Föredrag XXIV – 26 oktober 1905
Översikt över jordutvecklingen I: raser, glober, rundor.
Vi befinner oss nu inom den femte rotrasen i den femte underrasen. Denna femte rotras kallas vanligen den ariska rasen och omfattar som första underras den gamla indiska rasen, som utvecklade sig på Sydasiens mark. Där fanns en uråldrig sydasiatisk befolkning långt, långt innan Veda-skrifterna uppstod. Allt som vi har i Vedaskrifterna är endast en svag efterklang av det som som oändligt djup religionsvisdom förkunnades av de gamla rishierna. Därefter finner vi i Främre Asien den fornpersiska rasen, som mottog sina religionsläror och sin kultur från Zarathustra. Endast efterklanger därav är de senare zarathustriska kulturerna i Asien. Sedan finner vi som tredje underras de egyptisk-kaldeisk-babylonisk-assyriska folkstammarna, ur vilka den semitiskt-judiska kulturen efter hand utvecklade sig. Därefter framträder som fjärde underras den grekisk-latinska kulturen i Sydeuropa, fram till de germanska folkens uppstigande i Nord-, Central- och Västeuropa. Ytterligare två följer ännu. Sju underraser bildar tillsammans en rotras.
Den föregående rotrasen bebodde Atlantis, den del av jorden som senare översvämmades av Atlanten. Dit hör följande sju underraser: för det första rmoahalerna, för det andra tlavatlierna, för det tredje toltekerna, för det fjärde urturanierna, för det femte ursemiternas folk, för det sjätte akkaderna och för det sjunde mongolerna.
Går vi ännu längre tillbaka kommer vi till kontinenten Lemurien mellan Afrika, Asien och Australien. Där träder vi in i tider med helt andra förhållanden. Därefter går det ännu längre tillbaka till den andra rotrasen, den hyperboréiska, och till den första rotrasen, den polarisk. Det följer alltså ännu två underraser och två rotraskretsar.
När man går bakåt möter man människan i en allt finare och finare materia. I början av sin utveckling var jorden fin eterisk materia; alla varelser bestod då också av sådan fin etermateria. Vid slutet av sin utveckling kommer jorden åter att bestå av sådan fin eterisk materia. Ett sådant tillstånd, som jorden genomlöper från den finaste etermaterian, därefter förtätas och sedan återgår till ett tillstånd av fin fysisk etermateria, kallar man en glob. Den fysiska globen utvecklas alltså ur ett ännu finare tillstånd än den finaste fysiska etern. Det eteriska uppstår ur det astrala och återgår till det astrala.
Alla varelser befinner sig på den föregående globen i ett astralt tillstånd. Den astrala globen svävar i dag inte någonstans i världsrymden, utan de väsen som fanns på den förtätades, och den astrala globen förtätades med dem. Denna glob är jorden själv. Övergången från den astrala globen till den fysiska är en tillståndsförvandling. Även på den astrala globen utvecklades sju på varandra följande tillstånd. I den teosofiska litteraturen har man vant sig vid att även kalla dessa tillstånd raser; det fanns alltså sju astrala raser. Den astrala globen förtätades först gradvis till astralmateria. Den astrala globen var tidigare ännu mycket finare, nämligen av den materia ur vilken våra tankar i dag är vävda. Den kallas därför mental materia och globen mentalglob. Där, på mentalgloben, fanns sju på varandra följande mentala raser av mänskligheten med allt som hörde till dem. Före detta låg ett ännu finare utvecklingsstadium av ännu finare materia, arupa-mentalgloben: arupa, eftersom ännu inga former finns utan allt endast är antytt. Man talar om fyra glober, men i verkligheten är det fyra på varandra följande former av jorden. Så har vi sju glober.
Vi följer nu den fysiska jorden tills den nått sitt slut. Den övergår åter till en eterisk jord, därefter till en astral jord. På den tidigare astrala jorden är varelserna ännu obestämda väsen, som mottar sina former genom krafter som verkar utifrån. När människan åter kommer att leva på en astral jord, kommer hon att kunna ge sig själv sin form. På den tidigare astrala jorden gav Jehova och hans härar människan hennes form. Men på den plastiskt-astrala jorden kommer människan ur sin inre kraft själv att ge sig sin form; därför kallar man denna den plastiska globen. På liknande sätt förhåller det sig med de följande globerna, en rupa- och en arupaglob. Människan måste fullständigt förfinas, tills hon till slut endast är som ett frö, ett sametillstånd av allt hon tagit upp i sig. Alla erfarenheter är då till slut i henne koncentrerade som kraft i en punkt. De frön som fanns på den första globen innehöll ännu inte detta. Men på den sista globen innehåller fröna allt som de erfarit på de olika globerna.
Mellan de enskilda materiella stadierna hos dessa glober finns ingen gradvis övergång utan snarare ett ganska abrupt tillstånd. Så som när man löser upp salt i vatten och sedan låter det åter kristallisera, så går en glob in i ett sömntillstånd (pralaya), ur vilket nästa glob framgår. Mellan två vakentillstånd genomgår globerna ett kortare sömntillstånd. När människan nått den sista, den sjunde nivån, genomgår hon ett längre sömntillstånd. Hon är då berikad och kan nu åter vandra vägen på en högre nivå. För detta måste hon först genomgå ett längre pralaya. Detta längre pralaya är dock inte ett odifferentierat, likformigt sömntillstånd, utan ett högst differentierat.
När människan utvecklat ockulta förmågor så långt att hon kan sova medvetet i den drömlösa sömnen, har hon utvecklat ett devachaniskt medvetande. Detta gör henne i stånd att följa vad som försiggår mellan döden och en ny födelse. Detta medvetande kan ytterligare stegras. Då blir hon i stånd att iaktta vad som sker mellan globerna. Som tredje grad av medvetande uppnår man förmågan att iaktta vad som sker mellan runderna. Denna tredje grad motsvarar alltså ett medvetande mellan två runder. Att kunna observera mellan två jordeliv är den första graden av högre medvetande; mellan två glober den andra och mellan två runder den tredje graden. Den medvetna sömn som möjliggör detta är av helt annan beskaffenhet.
Mellan den sista rundan av ett planetariskt tillstånd och den första av nästa ligger bortom medvetandet ytterligare fem tillstånd. De sju runderna och de fem pralaya-tillstånden kallas tillsammans de tolv stadierna i världsårscykeln. Därefter genomlöps allt på nytt, men på en högre nivå.
Vi befinner oss nu i jordens fjärde runda, och tre andra har föregått den. Innan fröna till den nuvarande människan fanns, var människan redan tre gånger frölikt närvarande, en gång i varje runda. I varje runda har vi sju utvecklingsstadier, som kallas glober, och åter sju på varje glob, som kallas raser. Sju sådana runder bildar tillsammans en planet. Den första rundan började med ett arupa-tillstånd och förtätades fram till jorden. Fyra gånger har vår jord redan blivit fysisk. Tre gånger kommer den ännu att bli det. Varje sådan förtätning och upplösning hör till en runda. Sju sådana runder kallas ett planetariskt system.
När den första jordrundan började, fanns hela efterkommanskapet av det som utvecklats på månen frölikt närvarande. Mellan den sista månrundan och den första jordrundan låg ett långt pralaya. Då var månmänniskorna människoförfäder som stod på ett mellanstadium mellan dagens människor och dagens djur, till sin lägre natur. Dagens djur är något nedstigande månmänniskor, och människorna är uppstigande månmänniskor. Även växterna var dock annorlunda på månen än i dag. Växtriket stod mellan dagens mineralrike och växtrike, likt hur en torvmosse i dag är halvt mineralisk och halvt växtlik. Månen var i grunden en stor växt. Dess mark bestod av sammanflätade växter. Bergarter fanns ännu inte. Detta växtliknande mineralrike förtätades först på jorden till det nuvarande mineralriket. Våra nuvarande kvartser, malakiter och så vidare är förtätade ur månvxterna; dolomitmasserna har uppstått ur ursprungliga växter. På månen fanns alltså ett rike mellan mineral- och växtriket. I detta rotade månväxterna; de behövde månens mark. Sådana växter som på jorden inte funnit sin plats blev parasitära och måste ännu växa på växter, till exempel misteln. Den växer på växter, på samma sätt som alla växter på månen växte på en halvt växtlik grund. Loki, månguden, dödar Balder med misteln, månvxternas växt.
Så finner vi på månen:
ett rike mellan mineral- och växtriket,
ett rike mellan växt- och djurriket,
ett rike mellan djur- och människoriket.
Detta var de frön som fördes över till jorden.
Under den första jordrundan avskildes människoriket gradvis. Människan blev mänskligare, djuret djuriskare. Människornas yttre kroppar började redan under den första rundan bli mer mänskliga. Under den andra rundan avskildes djurriket, under den tredje växtriket, under den fjärde mineralriket. Därefter påbörjade människan en ny uppstigning. De första tre rundorna var upprepningar av tidigare tillstånd och en förberedelse för att i den fjärde rundan, i mineralriket, ta upp det nya. Nu bearbetar människan mineralriket. När hon helt omformat mineralriket till ett resultat av sin verksamhet, kommer en tid då hon omformat allt så att inte ett enda korn av mineralriket finns kvar som inte konstnärligt bearbetats av människan. Då kan helheten förvandlas till enbart astrala former.
Detta är ett rikes förlösning. Människan förlöser mineralriket i den fjärde rundan när hon format det till ett konstverk. Därefter genomgår allt ett pralaya; då finns inget mineralrike längre, utan hela jorden har blivit en växt. Människan höjs då en halv nivå och allt annat med henne; till exempel kommer Kölnerdomen i den femte rundan att slå ut som en växt.
Man arbetar inte förgäves när man formar mineralriket. Maskinen, Kölnerdomen, kommer senare att växa fram som växtvärld ur det som då blir jord. I den femte rundans atmosfär finner vi i levande molnformationer allt det som i dag målats. Här har vi att göra med en upprepning på högre nivå, där allt vårt arbete i den mineraliska världen växer fram omkring oss.
I den femte rundan förlöser vi växtriket, i den sjätte djurriket, i den sjunde rundan människoriket. Därefter är människan mogen att beträda en ny planet. För att hon skulle kunna utvecklas uppåt måste de andra rikena tryckas något nedåt, och hon måste senare förlösa dem. Efter den sjunde rundan och ett pralaya övergår hon till en annan planet. Sju runder med sju glober med vardera sju raser ger sammanlagt 343 tillstånd på jorden. Hela jordutvecklingen har till syfte att utveckla ett vaket dagsmedvetande hos människan, medan hela månutvecklingen hade till syfte att utveckla bildmedvetandet. Föregående var det drömlösa sömntillståndet på solen; där var människan ännu en sovande växt. Ett ännu tidigare tillstånd, ett djupt trancetillstånd, fanns på Saturnus och uppträder i dag ännu i vissa patologiska fall. De enskilda planeterna har alltså till uppgift att utveckla de successiva medvetandetillstånden:
- Saturnus = djuptrancemedvetande
- Solen = drömlöst sömnmedvetande
- Månen = drömsömn eller bildmedvetande
- Jorden = vaken- eller föremålsmedvetande
- Jupiter = psykiskt eller medvetet bildmedvetande
- Venus = överpsykiskt eller medvetet livsmedvetande
- Vulkan = spirituellt eller självmedvetet allmedvetande
Så som de mänskliga förhållandena nu ordnas efter naturens grundval, kommer de senare att ordnas efter det moraliska. De kommer att indelas efter karmastadier, efter sju moralitetsgrader (etiska mänsklighetskategorier). Kastindelningen är ett förgripande av denna senare moraliska differentiering. Därigenom skulle karmakategorier antydas.
Lämna ett svar