16:GA93

DEL TRE

16. Förhållandet mellan ockultism och den teosofiska rörelsen 22 oktober 1905
De ockulta sällskapens väsen som hierarkisk uppbyggnad; Teosofiska samfundets väsen som demokratisk grund. Sambandet mellan dessa i det att Teosofiska samfundet är avsett som centrum för uttrycket av ockulta sanningar. Den sanna ockultismens uppgift som inre skolning; inom den teosofiska rörelsen som popularisering av ockult kunskap. Teosofiska samfundets uppgift att främja ockult lära och ockult liv genom förståelse. Skarp motsättning mellan den ockulta strömningen och organisationen inom samfundet.

OCKULTISMENS FÖRHÅLLANDE TILL DEN TEOSOFISKA RÖRELSEN

Berlin, 22 oktober 1905 (eftermiddag)
(I anslutning till generalförsamlingen för Tyska sektionen av Teosofiska Samfundet)

Kära vänner,
Jag vill ännu en gång tillkännage, att jag tillåter mig att i morgon förmiddag hålla ett föredrag om vissa aktuella ockulta frågor i samband med frimureriet. Detta kommer – enligt gammal ockult sed – att ske åtskilt för herrar och damer. Klockan tio kommer föredraget för herrar att äga rum, klockan halv tolv för damer. Ni frågar er kanske varför denna sed består, en sed som först i den teosofiska världsåskådningen kommer att övervinnas. Detta kommer att framgå av föredragens innehåll. Jag vill också tillåta mig att nämna att Besant-grenen i morgon kväll håller sitt ordinarie möte klockan åtta.

Jag vill nu alltså tala om ockultismens förhållande till den teosofiska rörelsen och några därmed sammanhängande frågor. Det har ofta och upprepade gånger talats om huruvida den teosofiska rörelsen, i synnerhet i den form den tar gestalt i Teosofiska Samfundet, är en ockult rörelse, eller om man måste bortse från all ockultism inom den teosofiska rörelsen.

Den teosofiska rörelsen som sådan, i den mån den tar gestalt i Teosofiska Samfundet, kan inte vara en ockult rörelse. En ockult rörelse har andra förutsättningar än dem som kan komma till uttryck i Teosofiska Samfundet. Ockulta sällskap har funnits i alla tider. Dessa hade framför allt en sak som var absolut nödvändig: nämligen att de genom hela sitt sätt att sträva hade en slags hierarkisk uppbyggnad. Det vill säga att medlemmarna i ett sådant sällskap, ett sådant brödraskap, var ordnade efter grader. Varje grad, från den första ända upp till de nittionde graderna, hade sin helt bestämda uppgift. Inom varje grad fanns helt bestämda arbetsuppgifter. Ingen kunde befordras till en högre grad förrän han hade fullgjort uppgifterna i den lägre graden.

Jag kan endast i allmänna drag antyda varför detta är så. För att förstå detta måste vi nämligen överhuvudtaget tala om uppgifterna för sådana ockulta brödraskap. De vördade vänner som redan oftare har hört mig tala om sådana ting kommer i dag att förstå mig desto bättre. Ockulta brödraskap är mänsklighetens ledarbrödraskap. De har till uppgift att förbereda framtidens ting. Allt som skall ske i framtiden förbereds redan i nutiden, finner i nutiden sitt uttryck som idé, som plan, och förverkligas sedan i framtiden. Även om ni betraktar människosläktets utveckling på det yttre fysiska planet, kommer ni att finna att ting som senare förverkligades långt tidigare grodde som idéer i huvuden och själar hos ledande personligheter och individualiteter och kämpade för att få uttryck.

Tag till exempel ångmaskinen: om ni följer saken bakåt kommer ni att finna hur ångmaskinen har utvecklats ur de enklaste fakta; hur redan den med kokande vatten fyllda kastrullen rymmer idén till ångmaskinen, vilken sedan fortskrider från denna enklaste form till den mest komplicerade mekanism.

Men detta är småsaker jämfört med den stora mänsklighetsbyggnad som vi har framför oss. De viktigaste tingen förutsätter mycket större och mycket mer betydelsefulla perspektiv. De förutsätter att det som skall ske i en avlägsen framtid på något sätt redan i dag förbereds. Hur kan något sådant ske? Genom att man redan i dag har det i sin hand att lägga in i världen de krafter som skall verka i framtiden. Allt som i framtiden skall ske här på det fysiska planet förbereds redan långt tidigare, innan det sker på det fysiska planet, på astralplanet och på devachanplanet; så att avlägsna framtida händelser i själva verket kan följas i sina krafter på de högre planen och världarna. Men människan kan inte verka in i framtiden på ett ändamålsenligt sätt, om hon inte – utifrån kunskapen om de verkande krafterna – förbereder denna verkan. Människan är en självmedveten varelse och måste själv ta sitt öde i sina händer. Därför har det alltid funnits framskridna bröder inom vårt människosläkte som inte bara kan se på det fysiska planet utan också på högre plan.

Försök att förstå vad det innebär att förutse på högre plan. Antag att ni har en damm med vatten. Ni kan förutse att dammen, när temperaturen sjunker, kommer att frysa till is, att skridskoåkare och så vidare kommer att kunna färdas där. På liknande sätt förhåller det sig med relationen mellan det så kallade astralplanet och det fysiska planet, det vill säga vår värld. Ty när man följer skeendena på astralplanet kan man verkligen med hjälp av astrala händelser se det som senare, så att säga som en förtätning av dessa, kommer att finnas där. Och så kan man ur de astrala händelserna skönja det som senare uppträder förtätat på det fysiska planet. De fysiska skeendena är inget annat än sådana förtätade händelser som tidigare har ägt rum i de högre världarna.

Ett exempel: I hela forntiden fanns mysterier. Dessa hade till uppgift att ta upp enskilda människor och inviga dem i tillvarons hemligheter, eller – som Johannes Apokalyptikern säger – visa vad som skall ske ”inom kort”, det vill säga i framtiden. I sådana tempelhelgedomar undervisades de elever som skulle upptas i den första graden. Det fanns sedan undervisning även för högre och allt högre utvecklade elever. Den första nivån bestod i att de inträdande renade sin astralkropp. Detta innebar att de inte bara tillägnade sig den vanliga borgerliga etiken. Den borgerliga etiken förutsattes; det som här avses måste följas i sträng pliktuppfyllelse. När eleven sedan mer och mer steg upp till högre ideal, reste sig ur det vardagliga livets passioner och drifter till önskningar som står över allt småaktigt mänskligt, och renade sin lust och olust så att mänsklighetens stora, världsomfattande angelägenheter blev hans egna, när han kände med och deltog i känslan bortom sitt eget jag, då var han på väg att fullborda det som man kallade astralkroppens rening.

Då fick han också ingripa i de tätare kropparna. Han fick arbeta på sin eterkropp; han fick inte bara omgestalta den mjuka, böjliga och smidiga astrala materien i sin ande- och själskropp, utan han fick arbeta in i sin eterkropp. Då var han det man kallar en chela. En sådan chela är den som inte bara erkänner högre plikter, som inte bara har genomfört reningen så långt att han har gjort de mänskliga plikterna till sina egna, utan som har vuxit ut över de lägre och högre angelägenheterna hos enskilda folk, ja till och med enskilda bekännelser. Hans blick är riktad mot hela mänsklighetens liv. Och genom den nu genomorganiserade eterkroppen blir han delaktig i jordbyggnadens stora angelägenheter. För detta krävdes följande.

Chelan måste lamslå alla de krafter som hindrade honom i arbetet på eterkroppen. När ni har en människa framför er har hon ju den fysiska kroppen, eterkroppen och astralkroppen. Chelan har renat sin astralkropp och får arbeta in i sin eterkropp. Ni kommer att förstå varför människan måste genomföra denna rening av sin astralkropp. Vad sker nämligen när astralkroppen är renad? Vad tränger då in i eterkroppen? Det som är anlagt i astralkroppen. De ting som lever i astralkroppen präglas in i eterkroppen. Så länge ni arbetar på astralkroppen kan ni alltid omarbeta felen igen: astralmaterien är tunn och mjuk; ni kan alltid återställa jämvikten. Men om en människa som chela har börjat utveckla eterkroppen, då präglas dessa egenskaper in i eterkroppen, och denna är mycket mer varaktig. Människan skulle därigenom, genom att göra det jordiskt felaktiga varaktigt, bli en farlig medlem av mänskligheten. Därav den ständiga betoningen av den nödvändiga reningen.

Denna eterkropp blir präglad av de krafter som verkar på den. Tänk er den skild från den fysiska kroppen, då har den en helt annan elasticitet. När den befinner sig i den fysiska kroppen håller den denna i formen; men så länge den vistas där är den till en början för svag för att trycka in i sig det som har gått igenom katharsis som astralitet.

Därför var man tvungen att genom hela forntiden göra följande. Man måste först undanröja de krafter som hindrade eterkroppens elasticitet. Detta skedde genom att hela den fysiska kroppen försattes i ett lethargiskt tillstånd. Människan låg där, och eterkroppen togs ut ur den fysiska kroppen. Den fysiska kroppen låg då kvar som död, och eterkroppen formades efter sina egna krafter. Detta är gravläggningen. Den berörda personen försattes i lethargiskt tillstånd under tre till tre och en halv dag. Och då kunde han arbeta på eterkroppen. Och efter att ha format eterkroppen i enlighet med astralkroppen återvände han till den fysiska kroppen. Då hade han väckt det inre livet i sig; då var han en uppstånden, och han fick ett nytt namn.

Detta var en handling på astralplanet. Allt det jag har beskrivit ägde rum på astralplanet; den fysiska kroppen hade därvid ingenting att göra. Denna händelse upprepades i alla gamla mysterier. Varje invigd kände den. Föreställ er nu detta förtätat, nedfört till det fysiska planet, så att något har skett med denna händelse som tidigare endast ägde rum astralt – jämförbart med att ni till exempel där ni tidigare hade vatten nu har ett stycke is. Många sådana astrala händelser måste sammanfalla, flyta samman, för att den fysiska förtätningen en gång skall bli möjlig. Genom att det som genom Kristi framträdande skedde på det fysiska planet – det som tidigare gång på gång hade utspelat sig på astralplanet i mysterietemplen – kunde Mysteriet på Golgata bli historiskt möjligt, kunde det föras ned till det fysiska planet. På detta exempel lär vi oss att förstå hur framtiden i ockulta brödraskap faktiskt förbereds.

Om vi nu frågar: Vad är det som egentligen sker där? – så måste man svara: Visserligen kan man i tanken, i idén, gripa mycket. Men idén har ingen verklighet. Idén är inget annat än det som förs ned till det fysiska planet från de högre planen. Vad människan tänker om detta är det verkningslösaste i sammanhanget, eftersom detta endast finns på det fysiska planet. Annorlunda är det när något möter denna idé som också härstammar från de högre sfärerna.

Tag till exempel Pythagoras’ lära om sfärernas musik, sådan han förmedlade den till sina elever. Filosoferna söker framställa Pythagoras’ ockulta musik som ett helt enkelt system. Förståndet kan snabbt fatta detta. Men för honom gällde det att eleven först skulle komma dit när hans sinne, hans stämning, var förberedd för det. Lika omöjligt är det att vilja förklara Rafaels Sixtinska Madonna i dess djupare mening för den som saknar sinne för bilder som härstammar från det astrala. Känslan, sinnesstämningen, måste växa upp mot den. Det som annars lämnar tanken kall framträder här i bilden konstnärligt levande som den gudomliga världstanken, som det varigenom de gudomliga krafterna har skapat världen – och en enkel linje blir till något heligt! Genom att tankarna slingrar sig kring det gudomliga elementet möts tanken av gudomlig verkan.

Så handlar det vid en sådan skolning om att stegvis förbereda människan på hur hon kan närma sig de stora världstankarna, hur hon skall ta emot dem. Då förenar hon så småningom, i inträngandet i dessa stora världstankar, den verksamma men annars ockulta kraft som redan i det astrala i förväg förbereder framtiden för det fysiska planet. Har den ledande människobrodern kanske elever hos sig som hänger vid sådana andligt genomträngda idéer, då är dessa en kraft som också hjälper honom framåt i hans verkande för den yttre världen; de stora spirituella centralorterna för andligt verkande uppstår. Ni ser alltså att det som jag har kallat ockultism i hög grad har att göra med mänsklighetens framåtskridande. Och i vår tid har vi en alldeles särskilt viktig uppgift. Låt oss med några ord endast antyda hur vi har kommit fram till denna vår uppgift.

Vi står inom den stora rotras av mänskligheten som befolkar denna jord sedan den mark steg upp ur havets flöden som vi i dag bebor. Sedan den atlantiska rasen så småningom började försvinna är det den stora ariska rotrasen som är den härskande på jorden. Om vi betraktar oss själva är vi här i Europa den femte underrasen av den stora ariska rotrasen. Den första underrasen levde i urfjärran tider i det gamla Indien. Och dagens indier är ättlingar till denna första underras; dess andliga liv lever ännu kvar i Indiens uråldriga Vedor. Vedorna är dock endast efterklanger av den gamla rishikulturen. På den tiden fanns ännu ingen skrift; där fanns endast tradition. Sedan kom den andra, den tredje och den fjärde underrasen. Den fjärde underrasen tog upp kristendomen. Därefter ser vi att omkring mitten av medeltiden den femte underrasen bildades, till vilken vi och de angränsande folken hör.

De gamla indierna i den första underrasen levde under andra betingelser än vi och var i grunden också annorlunda organiserade. Även de nuvarande efterkommarna, dagens indier, är väsentligt annorlunda organiserade än våra europeiska folk. Den som som ockultist undersöker skillnaderna finner att hos det gamla indiska folket är eterkroppen mycket mindre bunden vid den fysiska kroppen, har inte sänkt sig så tätt in i den fysiska kroppen, utan är mycket lättare att påverka från astralkroppen. Därmed hänger samman att den indiska rasen lätt kan överföra något från astralkroppen till eterkroppen, att denna indiska ras lätt kan arbeta in i eterkroppen. Detta betyder inget annat än att indiern genom ockult skolning lättare kan komma till vissa högre åskådningar. Ju lättare eterkroppen kan påverkas av astralkroppen, desto lättare är det att verka på eterkroppen med bilder, utan abstrakta begrepp. Desto lättare är det för den som genomgår jogaskolningen i det astrala att genom bildföreställningar komma i relation till de högre områdena. Dessa verkar in på eterkroppen, som ännu är mjuk. Man behöver där inte arbeta med stränga begrepp, utan med ytterst enkla bildföreställningar kan man arbeta på en indisk människas själ, och han kan nå mycket höga utvecklingsstadier.

Genom de olika underraserna har mänskligheten förändrats. Vår eterkropp står i dag mycket starkare under inflytande av den fysiska kroppen än vad som var fallet hos de gamla indierna. Därför måste vi arbeta mycket starkare och mer innerligt för att påverka eterkroppen. Vi kan inte gripa till halvt drömlika föreställningar. Vi måste underkasta allt en skarp koncentration, arbeta på vårt inre genom stark själslig koncentration på det rent översinnliga, inte bara genom bildliga begrepp. En sådan föreställning, som framkallar en stark koncentration av vårt inre väsen, kan då mycket kraftigare verka på den vid den fysiska kroppen bundna eterkroppen. För att astralkroppen skulle kunna verka på eterkroppen måste den i tidigare tider vara utanför eterkroppen. Nu däremot kan eterkroppen även inom den fysiska kroppen påverkas från astralkroppen. Skulle vi utföra samma experiment som var brukligt i de gamla mysterietemplen och framkalla lethargin, skulle vi kunna verka på eterkroppen. Men när jordmedvetandet, tankens rörlighet, återvände, skulle detta genast åter utplåna det som astralkroppen hade präglat in i eterkroppen. Vi måste starkt påverka eterkroppen om vi vill att den skall behålla det vi har inpräglat i den. Den ockulta uppgiften har i dag blivit en annan; den är nu mer inre.

Och så ser ni också hur det i tidens lopp uppträder stora skillnader mellan de ockulta skolor som följer på varandra. Indiernas jogasystem är något annat än rosenkreuzarnas skolning. Rosenkreuzarskolningen är avpassad efter det jag nu har framlagt. Dessutom tillkommer ännu något annat. För att överhuvudtaget en sådan utveckling skulle kunna ske måste man verka på förståndskraften. Förståndet spändes mycket mer än tidigare och kunde då, genom den inre koncentrationens kraft, utveckla sitt överförande till gripandet av det översinnliga. I nyare tid måste man alltså undervisa mycket mer i begrepp; vikt måste läggas vid förståndsutbildningen och vid den abstrakta föreställningsförmågan.

Jämför en gång kulturens förvandlingar från det gamla Indien till vår tid. I det gamla Indien har ni en hög intuition och en ringa yttre verkan av civilisationen; nu, i vår tid, är det omvänt. Detta medför att även ockultismens ställning gradvis blir en helt annan; detta medför att mycket av det som tidigare hölls hemligt i dag har blivit allmänt kunskapsgods. Många, många sådana insikter och begrepp hade tidigare bevarats inom de ockulta brödraskapen, och människan kom först i beröring med dessa ting när hon hade omvandlat hela sitt hjärta. I dag har ockultisten inte längre detta i sin hand. Han måste erkänna att mycket av det som man tidigare hade sparat för senare skolningsstadier nu redan har blivit uppenbart genom den yttre världens kultur. Med detta måste mysteriernas invigde räkna. Och så måste många sanningar som lärdes i de ockulta skolorna gradvis bäras ut på det fysiska planet.

Redan det som lärs ut i dagens elementarskolor skulle föra oss bort från det andliga, om inte ockulta bakgrunder från ett annat håll tillfördes. I tidigare tider visste eleven att bakom det han i skolan och i den lärda världen mottog som lärostoff fanns något högre, och att han själv kanske en gång skulle kunna nå detta högre vetande. Han visste att han var en lem inom en andlig organism. I dag upptar man i den demokratiska världen många begrepp som inte leder till en sådan insikt. Därför måste man till byggnaden av det yttre demokratiska vetandet så att säga tillfoga pyramidens spets. Det elementära vetandet om de i världen dolda krafterna hade nu blivit givet. Det som ännu saknades var den spets som leder till en andlig världsåskådning. Och för att ge denna måste en världsomfattande rörelse grundas. Den teosofiska rörelsen var tänkt som en sådan. Därför beslöt man i vissa brödraskap, när populariseringen av de tidigare fördolda visdomarna gick allt längre och längre, att meddela världen så mycket av de bakomliggande hemligheterna som var nödvändigt för att bringa den yttre världens vetande i samklang med brödraskapens omfattande ockulta vetande.

Här står vi vid den punkt där vi kan se sambandet mellan den teosofiska rörelsen och Teosofiska Samfundet å ena sidan och ockultismen å den andra. Teosofiska Samfundet är ingen ockult rörelse, inget ockult brödraskap, ty det är grundat på demokratisk grund, där var och en är likvärdig medlem med de andra. Men något annat är frågan om hur man skall uppfatta Teosofiska Samfundets uppgift. Dess uppgift ligger på det fysiska planet. Vill man fullt ut förstå denna, måste man kunna se upp i de högre världarna. Men det handlar inte om att teosofen redan skall kunna se upp i de högre världarna, utan om att inom rörelsen även ockulta krafter utvecklas, så att Teosofiska Samfundet kan vara en plats varifrån ockultismen kan stråla ut och komma till tals. Det är något annat om ett samfund är ett ockult brödraskap, eller om det säger: vi är visserligen inget ockult brödraskap, men inom vårt samfund kommer ockultismen åter till tals.

I dag, då i grunden hela mänskligheten längtansfullt blickar upp mot de högre världarna utan att finna vägarna dit, måste i enlighet därmed en ännu vidare del av de ockulta kunskaperna populariseras. Och denna uppgift har ockultismen inom Teosofiska Samfundet. Andliga rörelser har alltid verkat befruktande på kulturens utveckling även på det fysiska planet. Deras yttre uttryck är inget annat än den jordiska förverkligandet av det som andligt hade förberetts. Vad är det annars när vi till exempel betraktar Michelangelos och Leonardo da Vincis verk? I dessa verk har ni i färger och former trollat fram något andligt på väggen: bilden är genomdragen av det som först levde som spirituellt i konstnärens själ. Det spirituella föregår det som senare framträder som dess uttryck i den materiella världen.

Och den materialistiska yttre kulturen är endast avtrycket av människornas materialistiskt geworden inre hållning. Sedan 1850 breder den rent materialistiska stadskulturen ut sig i de civiliserade staterna. Vi ser det stora den har åstadkommit på det fysiska planet; men vi ser också vad den inte har kunnat åstadkomma. På det konstnärliga området till exempel har den inte frambringat någon verkligt ny stil, med ett enda undantag: varuhusets stil. Denna är något som i förhållande till vår yttre civilisation är innerligt sann. Allt annat som övertas från äldre tider har ingen relation till nutiden. Först när vi har bildat ett samhälle vars medlemmar är gripna av en spirituell kraft, sådan som tidigare levde i kristendomen och som ännu lever som längtan i de bästa kristna själarna och kan återvinnas, först då kommer vi åter att ha en spirituell kultur. Och en sådan kultur kommer åter att frambringa konstnärer på alla livets områden. Låt teosofin leva i människornas själar, då kommer den åter att strömma fram ur själarna som stil, som konst; den kommer att finnas där också för våra ögon och öron. Världen kommer åter att kunna vara ett yttre uttryck för det spirituella, när detta redan i en sådan gemenskap levs.

I denna mening skulle Teosofiska Samfundet kunna tjäna utformningen av den framtida kulturen. När vi är tillsammans måste vi vara klara över att vi är som celler som måste sluta sig samman för utformandet av en kommande kultur. I våra själar förbereds de krafter som i framtiden kommer att omgestalta världen så att den blir ett fysiskt avtryck av våra nuvarande stämningar och livsåskådningar. Allt som i dag blir uppenbart och manifesterar sig har en gång varit ockult. Liksom elektriciteten i dag är en uppenbar kraft, så var den en gång en ockult kraft. Och det som i dag ännu är ockult är bestämt att bli en drivande kraft för framtiden. Precis som denna vår människokropp för miljontals år sedan förbereddes ur krafter som finns i vår omgivning, så förbereds i dag i oss en högre kropp, en framtidens kropp; men först i en avlägsen framtid kommer denna framtidens kropp att vara vår.

Låt oss följa vår utvecklingsväg något tillbaka. Vad fanns en gång? Ett dovt människomedvetande – runt omkring en värld som såg annorlunda ut än vår – som var som en drömlik spegel. Ett drömmande medvetande hade människorna. Och även när deras samhällsliv utvecklades vidare hade de inga parlament som byggde på meningsutbyte; inget sådant fanns. Allt speglade sig endast i det medvetande som steg upp i människan. Och genom vad har våra nuvarande kroppsorgan uppstått? Genom att dessa krafter har arbetat på människan. Liksom djuren i Kentuckys mörka grottor förlorade sin synförmåga eftersom de inte behövde den, så organiserade de yttre krafterna också det vi har som öga och öra. Dessa har utbildats genom ljud- och ljuskrafterna och utvecklats ur vår organism. Av det som nu lever i oss kommer vår andliga organism att utvecklas i framtiden. De ting som står framför oss som uttryck för vår spirituella kultur – kyrkorna och så vidare, kulturverken som förmedlar skönhet och sanning – de kommer att prägla sig in i våra högre väsensled. Och när dessa en gång utvecklas till ett eget liv, då kommer det som lever som skönhet och sanning i den yttre kulturen att stiga upp i vårt inre. Det som ögon och öron nu uppfattar är byggstenar för organiseringen av en högre framtid. Betraktar vi världen ur denna synvinkel, då får människans inre en helt annan betydelse.

Här står vi inför ett faktum som på ett enkelt sätt kan göra begripligt vad man kallar yoga eller inre skolning. Av de ord jag har talat kommer ni att kunna dra slutsatsen att det som en gång skapade världen, som verkade och kraftade i världen, tidigare togs upp av vårt inre. Det som i dag är i mig var en gång utanför mig: detta är grundtanken i den ockulta skolningen. Innan vår fysiska kropp fanns var redan vår eterkropp till. Vår eterkropp är i sin tur ett bildande som har formats av vår astralkropp. Och från detta utgår jogaskolningen. Den som ger sig in på jogaskolningen stiger ned i sin eterkropp och vet att han i eterkroppen finner den kraft som för miljontals år sedan byggde upp honom. Långsamt har den fysiska kroppen lyfts fram ur eterkroppens grund.

Endast i stora drag kan jag beskriva hur detta nedstigande i eterkroppen går till. Där finns vissa strömningar i eterkroppen som är förebud till de fysiska kroppsorganen. Nervsträngarna i det sympatiska systemet som löper ända till ryggraden, nervknutorna i det sympatiska nervsystemet – detta är delar som i urtider har bildats eteriskt. Detta är en process som har ägt rum i grå forntid. Sedan, efter att människan har framskridit mer och mer, kom en tid då det inom denna kropp, som nu bar anlaget till det fysiska nervsystemet, bildades det som gör oss förmögna att utveckla den inre kroppsvärmen, att bereda det varma blodet. Detta är åter ett senare bildande ur eterkroppen, som då redan stod starkt under inflytande av astralkroppens krafter. Och ur det som vi därefter finner som grundvalen för hjärnan bildades ryggmärgssträngen, återigen ur eterkroppen, som den andra polen till eterkroppen, vilken på den ena sidan utvecklade sig till hjärnan, på den andra sidan till den inre blodvärmen. Detta har skett i det förflutna. Vid denna människans bildning har inte bara naturkrafterna arbetat, utan även högre andliga väsen.

När jogin nu steg för steg stiger ned i denna eterkropp tränger han in i det förflutnas tider, där hans andliga urform påverkades av dessa krafter och väsen och frambringade det som i dag lever i oss. När människan så har stigit ned i livet kan hon vid nedstigningen åter nå den punkt. Hon stiger från huvudet nedåt till de lägre områden som byggdes upp i de äldsta tiderna och sedan åter tillbaka till sitt huvud. Detta är en beskrivning av den ockulta kunskapsvägen, om än endast en sparsam sådan. Mer kan ges i de ockulta skolorna. Så utbildade mysteriernas elev förmågan att blicka in i de tidigare tiderna; sedan kommer den tid då han kan företaga den ockulta pilgrimsvandringen. Detta når han genom en bestämd övning genom vilken han övervinner sitt personliga själv och därigenom upphör att vara det lilla bundna jaget. Först då kan han fullborda uppstigningen i universum. Än en gång stiger han ned, i det han tar med sig världskraften ned i det förflutnas hav. I uppstigande linje kan han sedan gradvis komma upp igen och i detalj följa den väg han så har tillryggalagt. Långsamt och steg för steg lär sig människan att stiga ned i sina bildkrafters hav, och till sist kommer hon till en punkt som ligger nära ursprunget. Så måste det ha gått för de människor hos vilka ögat först uppstod för att rikta blicken mot världsalltet. Då sker hos eleven sammanflödet mellan jaget och det stora världs-jaget. Och nu måste han lära sig att säga till det lilla jaget: Jag är inte du.

Detta är ett viktigt ögonblick, då man klargör för sig vad detta betyder: Jag är inte du. – Det är ett ögonblick då man börjar förstå att det finns högre krafter i naturen än tänkandet, att det finns något utanför detta som inte kan uttryckas med nutidens tankar, men som verkar så att hos två människor som kan tala om samma sak den enes tal är klart men ödsligt, den andres genompulseras av det varma ljus som framtiden skall skapa.

När eleven har nått så långt kan han lära på ett annat sätt än tidigare. Han upplever då något alldeles särskilt. I den översinnliga världen träder ett andligt väsen honom till mötes: han möter den individualitet som tidigare redan en gång varit förbunden med honom. Detta är ett stort och viktigt mysterium: att vissa stadier av vårt varande upprepas. Vi stiger medvetet upp från manas till de högre krafterna. Vi har en gång stigit ned från andliga världar, och då har samma väsen sänkt något in i oss som vi nu åter möter på den nivå i det förflutna som motsvarar den punkt där det då var med oss. Det är läraren, den så kallade gurun. Vi mötte honom då för första gången; nu möter vi honom åter, när vi medvetet kan fatta det som han sänkte ned i våra själar och som vi då tog emot omedvetet. Och stiger vi sedan vidare ned, möter vi de andar som medbyggde oss för eoner sedan. Vi möter de tolv andarna: viljans andar, visdomens andar, formens andar, rörelsens andar, personlighets- eller egoismens andar, eldens eller värmens andar, skymningens eller gryningens andar och så vidare. Allt detta framträder för vårt andesinne vid denna nedstigning i universum, på denna pilgrimsvandring. Och detta ensamt gör det möjligt för oss att kasta en blick in i framtiden, detta gör det möjligt för oss att föregripa vad som skall ske ”inom kort”, såsom Apokalyptikern säger.

Detta är ockultismens uppgift. Den måste lösas, eftersom denna lösning är nödvändig. Rörelser som är idealistiska, som är etiska, finns det tillräckligt många av. Men den rörelse som man kallar teosofi skiljer sig från andra genom att ockultismen medvetet kommer till tals inom denna rörelse.

Därmed är ockultismens förhållande till teosofin klarlagt. Teosofiska Samfundet kan aldrig vilja vara ett ockult brödraskap. Det som måste ge det kraft att fullgöra sin uppgift, det som måste ge det liv, kan endast vara ting som strömmar ut ur ockultismen. Därför kommer Teosofiska Samfundet att blomstra om man har förståelse för vården av ockulta läror och ett ockult liv. Detta är ännu inget krav på att medlemmarna själva skall vara ockultister. Men om Teosofiska Samfundet skulle glömma att detta blod pulserar i det, då må det vara ett intressant samfund, men det som med det har varit avsett av de upphöjda makter som stod vid dess utgångspunkt kommer det inte att fullgöra.

Den som förstår detta kommer aldrig att vilja beröva Teosofiska Samfundet dess ockulta karaktär. Men den som står så inom Teosofiska Samfundet kommer att försättas i en tudelad situation. Han måste rikta sitt öra mot den sida varifrån de ockulta sanningarna strömmar till oss, och å andra sidan rikta sin uppmärksamhet mot samfundets yttre exoteriska liv. Dessa ting måste man strängt skilja från varandra; de får aldrig blandas samman. Men man får heller inte, när man talar om det yttre Teosofiska Samfundet, tala om de ockulta personligheter som står vid utgångspunkten. Aldrig ingriper de makter som lever på högre plan och som för mänsklighetens utvecklings skull lever utanför den fysiska kroppen i dessa angelägenheter. Aldrig ger de annat än impulser. När vi på sakligt sätt verkar för Teosofiska Samfundets utbredning står alltid de stora individualiteter som vi kallar mästare vid vår sida; vi får vända oss till dem och låta dem tala genom oss. När det gäller utbredandet av det ockulta livet talar mästarna. När det endast gäller samfundets organisation överlåter de detta åt dem som lever på det fysiska planet. Detta är skillnaden mellan den ockulta strömningen och ramen för den teosofiska organisationen.

Låt mig uttrycka skillnaden mellan det som går som en inre spirituell ström och det som lever ut genom de enskilda personligheterna på det sätt som kanske bäst kan uttrycka det: när det gäller det spirituella livet, då talar mästarna; när det gäller den blotta organisationen, då är misstag möjliga – ty där tiger mästarna.