Föredrag XXI – 19 oktober 1905
Reinkarnationens teknik: lagen om verkan och motverkan i förhållande till handlingar, känslor och tankar. Nödvändigheten av konstnärlig verksamhet i det teosofiska livet. Genomgången av astral- och devachanvärlden i livet efter döden och förberedelsen för nästa jordeliv.
Mina kära vänner!
För att kunna bilda oss ett exakt begrepp om reinkarnationens teknik måste vi först bekanta oss med en föreställning som har betydelse för hela världsuppfattningen, nämligen lagen om verkan och motverkan. Varje verkan frambringar sin motverkan.
Det som man i grov form kan iaktta – till exempel att om jag slår en människa och hon slår tillbaka, alltså att på ett slag följer ett genslag – detta kan man iaktta i hela naturen. Hos Newton är detta uttryckt på många ställen. Detta gäller i full utsträckning även på det ockulta området. Motverkan är inte alltid iakttagbar, men den är i hög grad påtaglig till exempel när man utövar tryck på en gummikula. Ju starkare trycket är, desto starkare är också motverkan. Om det i naturen uppstår en verkan som värme, så måste denna värme tas bort någon annanstans i omgivningen; där uppstår som motverkan kyla.
Denna lag om verkan och motverkan gäller emellertid också för hela den andliga världen, och det är av yttersta vikt att känna till detta om man vill förstå karma och reinkarnation. En handling finner sitt uttryck på det fysiska planet. En känsla visar sig inte omedelbart på det fysiska planet. Om jag står i vänskap med en människa, kan vi vara fysiskt åtskilda, så att vår känsla inte alls kan ge sig till känna utåt genom en handling, och ändå kan vi älska varandra. En känsla har sitt omedelbara uttryck på astralplanet. Först när känslan övergår i handling finner den sitt uttryck på det fysiska planet. Denna skillnad måste vi beakta. Vi måste vara helt klara över att varje handling som äger rum på det fysiska planet har sin verkan någonstans och också sin motverkan. Genom handlingen åstadkoms alltid en förändring på det fysiska planet.
Om vi vill förstå världen djupare, får vi inte begränsa oss enbart till det vi kan se. Alla fysiska fakta har krafter till grund för sig, genom vilka de sker. Om vi till exempel betraktar uppbyggnaden av en kristall, kan vi följa dess form och färg på det fysiska planet. Men det krävs ju krafter som bygger upp den. Dessa krafter kan man inte uppfatta på det fysiska planet. De måste emellertid finnas där. De krafter som på det fysiska planet skapar formerna och verkar gestaltande där, de finns själva inte på det fysiska planet.
Om man försöker att meditativt helt försjunka i en kristall, till exempel i en kristall formad som en oktaeder – om man helt låter själen sjunka ned i den och inombords anpassar sig till kristallens form, genom att kanske under en timme låta kristallens form verka på sig och därefter förmår sudda ut den igen – då når man arupaplanet … (lucka i texten). När man alltså låter vilken kristall som helst, till exempel en bergkristall, verka på sig, behåller formerna i själens dispositioner och till sist låter dem försvinna, då befinner man sig på arupaplanet. Därigenom erfar vi att de krafter som bygger upp kristallen finns på arupaplanet.
Allt som ligger till grund som krafter för det fysiska planets företeelser finner vi på arupaplanet. Genom sådana iakttagelser kan man visserligen inte vinna föreställningar som direkt rör det mänskliga livet. I själva verket är det mycket svårt att genom betraktandet av mänskliga handlingar förflytta sig till arupaplanet, utom när det gäller adepters handlingar. Men vi vinner mycket genom att, med utgångspunkt i de rent fysiska rikena, genomföra en sådan procedur som försjunkandet i en kristall, eftersom det särskilt i kristallen ligger en stor renhet, en stor kyskhet. Där finns inga drifter och begär.
Detta ideal som människan skall uppnå i en avlägsen framtid framträder i hela sin renhet när vi fördjupar oss i det stumma mineralriket. Just en stum, anspråkslös, begärlös sten besitter för ockultisten en oerhörd magisk kraft. Inte ens i växtvärlden kan man göra den stumma, kyska renheten till föremål för sin betraktelse i samma grad som i detta äldsta rike.
Eftersom det nu på det fysiska planet verkar krafter som i själva verket hör hemma på arupaplanet, har vi i den fysiska världen alltid att betrakta en öppen sida – företeelserna – och en dold sida – krafterna. När vi handlar på det fysiska planet åstadkommer vi till en början företeelser, men varje handling sträcker sig också i verkligheten upp till arupaplanet och har där sin motverkan. Handlingar på det fysiska planet präglas in på arupaplanet som ett sigillavtryck och förblir där. Arupaplanets material är ett fint, mjukt och varaktigt sådant; det är akasha, och människans handlingar förblir där inristade.
Vi kommer nu till alla de yttringar hos människan som innehåller känslor. Alla känslor som människan ger uttryck för har likaså sina motverkningar som handlingarna, men känslorna sträcker sig inte upp till arupaplanet utan finner sin motverkan på de lägre delarna av devachanplanet, på rupaplanet.
Detta kan faktiskt redan härledas ur ett visst betraktelsesätt av naturen. Om vi koncentrerar oss på en växt på samma sätt som på en kristall, måste vi dröja mycket längre vid växten med vår föreställningskraft, eftersom vi inte bara måste låta formen verka på oss utan även dess inre rörlighet, dess liv. Då kan vi också göra vissa erfarenheter, men det tar helt enkelt längre tid än med mineralet. Man måste se växten varje dag som växande växt. Om vi först låter den verka på oss som en liten planta och meditativt följer växandet tills den har utvecklat blommor och frukter, därefter låter detta efterverka och slutligen utplånar dess sinnliga form inom oss – detta skulle man kunna öva i årtionden – då rycks det som växten har väckt i oss av själskrafter upp till de nedre delarna av devachanplanet.
Nu måste vi fråga oss: vilken kraft verkar i växterna och betingar livet? Om vi kunde krypa in i en växt, leva därinne och växa tillsammans med växten, om man kunde så avpersonifiera sig själv och krypa in i vegetationen, då skulle man ha lärt känna något utifrån som man inombords känner mycket väl, nämligen den mänskliga känslan: lust och lidande, sorg och glädje och så vidare. Om man kunde sätta lusten utanför sig själv, skulle man kunna få rent mineraliska beståndsdelar att växa genom lusten. Genom denna kraft finner vissa yogier möjligheten att påverka växternas tillväxt; men de har övat dessa iakttagelser och meditationer under många år, ja genom många inkarnationer.
Känslan har sin motbild på det nedre devachanplanet. På växterna har människan inget inflytande om hon inte har utvecklat yogakrafterna, men på sina medmänniskor kan vi verka livgivande genom en varm känsla. Särskilt en uppfostrare av barn kan iaktta detta. Om man under en undervisningstimme står ett barn bi med varm delaktighet, då vet man vilken livgivande kraft känslan har. Även annars kan man i världen iaktta mycket som en verkan av känslan. Där ett begynnande växande äger rum, där tas också känslan i anspråk. Genom konsten görs ett begynnande växande hos människorna. Konstnären har åtminstone anlaget till det som är organiserande kraft i sig; åtminstone den högtstående konstnären, till exempel skaparen av Zeus-huvudet. Det konstnärliga skapandet står i samband med de mänskliga känslorna, och om det vore högre stegrat, skulle det möjliggöra växttillväxt. Teosofin borde åter ge anledning till förståelse för allt verkligt konstnärligt, där det uppfattas som ett världskulturellt begrepp i sin renaste och ädlaste mening.
Allt som är kombinerat på det fysiska planet har ingen eterkropp; men allt som växer har en eterkropp. Verkar människan konstnärligt, åskådande eller gestaltande, så verkar hon på eterkroppen. En konstnärligt gestaltad lerskulptur eller en målning verkar omedelbart på eterkroppen. En dygd verkar däremot på astralkroppen. Vissa ädla människor som återvänder från devachan möter – eftersom de inte har gjort något i riktning mot en i skönhet organiserande verksamhet – en eterkropp som inte alls passar till deras framskridna astralkropp. Därför händer det att många människor som i den förra inkarnationen levt mycket heligt, men utan att befatta sig med det yttre sinnliga sköna, vid reinkarnationen känner en fruktan för inkarnationen, eftersom deras eterkropp inte har förädlats genom inverkan av det sinnliga sköna.
Detta framkallar mycket ofta en skygghet inför inkarnationen och i extrema fall vid reinkarnationen idioti. Om människan nu genomlever alla nackdelarna hos sin eterkropp i ett idiotliv, så utjämnas detta i nästa inkarnation. Eftersom människan vid sin inkarnation, vid födelsen, får en chock om hon inte har förädlat sin eterkropp genom inverkan av det sinnliga sköna, har man inom frimureriet upptagit skönheten som det andra principen. Visdom, skönhet och kraft eller styrka är de tre uppbyggande krafterna; de skall utvecklas. Den som besitter alla tre blir en människa som också med alla tre kropparna passar in i nästa inkarnation.
Dessa ting ålägger oss plikten att återinföra just den konstnärliga verksamheten i det teosofiska livet. Detta har nu också upptagits i den teosofiska rörelsens strömning. De blotta lärorna skulle till en början verka på astralkroppen. Nu skall också känslan påverka eterkroppen. De stora lärorna skall inte bara uttalas, utan byggas, målas, mejslas. Om vi har en värld omkring oss som är uppbyggd i de stora teosofiska rörelsernas stilar, då har vi gjort mycket. Kristendomen är inte bara given i kanon, utan har målats av Michelangelo, Rafael och Leonardo och också byggts i de gotiska domkyrkorna. Därefter trädde det musikaliska elementet fram, i vilket kristendomen växte in efter att ha förinnerligats.
Efter känslornas värld stiger vi upp till tankens värld. När människan fattar en ren tanke, kommer hon i ett annat läge än genom sina känslor och handlingar. Ty den som fattar en ren tanke frambringar genom denna tanke också en motverkan. Européerna har mycket sällan sådana rena tankar, utan tankarna är för det mesta grumlade av instinkter, begär och passioner. Hos européerna finns oftast bara ett enda fall där de har rena tankar, nämligen i matematiken. När människorna räknar är deras passioner mycket litet med. Eftersom de flesta människor överallt vill ha känsla och kritik, älskar de inte matematiken. Där kan man inte fatta parlamentariska beslut. Den matematiska sanningen erkänner människan genom sanningen själv; ett problem kan bara lösas på ett enda sätt. Vare sig en eller en miljon människor beslutar, måste problemet alltid lösas på samma sätt. Vi skulle ingenstans behöva majoritetsbeslut om det vore möjligt att på alla livets områden döma så lidelsefritt och objektivt som i matematiken. I Europa kan man endast peka på detta som ett ideal: att det en gång också på andra områden skall dömas på ett sådant lidelsefritt, objektivt sätt.
Forskarna skulle inte alls gräla om de helt objektivt betraktade faktorerna, ty sanningen kan inte träda människorna till mötes på olika sätt. Människorna har olika åsikter därför att de med sina instinkter och passioner på olika sätt är delaktiga i sina föreställningar. Haeckel har andra instinkter än Wasmann, därför dömer de olika. Riktigt filosofiskt, i ordets högsta mening, har det om mänskliga angelägenheter aldrig talats så objektivt i matematiska domars renhet som i vedantafilosofin. Den som lever sig in i den vet vad det betyder: jag behöver ingen annan för att veta om något är sant. Den som verkligen höjer sig till detta klara, lidelsefria tänkande behöver ingen annan åsikt.
Herakleitos och Hegel var renare från sina passioner än Du Bois-Reymond, Herbert Spencer och Haeckel; därför står de högre. Det finns olika ståndpunkter och omdömen, men inte verkligt motstridiga sanningar. Haeckels sanning kryper på marken; vedantavisheten höjer sig i lidelsefri renhet och överblickar därifrån tingen. Den motsäger inte materialismen utan har en högre ståndpunkt än materialismen. Goethe försökte i sin Växternas metamorfos skapa en sådan lidelsefri form som matematikern skapar. Han ville därigenom verkligen skapa sådana lidelsefria tankar och föra den matematiska anden in i de högre områdena. Det krävs lite yoga, lite rening från affekter, för att förstå vad Goethe menar med sin botanik.
Genom att tanken på detta sätt är helig befinner man sig med sina tankar på devachanplanet. Européen är nästan aldrig på devachanplanet på annat sätt än när han räknar. Vissa partier av det konstnärliga skapandet stiger också upp till devachanplanet. Där Goethe når de högsta höjderna som konstnär blir han mycket svår att förstå. I Ifigenia och Tasso försökte han föra in denna lidelsefria tanke; ännu mer i dramat Den naturliga dottern. Just dessa dramer har haft en väldig verkan på människor som var starka och energiska. Sådana har fällt tårar över Den naturliga dottern.
Motverkan av en sådan tanke, som befinner sig på devachanplanet, finns på astralplanet. Dessa tankar verkar nedåt på astralplanet, de andra sakerna verkar uppåt. Till exempel verkade tankeinnehållet i Den naturliga dottern hos Fichte på hans astralplan, på hans känsla, och förde honom till tårar. Detta var tankens motverkan. Vissa människor grips djupast av inverkan från sådana rena tankar. Vid handling och känsla går motverkan uppåt; här går den nedåt.
Även om tankarna sällan visar sig som sådana rena tankar, är de dock alltid närvarande som drivande krafter. Även om det råder mycket tvist mellan åsikter, finns tankarna där. När människan lever i tanken på devachanplanet måste hon också fatta denna tanke så att hon får en känsla för tanken. De flesta människor instämmer i den första teosofiska grundsatsen i den mån den är en åsikt. Men om man frågar om de också företräder den med känslan, kommer man till ett annat omdöme. Först när man har fört ned en åsikt som man bekänner sig till på astralplanet, när känslan helt har genomträngts av den, blir åsikten verkligen verksam. Den teosofiska rörelsen vill utveckla människorna så att de också med sitt liv och sin känsla kommer dit där deras grundsatser är.
Låt oss alltså rekapitulera. Av alla våra yttre handlingar finns en verkan på arupaplanet. Ett helt skelett av verkningar lämnar vi efter oss på arupaplanet under ett liv mellan födelse och död. Av allt som vi har känt i livet finns ett avtryck på rupaplanet. Av allt som vi har tänkt finns ett avtryck på astralplanet. Efter döden går vi först genom kamaloka och kommer sedan till rupaplanet. Dit kommer vi när vi ännu inte har haft så många sådana devachantankar. Har vi en gång haft sådana devachantankar, har vi redan blivit chela, hemlig elev; då har vi redan helt devachanplanet inom oss.
Chela kan stanna kvar på astralplanet; han avstår från devachan eftersom han genom sina rena tankar har renat och befäst sin astralkropp så att han kan fortsätta att använda den. Hos oss upplöses i kamaloka allt som ännu inte har bearbetats och förädlats av jaget. Hos vilden upplöses det mesta, hos den högt utvecklade människan det minsta. Den redan förädlade astralkroppen tas med till devachan. Allt som vi har utvecklat som vårt känsloliv förbereder oss för ett nytt liv, verkar på oss. När vi har förenat oss med alla våra handlingar stöts vi tillbaka till vår nästa inkarnation. Den eviggjorda jag-delen – jaget och den förädlade astralkroppen – kommer nu tillbaka och fogar på astralplanet åter till sig en sådan kropp som motsvarar det som ännu inte är förädlat. Förberedelsen för att foga till sig ett främmande astralled sker just i devachan. Därefter fogar han till sig eterkroppen. Därigenom uppträder förhandsblicken på allt som väntar människan. På samma sätt som minnet för det omedelbart förflutna fram till födelsen vaknar vid utträdet ur den fysiska kroppen i eter- och astralkropp, uppstår nu förhandsblicken på det kommande. Här kan ibland något särskilt inträffa: man kan få en chock som framkallar idioti. Vid det fortsatta nedstigandet fogas den fysiska kroppen till.
Eftersom tankarna endast verkar på astralplanet är de karmiskt sett det mest intima. De är det skapande i sig själva. Därför gäller satsen: Vad du tänker i dag, är du i morgon! Ju renare och mer översinnlig tanken är, desto mer blir man skapare av sin egen karaktär.
Ödet bildas emellertid även genom andra faktorer: känslorna bildar tillfällena, handlingarna bildar formen.
| Företeelse | Krafter |
|---|---|
| Fysiska planet – handlingar | Arupaplan |
| Astralplanet – känslor | Rupaplan |
| Devachanplanet – tankar | Astralplan |
Lämna ett svar