Föredrag XXIII – 25 oktober 1905
Befruktning med anden (monaden) under den lemuriska tiden. Jordutvecklingens föregående stadier: gamla Saturnus, Solen och Månen. Människans sol- och månfäder. Motsättningen mellan Jehovas avsikter och den luciferiska principen. Uppkomsten av de två könen samt av födelse och död. Jordaxelns förändrade riktning. Uppkomsten av urkarma. Konflikten mellan Jehova och Lucifer. Kristendomen och läran om reinkarnation och karma.
Mina kära vänner!
Låt oss föreställa oss den tidpunkt då människan i mitten av den lemuriska rasen höjde sig till andlighet. Först då blev befruktningen med anden, med monaden, möjlig. Allt eftersom hade de andra väsendena, som bodde på jorden som människans följeslagare, utbildats genom avsöndring från människan ur den kaotiska jorden. Människan hade utbildat en fysisk kropp, en eterkropp och en astralkropp. Astralkroppen hade renats och var då just lämpad att ta emot Manas, Buddhi och Atma.
Allt som uppstod på jorden skedde helt gradvis, så att mänskligheten, som ännu saknade förstånd och möjlighet att tala, hade uppstått ur den obestämda jordmassan. Vi frågar nu: hur gick detta till? — En växt växer inte heller ur intet. Ett frö har sänkts ned i jorden. Detsamma var fallet med de människor som då fanns. Människan hade också spirat fram ur jorden, och till detta måste det ha funnits ett frö på jorden. Det hade redan en gång funnits ett liknande väsen. Denna frömänniskan hade uppstått på den gamla månen. Där gick hon över i frötillstånd, genomgick ett pralaya och framträdde därefter åter på jorden.
Jordens utvecklingsstadium hade tre förstadier: Saturnus, Solen och Månen. Under de tre första jordrundorna upprepades dessa tre förstadier i korthet. Under den första jordepoken upprepades Saturnustillståndet, under den andra solstadiet och under den tredje månstadiet. Först i den fjärde rundan framträdde det egentliga jordtillståndet, och då hade människan nått en något högre nivå än på månen. På månen var hennes utveckling ännu inte avslutad, ännu inte tillräckligt ren för att ta emot monaden. Astralkroppen var på månen ännu vild och lidelsefull. Den måste först renas på jorden för att kunna ta emot de högre principerna. Denna rening var avslutad i mitten av den lemuriska tiden.
De sista människorna under måntillvaron är våra fysiska förfäder. Dessa utvecklade sig på jorden först något vidare. Jordmänniskorna under den förlemuriska tiden är de verkliga efterkommarna till månvarelserna. Därför kallar vi också månvarelserna jordmänniskornas fäder eller pitrier. Dessa jordmänniskor kunde till en början inte använda sina främre lemmar till arbete. De var djurliknande gestalter av en viss stor skönhet. De bestod av ett mycket mjukare material än dagens fysiska materia; deras materia var ännu mycket mjukare än den vi i dag finner hos de lägre djuren. Den var genomskinlig och det inre eldet lyste igenom. Under den tid då människorna genomgick ett tidigare utvecklingsstadium var de ännu vackrare och ännu ädlare gestaltade.
I den tid som föregick den lemuriska hade vi på jorden den hyperboréiska tiden, solmänniskornas, apollomänniskornas tid. Dessa bestod av en ännu ädlare och ännu mjukare materia. Går vi ännu längre tillbaka kommer vi till den allra första rasen, de polarisk-människorna. Dessa levde då i ett tropiskt polarklimat, en ras som kunde nå en särskild höjd därför att den fick en märkligt stor hjälp. De vackraste gestalterna bland månpitrierna steg ned på jorden. De polarisk-människorna var mycket lika fyrfotade djur, men de var gestaltade av en mjuk, böjlig materia, lik en manet men mycket varmare. De människor som hade de bästa gestalterna, de ädlaste beståndsdelarna, fick då något särskilt till hjälp, nämligen att det ännu var förenat med jorden varelser som tidigare hade nått en högre nivå.
Solen erkänns i all esoterik först som en planet; den blev först senare en fixstjärna. Den ordning av stadier som jorden genomlöpt är: Saturnus, Solen, Månen, Jorden. När solen själv var planet fanns allt som nu är på månen och jorden ännu i solen. Senare löstes solen och månen ut ur jorden.
Vi förflyttar oss nu i tanken tillbaka till den gamla solens tid. Då bodde allt som nu lever på jorden på solen. Dessa varelser var då helt annorlunda gestaltade. Människan hade då endast den fysiska kroppen, som var mycket mindre tät än i dag, och eterkroppen. Hela människans livsform var då växtlik. Varelserna levde i solens ljus. Detta ljus kom då till dem från mitten av deras egen planet. De var då helt olika dagens människor. I jämförelse med dagens människa stod solmänniskan på huvudet och ljuset sken henne på huvudet. Allt som hör samman med fortplantningen utvecklades fritt åt den andra sidan. Människan sträckte då så att säga benen i luften. Växten har stannat kvar på detta stadium; den rotar än i dag i jorden och sträcker fortplantningsorganen, ståndare och pistiller, upp i luften. Solmänniskan utvecklade sig i sju olika stadier. Hon stod på planeten på samma sätt som dagens växt rotar i jorden. Sedan, vid jordens tredje inkarnation, blev hon månmänniska. Då böjde hon sig: det vertikala blev horisontellt. Anlaget till ryggraden uppstod. Symbolen för detta är tau = T. På jorden vände hon sig helt om. Symbolen för detta är korset. Korset är symboliseringen av utvecklingen från solen via månen till jorden. På jorden har den nått korset i dess övre balk. Den fortsätter genom att bära korset på ryggen.
Solmänniskorna hade också nått en viss hög utveckling. Det fanns även soladepter som gått längre än de övriga solmänniskorna. De gick över till månen. Även där hade de möjlighet att stå högre än månmänniskorna och de utvecklade sig där till en alldeles särskild höjd. De var jordmänniskornas förfäder men långt före de andra. När hyperboréerna i den fjärde globens andra epok levde i sina mjuka former, kunde dessa solens söner inkarnera sig och bildade en särskilt skön ras. De var solarpitrierna. De utvecklade redan under hyperboréertiden en upprätt gestalt. De vände hyperboréerkroppen helt; detta hade de andra människorna då inte förmåga till. Solarpitrierna blev under hyperboréertiden de sköna apollomänniskorna, som redan i den andra rasen var upprättstående.
På solen fanns allt det inneslutet som senare kastades ut som måne och jord. Allt liv och all värme strömmade på solen från medelpunkten. Sedan sker under nästa manvantara, den gamla månen, följande: ur pralayas mörker tränger solen fram. En del av solmaterien vill lösgöra sig. Först uppstår en slags kexform.
Därefter lösgör sig den ena delen helt och de båda kropparna går sida vid sida som sol och måne. Solen behöll förmågan att lysa och värma. Månen behöll förmågan till alstringskraft. Den kunde åter frambringa de varelser som funnits på solen, men de måste belysas och värmas av solen. På den obelysta månen måste varelsernas vändning mot solen uppstå. Därför vände sig alla växter om på månen. Djuren vände sig delvis, även människorna gjorde det bara delvis. Men de fick på månen som ersättning astralkroppen, kama, och utvecklade därigenom värmen inifrån. Kama var då en i hög grad värmande kraft. Därför vände de sig inte fullständigt mot solen. Det fanns även liv i mörkret. Månen kretsade då också kring solen, men inte som jorden gör nu. Månen roterade då kring solen så att den alltid vände samma sida mot den. En måndag varade alltså lika länge som ett halvt år i dag. Därigenom uppstod en oerhörd hetta på den ena sidan och en oerhörd kyla på den andra.
På den gamla månen genomgick människans föregångare åter en normal utveckling. Men det fanns också månadepter som skyndade före den övriga mänskligheten. Dessa pitriväsen vid slutet av månutvecklingen stod mycket högre än de övriga, på samma sätt som dagens adepter står före övriga människor.
Nu kommer vi först till den egentliga jordutvecklingen. I nästa pralaya, efter månutvecklingen, föll månen åter tillbaka i solen. Gemensamt genomgick de pralaya. När jorden därefter trädde fram ur mörkret var hela solmassan ett med den. Då börjar den första, polarisk-rasen. Då är de tidigare solmänniskorna, genom dåtida förhållanden, i stånd att bilda detta gynnade släkte av solens söner, eftersom solen ännu är förenad med jorden.
Under hyperboréertiden delar sig helheten åter. En del snörs av och jorden träder ut ur solen. Här börjar den kant-laplaceska teorin. Det dåtida tillståndet är den kant-laplaceska urdimman. Utåt såg detta ut som ringarna kring Saturnus. Nu bildas den andra, hyperboréiska rasen. Då framträder på jorden gradvis månmänniskofröna, pitrierna i olika fulländningsgrad. Alla hade då ännu möjligheten att fortplanta sig ur sig själva genom självbefruktning.
Därefter sker en andra avsnörning. Med månen lämnar allt det som är självalstringskraft jorden, så att vi nu har tre kroppar: sol, jord och måne. Där upphör möjligheten till självbefruktning; månen har dragit ut det som gav denna möjlighet. Nu står månen utanför och vi har varelser som inte längre kan fortplanta sig ur sig själva, och nu uppstår under den lemuriska epoken två kön.
Sådana utvecklingar sker endast under ledning av högre väsen, devaer. Detta har till syfte att utvecklingen skall fortskrida på ett bestämt sätt. Ledaren för hela rörelsen är samma gudom som den hebreiska traditionen kallar Jahve, Jehova. Han var en mångudom. Han hade i högsta mening den kraft som utvecklats på månen och strävade efter att föra mänskligheten vidare i denna riktning. Jahve representerar inom den jordiska världen den gudom som ger varelserna möjligheten till fysisk fortplantning. Allt övrigt — förståndet — låg inte i Jahves intention. Om Jahves intention ensam hade fortsatt att utvecklas, skulle människan dock en dag ha upphört att fortplanta sig, eftersom fortplantningskraften skulle ha uttömts. Hon skulle då endast ha sysslat med att skapa sköna former, ty det inre, det intellektuella, var honom likgiltigt. Skönt formade människor ville Jehova skapa, en sorts vackra statyer. Enligt hans intention skulle fortplantningskraften fortsätta tills den slocknade. Han ville ha en planet som bar endast sköna men fullständigt stela former. Om jorden, med månen inom sig, hade fortsatt sin utveckling, skulle den ha blivit en stel, förisad form. Jehova skulle ha förevigat sin planets utvecklingsintention som ett monument. Detta skulle utan tvivel ha inträffat om inte de adepter som gått utöver månutvecklingen nu hade trätt fram. De hade redan på månen utvecklat det som vi först utvecklade på jorden: förstånd och ande. De tog nu hand om den övriga mänskligheten och ryckte den undan det öde den annars skulle ha fallit offer för. En ny gnista tändes i den mänskliga astralkroppen. De gav just den dåtida astralkroppen impulsen att utvecklas bortom den avgörande punkten. Jahve kunde då inte rädda sig på annat sätt än genom att ändra sitt sätt att verka. Han skapade mannen vid sidan av kvinnan. Det som inte kunde bevaras i ett kön fördelades på två kön.
Det fanns nu två strömningar: Jahves och månadepternas. Månadepternas intresse låg i att förandliga mänskligheten. Jahve ville göra dem till sköna statyer. Dessa två krafter kämpade då mot varandra.
Vi har alltså att göra med en kraft på jorden som har självalstringsmakt: kriyashakti. Den finns i dag endast kvar i de allra högsta mysterierna. Då hade varje människa den i sig. Genom denna kraft kunde människan fortplanta sig själv; den delades då i två halvor. Därigenom uppstod de två könen på jorden.
Hela självalstringskraften drog Jehova ut ur jorden och placerade den i månen vid sidan av jorden. Därav sammanhänger fortplantningskraften med månväsenden. Nu har vi människan med försvagad fortplantningskraft men ännu inte med möjligheten att förandligas. Dessa var föregångarna till dagens mänsklighet. Till dem kom nu månadepterna. De sade till dem: ni skall inte följa Jehova, han kommer inte att låta er nå kunskap; men ni skall vinna kunskap. — Detta är ormen. Ormen står gentemot kvinnan, ty kvinnan hade kraften att fortplanta sig ur sig själv. Nu säger Jehova: människan har blivit som en av oss — och inför döden i världen och allt som hör samman med den.
”Lucifer” kallar man månadepterna; de är givarna av det mänskliga intellektet. De gav detta till astral- och den fysiska kroppen; annars hade monaden inte kunnat dra in i dessa och jorden skulle ha blivit ett planetariskt monument över Jehovas storhet. Genom ingripandet av det luciferiska principen räddades den mänskliga självständigheten och andligheten. Jehova halverade därefter fortplantningskraften för att människan inte helt skulle förandligas. Det som också skulle ha gått förlorat om Jehova ensam hade verkat, återkommer nu i den sjätte rotrasen; då kommer människan att vara så förandligad att hon åter vinner kriyashakti, den skapande fortplantningskraften. Hon kommer att kunna frambringa sin like. Så räddades mänskligheten över ett bråddjup.
Människan bär alltså genom Jehovas makt möjligheten att stelna. Betraktar man de tre lägre kropparna, så bär dessa i sig fröet till att återvända till jordens fysiska tillstånd. De högre delarna — Atma, Buddhi, Manas — kunde endast träda in i människan genom att ormen tillkom. Därigenom fick människan nytt liv och kraft att stanna kvar på jordplaneten. Men fortplantningskraften blev tvåkönad och därigenom kom födelse och död in i världen; tidigare fanns varken födelse eller död.
När människan genomtränger den fysiska kroppen från anden övervinner hon döden. De enskilda krafterna uttöms när de antar bestämda former. Kraften går in i formen, i allt större täthet, och därför måste livet i den lemuriska rasen få ett nytt inslag, vilket åstadkoms genom en omvridning av jordklotet. Jordaxeln vreds gradvis om. Tidigare rådde tropiskt klimat vid nordpolen; senare, genom axelns omvridning, kom tropikerna till mitten. Denna omvändning skedde relativt snabbt men tog ändå kanske fyra miljoner år. Den lemuriska tiden låg för tjugotvå miljoner år sedan. Månpitrierna behövde fyra miljoner år för att vrida axeln. Månpitriernas intelligens var då långt mer utvecklad än dagens människors.
Så utvecklades den tvåkönade människan ur den enkönade. Under den första tiden fanns bland de enkönade människorna mycket efterblivna individer men också mycket långt framskridna. Endast en liten del var en lämplig boning för de nedstigande monaderna. Då delade sig människorna i två kön. Djuren hade redan tidigare övergått till tvåkönadhet. Vid sidan av människan levde då manliga och kvinnliga djur på jorden. Det var mycket groteska gestalter som kunde leva på den helt annorlunda beskaffade jorden. De hade också möjlighet att flyga. De bar i sig förebuden till det som människorna i dag har. De esoteriska religionerna kallar — vilket vissa djursymboler hänvisar till — de människor som kunde frambringa sig själva: tjurar. Tjuren är en symbol för fruktbarhet; före den gick lejonet, modets symbol, och dessförinnan örnen. I Hesekiels vision har djuren, med hänsyn till de tidigare tiderna, vingar eftersom de kunde höja sig något över jorden. Först senare uppstår människan.
Vi har alltså människan sådan hon utvecklas från enkönadhet till tvåkönadhet och vid sidan av henne redan tvåkönade djur, hanar och honor. Människorna hade just genom lunarpitrierna blivit mogna att ha en kropp som kunde ta emot monaden. Men dessa tog endast de mest utvecklade exemplaren och utvecklade en ädelt mänsklig form; de måste dock helt avhålla sig från umgänge med allt övrigt, annars skulle de förlora sin ädla form. Kroppen gestaltades först då efter monaden. De andra formerna, de mindre utvecklade, tilltalade inte de nedstigande monaderna; därför gav de endast en del av sin andliga kraft till de ofullkomliga människokropparna, och den tredje vågen vägrade helt att inkarnera sig. Därigenom fanns delvis människor som endast var mycket svagt andligt befruktade och sådana helt utan ande.
I mitten av den lemuriska tiden har vi således de första sönerna av eldnebulosan; dessa inkarnerade i det eldiga element som då omgav jorden. Eldnebulosans söner var de första arhaterna. Därefter uppstod de två andra slagen. De som endast hade fått en liten gnista var i den första lemuriska människorasen föga lämpade att bilda en kultur och gick snart under. Däremot gav de som inte fått någonting alls sin lägre natur ett särskilt uttryck. De blandade sig med djuren. Därav uppstod de sista lemuriska raserna. De vilda, djuriska instinkterna levde i vilda, djurliknande människogestalter. Detta medförde en försämring av hela den mänskliga substansen.
Om alla människor då hade blivit befruktade med monader, skulle hela mänskligheten ha blivit mycket bättre. Det första onda uppstod genom att vissa monader vägrade att inkarnera sig. Därav — genom blandningen — uppstod försämringen. Människan blev därigenom fysiskt väsentligt försämrad. Det var då en tid då mänskligheten trycktes ned. Först under den atlantiska tiden ångrar monaderna sin tidigare vägran, kommer ned och befolkar alla människor. Därigenom uppstår de olika atlantiska raserna.
Vi har nu nått insikten om en tid då något som försämrade jorden inträffade. Hela rasernas försämring medförde också en försämring av jorden. Detta är urkarmats uppkomst. Då lades det första fröet till karma. Allt senare är en följd av urkarmat; ty om alla monader i rätt tid hade trätt in i människogestalterna, skulle människorna ha haft djurens säkerhet, de skulle inte ha kunnat fela, men de skulle inte ha kunnat utveckla frihet. De ursprungliga arhaterna kan inte fela, de är änglar i människogestalt. Månadepterna föranledde nu just vissa monader att vänta med inkarnationen. Därigenom kom asketismens princip in i världen, oviljan att bebo jorden. Denna disharmoni mellan högre och lägre natur uppstod då. Människan blev osäker; hon måste nu pröva sig fram genom olika erfarenheter för att finna sin väg i världen. Eftersom hon har urkarma får hon också vidare karma. Därigenom kan hon fela.
Avsikten var att människan skulle nå kunskap. Detta kunde endast åstadkommas genom urkarmat. Det luciferiska principen, månadepterna, ville utveckla människan alltmer mot frihet och självständighet. Detta uttrycks mycket vackert i Prometeusmyten: Zeus vill inte att människorna skall få elden; Prometheus ger dem elden, förmågan att utveckla sig högre och högre. Därigenom dömer han människan till lidande. Hon måste nu vänta tills en solhjälte kommer, tills solhjälteprincipen i den sjätte rasen gör människan i stånd att vidareutvecklas utan den luciferiska kunskapen. De som är lika långt framskridna som Prometheus är solhjältar.
Så har vi fått en dubbel människa: en som är fallen under Jehovas princip, att fullkomna den fysiska jorden, och den andliga människan som utvecklar sig högre. Jehova och Lucifer befinner sig i ständig kamp. Lucifer vill utveckla allt upp till kunskap och ljus. I devachan kan människan mogna ett stycke vidare i luciferisk riktning. Ju längre hon vistas i devachan, desto mer kan hon utveckla detta. Så många inkarnationer måste hon genomgå tills hon helt utvecklat denna princip.
Det finns alltså i världen ett Jehovaprinzip och ett Luciferprinzip. Om endast Jehovaprinzipet lärdes, skulle människan falla helt under jorden. Om läran om reinkarnation och karma helt försvann från jorden, skulle man återerövra alla monader åt Jehova och den fysiska människan skulle överlämnas åt jorden som en förstenad planet. Men om man lär reinkarnation och karma, leder man människan upp mot förandligandet. Därför bildade kristendomen den riktiga kompromissen och lärde under en tid inte reinkarnation och karma utan vikten av det ena jordelivet, så att människan skulle lära sig att älska jorden tills hon är mogen för en ny kristendom med läran om reinkarnation och karma, som räddar jorden och för hela sådden in i devachan. I kristendomen själv kämpar i dag dessa två principer: den ena utan reinkarnation och karma, den andra med denna lära. Den första läran skulle beröva människorna allt det som Lucifer kan verka; de skulle faktiskt falla ur reinkarnationen och vända jorden ryggen, bli försämrade änglar. Jorden skulle då gå mot sin undergång. Om Jehovas härskaror segrade på jorden, skulle jorden bli kvar som en slags måne, som en förstenad kropp. Förandligandets plikt skulle då ha försummats. Kampen i Bhagavad Gita skildrar kampen mellan Jehova och Lucifer och deras härar.
Det är ännu i dag möjligt att kristendomen utan läran om reinkarnation och karma segrar. Då skulle jorden gå förlorad för Luciferprincipen. Hela jorden är ännu ett slagfält mellan dessa två principer. Den princip som för jorden upp mot andlighet är Lucifer. För att leva enligt denna princip måste man först lära sig att älska jorden, man måste stiga ned på jorden. Lucifer är fursten som utövar sitt välde inom vetenskapens och konstens fält. Men han kan inte helt stiga ned på jorden; hans kraft räcker inte till det. Lucifer ensam skulle inte kunna föra allt på jorden uppåt. Därtill krävs inte bara kraften hos en månadept utan hos en soladept, som också upptar det liv som yttrar sig i människornas samhörighet och inte i konst och vetenskap. Lucifer framställs som den bevingade drakgestalten; hos Hesekiel som den bevingade tjuren.
Nu kom en solhjälte, lik dem som trädde fram under hyperboréertiden, representerad hos Hesekiel av det bevingade lejonet. Denne hjälte, som ger den andra impulsen, är Kristus, lejonet av Juda stam. Representanten för örnen kommer först senare; han företräder faderprincipen. Kristus är en solarheros, en lejon-natur, en solarpitri.
Det tredje är det som skall representera en adept som redan var adept på Saturnus. En sådan kan ännu inte inkarnera sig på jorden. Först när människan inte bara kan utveckla sin högre natur uppåt utan helt kan försaka sin lägre natur och framträda skapande, kan denne högste adept, Saturnusadepten, faderprincipen — den fördolda guden — inkarnera sig.
Lämna ett svar