1. FÖRHISTORIA

Atlantis och Lemurien

W. SCOTT-ELLIOT

Förord av A P Sinnett
FÖRORD

För läsare som inte är förtrogna med de framsteg som under de senaste åren gjorts av allvarligt arbetande studenter av ockultismen, knutna till Teosofiska samfundet, skulle innebörden av de påståenden som framförs på följande sidor lätt missförstås utan några inledande förklaringar. Den historiska forskningen har inom den västerländska civilisationen hittills varit beroende av skriftliga källor av olika slag. Där litterära vittnesbörd har saknats har man ibland kunnat stödja sig på stenmonument, och fossil lämningar har gett oss några entydiga, om än stumma, försäkringar om människosläktets ålder. Men den moderna kulturen har förlorat ur sikte – eller förbiser – möjligheter i undersökningen av det förflutna som är oberoende av det bristfälliga bevismaterial som förmedlats till oss genom forntida författare.

Världen i stort är därför för närvarande så ofullkomligt medveten om människans egna själsliga resurser, att själva existensen – ens som möjlighet – av psykiska förmågor, vilka några av oss samtidigt och dagligen medvetet utövar, ännu hånfullt förnekas och förlöjligas av de flesta. Situationen är sorgligt löjeväckande ur evolutionsperspektivets synvinkel, eftersom mänskligheten därigenom medvetet håller på armlängds avstånd den kunskap som är nödvändig för dess egen framtida utveckling. Den högsta bildning som det mänskliga intellektet kan uppnå, så länge det avstår från alla resurser i sitt högre andliga medvetande, kan aldrig bli mer än ett förberedande stadium i jämförelse med det utvecklingsskede som kan inträda när förmågorna vidgats tillräckligt för att träda i medvetet förhållande till naturens överfysiska plan eller aspekter.

För var och en som har tålamod att studera de publicerade resultaten av psykiska undersökningar under de senaste femtio åren måste verkligheten av klärvoajans som ett sporadiskt fenomen i den mänskliga intelligensen vila på en orubblig grund. För dem som – utan att själva vara ockultister, det vill säga studenter av naturens högre aspekter och i stånd att erhålla bättre undervisning än någon bok kan ge – nöjer sig med att ta del av dokumenterade bevis, står en deklarerad misstro mot klärvoajansens möjlighet på samma nivå som den ordspråksmässige afrikanens misstro mot is.

Men de klärvoajanta erfarenheter som samlats genom studier i samband med mesmerism bevisar inte mer än att det i människans natur finns en förmåga att uppfatta fysiska fenomen som är avlägsna antingen i rum eller tid, på ett sätt som inte har något att göra med de fysiska sinnena. De som har studerat klärvoajansens mysterier i samband med teosofisk undervisning har emellertid kunnat inse att denna förmågas yttersta resurser sträcker sig lika långt bortom dess enklare manifestationer – sådana som behandlas av självständiga forskare – som den högre matematikens resurser överstiger abakusens. Klärvoajans är nämligen av många slag, vilka alla lätt finner sin plats när vi förstår hur det mänskliga medvetandet fungerar på naturens olika plan. Förmågan att läsa sidorna i en sluten bok, eller att urskilja föremål med ögonbindel eller på avstånd, är av helt annat slag än den som används vid uppfattandet av förflutna händelser. Det är denna senare form som det här är nödvändigt att säga något om, för att den föreliggande framställningen om Atlantis skall förstås rätt; de övriga nämns endast för att den förklaring jag nu ger inte skall misstas för en fullständig teori om klärvoajans i alla dess former.

Vi kan bäst närma oss en förståelse av klärvoajans i förhållande till det förflutna genom att först betrakta minnets fenomen. Den teori om minnet som förbinder det med en tänkt omstrukturering av fysiska molekyler i hjärnsubstansen, fortgående i varje ögonblick av våra liv, framstår som plausibel endast för den som inte kan höja sig ens ett steg över den kompromisslöst ateistiske materialistens tankenivå. För var och en som accepterar – ens som en rimlig hypotes – tanken att människan är något mer än ett animerat kadaver, måste det också vara rimligt att minnet har att göra med den princip i människan som är överfysisk. Minnet är alltså en funktion på ett annat plan än det fysiska. Minnesbilderna är uppenbarligen inpräglade i något icke-fysiskt medium och är i vanliga fall tillgängliga för den förkroppsligade tänkaren genom en ansträngning vars exakta natur han är lika omedveten om som han är om den hjärnimpuls som sätter hans hjärtmuskler i rörelse.

De händelser han upplevt i det förflutna fotograferas av naturen på någon oförgänglig sida av överfysisk materia, och genom att göra en lämplig inre ansträngning kan han, när behov uppstår, åter föra dem inom räckvidden för ett inre sinne, vars upplevelse återspeglas i den fysiska hjärnan. Vi är inte alla lika skickliga i denna ansträngning, varför minnet ibland är svagt; men redan inom den mesmeriska forskningen är den tillfälliga överstimuleringen av minnet under hypnos ett välkänt faktum. Omständigheterna visar tydligt att naturens arkiv är tillgängligt, om vi vet hur vi skall återvinna det – eller till och med om vår egen förmåga att göra ansträngningen på något sätt förbättras utan att vi fått ökad kunskap om metoden. Och från denna tanke kan vi genom en enkel övergång komma fram till idén att naturens minnen i själva verket inte är åtskilda samlingar av individuell egendom, utan utgör naturens egen allomfattande minnesbank, ur vilken olika människor kan göra uttag efter sin respektive förmåga.

Jag säger inte att den ena tanken nödvändigtvis följer som en logisk konsekvens av den andra. Ockultister vet att det jag här har framställt är ett faktum; men mitt nuvarande syfte är att visa läsaren som inte är ockultist hur den fullbordade ockultisten når sina resultat, utan att hysa förhoppningen att i denna korta förklaring sammanfatta alla stadier i hans mentala utveckling. Den teosofiska litteraturen i stort måste konsulteras av den som söker en fullständigare belysning av de storslagna perspektiv och praktiska bevis för dess lära i många riktningar, vilka under den teosofiska utvecklingens gång lagts fram för världen till gagn för alla som är i stånd att dra nytta av dem.

Naturens minne är i verkligheten en väldig enhet, på samma sätt som hela mänskligheten i ett annat avseende visar sig utgöra en andlig enhet, om vi höjer oss tillräckligt högt i naturens plan för att finna den underbara sammansmältning där enhet uppnås utan förlust av individualitet. För den vanliga mänskligheten däremot, på det tidiga utvecklingsstadium som för närvarande representeras av majoriteten, är de inre andliga förmågorna bortom dem som hjärnan tjänar som redskap för att uttrycka ännu alltför ofullständigt utvecklade för att möjliggöra kontakt med andra delar av naturens minnesarkiv än dem de själva individuellt varit i beröring med vid sin tillkomst. Den blinda inre ansträngning de är kapabla till kommer i regel inte att framkalla några andra bilder.

Men i vardagslivet har vi i flackande form erfarenheter av ansträngningar som är något mer verkningsfulla. »Tanketransmission» är ett blygsamt exempel. I detta fall uppfattas »intryck i sinnet» hos en person – naturens minnesbilder, till vilka han står i normalt förhållande – av någon annan som just förmår, om än omedveten om metoden, att under gynnsamma betingelser sträcka sig något utanför det område av naturens minne som han själv normalt står i förbindelse med. En sådan person har, hur obetydligt det än må vara, börjat utöva förmågan till astral klärvoajans. Denna term kan med fördel användas för att beteckna den typ av klärvoajans jag nu försöker klargöra – den som i sina mest storslagna utvecklingsformer har använts för att genomföra de undersökningar på vilka den föreliggande framställningen om Atlantis vilar.

Det finns i verkligheten ingen gräns för den astrala klärvoajansens resurser vid undersökningar av jordens förflutna historia, vare sig det gäller händelser som drabbat människosläktet under förhistoriska epoker, eller planetens egen utveckling genom geologiska tidsåldrar som föregick människans ankomst, eller mer närliggande skeenden vars samtidiga skildringar förvanskats av vårdslösa eller partiska historiker. Naturens minne är ofelbart exakt och outtömligt detaljerat. En tid kommer lika säkert som dagjämningarnas precession, då den litterära metoden för historisk forskning kommer att läggas åt sidan som föråldrad, i allt originalarbete.

Människor bland oss som är i stånd att utöva astral klärvoajans i fullkomlig bemärkelse – men som ännu inte kallats till högre uppgifter i samband med mänsklighetens utveckling, om vilka den vanliga mänskligheten för närvarande vet ännu mindre än en indisk ryot vet om regeringskabinett – är fortfarande mycket få. De som vet vad dessa få kan åstadkomma, och genom vilka processer av träning och självdisciplin de har gått i strävan efter inre ideal, av vilka astral klärvoajans endast är en enskild omständighet, är fler, men utgör fortfarande en liten minoritet i förhållande till den moderna bildade världen. Men allt eftersom tiden går, och inom en överskådlig framtid, har några av oss skäl att känna oss förvissade om att antalet personer som är kompetenta att utöva astral klärvoajans kommer att öka tillräckligt för att utvidga kretsen av dem som är medvetna om dessa förmågor, tills den omfattar hela den intelligens och kultur som präglar den civiliserade mänskligheten, redan om några få generationer. Under tiden är föreliggande volym den första som lagts fram som ett pionjärarbete för denna nya metod inom historisk forskning. För alla som varit delaktiga i arbetet är det roande att tänka på hur oundvikligt den under ännu en kort tid kommer att misstolkas av materialistiska läsare, oförmögna att acceptera den öppna förklaring som här ges av den princip på vilken den har tillkommit, såsom ett fantasiverk.

Till gagn för andra, som må vara mer intuitiva, kan det vara på sin plats att tillägga några ord som kan skydda dem från antagandet att historisk forskning med hjälp av astral klärvoajans, eftersom den inte hindras av tidsavstånd på hundratusentals år, därför skulle vara en process utan möda. Varje faktum som redovisas i föreliggande volym har samlats bit för bit med vaksam och uppmärksam omsorg, under loppet av en undersökning som bedrivits av mer än en kvalificerad person, vid sidan av annan verksamhet, under flera år. För att främja arbetets framgång har de dessutom fått tillgång till vissa kartor och andra uppteckningar som fysiskt bevarats från de avlägsna perioder det gäller – om än på säkrare platser än hos de oroliga folk som i Europa varit upptagna med civilisationens utveckling under korta andrum från krigföring, och hårt trängda av den fanatism som under Europas medeltid så länge behandlade vetenskapen som hädelse.

Hur mödosam uppgiften än varit, kommer den dock att erkännas som rikligt mödan värd av alla som förmår inse hur absolut nödvändig en riktig förståelse av den föregående atlantiska epoken är för en riktig förståelse av världen sådan vi nu finner den. Utan denna kunskap är all spekulation inom etnologin fåfäng och vilseledande. Utvecklingen av människorasernas historia blir kaos och förvirring utan den nyckel som ges genom insikten i den atlantiska civilisationens karaktär och jordens gestalt under atlantiska tider. Geologerna vet att land- och havsytor måste ha bytt plats upprepade gånger under den period då de samtidigt vet – utifrån mänskliga lämningars förekomst i olika lager – att landområdena var bebodda. Och ändå, i brist på exakt kunskap om tidpunkterna för dessa förändringar, avfärdar de hela teorin i sitt praktiska tänkande och har, med undantag för vissa hypoteser framlagda av naturforskare verksamma på det södra halvklotet, i allmänhet försökt att anpassa rasvandringar till den jordkonfiguration som existerar i vår egen tid.

På detta sätt görs hela återblicken meningslös, och det etnologiska schemat förblir så vagt och skuggartat att det inte förmår tränga undan de råa föreställningarna om mänsklighetens begynnelse som ännu dominerar det religiösa tänkandet och håller tillbaka tidens andliga framsteg. Atlantis civilisations förfall och slutliga försvinnande är i sin tur lika lärorikt som dess uppgång och blomstring. Men jag har nu uppnått det huvudsakliga syfte för vilket jag begärde tillstånd att inleda det verk som nu läggs fram för världen med denna korta förklarande inledning; och om dess innehåll inte förmår inge någon av dem jag nu vänder mig till en känsla av dess betydelse, skulle detta knappast kunna åstadkommas genom ytterligare rekommendationer från min sida.

A. P. SINNETT