, men i elddimman visade sig de faktiska verkningarna. Allt som skedde på jorden genom människor uppstod ur det ordnade samspelet mellan människans elddimmekropp och dessa högre väsens.

Man kan alltså säga: människan strävade uppåt. Hon skulle i elddimman utveckla högre egenskaper i mänsklig mening än tidigare. De andra väsendena strävade däremot ned mot det materiella. De var på väg att föra sina skapande krafter in i allt tätare materiella former. Detta innebär inte någon förnedring. Tvärtom är det en högre makt att kunna behärska tät materia än fin. Även dessa högre väsen hade i tidigare tider haft en lika begränsad makt som människan nu — de hade en gång endast haft herravälde över sitt inre och inte över den yttre grova materien. Nu strävade de mot ett tillstånd där de skulle kunna leda yttre ting på magiskt sätt. De stod alltså före människan i utvecklingen.

Människan rörde sig uppåt genom elddimmestadiet; de trängde genom samma stadium nedåt för att utvidga sin makt.

I elddimman kan särskilt de krafter verka som människan känner som sina lägre passioner och drifter. Både människan och de högre väsendena använder dessa krafter där. I människan verkar de så att hon kan utveckla de organ som senare gör henne kapabel att tänka och bli en personlighet. I de högre väsendena verkar de så att dessa opersonligt kan skapa jordens ordningar. Genom dem uppstår på jorden former som själva är avbilder av förståndets lagar. I människan bildas alltså personliga förståndsorgan; runt omkring henne uppstår förståndsmättade organisationer.

Föreställ er nu detta förlopp något framskridet — eller rättare: se vad Akasha-krönikan visar vid en senare tidpunkt. Då har månen skilts från jorden. En stor omvälvning har inträffat. En stor del av värmen har försvunnit ur de ting som omger människan. De har blivit tätare och grövre. Människan måste leva i denna avkylda omgivning, vilket hon endast kan om hon förändrar sin egen materia. Med denna förtätning följer också en förändring av gestalten, ty elddimman har själv ersatts av ett helt annat tillstånd.

Följden blir att de beskrivna högre väsendena inte längre har elddimman som medel för sin verksamhet. De kan därför inte längre påverka de själsyttringar som tidigare var deras huvudsakliga område. Däremot får de makt över de former hos människan som de själva tidigare skapat ur elddimman.

Denna förändring går hand i hand med en omgestaltning av människokroppen. Den ena hälften omvandlas till en nedre kroppshalva med två rörelseorgan, som främst blir bärare av näring och fortplantning. Den andra hälften vänds uppåt. De två andra rörelseorganen blir ansatser till händer. Organ som tidigare tjänat näring och fortplantning ombildas till tal- och tankeorgan. Människan reser sig upp. Detta är den direkta följden av månens utträde.

Med månen har också alla de krafter lämnat jorden genom vilka människan under elddimmans tid ännu kunde befrukta sig själv och frambringa likar utan yttre påverkan. Hennes nedre natur — det som ofta kallas den lägre — kommer nu under de högre väsendenas ordnande inflytande. Vad de tidigare kunnat reglera inom människan själv genom den ännu förenade månkraften måste de nu ordna genom samspelet mellan de två könen. Därför betraktas månen av de invigda som symbol för fortplantningskraften. De högre väsendena som verkar här har släktskap med månen — de är i viss mening mångudar.

Före månens avskiljande verkade de genom dess kraft inom människan; efteråt verkar de utifrån på fortplantningen. Man kan också säga att de ädla andliga krafter som tidigare genom elddimman påverkat människans högre drifter nu har stigit ned för att verka på fortplantningens område. Där verkar de ordnande och organiserande.

Här uttrycks en viktig sats i ockultismen: de högre gudomliga krafterna står i släktskap med människonaturens — till synes — lägre krafter. “Till synes” måste förstås i full mening.

Det vore en grov missuppfattning att i fortplantningskrafterna i sig se något lågt. Endast när människan missbrukar dem och gör dem till redskap för sina lidelser blir de fördärvliga. När hon däremot förädlar dem genom insikten att gudomlig andekraft verkar i dem, ställer hon dem i jordutvecklingens tjänst och utför de högre väsendenas avsikter. Hemlig vetenskap lär alltså inte att döda dessa krafter, utan att förädla och ordna dem under gudomliga lagar.

Man ser vidare att människans övre hälft utvecklat något som dessa högre väsen inte längre behärskar. Över denna vinner nu andra väsen makt — sådana som i tidigare utvecklingsskeden kommit längre än människan men inte lika långt som mångudarna. De kunde inte verka i elddimman, men nu är deras tid kommen, eftersom människan genom elddimman redan bildat sina förståndsorgan.

Mångudarna hade redan tidigare utvecklat ett utåtriktat förstånd och kunde därför verka på jordens ting. Dessa andra väsen hade inte nått så långt och stod därför oförberedda inför elddimman. Men nu finns förståndet — i människan — och de bemäktigar sig det för att verka genom henne på jorden. Människan kommer därmed under en dubbel ledning: till sin lägre natur under mångudarna, till sin personlighet under de väsen som sammanfattas under namnet “Luzifer”.

De luciferiska gudarna fullbordar alltså sin egen utveckling genom att använda människans vaknande förstånd. Samtidigt ger de henne anlaget till frihet och till att skilja mellan gott och ont. Under enbart mångudarnas ledning skulle förståndsorganet ha förblivit slumrande. De hade inget behov av det, eftersom de själva redan hade förstånd. De luciferiska väsendena däremot hade ett intresse av att utveckla det och rikta det mot jordiska ting. Därigenom blev de människans lärare i allt som kan åstadkommas genom förståndet — men endast som inspiratörer, ty de kunde inte utveckla förståndet i sig själva, endast i människan.

Så uppstod två riktningar i jordens verksamhet. Den ena utgick från mångudarna och var från början lagbunden och felfri. Den andra, under de luciferiska gudarna, måste själv arbeta sig fram till klarhet. Under deras ledning måste människan lära känna lagarna i sitt eget väsen och bli som “en av gudarna”.

Var hade då de luciferiska väsendena stannat i sin utveckling? Akasha-krönikan visar att de kunde delta i jordens skapelse fram till solens avskiljande från jorden. De hörde alltså till de gudomliga skaparna, men efter solens utträde började en verksamhet — arbetet i elddimman — för vilken de inte var förberedda. De gick därför in i en väntans period.

När elddimman senare avtog och människan började bilda sina förståndsorgan kunde de åter träda fram. Ty förståndets uppkomst är besläktad med solens väsen. Förståndets upplysning i människan är som en inre sol — inte bara bildligt utan i verklig mening. Därför kunde dessa väsen återuppta sin solbesläktade verksamhet i människans inre.

Härifrån kommer namnet Lucifer — “ljusbäraren” — och därför kallas dessa väsen i hemlig vetenskap även solgudar.

Allt vidare blir förståeligt först när man ser tillbaka på de tider som föregick jordens utveckling. I kommande avsnitt av Akashakrönikan skall det visas vilka utvecklingsvägar de med jorden sammanhängande varelserna genomgick på andra planeter innan de inträdde på jorden. Där kommer man också att lära känna mån- och solgudarnas natur mer ingående, och samtidigt blir djur-, växt- och mineralrikenas utveckling helt genomskinlig.