11:GA93

DEL TVÅ

11. Om det förstörda templet och hur det skall återuppbyggas I 15 maj 1905
Teosofi och praktiskt liv (exempel: tunnelbyggen). Kunskap om lagarna för mänskligt samarbete som förutsättning för samhällsbyggande. Präststatens kultur ersätts av den världskloka kultur som tillhör den fjärde underrasen. Trojanska kriget. Roms grundläggning. Roms sju första kungar som framställning av de sju stadierna i den fjärde kulturepoken och deras samband med den sjufaldiga människan. Tempellegenden och dess samband med det förlorade templet som måste återuppbyggas.

Kära vänner,
Vi skall i dag uppehålla oss vid en stor allegori och behandla ett ämne som i hemlärorna vanligen kallas bilden eller läran om det förlorade och återuppbyggbara templet. I tidigare föredrag har jag redogjort för varför man inom hemläran utgår från sådana bilder; i dag skall vi se vilken oerhörd mängd föreställningar som genom denna bild kan sammanfattas och förkortas. Jag kommer därvid också att behöva beröra ett tema som mycket ofta missförstås av dem som vet litet eller ingenting om teosofi. Det finns människor som inte förstår att teosofi och praktik hör samman, att de måste verka tillsammans genom hela livet. Jag kommer alltså att tala om förhållandet mellan teosofin och hela livets praktik. Ty i grund och botten måste vi, när vi talar om det förlorade och återupprättande templet, också tala om det allra vardagligaste arbetet.

Jag kommer därvid att befinna mig i samma situation som en professor som vill förbereda sina elever för tunnelbygge. Att bygga en tunnel är ju något i högsta grad praktiskt. Man skulle kunna tro: en tunnel är lätt att bygga. Man börjar helt enkelt gräva sig in i berget från ena sidan, hugger vidare tills man kommer ut på den andra. Att detta vore en dårskap, det inser var och en. Men på andra områden i livet vill man inte alltid inse detta. Den som vill bygga en tunnel måste naturligtvis först behärska den högre matematiken. Därefter lär han sig hur arbetet tekniskt skall utföras. Utan ingenjörsvetenskapernas praktiska tillämpning, utan hela konsten att nivellera, skulle man inte kunna hålla riktningen när man arbetar sig in i berget. Därtill måste man känna till geologins grundbegrepp: berglagrens beskaffenhet, riktningen hos vatten- och metallådror och så vidare. Det vore en dårskap att tro att man utan dessa förkunskaper skulle kunna bygga en tunnel, eller att en vanlig murare skulle kunna uppföra en hel tunnel.

En lika stor dårskap är det att från det vardagliga livets ståndpunkt tro sig kunna ta itu med uppbyggandet av det mänskliga samhället. Denna dårskap begås dock inte bara av många människor, utan också i oräkneliga böcker. Var och en tror sig i dag vara kallad att veta och avgöra hur den sociala ordningen, hur staten bäst skulle kunna reformeras. Människor som knappt har lärt sig något skriver utförliga böcker om hur den bästa samhällsformen bör gestaltas och känner sig därefter också kallade att starta reformrörelser. Så finns det reformrörelser på alla möjliga områden. Men allt detta är precis som om någon ville hugga sig igenom ett berg med hammare och mejsel. Allt detta kommer ur okunnigheten om att det finns stora lagar som behärskar världen och som utgår från andelivet. Det egentliga eländet i vår tid är denna okunskap om att det för uppbyggandet av den mänskliga stats- och samhällsorganismen finns lika stora lagar som för tunnelbygget – lagar som först måste kännas, om man ens skall kunna utföra det nödvändigaste, det allra vardagligaste, i samhällsorganismen. Liksom man vid tunnelbygget först måste känna till alla naturkrafters samverkan, så måste den som ens tänker på att börja med sociala reformer känna till lagarna för det sociala samspelet. Han måste sysselsätta sig med själens verkan på själen och närma sig anden. Därför är teosofin det som måste ligga till grund för all praktisk verksamhet i livet. Teosofin är livets egentliga praktik; och endast den som utgår från teosofiska principer och därifrån övergår till livets praktik kan känna sig kallad att verka i det sociala livet.

Därför måste teosofin tränga in i alla livets grenar. Statsmän, socialreformatorer och så vidare är ingenting utan teosofiska grunder, utan teosofiska principer. Därför är allt arbete på detta område i dag, allt som i vår tid bygger på den sociala kroppen, yttersta lappverk, fullkomligt kaos för den som överblickar tingen. För den som förstår saken ter sig det som dagens socialreformatorer gör som om någon högg stenar, staplade dem på varandra och sedan trodde att det av sig självt skulle bli ett hus. Först måste det finnas en plan för huset. Lika orimligt är det att påstå att det sociala livet skulle ordna sig av sig självt. Man kan inte reformera samhället utan att känna teosofins lagar.

Denna hållning, som arbetar i enlighet med en plan, kallas frimureri. Det var ingenting annat de medeltida frimurarna ville, de som förhandlade med prästerskapet och slöt avtal om hur man skulle bygga – ingenting annat än att gestalta det yttre livet så att det tillsammans med den gotiska domen blev en avbild av världens stora andliga byggnad. Betrakta den gotiska domen. Den visar en mångfald av tusen och åter tusen detaljer, men är byggd efter en idé som är vida mer omfattande än själva domen. För att nå full enhet måste det gudomliga livet strömma in, liksom solljuset strömmar in genom de färgade glasen i rummet. Och när den medeltida predikanten på predikstolen talade så att Guds ljus trängde in i åhörarnas hjärtan, såsom ljuset tränger genom de färgade rutorna in i kyrkan, då stod de vibrationer som uppstod genom predikantens ord i samklang med det stora gudomliga livet. Och i själva domen fortsatte livet av en sådan predikan som var född ur andelivet. På samma sätt skulle hela det yttre livet omgestaltas till jordens tempel, till en avbild av världens hela andliga byggnad.

Går vi ännu längre tillbaka, finner vi att just detta tänke- och sinnelag är mänsklighetens allra äldsta. Ett exempel skall anföras för att visa vilken beskaffenhet denna hållning har. Vår tid är tiden för människornas kaotiska samverkan. Var och en vill det han själv har för ögonen. Denna tid föregicks av en annan: de gamla präststaternas tid. Jag har ofta talat om underraserna inom vår femte rotras. Den första var den gamla indiska kulturen, den andra den persisk-mediska, den tredje den babylonisk-assyrisk-kaldeisk-egyptisk-semitiska, den fjärde den grekisk-latinska. Vi befinner oss nu i den femte.

Först den fjärde och femte underrasen är uppbyggda på människans, den enskilda människans, klokhet. Ett stort monument över hur den gamla prästkulturen övervanns av den enskilda människans klokhet har vi i konsten: Laokoongruppen. I prästen Laokoon, omslingrad av ormar – ormen som symbol för klokheten – framställs hur världsklokhetskulturen övervinner den gamla prästkulturen, där man hade andra uppfattningar om sanning och visdom och om vad som skulle ske. Det var den fjärde underrasen som övervann den tredje. I ett annat symboliskt motiv framställs detta i sägnen om den trojanska hästen. Odysseus’ klokhet byggde den trojanska hästen, genom vilken den trojanska prästkulturen störtades.

Hur den gamla romerska staten uppstod ur den uråldriga trojanska prästkulturen skildras i sägnen om Aeneas. Han var en av Trojas främsta försvarare och kom sedan till Italien. Där lades grunden till det gamla Rom av hans ättlingar. Hans son Ascanius grundade Alba Longa, och därefter räknar historien upp fjorton kungar fram till Numitor och Amulius. Numitor berövas tronen av sin bror Amulius, hans son dödas och hans dotter Rhea Silvia görs till Vestaprästinna, för att Numitors släkt skall dö ut. När Rhea Silvia ändå föder tvillingarna Romulus och Remus befaller Amulius att de skall kastas i Tibern. Barnen räddas, dias av en varginna och uppfostras av den kunglige herden Faustulus.

Därefter talar historien om Roms sju kungar: Romulus, Numa Pompilius, Tullus Hostilius, Ancus Martius, Tarquinius Priscus, Servius Tullius, Tarquinius Superbus.

Dessa första sju romerska kungar uppfattades tidigare, enligt Livius’ framställning, som verkliga historiska personligheter. I dag vet historikerna att dessa sju kungar aldrig har existerat. Det rör sig alltså om en saga, men vad som ligger till grund för denna har historieskrivarna ingen aning om. Grunden är följande:

Präststaten Troja grundade en koloni, prästkolonin Alba Longa (alba = prästdräkt). Det var en koloni för en präststat, och Amulius representerar dess sista prästsläkt. Därifrån utgår en yngre prästkultur, som sedan avlöses av en världsklokhetskultur. Historien berättar inget mer om denna prästkultur. Den slöja som breder ut sig över prästkulturen i den tidiga romerska historien lyfts genom teosofin. De sju romerska kungarna framställer ingenting annat än de sju principerna, sådana vi känner dem från teosofin. Liksom den mänskliga organismen består av sju led – sthula-sharira, linga-sharira, kama-rupa, kama-manas, högre manas, buddhi, atma – så tänkte man sig även samhällsorganismen, sådan den uppbyggs i tiden, i en sjuledad följd. Endast när den är uppbyggd enligt sjutalets lag, som ligger till grund för all natur, kan den blomstra. Regnbågen har också sju färger: rött, orange, gult, violett, grönt, blått, indigo. Likaså finns det sju toner: prim, sekund, ters, kvart, kvint och så vidare, och även atomernas viktantal inom kemin följer sjutalets regelbundenhet. Detta genomgår hela världen. Därför var det självklart för de gamla visdomens väktare att även den mänskliga samhällets uppbyggnad måste regleras enligt en sådan lag. Sju etapper, sju led – dessa sju romerska kungar – enligt en exakt plan. Så invigdes på den tiden även en historisk epok. Man upprättade en plan, eftersom man hade betraktat motsatsen som en orimlighet, och man nedtecknade en lag om detta. Denna plan fanns verkligen till en början. Alla visste att världshistorien var riktad enligt en helt exakt plan. Var och en visste: om jag befinner mig i den tredje fasen av den fjärde epoken, så har jag att rätta mig efter detta och detta. Så hade man i det tidiga Rom en präststat med en plan som kulturens grundidé, nedtecknad i de böcker man kallade de sibyllinska böckerna. Dessa är inget annat än den ursprungliga plan som bygger på lagen om den sjuledade epoken, och i vilka man i det romerska rikets början ännu slog upp när det behövdes.

Som förebild för grunduppbyggnaden tog man den fysiska kroppen. Detta är inte så orimligt. I dag är man benägen att betrakta den fysiska kroppen som något underordnat. Man ser med ett visst förakt ned på det fysiska. Det är emellertid obefogat, ty vår fysiska kropp är det mest upphöjda vi äger. Betrakta ett enda benstycke. Ser ni verkligen på ett lårben, kan ni se hur underbart det är sammansatt. Den bästa ingenjör, den största tekniker skulle inte kunna framställa något så fullkomligt, om han ställdes inför problemet att med minsta möjliga materialåtgång uppnå största möjliga bärkraft. Och så är hela människokroppen sammansatt på det fullkomligaste sätt. Denna fysiska kropp är verkligen det mest fulländade man kan tänka sig. Anatomen kommer alltid att tala med största beundran om människohjärtat, som fungerar på ett underbart sätt, trots att människan hela sitt liv knappast gör annat än att tillföra sig hjärtgifter. Framför allt alkohol, te, kaffe och så vidare angriper detta hjärta på ett otroligt sätt. Ändå är hjärtat så underbart uppbyggt att det kan motstå detta ända upp i hög ålder.

Den fysiska kroppen, denna lägsta kropp, har alltså den högsta graden av fullkomlighet. Mindre fullkomliga är däremot de högre kropparna, som ännu inte har nått lika långt i utvecklingen mot fullkomning: eterkroppen och astralkroppen, som ständigt bryter mot den fysiska kroppen genom våra begärs, lidelsers och önskningars angrepp. Därefter följer som det fjärde det egentliga barnet, det mänskliga jaget, som som ett irrande irrbloss först i framtiden måste hoppas på att inom sig få sådana lagar som kan ge det en riktlinje, liknande dem som den fysiska kroppen redan länge har haft.

När vi nu uppdelar en social byggnad, måste det som gör grundkonstruktionen fast finnas där. Därför låter sägnen Romulus, den första romerska kungen, som representerar den första principen, upptas i himlen som guden Quirinus. Den andre kungen, Numa Pompilius, den andra principen, motsvarar den samhälleliga ordningen; han införde lagar för det allmänna livet. Den tredje kungen, Tullus Hostilius, motsvarar lidelserna. Under honom börjar det som riktar angrepp mot den gudomliga naturen, det som framkallar ofred, strid och krig, genom vilka Rom blev stort. Under den fjärde kungen, Ancus Martius, börjar konsterna, det som utgår ur kama-manas.

De fyra lägre principerna kan emellertid inte ur sig själva frambringa de högre – den femte, sjätte och sjunde principen. Också detta framställs i den romerska historien. Den femte romerska kungen, Tarquinius Priscus, föds inte ur den romerska ledstrukturen utan införs som något högre ur etruskernas kultur i den romerska kulturen. Den sjätte kungen, Servius Tullius, motsvarar det sjätte ledet i den mänskliga cykellagen, buddhi. Han kan reglera kama, buddhi’s sinnligt-fysiska korrelat. Han framställer lagkanon. Den sjunde kungen, Tarquinius Superbus, den högsta principen, är den som måste falla, eftersom det inte är möjligt att upprätthålla samhällsordningens höjd och svung.

I den romerska historien finner vi alltså uttryckt att även statsbygget måste vila på en plan, liksom varje annat bygge i världen. Att världen är ett tempel, att det sociala livet likaså måste vara uppdelat och organiserat, måste ha pelare likt ett tempel, och att de stora vise måste vara detta tempels pelare – detta är den hållning som genomsyrar den uråldriga visheten. Det är inte en vishet man bara lär sig, utan en vishet man bygger in i det mänskliga samhället. De sju principerna tillämpades på rätt sätt. Endast den som tar upp allt vetande, all vishet i sig kan arbeta på samhällets byggnad. Vi teosofer skulle uträtta föga om vi inte kom längre än att betrakta människan som sammansatt av dessa eller andra led. Nej – först då uppfyller vi vår plikt, när vi själva i det vardagliga utför teosofins principer. Man måste handha dem så att varje handgrepp, varje fingerrörelse, varje steg i livet är ett uttryck, ett sigillavtryck av anden. Då bygger vi på det tempel som gått förlorat.

Men därtill hör att man blir medveten om det jag nyligen har sagt: hur nödvändigt det är att ta upp något av världslagens stora och omfattande vishet i oss själva. I våra tankevanor måste leva den vishet som leder oss från det stora till det enskilda, liksom man vid husbygget inte lägger sten på sten förrän hela husets plan är färdig. Detta krav måste ställas, om vår värld inte skall vara ett kaos. Som teosofer kommer vi att inse att lagen måste härska i världen, när vi inser att varje steg, varje handling är ett sigillavtryck av den andliga världen. Då bygger vi på templet. Detta är tempelbyggandets betydelse: det vi föresätter oss att göra måste ske enligt lag.

Alltmer har mänskligheten förlorat kunskapen om att människan skall bygga in sig i världstemplet. Människor kan i dag födas och dö utan att ha en aning om att lagar verkar i oss, att allt vi gör behärskas av världens lagar. Hela vår nutid är en förlorad tid, eftersom människorna inte vet att de har att leva enligt lagar. Därför har de gamla tidernas prästvise tänkt ut medel för att rädda något av den andliga världens stora lagar över i den nya kulturen. Det var så att säga ett knep av de stora vise att de hemliggjorde den lagbundna ordningen i många grenar av livet – ja till och med i spelet, som människorna använder för vila efter dagens möda. I kortleken, i schackpjäsernas figurer och i den lagbundenhet enligt vilken man spelar, finner vi en avbild – om än en svag sådan – av det jag kallat den lagbundna ordningen. Om ni vill sätta er ner och spela kort med någon, går det inte om ni inte känner till lagarna, sättet att spela. Och detta är verkligen en avbild av stora världslagar. Det som man i kabbalan kallar sefirot, det som vi kallar de sju principerna i deras olika gestaltning, finner ni också i det sätt på vilket korten måste läggas i spelet. Ända in i spelets lockelser har de vise förstått att lägga in de stora lagarna, för att människorna åtminstone lekande skulle få en avbild av visheten. För den som åtminstone kan spela kort går de nuvarande inkarnationerna inte helt förlorade. Det är sådana hemligheter som visar hur de stora vise griper in i tidernas hjulverk. Säger man till människorna att de skall rätta sig efter de stora lagarna, gör de det inte. Men lägger man in lagarna i ting där de inte märker det, kan man ibland ändå gjuta in en droppe av denna hållning i dem. Har man denna hållning, får man en föreställning om vad som symboliseras i den stora allegorin om det förlorade templet.

I de hemliga ordnarna, till vilka även frimurarorden hör, har man i tempellegenden skapat något som hänger samman med detta förlorade och återupprättande tempel. Tempellegenden är mycket djup, men även dagens frimurare har i regel ingen aning om detta. Också en frimurare skiljer sig i dag oftast inte mycket från flertalet människor; även han tar vanligen inte särskilt mycket med sig in i det nya livet. Men om han låter tempellegenden leva i sig, är det redan till stor nytta. Ty den som tar upp tempellegenden tar upp något som formar hans tänkande på ett visst lagbundet sätt. Och det är just på det lagbundna tänkandet det kommer an.

Tempellegenden är följande:

En gång förenade sig en av elohimerna med Eva, och ur detta föddes Kain. En annan elohim, Adonai eller Jehova-Jahve, skapade därefter Adam. Denne förenade sig i sin tur med Eva, och ur detta äktenskap föddes Abel. Adonai stiftade osämja mellan dem som tillhörde Kains släkt och dem som tillhörde Abels släkt, vilket fick till följd att Kain dräpte Abel. Men ur Adams nya förbindelse med Eva uppstod Seth-släkten.

Vi har alltså två slags människosläkter. De ena är elohimernas ursprungliga avkomlingar, Kains söner, även kallade eldens söner. De är de som bearbetar jorden, skapar ur den livlösa jorden och omgestaltar den genom människans konst. En av Kains ättlingar, Enok, lärde människorna konsten att hugga sten, bygga hus, organisera samhället, grunda borgerliga gemenskaper. En annan av Kains ättlingar är Tubal-Kain, som bearbetade metallerna. Ur detta släkte härstammade även byggmästaren Hiram Abiff.

Abel var herde. Han höll fast vid det han fann och tog världen sådan den var. Detta är den uråldriga motsättningen mellan människorna. De ena håller fast vid världen sådan den är, de andra vill ur det livlösa genom konsten forma något nytt levande. Andra folk har gestaltat stamfadern för dessa eldens söner i Prometheus-sägnen. Eldens söner är de som skall bygga in vishet, skönhet och godhet i världen utifrån de stora världstankarna, för att gestalta världen till ett tempel.

Kung Salomo var en ättling av Abels släkt. Han kunde inte själv bygga templet; konsten saknades honom. Därför kallade han byggmästaren Hiram Abiff, en ättling av Kains släkt. Salomo var av gudomlig skönhet. När drottningen av Saba kom till honom trodde hon sig se en bild av guld och elfenben. Hon kom för att förena sig med honom.

Jehova kallas även formens gud, den gud som har skapat det levande till levande makt, i motsats till den andra elohimen, som skapar genom att ur det livlösa framlocka det levande. Vem tillhör framtiden? – det är tempellegendens stora fråga. Om människorna utvecklade sig enbart enligt Jehova-religionen skulle allt liv stelna i formen. Inom den ockulta vetenskapen kallar man detta övergången till den åttonde sfären. Nu har emellertid tiden kommit då människan själv måste väcka det döda till liv. Detta sker genom Kains söner, genom dem som inte nöjer sig med det befintliga utan själva skapar former. Kains söner formar själva på världens byggnad.

När drottningen av Saba ser templet och frågar vem byggmästaren är, får hon svaret att det är Hiram. Och när hon sedan ser honom, framträder han genast för henne som den som egentligen är ämnad för henne. Kung Salomo blir nu svartsjuk; ja, han förenar sig med tre gesäller som var oförmögna att bli mästare, för att förhindra Hirams största mästerverk, det ”kopparhavet”. Detta skulle frambringas genom en gjutning – ett verk där den mänskliga anden skulle förena sig med metallen. De tre gesällerna var: en syrisk byggnadsarbetare, en fenicisk timmerman och en hebreisk gruvarbetare. Sammansvärjningen lyckas: de förstör gjutningen genom att hälla vatten i den. Allt spricker och slungas isär. I förtvivlan vill byggmästaren kasta sig själv i eldens glöd. Då hör han en röst från jordens mittpunkt. Den kommer från Kain själv, som ropar till honom att här finns hammaren av den gudomliga världens vishet, med vilken allt kan återställas. Och Kain ger honom hammaren. – Människans ande är det som människan bygger in i astralkroppen när hon inte behåller den sådan hon har fått den. – Detta bygge skall Hiram nu resa. Men hans liv hotas. Detta skall vi utveckla vidare nästa gång.

Hit ville jag föra legenden för att visa hur tanken levde i de ursprungliga ockulta brödraskapen: att människan har en uppgift – uppgiften att bygga upp den livlösa världen och inte nöja sig med det som redan finns. Visheten har, genom att flyta in i den livlösa världen, blivit handling, för att världen skall bli en återspegling av den uråldriga andligheten.

Vishet, skönhet, styrka är frimureriets tre grundord. Uppgiften är att omgestalta yttervärlden så att den blir ett kläde för det andliga. Detta förstår i dag inte ens frimurarna längre, utan tror att människan endast skall arbeta på sitt eget jag. De anser sig särskilt kloka när de säger att det under medeltiden inte var arbetsmurarna som var de fria murarna. Men just arbetsmurarna var det alltid, eftersom det yttre byggnadsverket skulle bli en avbild av det andliga, av världstemplet, som skall byggas upp ur intuitiv vishet. Denna tanke låg till grund för de stora byggnadsverken förr och följdes ända in i minsta detalj.

Med ett exempel vill jag visa er vishetens överlägsenhet över förståndet. Betrakta en gammal gotisk dom och lägg märke till dess underbara akustik. I dag kan man inte längre återskapa den, eftersom den djupa kunskapen om detta har gått förlorad.

Den berömda Moerissjön i Egypten var likaså ett underverk av mänsklig ande. Den var inte en naturlig sjö utan konstgjort anlagd efter de vises intuitioner, för att vattnet vid riklig tillgång skulle kunna lagras och vid vattenbrist ledas ut över hela landet. Det var ett mästerverk av kanalisation.

När människan kommer att skapa ur samma vishet som de gudomliga krafterna skapade naturen, när de på visaste sätt byggde upp det fysiska, då kommer templet att byggas. Det kommer inte an på hur mycket vi i det enskilda förmår skapa ur vår vishet, utan på att vi har den hållning som vet att endast ur visheten kan mänsklighetens tempel byggas.

När vi i dag går genom städerna finns där en skobutik, bredvid den ett apotek, bredvid detta en osthandel och bredvid osthandeln en käppbutik. Om vi inte råkar vilja köpa något – vad angår detta oss? Hur litet fortsätter det yttre livet i en sådan stad det vi känner, tänker och upplever! Hur helt annorlunda var det under medeltiden. När människan då gick genom gatorna såg hon husens fasader uppförda i enlighet med invånarnas sinnelag och karaktär. Varje dörrlås uttryckte vad människan, i kärlek, hade format i överensstämmelse med sin ande. Gå till exempel genom en stad som Nürnberg: där finner ni ännu grundvalen till hur det en gång var. Ställ detta i kontrast till den moderna abstraktionen, som inte längre angår människorna. Detta är den materialistiska tiden och dess kaotiska skapande, som man gradvis gled in i från en tidigare spiritualistisk tid.

Människan är född ur en natur som en gång formades av gudarna, så att allt fogade sig in i den stora världsbyggnaden, i det stora templet. Det fanns en tid då man inte hade kunnat se ett enda stycke av denna jord utan att säga sig: gudomliga väsen har byggt detta tempel fram till den punkt där människans fysiska kropp var fullbordad. Därefter tog de högre principerna – de psykiska krafterna – människan i besittning, och därigenom kom oordningen, kaoset, in i världen. Begär, lustar och lidelser har fört oordning in i världens tempel. Först när åter lagbundenhet skall tala ur människans vilja, på ett högre och skönare sätt än gudarna en gång skapade naturen, först när människan låter guden uppstå i sig själv så att hon som en gud kan bygga på templet – då skall hon återvinna det förlorade templet.

Om vi skulle mena att endast de som kan bygga skall bygga, vore detta inte riktigt. Nej – det är hållningen det beror på, även om man vet mycket. Har man emellertid hållningen att tänka i denna riktning och tar sig sedan an sociala, tekniska och juridiska reformer, då bygger man på det förlorade och återupprättande templet. Men börjar man reformer – hur välmenande de än må vara – utan denna hållning, då åstadkommer man bara ytterligare kaos. Ty den enskilda stenen duger till ingenting om den inte passar in i helhetsplanen. Reformera rättsväsendet, religionen eller vad det vara må – så länge man bara ser det enskilda utan att ha hållningen till helheten, är det bara ett nedrivande.

Därför är teosofin inte bara teori utan praktik – det mest praktiska som finns i världen. Att tro att teosofer är eremiter som inte bygger i världen är ett misstag. Om vi kunde åstadkomma att människor tog sig an sociala reformer på teosofisk grund, skulle många snabbare och säkrare nå allt det de strävar efter. Ty utan att vilja säga något mot de enskilda rörelserna, leder de – drivna var för sig – ändå inte till annat än fanatism. Alla enskilda reformsträvanden – fredsivrare, nykterister, vegetarianer, djurskyddare och så vidare – blir först fruktbara när de förenas. Deras ideal kan de egentligen bara ha i en stor allmän rörelse som i förening leder till alltemplet.

Detta är den idé som ligger till grund för allegorin om det förlorade och återupprättande templet.

---

Anteckningar från frågesvaren

Fråga: Hur är det med Kains söner och Abels söner?
Svar: Kains söner är de omognare; Abels söner är de övermogna. Abels söner vänder sig till de högre sfärerna när de har genomgått dessa inkarnationer. Abels söner är solarpitrierna; Kains söner är de mest mogna mån-pitrierna.

Fråga: Varför har så många mystiska och frimurariska sammanslutningar bildats?
Svar: All högre verksamhet kan endast utföras i gemenskap. Kung Arturs runda bord omfattade som regel tolv.

Fråga: Känner ni Albert Schäffles verk?
Svar: Albert Schäffle har skrivit ett verk om sociologi, och den framställning han ger är långt mer frimurarisk än det som kommer ur frimurarlogerna.