22. ESOTERIKENS GRUNDER

Föredrag XXII – 24 oktober 1905
Dödens problem som en medvetandefråga. Dualiteten: det inre väsenskärnan (monaden) och den fysisk-astrala människan; deras olika utvecklingsformer fram till deras förening under den lemuriska tiden. Karmas början. Visdom, skönhet och styrka som speglingar av manas, buddhi och atma.

Som en fortsättning på behandlingen av karma och reinkarnation vill vi nu, som en särskild fråga i helhetens sammanhang, ta upp problemet med döden.

Frågan: Varför dör människan? — sysselsätter mänskligheten ständigt. Men den är inte helt lätt att besvara, eftersom det som vi i dag kallar död hänger samman med att vi befinner oss på en helt bestämd utvecklingsnivå. Vi vet att vi till en början lever i tre världar: den fysiska, den astrala och den mentala världen, och att vår tillvaro växlar mellan dessa tre världar. I oss bär vi en inre väsenskärna som vi kallar monaden. Denna väsenskärna bevarar vi genom alla tre världarna. Den lever i oss i den fysiska världen, men också i den astrala och i devachanvärlden lever den i oss. Den inre väsenskärnan är där, men den är alltid iklädd ett olika slags hölje. I den fysiska, astrala och devachaniska världen är höljet kring vår väsenskärna olika.

Låt oss nu först bortse från döden och föreställa oss människan i den fysiska världen, iklädd en viss materia. Därefter träder hon in i den astrala och devachaniska världen, var gång iklädd ett annat hölje. Antag nu att människan vore medveten i alla tre världarna, så att hon kunde uppfatta tingen runt omkring sig. Utan sinnen och varseblivning skulle människan inte heller leva medvetet i den fysiska världen. Om människan i dag vore jämnt medveten i alla tre världarna, då skulle det inte finnas någon död, då skulle det endast finnas förvandling. Då skulle människan medvetet gå över från en värld till en annan. Detta övergående skulle då för henne inte vara ett döende och för dem som blir kvar högst likna en resa.

Nu är det så att människan först gradvis förvärvar kontinuiteten i medvetandet i dessa tre världar. Hon upplever det till en början som en fördunkling av sitt medvetande när hon går från den fysiska världen in i de andra världarna. Hon blir först åter klart medveten när hon återvänder till den fysiska världen. De väsen som behåller medvetandet känner inte döden. Låt oss nu klargöra hur människan har kommit till sitt nuvarande fysiska medvetande, och hur hon kommer att förvärva ett annat medvetande.

Vi måste uppfatta människan helt och hållet som en dualitet, som sammansatt av två väsen: av monaden och av monadens hölje. Vi frågar: hur har det ena uppstått och hur har det andra uppstått? Var levde den astrala människan innan hon blev det hon är i dag, och var levde monaden? — Båda har genomgått olika utvecklingsstadier, båda har först så småningom kunnat förenas.

Vid betraktelsen av den fysiskt-astrala människan förs vi tillbaka till mycket avlägsna tider, då hon endast var närvarande som ett astralt urbild, som en astral form. Den astrala människa som då ursprungligen fanns var en gestalt som inte liknade dagens astralkropp, utan var en mycket mer omfattande varelse. Man kan föreställa sig denna forna astralkropp så, att jorden då var som en stor astral boll, sammansatt av de astrala människorna. Alla naturkrafter och väsen som i dag omger oss fanns då ännu inne i människan; människan levde upplöst i det astrala varat. Alla växter, djur och så vidare, de djuriska instinkterna och passionerna levde då ännu i den astrala människan. Det som i dag finns i lejonet och i alla däggdjur var då genom och genom blandat med människans astralkropp. Människans astralkropp hade då alla de väsen som i dag är fördelade över jorden inom sig. Den astrala jorden var sammanfogad av rena astrala människokroppar likt ett stort björnbärsklot och innesluten i en andlig atmosfär där devachaniska väsen levde.

Denna atmosfär – man skulle kunna kalla den astralluft – som omgav den dåtida astrala jorden, bestod av en något tunnare substans än människans astralkropp. I denna astralluft levde andliga väsen, lägre och högre, bland annat också de mänskliga monaderna, helt åtskilda från människans astralkropp. Detta var jordens tillstånd vid den tiden. De monader som redan fanns i astralluften kunde ännu inte förena sig med astralkroppen, ty människornas astralkroppar var då ännu alltför vilda. Instinkterna och passionerna måste först avsöndras ur dem. Så uppstod genom utsöndring av vissa substanser och krafter som astralkroppen bar på, den mänskliga astralkroppen så småningom i en renare form. Utsöndringarna blev emellertid kvar som särskilda astrala gestalter, väsen med ännu mycket tätare astralkroppar, med vildare individuella instinkter, drifter och passioner.

Nu fanns alltså två astralkroppar: en mindre vild mänsklig astralkropp och en mycket tät, vild astralkropp. Låt oss hålla dessa båda strikt isär: den mänskliga astralkroppen och allt det som levde runt omkring den. Den mänskliga astralkroppen blir allt finare och ädlare och stöter ständigt ut nya utsöndringar, som blir allt tätare och tätare. Av detta uppstod – när de nådde fysisk täthet – de andra rikena: djur-, växt- och mineralriket. Vissa utsöndrade instinkter och krafter framträdde genom denna förtätning som de olika djurklasserna.

Så ägde en ständig rening av astralkropparna rum, och detta hade en nödvändig följd på jorden. Ty genom att människan till följd av denna rening nu hade vid sin sida det som hon tidigare bar inom sig, trädde hon i relation till dessa väsen, och det som hon tidigare haft inom sig verkade nu utifrån in i människan. Detta är en evig process, också vid åtskiljandet av de två könen, som därefter också verkar på varandra utifrån. Hela världen var först invävd i oss; först därefter verkade den utifrån på oss. Ursymbolen för detta återvändande till sig själv från den andra sidan är ormen som biter sig i svansen.

I den renade astralkroppen uppstår nu bilder av den omgivande världen. Antag att människan har avsöndrat kanske tio olika former som nu omger henne. Tidigare fanns de inom henne, nu finns de runt omkring henne. Nu uppstår i den renade astralkroppen spegelbilder av den omgivande världen, av de former som befinner sig utanför henne. Dessa spegelbilder blir i henne till en ny kraft; de verkar i henne, formar om den förädlade astralkroppen som har renats. Hon har till exempel stött ut vildheten ur sig; den finns nu utanför henne som en bild och verkar nu på henne som en gestaltande kraft. Astralkroppen byggs upp genom bilderna av den utsöndrade världen som tidigare fanns i honom. De bygger upp en ny kropp i honom. Människan hade tidigare haft makrokosmos inom sig, därefter satt det utanför sig, och detta formade nu i henne mikrokosmos, en avbild av henne själv.

Så möter vi människan på ett bestämt utvecklingsstadium i en gestalt som skänks henne av hela hennes omgivning. Spegelbilderna verkar på hennes astralkropp så att de differentierar och delar den. Genom spegelbilderna splittrades hennes astralkropp och hon satte den åter samman av delarna, så att den därefter blev en leddelad organism. Den gemensamma astralmassan differentierades till olika organ, till hjärtat och så vidare. Först var allt astralt, och därefter lade sig den fysiska människan runtomkring. De mänskliga bildningarna blev därigenom allt mer lämpade att förtätas och bli en alltmer komplicerad och mångskiftande organism som är en avbild av hela omgivningen.

Det som blivit allra tätast är den fysiska kroppen; mindre tät är eterkroppen, och allra finast är astralkroppen. De är i huvudsak spegelbilder av yttervärlden, mikrokosmos i makrokosmos. Därvid har astralkroppen blivit allt finare, så att människan vid en bestämd punkt i jordutvecklingen har en utvecklad astralkropp. Genom att astralkroppen blivit allt finare har den närmat sig den fina astralmaterian runt omkring den.

I de övre regionerna har under tiden de motsatta utvecklingsprocesserna ägt rum. Monaden har stigit ned från ovan, från de högsta devachanregionerna, ned till astralregionen och har därvid förtätats. Där möts de två delarna. Från den ena sidan stiger människan upp till astralkroppen, från den andra sidan möter henne monaden i sin nedstigning i den astrala världen. Detta skedde under den lemuriska tiden. Där kunde de båda befrukta varandra. Monaden har iklätt sig devachanisk materia, därefter astralluftens materia. Från nedifrån har vi den fysiska materien, därefter etermaterien, därefter åter astralmaterien. Så befruktar de båda astralmaterierna varandra och smälter samman. Det som kommer ovanifrån bär monaden i sig. Som i en bädd lägger den sig i astralmaterien.

Så äger själens nedstigning rum. Men för att detta skall ske måste monaden utveckla en törst efter att erfara de lägre regionerna. Denna törst måste man först förutsätta. De lägre regionerna kan monaden endast lära känna genom att inkarnera sig i människokroppen och genom den blicka ut i omgivningen. Nu är människan fyrdelad: hon har för det första en fysisk kropp, för det andra en eterkropp, för det tredje en astralkropp och däri för det fjärde jaget, monaden. När den fyrdelade kroppen finns, kan monaden genom den blicka ut i omgivningen, och då uppstår en växelverkan mellan monaden och allt som finns i omgivningen. Därigenom blir monadens törst i viss mån stillad.

Vi har sett att hela människokroppen har sammansatts av delar som uppstått genom att den ursprungligen odifferentierade massan delats i organ, efter det att den ursprungliga astralkroppen hade avsöndrat olika element och genom dessa utsöndringar som stod runt omkring den och speglade sig i den, bilder uppstod i den. Dessa bilder blev krafter i den och formade dess eterkropp; det vill säga, genom dessa mångskiftande bilder differentieras eterkroppen. I denna nu av delar bestående eterkropp förtätas i sin tur varje sådan eterdel inom sig och den fysiska leddkroppen uppstår. Varje sådan fysisk kärna, ur vilken organen sedan bildas, utgör samtidigt ett slags centrum i etern.

Mellanrummen mellan dessa centra är fyllda av den blotta etermassan. Vi föreställer oss kroppen sammansatt av exempelvis tio delar. Dessa tio delar, som vi tar som ett schema, håller kroppen samman genom sin släktskap; de är avbilder av hela den övriga naturen, och det beror på hur starkt de hör samman. Det finns i dem grader av släktskap med de enskilda delarna. Så länge dessa består, hålls kroppen samman; när släktskapsgraderna upphör, faller delarna isär; kroppen förfaller. Eftersom vi under jordutvecklingen har stött ut de mest mångskiftande gestalter, hålls delarna i eterkroppen endast samman i viss grad. Den mänskliga naturen är en avbild av de utsöndrade väsendena. I den mån dessa väsen för ett självständigt liv, för också delarna av den fysiska kroppen ett självständigt liv. När släktskapets krafter blivit så svaga att de upphör, lever vi endast till dess; måttet på vår livstid är betingat av hur väsendena runt omkring oss förhåller sig till varandra.

Utvecklingen av den högre människan går till så, att människan först arbetar på sin astralkropp. Där inför hon ideal, entusiasm och så vidare. Instinkterna bekämpar hon. I det ögonblick då människan sätter ideal i stället för drifter, plikter i stället för instinkter och utvecklar entusiasm i stället för begär, skapar hon harmoni i delarna av sin astralkropp. Detta fredsstiftande arbete börjar med monadens inträde, och astralkroppen börjar bli alltmer odödlig. Från den tidpunkten dör astralkroppen inte längre, utan består i den mån den har stiftat fred, i den mån freden kan stå emot de förstörande krafterna. Från det ögonblick då monaden inträder stiftar den fred, till en början i astralkroppen. Där börjar instinkterna att förlikas. Harmoni uppstår i det tidigare kaoset och ett astralt väsen uppstår som består, som förblir levande. I den fysiska kroppen och i eterkroppen stiftas ännu inte fred, utan till en början endast i astralkroppen. Den består i de andra världarna först endast under kort tid, men ju mer fred som stiftats, desto längre varar devachantiden.

När människan sedan blivit chela börjar hon även stifta fred i eterkroppen. Då består också eterkroppen. Hos mästarna stiftas fred även i den fysiska kroppen; därför består även den fysiska kroppen hos dem. Det handlar om att bringa de olika kropparna, som består av enskilda stridande delar, i harmoni och förvandla dem till eviga kroppar.

Människan har format den fysiska kroppen genom att stöta ut naturrikena ur sig, vilka i sin tur speglade sig tillbaka i henne. Därigenom uppstod de enskilda delarna i henne. Nu utför hon handlingar; genom dem träder hon åter i förbindelse med omgivningen. Det hon nu stöter ut är verkningarna av sina handlingar. Nu fogar hon in sina handlingar i omvärlden, och hon blir så småningom en spegelbild av dessa sina handlingar. Monaden har dragit in i människokroppen; den börjar utföra handlingar. Det är hennes handlingar som fogas in i omgivningen, och de speglas åter i henne. I samma mån som hon börjar stifta fred, börjar hon också ta upp spegelbilderna av sina egna handlingar.

Nu har vi nått en punkt där vi ständigt skapar ett nytt rike omkring oss: verkningarna av våra egna handlingar. Detta bygger i sin tur något nytt inom oss. Liksom vi tidigare ur spegelbilderna utformade den kvarblivna eterkroppen, så fogar vi nu in verkningarna av handlingarna i den monadiska existensen. Detta kallar vi grundläggandet av vårt karma. Därigenom kan vi göra allt detta bestående i monaden. Tidigare renade sig astralkroppen genom att kasta av sig allt som fanns i den. Nu skapar människan ett nytt handlingsrike, så att säga ur intet, relativt sett ur intet. Det som tidigare inte hade någon tillvaro, den nya relationen, speglar sig som något nytt, av bildartad karaktär, i monaden, och det bildas i den en ny inre väsenskärna som uppstår ur handlingarnas spegelbild, karmans spegelbild. I det att monaden fortsätter att arbeta växer denna väsenskärna alltmer. Efter en tid betraktar vi monaden: den har då åstadkommit harmoni å ena sidan ur de stridande krafterna och å den andra ur handlingarnas verkningar. Båda förenar sig med varandra och ett gemensamt väsen uppstår.

Antag att det jordiska höljet lossas från människan och monaden blir kvar. Den behåller verkningarna av sina handlingar. Frågan är hur dessa verkningar är beskaffade. Är de sådana att de kan verka i de världar där monaden nu befinner sig, då kan människan vistas där länge; om inte, då endast kort. Då måste hon åter falla tillbaka i monadens törst [efter den fysiska världen] och åter ta på sig en fysisk kropp.

Det mänskliga livet är ständigt en inneslutning av det som omger oss: involution – evolution. Vi tar upp bildformer och gestaltar därefter vår egen kropp. Det som monaden har verkat tar människan åter upp som karma. Människan kommer ständigt att vara verkningen av sitt karma. I Vedanta lärs det att människans olika delar upplöses och fördelas i alla vindriktningar; det som då ännu finns kvar av henne är hennes karma. Detta är det eviga, det som människan själv har gjort av sig själv, det som hon först tog upp som bild ur sin omgivning. Människan är odödlig; hon behöver bara vilja det, hon behöver bara gestalta sina handlingar så att de har ett bestående varande. Odödligt hos oss är det som vi förvärvar utifrån. Vi har blivit till genom världen och börjar genom befruktningen med monaden att inom oss bygga spegelbilden av en ny värld. Monaden har levandegjort spegelbilderna i oss. Nu kan bilderna verka utåt, och nu speglas åter verkningarna av dessa bilder. Ett nytt inre liv uppstår. Genom våra handlingar förändrar vi ständigt vår omgivning. Därigenom uppstår nya spegelbilder; dessa blir till karma. Det är ett nytt liv som spirar ur det inre.

Härav följer att vi, för att utvecklas högre, från en viss punkt måste träda ut ur oss själva och osjälviskt verka i omgivningen. Detta utträde måste vi möjliggöra för att osjälviskt bringa vår omgivning i harmoniska förhållanden. Detta förutsätter en harmonisering av spegelbilderna i oss. Vår uppgift är att göra världen omkring oss harmonisk. Är vi förstörare i världen, speglas förödelsen i oss; verkar vi harmoni i världen, speglas harmonin i oss.

Den sista fullkomlighetsgrad som vi har stött ut, som vi har stiftat omkring oss, tar vi med oss. Därför sade rosenkorsarna: Forma världen så att den bär i sig visdom, skönhet och styrka, då speglas visdom, skönhet och styrka i oss. Har du använt tiden till detta, då drar du själv bort från denna jord med spegelbilden av visdom, skönhet och styrka. Visdom är spegelbilden av Manas; skönhet, fromhet, godhet är spegelbilden av Buddhi; styrka är spegelbilden av Atma.

Först utvecklar vi omkring oss ett rike av visdom genom att främja visdomen. Därefter utvecklar vi ett rike av skönhet på alla områden. Sedan träder visdomen synligt fram och speglas i oss: Buddhi. Till sist ger vi helheten fysiskt varande – visdom i det inre, skönhet utåt.

Om vi har kraften att genomföra detta, då har vi styrka: Atma, kraften att förverkliga allt detta. Så upprättar vi i oss de tre rikena: Manas, Buddhi, Atma.

Inte genom sysslolös kontemplation kommer människan vidare på jorden, utan genom att hon införlivar visdom, skönhet och styrka i jorden. Genom arbetet av vårt högre jag omformar vi de förgängliga kroppar som gudarna har givit oss och skapar oss själva eviga kroppar. Chela, som förädlar sin eterkropp [så att den består], avstår efter hand från maharajorna. Mästaren, hos vilken även den fysiska kroppen består, kan avstå från lipikorna. Han står över karmalagen. Detta måste vi beteckna som människans inre framåtskridande. Det som är högre, utanför oss, måste vi sträva efter att träda in i. Därför är vårt högre själv inte att söka inom oss, utan i de högre uppstigna individualiteterna.