Föredrag XXVIII – 31 oktober 1905
Sinnena i samband med de olika etrarna. Sambandet mellan mikrokosmos och makrokosmos. Utvecklingen av olika medvetandestadier under den efteratlantiska tidens epoker.
Mina kära vänner!
Vi vill ge ännu ett särskilt exempel på hur man kan fördjupa sig i de religiösa skrifternas djup och alltmer förstå vad som står i dem.
Om vi betraktar våra sinnesorgan sådana de vanligen betraktas, så har vi genom luktorganet möjlighet att uppfatta själva substansen. Utan att substans strömmar ut är det omöjligt för människan att lukta. Det är en direkt förbindelse med själva ämnet som äger rum. Smakorganet förbinder sig däremot inte med själva substansen, utan löser upp tingen och uppfattar deras verkan. Smaken kan vi därför kalla ett kemiskt sinne, eftersom den tränger in i substansens beskaffenhet.
Det tredje sinnet, synen, har inte längre något med substansen som sådan att göra, ty den uppfattar endast bilder som tecknas av substansen. Det fjärde, känselsinnet, har ännu mindre med substansen själv att göra, eftersom det endast uppfattar omgivningens egenskaper hos föremålen, såsom värme och kyla; detta är ett tillstånd hos substansen som inte längre beror på själva substansen, utan på det tillstånd som råder runt omkring.
Hörseln beror över huvud taget inte på luften som substans, ty vi uppfattar endast luftens svängningar, vibrationerna, alltså något som står i ett helt yttre förhållande till det materiella. Substansen – luften – är endast ett genomgångsmedium för ljudvågorna.
Den lägsta substansuppfattningen är alltså lukten, därefter kommer smaken, sedan synen, därefter känseln och slutligen hörseln. Nu kan vi fråga oss – låt oss ta känselsinnet: Vad är värme och kyla? Det är det som finns i värme-etern. Alltså uppfattar känselsinnet värme-etern, synen uppfattar ljus-etern, smaken uppfattar den kemiska etern, lukten uppfattar den atomistiska eller livsetern, hörseln uppfattar luften. Ett sjätte och ett sjunde sinne, som först i framtiden kommer att utvecklas, skulle uppfatta vattnet respektive jorden.
Så har vi i våra sinnen en successiv stegringsserie av det som vi kallar våra substanser. Låt oss nu först följa våra tre lägre sinnen.
Synsinnet uppfattar genom ljus-etern föremålen runt omkring oss. Men det fanns en tid då det var mörkt och dunkelt överallt. Låt oss förflytta oss tillbaka till den tidpunkt då synen just hade öppnats för människan och yttervärlden som sådan blev varsebar. Före detta var ögat ännu inte öppnat utåt. Föreställ er samma kraft som ögat nu tar emot utifrån genom ljus-etern, strömmande i motsatt riktning, från insidan och ut genom ögonen. Om detta vore fallet, skulle varelsen lysa upp de andra runt omkring sig.
Ett sådant tillstånd fanns under en viss tid, då människorna hade cyklopögat. Ljuset uppstod genom det ljus som strömmade ut från insidan. Människan belyste då – liksom vissa havsdjur ännu gör i dag – föremålen runt omkring sig och även sin egen kropp. Vid denna tid hade människan ännu inget självmedvetande, utan hon var endast ett medel för den motsvarande gudomen att belysa världen. Gudomen hade inget annat sätt att se föremålen runt omkring än genom människornas ögon.
När människan ännu inte hade något förstånd, var det möjligt att gudomens aktiva ljus gick genom henne och belyste föremålen. Människan var då en förmedlare för gudomen. Gudomen ville genom ljuset göra de fast avgränsade föremålen synliga. Genom att ljuset gick genom människan formades människan själv.
Innan ljuset gick genom människan behövde gudomen ännu inget ljus, eftersom föremålen ännu inte var fasta, utan flytande, så att ljuset ännu inte kunde användas. Detta är det tillstånd som Bibeln beskriver: ”Och det var mörker över djupet, och Guds ande svävade över vattnen.” Världen var då verkligen vatten; även guld, silver och de andra metallerna flöt då, var flytande.
När de fasta föremålen uppstod inom vattnet likt isblock, avskilde sig människan, och ljuset blev nödvändigt. Gud sade: ”Varde ljus!” och det blev ljus, och först då fick människan sin gestalt. Detta är ögonblicket då ljus-etern leds in och de fasta beståndsdelarna skiljs av: ”Gud gjorde ett fäste.” Tidigare var allt en vattnig substans.
Liksom ljus-etern leddes in i det fasta, leddes den kemiska etern in i vattnet. I människan arbetades de kemiska släktskapsförhållandena in, medan hon ännu var flytande. De kemiska affiniteter enligt vilka substanser i dag förenar sig, präglades då in i individen.
Därefter kommer vi till ett tillstånd där människan och hela jorden ännu var luftformig; då ingöts livsetern eller den atomistiska etern i henne. Livsetern leddes då genom människan in i världen.
Låt oss nu åter betrakta tillståndet då Gud sade: ”Varde ljus!” Jorden börjar förtätas. Jorden blir belyst. Människan började då egentligen först bli fast. Men de tidigare krafterna måste bevaras hos henne. Vi har nu nått det tillstånd där människan låter ljuset gå genom sig själv. Därefter inträdde en fullständig omvändning: människan började nu uppfatta ljuset utifrån.
Ursprungligen leddes genom henne in i världen:
- den atomistiska eller livsetern
- den kemiska etern
- ljus-etern
Omvändning:
- uppfattning av livsetern
- uppfattning av den kemiska etern
- uppfattning av ljus-etern
Därefter får människan ljuset tillbaka från världen (virvelns omkastning). Hon hade tidigare själv lyst; nu strömmar ljuset in i henne. Hon har slutit sig; därigenom har hon blivit medveten. Ljuset tänds i henne; människan börjar låta världen spegla sig i sig själv.
Nästa steg är att människan börjar lära känna föremålen med avseende på deras kemiska beskaffenhet. Hon får sympati eller antipati för substanserna, ett släktskap med den övriga världen. Slutligen uppfattar hon även den atomistiska eller livsetern i sig själv.
Genom att leda in ljuset i världen fick människan sin fasta gestalt.
Genom att leda in den kemiska etern fick hon släktskap med världen.
Genom att leda in den atomistiska etern fick hon livet.
Alltså fick hon genom ögonen: gestalten;
genom smaksinnet: släktskapen med världen;
genom luktsinnet, näsan: livet.
Jehova blåste in den levande andedräkten i hennes näsa.
När vi närmar oss de religiösa skrifterna med sådana föreställningar, finner vi att de djupaste sanningarna är inlagda i dem. Vi vill nu se om de ursprungligen lades in på det sätt som vi nu har beskrivit.
Föreställ er till exempel byggmästaren av Gotthardtunneln och sedan den som beskriver den. Mannen som byggde tunneln behövde kanske inte ha så mycket ingenjörskonst i medvetandet, men han förverkligade en tanke. Så förhåller sig de uråldriga vise till de nuvarande. Då ägde man en skapande visdom. Nu har vi den uppfattade visdomen.
Den skapande visdomen är den visdom som en gång skapade människan, byggde upp henne bit för bit, och som i dag plockas fram och beskrivs av anatomen. Den skapande visdomen är exakt densamma som den i dag framtagna visdomen; den är nedlagd i världen. I den uråldriga visdomen har man att göra med världens plan.
Nu kan man förstå varför mystikern måste dra sig tillbaka in i sig själv. Den egentlige mystikern måste vara en utforskare av det inre. Han försöker återfinna de utvecklingsstadier genom vilka han själv blivit skapad.
Om vi helt kunde tillsluta ögonen för allt yttre ljus och sedan skapa ljus i oss själva, tills världen framträdde belyst inifrån, då kunde vi fördjupa oss i den skapande visdomen och genomskåda allt inifrån. Detta har ett praktiskt värde, ty man erinrar sig då att människan i grunden byggt upp sig själv genom att gå genom mineral-, växt- och djurriket; allt detta finns också i henne. Det som finns där ute i världen är de kvarlämnade resterna av det som människan en gång själv också var.
Det mänskliga hjärtat stod vid sin tillblivelse i släktskap med det som skedde ute i världen. I det ögonblick man fördjupar sig i hjärtat skapar man i sig själv den omvärld som fanns när hjärtat bildades under den lemuriska tiden. När man koncentrerar sig på hjärtats verksamhet kan man framkalla hela omgivningen från den lemuriska tiden, då hjärtat uppstod. Då stiger de lemuriska landskapen upp inom oss. Den som koncentrerar sig på hjärtat ser människosläktets tillblivelse.
Genom koncentration på hjärnans inre, som först gradvis utvecklades under den atlantiska tiden, ser man de atlantiska landskapen framträda. Koncentrerar man sig på solar plexus leds man till hyperboréerna. Så stiger man bakåt in i de förflutna världarna. Detta är inget grubblande i sig själv, utan ett verkligt varseblivande av de enskilda organen i deras släktskap med världen.
På detta sätt fann Paracelsus sina läkemedel och botade. Han visste att Digitalis purpurea uppstod när det mänskliga hjärtat uppstod. Genom koncentration på ett organ framträder motsvarande läkemedel. Så står makrokosmos lemmar i samband med människans mikrokosmiska natur.
Nu kan man lätt förstå vad det betyder att människan och de högre djuren får rött, varmt blod. Det betyder att människan från och med då blir i stånd att avskilja sig från hela omgivningen, bli självständig, en i sig sluten helhet. Fisken är det inte. Fisken är lika varm som sin omgivning. Med det röda, varma blodet kom förmågan för människan att utveckla värme i sig själv. Därigenom kunde hon skilja sig från sin omgivning. Tidigare var hon lika varm som den.
Vad har egentligen skett här?
Betrakta den odifferentierade mänskliga organismen före den lemuriska tiden. Vi har ett jämnt värmetillstånd över hela jorden. Värmetillståndet i människan är detsamma som värmetillståndet utanför. Nu blir värmetillståndet högre i människans inre. Detta värmetillstånd innebär nu egenvärme, värme som tas i anspråk för det individuella; och utanför i världen uppstår motsatsen: värme, eld, som ges bort.
Tidigare fanns det ännu ingen eld där ute. Först när eld uppstod inne i människan blev det möjligt att i naturen alstra gnistor. Sedan dess fanns där ute den välgörande eld som ges bort, och i människan den egoistiska elden.
Nu har vi den tidpunkt då elden drogs bort från de andliga väsendena till förmån för människan. Från kroppen hos ett bestämt andligt väsen tog människorna sin värme – Agni. Därigenom måste det som tidigare funnits som eldande i världen dra sig tillbaka och kunde därefter endast visa sig tillfälligt i form av eld. Prometheusmyten bygger på detta faktum. Guden har förlorat sin tidigare kropp och skapar sig en ny kropp i den yttre elden.
Här har ni ett särskilt exempel på hur människan i viss mening verkar förstörande på naturens elementarkrafter. Människan har själv framkallat elementet eld genom att själv bli ett särväsen. Därför är det en ockult sats att människan i grunden är en förstörare gentemot elementarväsendena.
Detta går mycket långt och låter oss klart se att människan ännu i dag ständigt skapar nya förhållanden, nya naturkrafter i sin omgivning genom att vidareutveckla sig själv. Hon gestaltar jorden. Elden uppstod under den lemuriska tiden; därför kunde Lemurien gå under genom eld, som människan själv skapat.
Den atlantiska kontinenten gick under genom vatten. Den femte kontinenten kommer att gå under genom det onda. Man kan därvid iaktta en slags tillbakagång på följande sätt:
Under den atlantiska tiden var nästa steg människans arbete på sin egen eterkropp. Hon drog till sig luften ur sin omgivning. Hon förändrade sin eterkropp på ett sådant sätt att förhållandena på Atlantis blev helt annorlunda. Jordens yta under Atlantis var en gång endast dimma, en sådan atmosfär att regnbåge inte var möjlig. Människan verkade då på vattnet. Under den lemuriska tiden verkade hon på den fasta jorden – det frambringade elden; under den atlantiska tiden verkade hon på vattnet – det frambringade ljuset (vilket motsvarar vårt inre förståndsljus). Därefter verkade hon på luften.
Den femte rotrasen kommer människan att förstöra genom det som kallas det onda. Därefter kommer den sjätte rotrasen. Den femte rotrasen är den som utvecklar Manas på det fysiska planet.
I den urindiska kulturen levde man i ett tillstånd som motsvarar Manas i en slags djup trance. Där uppenbaras den uråldriga visdomen för de gamla indierna genom rishierna. Den andra uppenbarelsen skedde hos perserna i ett tillstånd liknande vår djupsömn. I detta tillstånd hörde människan Ordet. Hos perserna kallas Ordet Honover.
Den tredje uppenbarelsen: de främreorientaliska folken – babylonier, egyptier – uppfattar genom Manas i bildmedvetande; de har visioner eller drömsyner.
Den fjärde uppenbarelsen: klart, vaket dagsmedvetande utvecklas hos semiterna, grekerna och romarna. Där uppfattas Manas i fullt dagsmedvetande, som förkroppsligad människa: Kristus Jesus.
Hos indierna finner vi alltså det fysiska kroppens trance.
Hos perserna finner vi eterkroppens djupsömn.
Hos de främreorientaliska folken finner vi astralkroppens bildmedvetande.
Hos de semitiska, grekiska och romerska folken finner vi jagets vakna medvetande.
Nu, i den femte underrasen, har man inte uppfattningen av ett vandrande Manas, utan det högsta denna ras ser är det psykiska upplevandet av enkla begrepp. Vår underrasen har utvecklat det psykiska Manas: den vanliga vetenskapen.
Den sjätte underrasen kommer att utveckla ett överpsykiskt Manas. Det som nu hos människan endast är kunskap kommer i den sjätte underrasen att bli omedelbar verklighet, social kraft. Den sjätte underrasen har till uppgift att genomtränga samhällsorganismen socialt med det som hela den föregående utvecklingen har frambringat. Först då kommer kristendomen att träda fram som socialt gestaltande kraft.
Den sjätte underrasen kommer att bli den grundläggande frörasen för den sjätte rotrasen. Den femte rotrasen härstammar från ursemitterna, den femte underrasen av den fjärde rotrasen. Dessa utvecklade det egna jaget, vilket frambringar egoismen. Mänsklighetens självständighet har den att tacka ursemitterna för. Människan måste först finna sig själv, men därefter också åter ge sig själv. Hon måste ge sig åt det som gör tanken verklig.
Den sjätte underrasen är bestämd att ersätta blodsbandets släktskap med Manas släktskap, andens släktskap. Den altruistiska tanken kommer att utveckla anlaget till övervinnande av egoismen.
Den sjunde underrasen kommer att vara en förtidig födelse. Den kommer för tidigt att omsätta i en ännu mycket starkare verklighet det som strömmar ur Manas.
I den sjätte underrasen kommer anlaget att ges till övervinnande av egoismen, men så att jämvikt hålls mellan själviskhet och osjälviskhet. Människan i den sjätte underrasen kommer varken att förlora sig utåt eller sluta sig inåt.
Hos den sjunde underrasen inträder en slags hypertrofi. Människan strömmar då utåt det hon nu bär inom sig: sin egoism. Medlemmarna av den sjätte underrasen håller däremot jämvikten. Den sjunde underrasen förhärdar egoismen. Där kommer senare det engelsk-amerikanska folket att sticka ut som något stelt i den sjätte rotrasen, liksom kineserna i dag är en stel rest av den atlantiska tiden, den fjärde rotrasen.
Från den angloamerikanska rasen utgår världsegoismen. Därifrån kommer hela jorden att överdras av egoism. Från England och Amerika kommer alla de uppfinningar som överdrar jorden likt ett nät av egoism. Så kommer hela jorden att överdragas av ett nät av egoistiskt ont från den sidan. Men från en liten koloni i öster kommer, likt från ett frö, det nya livet för framtiden att utvecklas.
Den engelskamerikanska kulturen förtär Europas kultur. Sekterna i England och Amerika representerar inget annat än den mest otroliga konservering av gamla ting. Men just där uppstår sådana sammanslutningar som Frälsningsarmén, Teosofiska sällskapet och liknande, för att rädda själar ur dekadensen, ty rasutveckling går inte parallellt med själutveckling. Men rasen som sådan går mot fördärvet. Där finns anlaget till den onda rasen.
I den fjärde underrasen utfördes arbetet
som tribut (slavarbetet).
I den femte underrasen utförs arbetet
som vara (det säljs).
I den sjätte underrasen utförs arbetet
som offer (fritt arbete).
Den ekonomiska existensen kommer då att vara skild från arbetet; det kommer inte längre att finnas någon egendom, allt blir gemensam egendom. Man arbetar då inte längre för sin egen existens, utan utför allt som ett fullständigt offer för mänskligheten.
Lämna ett svar