Föredrag XXVII – 30 oktober 1905
De tre logoi: form, liv och medvetande (skapelse ur intet) som tre utvecklingsstadier. Elementarväsen och uppkomsten av astrala väsen genom människans fysiska handlingar.
Mina kära vänner!
Utvecklingens gång i världen möter oss i tre stadier: medvetande, liv och form. Medvetandet i sina olika former uttrycker sig i de sju planeterna: Saturnus, Solen, Månen, Jorden, Jupiter, Venus, Vulkan. På varje planet genomgår utvecklingen sju livsriken, och varje livsrike genomgår sju formtillstånd.
Vår fysiska jord är ett sådant formtillstånd: det fjärde formtillståndet eller globen, i det fjärde livsriket på den fjärde planeten, alltså i det fjärde medvetandetillståndet.
Vi föreställer oss nu jorden sådan den är i dag och frågar oss: Vad gör vi här? – Vi tar föremålen ute i rummet, till att börja med i mineralriket, och formar konstverk av dem. Där kombinerar vi; vi bildar en helhet av enskildheter. Detta är ett skapande inom formen.
Men något nytt kan också uppstå på ett annat sätt, nämligen på liknande sätt som till exempel stam, blad och blomma växer fram ur en växtrot. Denna blomma sätts inte samman som en maskin genom kombination, utan den måste växa fram ur det som redan finns. Detta är en process inom livet. Ur det som finns skapas något nytt.
Vid det tredje sättet att frambringa något, nämligen skapandet ur medvetandet, uppstår något på ett sådant sätt att vi kan säga: det fanns i grunden egentligen ingenting där tidigare – ett intet.
Låt oss förflytta oss till urbegynnelsen av en sådan planetarisk utveckling, till början av Saturnusutvecklingen. Vad kan vi iaktta där? Det fanns ännu ingen fysisk planet, inte ens i den finaste arupaformen var någon planet närvarande; vi befinner oss alltså före det ögonblick då Saturnus över huvud taget börjar finnas. Av vår planetkedja finns ännu ingenting, men däremot finns hela frukten av den föregående planetkedjan, ungefär som när vi vaknar på morgonen och ännu inte har gjort något, men i vårt medvetande bär minnet av vad vi gjorde dagen innan.
På samma sätt finns, om vi förflyttar oss till början av Saturnusutvecklingen, i de uppenbarande andarna minnet av en tidigare planetkedja, av det som varit tidigare.
Förflyttar vi oss nu till slutet av planetkedjan, till den tid då Vulkanstadiet avslutas, så har det som vid början endast fanns som anlag successivt trätt fram som skapelse under planetkedjans gång. Vi har alltså först ett utflöde ur medvetandet: ur det tidigare innehållet, ur minnet, skapar medvetandet det nya. I slutet finns alltså något som inte fanns i början: alla erfarenheter.
Det som fanns i början har flutit ut i ting och varelser. Ett nytt medvetande har uppstått i slutet med ett nytt innehåll, ett nytt medvetandeinnehåll. Detta är något som har uppstått ur intet, ur erfarenheter. När vi betraktar förnyelsen inom livet måste vi säga att det måste finnas ett frö som möjliggör den. Men det nya medvetandeinnehållet vid slutet av en planetarisk utveckling har faktiskt uppstått ur intet, ur erfarenheter; det behöver inga yttre förutsättningar – det skapar något som inte tidigare funnits.
Man kan inte säga att en person har berövat en annan något, bara för att han senare bär minnet av den andra personen inom sig. Minnet har uppstått ur intet. Detta är alltså ett tredje slags skapande: ur intet.
De tre sätten att skapa är därför följande:
- Kombination av redan befintliga delar (Form)
- Frambringande av nya gestalter med nytt liv ur befintliga grunder (Liv)
- Skapande ur intet (Medvetande)
Dessa är tre definitioner av de väsen som frambringar en planetkedja, som ligger till grund för en planetarisk kedja. Man kallar dem de tre Logoi.
Den tredje Logos frambringar genom kombination.
När ur en substans något annat uppstår med nytt liv, är detta den andra Logos, den frambringande.
Överallt där vi har ett uppstånde ur intet, där har vi den första Logos.
Därför kallar man ofta den första Logos det som är dolt i tingen själva, den andra Logos den i tingen vilande substansen som skapar levande ur levande, och den tredje Logos den som kombinerar allt befintligt, som sätter samman världen av tingen.
Dessa tre Logoi genomtränger och genomverkar varandra ständigt i världen. Den första Logos erfar även den inre visheten och viljan. I den första Logos skapande finns erfarenhet, det vill säga: att samla tankar ur intet och därefter åter skapa ur intet enligt dessa tankar.
Skapandet ur intet är dock inte menat så, som om ingenting alls funnits, utan så att erfarenheter görs under utvecklingens gång och att nytt skapas ur dessa erfarenheter, att det som finns liksom smälter bort och ur erfarenheten skapas något nytt.
Denna skapelse sker jämförbart på följande sätt: någon betraktar en annan människa och memorerar bilden av honom. Om han vore skapande begåvad såsom den första Logos, skulle han kunna säga till sig själv: Jag har sett NN och jag känner också begreppet av den omvända NN. Jag kan även göra mig en negativ bild av honom: där det är svart blir vitt och omvänt. Så har han, ur erfarenheten av objektet och dess negativ, skapat en fullständigt ny gestalt. Denna skulle han kunna begåva med liv. Det vore ett nytt väsen som inte tidigare funnits.
Antag nu att någon gör detta med många människor och att dessa människor sedan går under – då skulle betraktaren, utifrån sina erfarenheter, kunna skapa en ny värld.
När man betraktar världen ser man ständigt hur de tre Logoi samverkar. Låt oss föreställa oss deras verksamhet inom vårt planetsystem i förhållande till människan.
Tänk er början av Saturnusutvecklingen, då ännu ingenting fanns. Vad sker där? Där strömmar allt som tidigare funnits liksom ut droppvis. Alla ting som tidigare funnits strålas ut. Det som uppstår på detta sätt är den allra första stoffutgjutelsen ur summan av tidigare erfarenheter. Allt som tidigare tagits upp strålas ut i form av stoff. I detta stoff finns även det stoff som senare mänskligheten uppstår ur. Detta stoff finns till en början endast som stoff.
Denna utströmning måste därefter fortlöpande byggas upp, kombineras. Denna kombination av det utströmmade stoffet är en ny skapelse – detta är till en början den tredje Logos verksamhet.
Vad betyder detta nu för människan? För människan betyder det att alla de delar först kombineras som sedan bildar hennes fysiska kropp. Människan var då, på Saturnus, en verklig automat. Om man hade talat ett ord till henne, skulle hon ha upprepat det. Väsensformer bildas. Detta kallas den tredje Logos arbete och det varar in i soltiden, där människan även erhåller eterkroppen, livet. Detta är den andra Logos arbete.
Går vi vidare in i jordtiden, erhåller människan själv ett medvetande, det vill säga möjligheten att samla erfarenheter ur intet. Detta är den första Logos arbete.
Människan på Saturnus erhåller det som är form i henne från den tredje Logos.
Människan på Solen erhåller det som är liv i henne från den andra Logos.
Människan på Jorden erhåller det som blir medvetande i henne från den första Logos.
Begreppet medvetande måste nu klargöras ytterligare. Vi måste helt arbeta fram begreppet medvetande på ett bestämt plan. Människan är medveten, men frågan är var hennes medvetande befinner sig.
Människan är i dag medveten på det fysiska planet, när vi talar om vaket medvetande. Men vaket medvetande skulle lika gärna kunna ligga på astralplanet. Om ett väsen har livet på det fysiska planet och medvetandet på astralplanet, så är detta ett djur.
Hos människan är medvetandet lokaliserat i huvudet. Hos djuret, till exempel tigern, är medvetandet på astralplanet. Det skapar sig utanför huvudet en viss angreppspunkt genom vilken det verkar på tigern. När tigern känner smärta, övergår smärtan till astralplanet. Organet för detta ligger hos tigern framför huvudet, där människan har pannan.
Hos människan är denna punkt redan innesluten i huvudet och uppfylld av framhjärnan; medvetandet har fångats in av hjärnan och pannskallen och är därför på det fysiska planet. Hos tigern och alla djur ligger medvetandets knutpunkt framför huvudet, i det astrala; där går det in i astralvärlden.
Hos växten är det åter annorlunda. Om vi kunde följa dess medvetande, skulle vi, när vi går uppifrån och ned, alltid komma till rotspetsen. Följer vi sedan tillväxtlinjen, skulle vi nå jordens medelpunkt. Där finns samlingspunkten för alla växternas förnimmelser, växternas medvetandes uppsugningspunkt. Den står i direkt förbindelse med den mentala världen. Hela växtvärlden har sitt medvetande i det mentala planet.
Hos hela den mineraliska världen ligger medvetandet på de högsta områdena av mentalvärlden, på arupaplanet. Stenarnas medvetande är sådant att vi, om vi sökte dess punkt, skulle finna den likt en sorts solatmosfär. När vi bearbetar mineralvärlden på jorden, hugger i sten, står varje enskild handling i ett visst förhållande till denna solatmosfär. Där upplevs vad människan utför här.
Vi har alltså en rad väsen på det fysiska planet vars medvetande dock ligger på olika plan.
Människor och djur skiljer sig därigenom att deras medvetande ligger på olika plan. Det finns dock även andra väsen än mineraler, växter, djur och människor. Det finns väsen som har sitt medvetande i det fysiska och sin kropp i det astrala. Ett sådant väsen är så att säga det omvända djuret. Sådana väsen finns verkligen – det är elementarväsen.
För att förstå dem måste vi klargöra vad som hör till det fysiska planet. Fysiskt är:
- den fasta jorden
- vattnet
- luften
- etern (värmeeter, ljuseter, kemisk eter, livseter)
Om vi håller oss till de fyra lägre formerna av det fysiska planet och skiljer bort etervärlden, så kan i alla dessa fyra former medvetanden vara verksamma, medan ett sådant väsens kropp ligger i det astrala.
Man kan föreställa sig ett väsen som har sitt medvetande i den fasta jorden och sin kropp i det astrala; eller ett väsen med medvetande i vattnet och kropp i det astrala; ett medvetande i luften med kropp i det astrala; och ett medvetande i elden med kropp i det astrala.
Den nutida mänskligheten vet inte mycket om dessa väsen; man känner dem i vår tid huvudsakligen genom poesin. Gruvarbetare däremot känner dessa väsen mycket väl. En gnom är endast varseblivbar för den som kan se på astralplanet, men gruvarbetare har ibland ett sådant astralt seende; de vet att gnomer är realiteter.
Så finns det i vår jord i själva verket medvetanden, och det som naturforskaren i dag kallar naturlagar är tankarna hos väsen som tänker på det fysiska planet men har sin kropp på astralplanet. Naturkrafterna är skapande väsen och naturlagarna är deras tankar.
I medeltiden försökte alkemisten göra andarna tjänstbara. Goethe kände detta mycket väl; Faust vill ha eldluft – där ska salamandern uppstå, som har sin kropp på astralplanet. Vi har alltså omkring oss väsen som faktiskt har sitt medvetande i elden, och som vi orsakar smärta när vi tänder eld, eftersom detta innebär en förändring av det berörda väsendets astralkropp. När man tänder ljus förändrar man denna astrala varelse. Detsamma gäller när man åstadkommer förändringar inom andra element och naturkrafter – man förändrar något hos dessa astrala väsen.
Vi befolkar fortlöpande astralplanet med väsen genom det ena och det andra vi gör. Tänker man igenom detta noggrant, förstår man innebörden av de kyrkliga ceremonierna: att inte utföra vilka handlingar som helst på det fysiska planet, utan sådana som är meningsfulla, genom vilka meningsfulla väsen uppstår på astralplanet.
När man till exempel röker med rökelse, gör man något planmässigt: man förbränner bestämda ämnen och skapar väsen av en bestämd art. När man för ett svärd genom luften i fyra riktningar, skapar man ett bestämt väsen. På samma sätt gör prästen genom bestämda handrörelser tillsammans med bestämda ljud, till exempel O, I, U, förstärkta genom upprepning: Dominus vobiscum. Klangens regelbundna ordning sätter luften i bestämda vibrationer, som förstärks genom handrörelserna, och en sylf framkallas.
Även frimurarnas tecken, grepp och ord frambringar bestämda gestalter som uttrycker en lagbundenhet i den fysiska världen. Genom ett planmässigt bruk av dessa ord skapar man ett band från den ene till den andre; man höljer sig i en astral materia som skapats genom tecken, grepp och ord.
Människan gör allt detta även i det vardagliga livet, men då osystematiskt; hon skapar motsägande väsen. Konsten består i att verka harmoniskt uppåt från det fysiska planet till högre plan. I kultiska ceremonier ska genom bestämda handlingar inte motsägande utan harmoniska väsen skapas.
Människan är till en början inte i stånd att bringa detta i harmoni. Men för allt det hon skapar på astralplanet finns vissa dirigerande väsen. Vi har därför en värld av elementarväsen omkring oss med en kung. Hos indierna kallas gnomenas kung Kshiti, undinernas överhuvud Varuna, sylfernas Vayu, och allt som har sitt medvetande i elden leds av eldens kung Agni. Vid allt eld- och vattenverkande har vi att göra med dessa bestämda devaväsen.
All eld vi har här på jorden är stoff som vävts ur de väsen som hör till Agni. Ceremoniell magi är den lägsta formen av trolldom och består i att man tillägnar sig vissa tekniker på det fysiska planet för att skapa bestämda gestalter och väsen på astralplanet. Det finns skolor där ceremoniell magi ännu i dag utövas. Ett sådant utövande skapar en stark dragning till astralvärlden och leder ofta till självmord, eftersom människan då nästan enbart verkar i astralvärlden och avvänjer sig från att ta den fysiska världen för dess egen skull. Den fysiska kroppen blir då ofta ett hinder.
Nu förstår man även sambandet med eldskulten i religionshistorien. Zarathustras anhängare försökte genom prästernas eldoffer faktiskt skapa bestämda gestalter på astralplanet.
På jordklotet sker nu allt fysiskt. Men av det sagda kan man se att det ständigt bildas astrala väsen under inflytande av våra handlingar. Alla handlingar åtföljs av astrala väsen. Det är våra skandhas, som verkställer vårt karma. Men även alla fysiska fakta lämnar astrala väsen kvar i astralvärlden. Till exempel motsvarar även Kölnerdomen ett helt bestämt väsen på astralplanet.
Genom allt som sker på jorden, när all fysisk materia har omarbetats och jorden upplöses, bildas av sig själv nästa astrala glob. Den finns helt enkelt där som de astrala väsendena, som verkningarna av alla tidigare fysiska processer. Därför måste människan ständigt verka i karmats mening. Hon måste i nästa liv rätta till de groteska astrala väsen hon förfuskat, annars skulle dessa stå där som meningslösa skapelser för nästa glob.
Detta är karma, som människan måste korrigera.
Det som sker i det stora på jorden sker även i det lilla hos människan. Föreställ er ett barn. Man uppfostrar det felaktigt, skämmer bort det med godsaker och så vidare. Detta framkallar inte bara processer i den fysiska kroppen utan fortplantar sig ständigt till det astrala, så att astralkroppen faktiskt förändras. Det man lär spädbarnet fysiskt övergår i dess astralkropp och finns där i form av bestämda gestalter.
Det som så har arbetats in arbetas emellertid gradvis åter ut. I högre ålder hämnas de synder som begåtts mot barnet. Dessa synder består genom hela livet och är av stor betydelse just för människans sista livsfas. Efter livets mittpunkt inträder en slags omvändning: då verkar det astrala in i det fysiska planet.
Människan lägger i barndomen i det astrala grunden till det hon kommer att ha i ålderdomen. Om hon inser vad som syndats mot henne och därefter arbetar medvetet på sig själv, kan hon utplåna skadorna i astralkroppen; annars kommer hon i ålderdomen att bryta samman under samma svagheter som i barndomen.
På astralkroppen verkar dock endast det som man medvetet arbetar in som utjämnande. Om man senare inte medvetet framkallar de motsatta egenskaperna, kan man inte lägga av sig felen.
Lämna ett svar