10: GA93

10. Evolution och involution enligt de ockulta sällskapen 23 december 1904
Den ockulta kunskapens betydelse för medveten livsförlängning och odödlighet. Medvetandets utvecklingslag som universell lag. Vår tids uppgift att genomtränga mineralriket med mänsklig ande. Andliggjorda naturriken som framtida själsinnehåll hos människan, grundade på evolutionens och involutionens lag. Framtida inträngande av människans ande i atomen. Sambandet mellan atom, tanke och elektricitet. Den femte rotrasens undergång genom ”allas krig mot alla”. Formernas betydelse i relation till framtida utvecklingsstadier och deras samband med frimureriets högre grader. Den femte underrasen som den rena intellektets epok, som egoismens epok och dess nödvändiga övervinnande.

Kära vänner,
Jag har hittills i en rad föredrag talat om hemliga skolor, hemliga sammanslutningar, och det förefaller mig nu vara det riktiga att avsluta hela denna föredragscykel om andevetenskapliga sammanslutningar, innan vi nästa gång övergår till något annat. Om åtta dagar skall jag tala om betydelsen av de högtider som i kyrkoåret följer på julen; framför allt om den mindre betydelsefulla högtiden nyåret och den betydelsefulla högtiden epifania, alltså om de fester som ansluter sig till julhögtiden. I dag vill jag alltså hålla ett mer avslutande föredrag.

Ni skulle kunna ställa frågan: vari består den djupare betydelsen av sådana andevetenskapliga sammanslutningar och deras hela syfte i förhållande till världens utveckling? Om jag skall svara på detta, så är svaret det, att de hänger samman med hela det sätt på vilket varelser över huvud taget utvecklas, hur varelserna i världen gör framsteg. Om ni själva vill utvecklas, så vet ni att det därtill behövs olika övningar och att sådana också finns. Ni har hört talas om hatha-yoga, om raja-yoga och andra övningar; ni har hört talas om olika andevetenskapliga sammanslutningar som på de mest skilda sätt har invigt sina medlemmar och så vidare.

Allt detta, skulle någon kunna säga, borde ju också kunna uppnås utan sådana ockulta sammanslutningar. Nu kan jag emellertid svara er – och ni kommer under timmens lopp att inse att det förhåller sig så – att världen inte kan klara sig utan sådana sammanslutningar. Men det är omöjligt – för att säga det rent ut – att i offentligheten tala i den stil som till exempel det frimurarmanifest är hållet, som jag läste upp för er för fjorton dagar sedan.

Man kan inte nå fram till det som man i allmänhet förstår med odödlighet utan att ta del i de hemliga vetenskaperna. Visserligen tränger resultaten av de hemliga vetenskaperna på de mest skilda sätt ut i världen. I religionerna finns en stor del av hemlig kunskap, och alla de som lever inom ett religiöst samfund med inre delaktighet tar också del av denna kunskap och förbereder sig för att bli delaktiga i den fulla odödligheten. Men det är något annat att i konkret upplevelse, med fullt medvetande, tillägna sig kunskapen om denna odödlighet och känslan av samhörighet med den andliga världen.

Ni har alla levt mycket ofta redan; men inte alla har ett medvetande om att de har levt så och så många gånger. Detta medvetande kommer ni småningom att erövra er, och det beror på om man för sitt liv med fullt medvetande. Det var inte hemligkunskapens mening att förmedla människan ett dovt fortlevande, utan ett fullt, klart, av medvetande genomträngt fortlevande i anden som insikt. Och där finns en stor lag, nämligen en lag som säger varav medvetandets fortskridande i alla framtida livsstadier beror. Allt det bidrar nämligen till utvecklingen av ett väsens medvetande, som detta väsen utför utan att ha som avsikt utvecklingen av sitt eget medvetande.

Detta är till synes en paradoxal sats: allt det bidrar till upprätthållandet [utvecklingen?] av ett väsens medvetande, som detta väsen utför utan att ha sin egen medvetandeutveckling för ögonen.

Tänk er till exempel en byggmästare som bygger ett hus. Han bygger detta hus inte för sig själv, utan han ställer sig uppgiften att bygga huset av ett skäl som inte alls har med honom själv att göra. Att detta i de allra flesta fall inte är så, det vet ni. Till synes arbetar mycket många människor inte för sig själva; men i verkligheten arbetar de ändå för sig själva.

Ta en advokat. Till synes arbetar han för sina klienter. En del av hans arbete kan vara osjälviskt; men sakens egentliga nerv ligger i förvärvandet av livsuppehället. Ty så mycket som i hela hans verksamhet endast är bestämt för hans eget livsuppehälle, så mycket som ett yrke endast är medel för ändamålet att bevara livet, så mycket går obönhörligen förlorat som andlig vinst. Däremot bidrar allt det som byggs in i objektiviteten, som förbinds med något annat, till att bevara vårt medvetande i den framtida utvecklingen. Så är det alltså klart.

Ta nu frimurarna. I deras ursprungliga anläggning präglade de just detta hos människorna: bygg sådana byggnader som inte alls bidrar till, inte alls har något att göra med det egna livsuppehället. – Det som till sist ännu finns kvar av den gamla goda frimureriet, det är vissa välgörenhetsinrättningar. Det visar sig också nu – efter det att den hemliga kunskapen, den levande förankringen i uråldrig visdom, har gått förlorad i logerna – i de ännu bevarade välfärdsinrättningarna en, om än tom, så dock genom traditionen ännu existerande och vidarevårdad humanitet. Men detta hörde till frimureriet: att verka osjälviskt! Det frimureriet ursprungligen gjorde var att mana sina medlemmar att arbeta i mänsklighetens tjänst, att bygga in något i den objektiva världen.

Vi lever nu i den krets som vi kan kalla den mineraliska. Och vår uppgift däri är att genomtränga hela denna mineraliska värld med vår egen ande. Uppfatta detta mer exakt. Ni bygger ett hus. Ni tar byggstenarna från något stenbrott. Ni hugger dem så att de passar in i huset och så vidare. Vad förbinder ni med det råa material som ni tar ur mineralriket? Ni förbinder det råa materialet med den mänskliga anden. Om ni bygger en maskin, så har ni lagt er ande in i maskinen. Den enskilda maskinen går visserligen under, den blir till stoft, den kommer en gång att vara söndersmulad. Inte ett spår kommer att finnas kvar av den. Men det den har åstadkommit går inte spårlöst förbi, utan går ända in i atomerna. Varje atom bär ett spår av er ande och kommer att bära detta spår vidare. Det är inte likgiltigt om en atom en gång har befunnit sig i en maskin eller inte. Genom att en atom har befunnit sig i maskinen har atomen förändrats. Och denna förändring som ni har tillfört atomen förlorar den aldrig mer. Det andra är, att ni genom att ni har förändrat atomen, genom att ni har förenat er ande med den mineraliska världen, därigenom har präglat det allmänna medvetandet med ett bestående sigill. Just så mycket tar vi med oss över till den andra världen.

All hemlig vetenskap består alltså i insikten om hur man utanför sig själv måste handla osjälviskt för att i sig själv uppnå den största höjningen av sitt medvetande. Betänk att de som visste detta mycket klart var så osjälviska att de såg till att deras namn inte kom till eftervärlden. Ett exempel på detta är Theologia deutsch. Ingen vet vem som har skrivit den. Utåt står där endast: ”Frankfurtern”. Denne såg alltså till att inte ens hans namn kunde gissas. Han arbetade så att han endast infogade något i den objektiva världen, utan att själv göra anspråk på ära eller på bevarandet av sitt namn.

För att jämföra detta med något annat må nämnas: mästarna är i regel inte historiska personligheter; de inkarnerar [inkorporerar] sig ibland, när det är nödvändigt, i historiska personligheter; men detta är till en viss grad ett offer. Deras medvetandegrad är inte längre förenlig med ett verkande för sig själva. Och ett verkande för sig själv är redan bevarandet av blotta namnet.

Denna regel är svår att inse. Men ni kommer nu att förstå att frimurarna strävade efter att göra så mycket som möjligt i världen på ett sådant sätt att deras gärningar är inhuggna i de stora domkyrkorna, i samhälleliga inrättningar och organisationer, eller att deras gärningar finns i välgörenhetsinrättningar. Ty de osjälviska gärningarna är de egentliga grundarna av odödligheten: denna är reflexen av de osjälviska gärningarna i yttervärlden. Det behöver inte vara särskilt stora gärningar. Om någon i osjälvisk anda skänker en annan en slant, så är detta en gärning som skall uppfattas på samma sätt. Men endast så mycket går över i odödligheten som det finns osjälviskhet i. Och de flesta är inte osjälviska. Om till exempel välgörenheten skänker en känsla av välbehag, så kan den vara mycket egoistisk. Välgörenheten springer ofta ur själviska intressen. Om en fattig som bor bland oss inte har någon stek till jul, och jag känner behovet att ge honom något för att själv kunna rättfärdiga min egen stek, så är detta just egoistiskt.

Under medeltiden kunde man om många domkyrkor och målningar inte säga: denne eller denne har byggt eller målat dem. Först i vår underrass börjar man lägga ett så stort värde vid ett enskilt mänskligt namn. De tidigare tiderna lade mindre vikt vid de enskilda mänskliga namnen. Tiderna var ännu mer spirituella. Och spiritualiteten är riktad mot verkligheten, medan vår tid är riktad mot skenet, vill bevara det omedelbart tidsliga.

Med detta ville jag endast visa er vad sådana hemliga sammanslutningar egentligen syftade till. Det gällde för dem att fullständigt utsläcka sig själva i den mån de var personligheter och låta det de gjorde leva ut i sin verkan. Och nu kommer ni också att känna igen hemlighetens kärnpunkt. Det handlar mycket mindre om att något hålls hemligt; det handlar om att hålla sin egen andel hemlig. Genom att någon håller sin egen andel hemlig säkrar han sig odödligheten. Regeln lyder alltså klart och tydligt: så mycket som du själv lägger in i världen, så mycket ger världen dig tillbaka i medvetande. – Detta hänger samman med de allra största världslagarna.

Ni har alla en själ och ni har alla en ande. Denna själ och denna ande är en gång kallade till de högsta fullkomningsstadierna. Men ni fanns också redan innan er fysiska kropp fanns; ja, ni fanns redan innan ni var till i den första fysiska inkarnationen. I fysisk inkarnation var ni i de föregående raserna först närvarande under den hyperboreiska och den polariska rasens tid. Före detta var ni rena själsliga varelser. Och som själsliga varelser var ni en del av världssjälen, och som ande var ni en del av den allmänna världsanden. Världsanden och världssjälen var utbredda omkring er, såsom nu naturen är. Såsom nu mineralriket, växtriket och djurriket är omkring er, så var då själsvärlden och andevärlden utbredda omkring er. Och det som då var utanför, det är nu er själ: ni har förinnerligat det som först var yttre. Det som i dag är ert inre, det var en gång utbrett där ute. Det har nu blivit er inre själ. Och en gång var också anden så utbredd. Och det som nu är utbrett omkring er, det kommer att bli ert inre liv. Det som i dag är mineralriket, det suger ni upp och det kommer att bli ert inre. Växtriket kommer att bli ert inre; det suger ni upp. Ni framträder med det som i naturen omger er såsom med ert inre.

Nu kommer ni att förstå hur detta hänger samman med det första exemplet: ni bygger kyrkan för andra, inte för er själva. Ni kan lyfta upp en stor, skön och härlig värld, om ni gör den stor, skön och härlig. Att göra något för det högre självet är inte själviskt, eftersom man inte gör det endast för sig själv. Detta högre själv kommer ju att vara förenat med alla andra högre själv, så att det samtidigt är för alla.

Detta var vad frimurarna visste. Frimuraren visste att när han medverkade till förandligandet av den mineraliska världen – och ”bygga” betyder inget annat än att förandliga den mineraliska världen – så skulle detta en gång bli innehållet i hans själ. Det är detta som är det betydelsefulla: Gud har en gång skapat naturen åt oss, den som omger oss såsom mineralisk, vegetabilisk och animalisk natur. Dessa skall vi ta upp i oss. Vi kan inte rå för att de finns där, vi kan endast tillägna oss dem. Men det som vi själva tillverkar i världen, det är det som genom oss själva kommer att utgöra vårt framtida väsen.

Den mineraliska världen som sådan uppfattar vi; det vi gör av den, det kommer vi i framtiden att vara. Det vi gör av växtriket, det kommer vi i framtiden också att vara. Detsamma gäller djurriket och detsamma gäller människovärlden. Grundar ni en välgörenhetsinrättning eller bidrar ni till en sådan, så kommer ni att vara det som ni bidrar med. Gör människan inget som hon på detta sätt kan suga in i sin själ igen från det yttre, så förblir den tom. Därför måste i mänskligheten möjligheten finnas att så mycket som möjligt av naturens tre riken – eller fyra riken, ty även människan hör dit – förandligas. Detta har varit hemliga sammanslutningars uppgift i alla tider: att föra ande in i hela yttervärlden.

Ni förstår att detta måste vara så. Tänk er ett barn som börjar lära sig läsa och skriva. Redskapen är till en början utbredda omkring barnet. I dag börjar barnet lära sig läsa. I barnet finns ännu inget, men läraren, läseboken och allt annat finns där. Sedan fortgår detta tills det som var utanför kommer in i barnet. Och barnet får förmågan att läsa. Så är det också med naturen. Det som är utbrett omkring oss i naturen kommer vi senare att ha inom oss. Vi är själar, härstammar från världssjälen och har sugit upp den när den var utbredd omkring oss. Anden har på samma sätt sugits upp, och naturen kommer av oss att på samma sätt sugas upp för att förbli som verksam förmåga i oss.

Detta är den stora tanke som ligger till grund för hemliga sammanslutningar: att allt fortskridande beror på involution och evolution. Involution är insugandet, evolution är utgivandet. Mellan dessa två växlar alla världstillstånd. Nu andas ni in naturen genom att ni ser den, hör den, luktar den, smakar den. Det ni ser går inte spårlöst förbi er. Ögat går under, föremålet går under; men det ni har sett, det består.

Nu kommer ni att förstå att det i vissa tider kan vara nödvändigt att ett sådant förstående finns. Vi går en tid till mötes då, som jag redan nyligen antydde, förståelsen kommer att sträcka sig ända in i atomen. Man kommer att förstå – även i den allmänna opinionen – att atomen inte är något annat än stelnad elektricitet. Tanken själv är av samma substans.

Man kommer faktiskt att nå så långt, redan innan den femte underrasen är slut, att man kommer att kunna verka ända in i atomen. När man väl har begripit stoffligheten mellan tanken och atomen, kommer man också snart att förstå hur man verkar in i atomen. Och inget kommer längre att vara stängt för vissa verkanssätt: jag kommer här att kunna stå och omärkligt trycka på en knapp som jag bär i fickan för att spränga ett föremål långt borta, säg i Hamburg, i luften, på samma sätt som ni redan nu kan telegrafera trådlöst genom att här åstadkomma en vågrörelse och låta den komma till uttryck på en annan bestämd plats på ett bestämt sätt. Detta kommer att kunna inträffa i samma ögonblick som den ockulta sanningen, att tanke och atom består av samma substans, har genomförts i det praktiska livet.

Det är omöjligt att föreställa sig vad som skulle ske i ett sådant fall, om mänskligheten då inte hade nått fram till osjälviskhet. Endast genom erövrandet av osjälviskheten kommer det att bli möjligt att hålla mänskligheten tillbaka från avgrundens rand. Vår nuvarande rotras undergång kommer att framkallas av bristen på moralitet. Den lemuriska rasen gick under genom eld, den atlantiska genom vatten; vår kommer att gå under genom allas krig mot alla, genom det onda, genom människornas kamp mot varandra. Människorna kommer att förinta sig själva i inbördes kamp. Och det tröstlösa – tröstlösare än andra undergångsarter – kommer att vara att människorna själva bär skulden till detta.

Ett litet fåtal kommer att rädda sig över till den sjätte rotrasen. Detta lilla fåtal kommer att ha utvecklat fullständig osjälviskhet. De andra kommer att tillämpa allt raffinemang i genomarbetandet och tjänliggörandet av de fysiska naturkrafterna, men utan att ha uppnått den nödvändiga graden av osjälviskhet. De kommer att inleda allas krig mot alla, och detta utgör grunden för vår rotras undergång.

Särskilt i den sjunde underrasen kommer detta allas krig mot alla att rasa på det förfärligaste sätt. Starka, våldsamma krafter kommer att utgå från upptäckter som kommer att omgestalta hela jordklotet till en slags självverkande elektrisk apparat. På ett sätt som inte kan uttalas kommer det lilla fåtalet att skyddas.

Nu kommer ni ännu klarare att kunna föreställa er än efter det jag sist kunde säga om detta, varför man söker den goda formen och varför frimureriet kommer till medvetandet att det måste uppföra ett bygge som motsvarar osjälviskheten. Med goda gamla former kan man lättare rädda sig över till framtiden, rädda sig över till det lilla fåtalet av den nya mänskligheten, än ur kaos.

Man kan i dag lätt håna de tomma formerna, men de har ändå en stor betydelse. De är anpassade till strukturen i vår utveckling. Till sist har vi här att göra med nödvändiga steg i den mänskliga naturen och den själsliga vidareutvecklingen. Betänk: vi befinner oss i den femte underrasen av den femte rotrasen; ännu två underraser av den femte rotrasen återstår att genomleva. Därefter kommer sju underraser av den sjätte rotrasen och sju underraser av den sjunde rotrasen, som vi ännu har att genomgå. Detta ger sammanlagt sexton framtida utvecklingsstadier. Dessa sexton stadier har människorna ännu att genomlöpa. Den som redan nu erfar något om de tillstånd som där är möjliga, är i viss mån invigd. Graderna motsvarar på ett visst sätt hemligheterna hos framtida raser.

På vår glob har ni sju rotraser, och varje rotras har sju underraser. Det ger alltså sammanlagt fyrtionio tillstånd. På nästa glob har ni åter fyrtionio tillstånd. På detta sätt får ni för utforskandet av hemligheterna i de kommande utvecklingsfaserna bestämda steg. Inget annat var ursprungligen frimureriets höggrader än ett uttryck för var och en av mänsklighetens framtida utvecklingsnivåer. Därmed var det i frimureriet faktiskt givet något mycket vackert, nämligen att den som hade uppnått en grad visste hur han skulle ställa sig in i framtiden så att han kunde vara en slags pionjär. Han visste också att den som hade högre grader kunde verka mer. Man kan alltså mycket väl göra denna indelning i grader, ty den motsvarar verkligheterna.

Om nu i dessa former åter ett nytt innehåll med en ny kunskap kunde gjutas in, så vore det mycket gott. Då skulle frimureriet åter genomträngas av verklig ande. Till helheten hör emellertid både innehåll och form. I dag ligger saken emellertid så, som jag har sagt: graderna finns där, men ingen har verkligen uppnått graderna. Ändå är det inte onödigt att de finns där. De kommer i framtiden att återupplivas.

Den femte underrasen är en ren förståndsras, en egoismens ras. Vi befinner oss nu på egoismens höjdpunkt. Förståndet är det mest egoistiska, och förståndet är grundkännetecknet för vår underrass. Vi måste alltså genom förståndet stiga upp till den spiritualitet som tidigare fanns … [lucka].

Hemlighetens hemlighet är alltså att människan förstår att hålla sitt ego hemligt, att hon inte betraktar sitt ego utan sina gärningar som det avgörande. Hennes handlande och övervinnandet av egot genom gärningen, det är hemlighetens egentliga hemlighet. Egot skall förbli hemligt i gärningen. Detta hör till första graden: utplånandet av egot ur det fortlöpande karmat. Det som av karmat faller tillbaka på egot, det utplånas därigenom ur karmat. Nation, ras, kön, stånd, religionsbekännelse – alla dessa ting är något som verkar på det mänskliga egot. Först när människan har övervunnit allt detta kommer hon att kunna bli fri från egoism.

I astralkroppen kan ni påvisa en helt bestämd färg för varje nation, för varje ras, för varje tidsålder. Överallt finner ni där en grundfärg som människan har som tillhörig denna indelning, dessa differentieringar. Dessa gäller det först att avlägsna. Teosofiska samfundet arbetar på att utjämna färgerna i sina medlemmars astralkroppar. De skall bli likfärgade, likfärgade i fråga om denna grundfärg. Denna grundfärg bildas av ett bestämt stoff … [lucka].

För att åstadkomma denna utjämning kommer det faktiskt att krävas blodiga krig, sedan sådana som utspelar sig som nationalekonomiska krig, som utsugningskrig, som penning- och industriföretag, som övervåld, där man allt mer och mer kommer att kunna sätta människomassor i rörelse genom bestämda anordningar, helt enkelt tvinga dem. Den enskilde kommer att få allt större makt över bestämda människomassor. Ty utvecklingens gång är inte den att vi blir mer demokratiska, utan att vi blir brutalt aristokratiska, i det att den enskilde kommer att vinna allt större makt. Om där inte sker en förädling av sederna, så måste detta leda till de brutalaste förhållanden. Detta kommer också att ske, såsom vattenkatastrofen drabbade atlantierna.
Jag har hittills i en rad föredrag talat om hemliga skolor och hemliga förbund, och det tycks mig nu riktigt att avsluta hela denna cykel av föredrag om andevetenskapliga föreningar innan vi nästa gång går över till något annat. Om åtta dagar ska jag tala om betydelsen av de helgdagar som i kyrkoåret ansluter sig till julen; framför allt om det mindre betydelsefulla nyårsfesten och det betydelsefulla epifanifesten [ska jag tala], alltså om de fester som ansluter sig till julen. I dag vill jag alltså hålla ett mer avslutande föredrag.

Ni skulle kunna ställa frågan: Vad består den djupare betydelsen av sådana hemlig-vetenskapliga föreningar i, och vad är deras hela syfte i förhållande till världens utveckling? Om jag ska svara på det skulle det vara att de hänger samman med hela det sätt på vilket varelserna över huvud taget utvecklas, hur varelserna gör framsteg i världen. Om ni vill utveckla er vet ni att det krävs olika övningar för det. Ni har hört om hathayoga, rajayoga och andra övningar; ni har hört om olika hemlig-vetenskapliga förbund som på olika sätt invigt sina medlemmar och så vidare.

Allt detta, skulle någon kunna säga, skulle väl också kunna nås utan sådana hemliga förbund. Men jag kan svara er – och ni kommer under dagens föredrag att inse att det är så – att det i världen inte går utan sådana förbund. Men det är omöjligt – för att säga det rakt ut – att i offentligheten tala i den stil som till exempel frimurarnas manifest är hållet i, det jag läste upp för er för fjorton dagar sedan.

Man kan inte nå det som vanligen förstås med odödlighet utan att ta del i de hemliga vetenskaperna. Visserligen tränger resultaten av de hemliga vetenskaperna ut i världen på de mest olika sätt. I religionerna finns en stor del av hemlighetskunskapen, och alla de som lever i en religionsgemenskap med inre delaktighet tar också del i denna kunskap och förbereder sig för att bli delaktiga i den fulla odödligheten. Men det är något annat att i konkret upplevande med fullt medvetande behålla kunskapen om denna odödlighet och känslan av samhörighet med den andliga världen.

Ni alla har redan mycket ofta levt; men inte alla har medvetande om att de levt så och så ofta. Detta medvetande kommer ni gradvis att vinna, och det beror på om man lever sitt liv med fullt medvetande. Det var inte meningen med hemlighetskunskapen att ge människorna ett dunkelt fortlevande, utan ett fullt, klart, av medvetande fyllt fortlevande i anden som kunskap. Och där finns en stor lag, nämligen en lag som säger vad medvetandets framsteg i alla kommande livsstadier beror på. Allt det bidrar nämligen till medvetandets utveckling hos en varelse som denna varelse presterar utan att ha avsett utvecklingen av sitt eget medvetande.

Tänk er till exempel en byggmästare som bygger ett hus. Han bygger detta hus inte för sig själv, utan han ställer sig uppgiften att bygga detta hus av en orsak som alls inte har med honom själv att göra. Att det i de allra sällsyntaste fall är så vet ni. Skenbart arbetar mycket många människor inte för sig; men i verkligheten arbetar de ändå för sig.

Ta en advokat. Skenbart arbetar han för sina klienter. En del av hans arbete kan vara osjälviskt; men den egentliga nerven i saken ligger i att skaffa sig levebröd. Så mycket nämligen i hela hans affärsföring endast är bestämt för hans eget levebröd, så mycket som ett affärsföretag endast är medlet för att upprätthålla livet, så mycket går oåterkalleligt förlorat som andlig vinst. Däremot bidrar allt det som byggs in i objektiviteten, som knyts samman med något annat, till att bevara vårt medvetande i den kommande utvecklingen. Så är det alltså klart.

Ta nu frimurarna. I den ursprungliga anläggningen har de just inskärpt åt människorna: Bygg sådana byggnader som alls inte bidrar, alls inte har att göra med det egna levebrödet. – Det som ända fram till sist blivit kvar av den gamla goda frimureriet är vissa välgörenhetsinrättningar. Det visar sig också nu – sedan den hemliga kunskapen, det levande rotandet i den uråldriga visdomen, gått förlorat för logerna – vid de ännu bevarade välfärdsinrättningarna en om än tom, så dock genom traditionen ännu kvarhållen och vidarevårdad humanitet. Men det är något som hört till frimureriet: att verka osjälviskt! Vad frimureriet ursprungligen gjort var att det höll sina medlemmar till att arbeta i mänsklighetens tjänst, att bygga in i den objektiva världen.

Vi lever nu i den runda som vi kan kalla den mineraliska. Och vår uppgift däri är att genomtränga hela denna mineraliska värld med vår egen ande. Fatta det en gång närmare. Ni bygger ett hus. Ni tar byggstenarna från något stenbrott. Ni hugger till dem så att de passar in i huset och så vidare. Vad förbinder ni med det råa ämnet som ni tar ur mineralriket? Ni förbinder det råa ämnet med den mänskliga anden. När ni bygger en maskin har ni lagt er ande i maskinen. Den enskilda maskinen går visserligen under, den blir till stoft, den kommer en gång att krossas. Ingen spår kommer längre att finnas kvar av den. Men det som den presterat går inte spårlöst förbi, utan går ända in i atomerna. Varje atom bär ett spår av er ande och kommer att bära detta spår vidare. Det är inte likgiltigt om en atom en gång funnits i en maskin eller inte. Därigenom att en atom funnits i maskinen har atomen förändrats. Och denna förändring som ni därmed tillfört atomen går den aldrig mer förlorad. Det andra är att ni därmed, genom att ni förändrat atomen, förbunden er ande med den mineraliska världen, att ni därmed präglat ett bestående märke på det allmänna medvetandet. Precis så mycket tas med oss in i den andra världen.

Det är alltså så att all hemlig vetenskap består i insikten om hur man utanför sig själv måste handla osjälviskt för att i sig själv ha den största höjning av sitt medvetande. Tänk på att de som mycket klart visste detta var så osjälviska att de såg till att deras namn inte kom till eftervärlden. Ett exempel är »Den tyska teologin«. Ingen vet vem som skrivit den. Utanpå står endast: »Frankfurtaren.« Han såg alltså till att inte ens hans namn kunde gissas. Han har arbetat så att han endast fogat något in i den objektiva världen utan att själv göra anspråk på ära eller på att bevara namnet. För att jämföra med något annat kan nämnas: Mästarnas inkarnationer är i regel inte historiska personligheter; de inkarnerar sig ibland när det är nödvändigt i historiska personligheter; men det är till en viss grad ett offer. Deras medvetandegrad är inte längre förenlig med ett verkande för sig själv. Och ett verkande för sig själv är redan bevarandet av det blotta namnet.

Denna regel är svår att inse. Men ni kommer nu att förstå att frimurarna siktade på att så mycket som möjligt i världen göra så att deras handlingar är ingraverade i de stora domarna, i samhälleliga inrättningar och organisationer, eller att deras handlingar finns i välgörenhetsinrättningar. Ty de osjälviska handlingarna är de egentliga grundarna av odödligheten: denna är reflexen av de osjälviska handlingarna i yttervärlden. Det behöver inte vara mycket stora handlingar. Om någon på osjälviskt sätt ger någon en slant är det en handling som ska uppfattas på samma sätt. Men endast så mycket går över i odödligheten som det finns osjälviskhet däri. Och de flesta är inte osjälviska. Om det till exempel ger en välbehagskänsla kan välgörenheten vara mycket egoistisk. Välgörenheten utgår ofta ur själviska intressen. Om en fattig som bor bland oss inte har stek till julen, och jag känner behovet att ge honom något för att jag ska känna mig rättfärdigad vid min egen stek, då är det just egoistiskt.

Under medeltiden kunde man om många domar och bilder inte säga att denne eller denne byggt eller målat dem. Först i vår under-ras börjar man lägga så stort värde vid ett enskilt mänskligt namn. De tidigare tiderna lade mindre värde vid de enskilda mänskliga namnen. Tiderna var ännu mer andliga. Och andligheten är riktad mot verkligheten, medan vår tid är riktad mot skenet, vill bevara det omedelbart timliga.

Med detta ville jag endast visa er vad sådana hemliga sällskap siktade på. Det handlade om att så långt som möjligt helt utesluta sig själva som personligheter och låta det de gjorde leva ut i verkan. Och nu kommer ni också att känna igen hemlighetens kärnpunkt. Det handlar mycket mindre om att något hålls hemligt; det handlar om att hålla sin egen andel hemlig. Därigenom att någon håller sin andel hemlig säkrar han sig odödligheten. Regeln lyder alltså klart och tydligt: Så mycket du själv lägger in i världen ger världen dig tillbaka i medvetande. – Det hänger samman med de allra största världslagarna.

Ni alla har en själ och ni alla har en ande. Denna själ och denna ande är en gång kallade till de högsta fulländningsnivåerna. Men ni fanns också där innan er fysiska kropp fanns; ja, ni fanns där innan ni fanns i den första fysiska inkarnationen. I fysisk inkarnation fanns ni i de föregående raserna först under den hyperboreiska och polara rasen. Men innan dess var ni rent själsliga väsen. Och som själsliga väsen var ni en del av världs-själen, och som ande var ni en del av den allmänna världsanden. Världsanden och världs-själen var utbredda omkring er, så som nu naturen. Så som nu mineralvärlden, växtvärlden, djurvärlden finns omkring er var då själsvärlden och andevärlden utbredda omkring er. Och det som då var utanför har nu blivit er själ: Ni har det som först var yttre internaliserat. Det som i dag är ert inre var en gång utbrett utanför. Men nu har det blivit er inre själ. Och en gång var också anden så utbredd. Och det som nu är utbrett omkring er kommer att bli ert inre liv. Det som i dag är mineralriket suger ni upp, och det kommer att bli ert inre. Växtriket kommer att bli ert inre; ni suger upp det. Ni framträder med det som i naturen omger er som med ert inre.

Nu kommer ni att förstå hur det hänger samman med det första exemplet: Ni bygger kyrkan för andra, inte för er själva. Ni kan suga upp en stor, vacker och härlig värld om ni gör den stor, vacker och härlig. Att göra något för det högre jaget är inte själviskt, eftersom man inte gör det endast för sig själv. Detta högre jag kommer ju att vara förenat med alla övriga högre jag, så att det samtidigt är för alla.

Det är det frimurarna visste. Frimuraren visste att om han medverkade i förandligandet av den mineraliska världen – och »bygga« betyder ingenting annat än att förandliga den mineraliska världen – att detta en gång kommer att bli innehållet i hans själ. Det är det betydelsefulla: Gud har en gång gjort naturen åt oss som omger oss som mineralisk, vegetabilisk och animalisk natur. Dessa kommer vi att ta upp. Vi kan ingenting för att de finns, vi kan endast tillägna oss dem. Men det vi själva tillverkar i världen är det som genom oss själva kommer att framställa vårt kommande varande.

Den mineraliska världen som sådan uppfattar vi; det vi gör av den kommer vi i framtiden att vara. Det vi gör av växtvärlden kommer vi i framtiden också att vara. Likaså är det med djurvärlden och likaså med människovärlden. Grundar ni en välgörenhetsinrättning eller bidrar ni något därtill kommer ni att vara det ni bidrar med. Gör människan ingenting som hon på detta sätt kan suga in i sin själ utifrån, förblir den tom. Därför måste det i mänskligheten finnas möjlighet att så mycket som möjligt förandliga de tre rikena eller de fyra rikena i naturen – ty människan hör också dit. Det har varit de hemliga sällskapens uppgift i alla tider: att föra ande in i hela yttervärlden.

Ni förstår att det måste vara så. Ta ett barn som börjar lära sig läsa och skriva. Redskapen är först utbredda omkring barnet. I dag börjar barnet lära sig läsa. I det finns ännu ingenting, men läraren, fibeln och allt annat finns där. Nu går det så vidare tills det som var utanför kommer in i barnet. Och barnet får förmågan att läsa. Så är det också med naturen. Det som i naturen är utbrett omkring oss kommer vi senare att ha i oss. Vi är själar, härstammar från världs-själen och har sugit in den när den var utbredd omkring oss. Anden har också sugits in så, och naturen kommer att sugas in av oss på samma sätt för att som verkande förmåga förbli i oss.

Det är den stora tanken som ligger till grund för de hemliga sällskapen, att allt framsteg vilar på involution och evolution. Involution är insugandet, evolution är utgivandet. Mellan dessa två växlar alla världstillstånd. Nu andas ni in naturen genom att ni ser, hör, luktar, smakar. Det ni ser går inte spårlöst förbi er. Ögat går under, föremålet går under; men det ni sett förblir. Nu kommer ni att förstå att det i vissa tider kan vara nödvändigt att det finns förståelse för sådana ting. Vi går emot en tid då, som jag nyligen antydde, förståelsen kommer ända in i atomet. Man kommer att förstå – också i den populära meningen – att atomet inte är något annat än stelnad elektricitet. Tanken själv är av samma substans.

Man kommer i verkligheten att komma så långt, ännu innan den femte under-rasen är slut, att man kommer att kunna verka in i atomet. Om man endast först begriper materialiteten mellan tanken och atomet kommer man snart också att förstå att verka in i atomet. Och ingenting kommer längre att vara slutet för vissa verkningssätt: Jag kommer att stå här och obemärkt kunna trycka på en knapp som jag bär i fickan för att spränga ett föremål på långt håll, säg i Hamburg, precis som ni redan nu kan trådlöst telegrafera genom att här frambringa en vågrörelse och på en annan bestämd plats låta den komma till uttryck på bestämt sätt. Det kommer att kunna inträffa i det ögonblick då den ockulta sanningen att tanke och atom är av samma substans genomförs i det praktiska livet.

Det är omöjligt att tänka sig vad som skulle hända i ett sådant fall om mänskligheten då inte nått fram till osjälviskhet. Endast genom att vinna osjälviskheten blir det möjligt att hålla mänskligheten tillbaka från undergångens rand. Vår nuvarande rotras undergång kommer att förorsakas av brist på moral. Den lemuriska rasen gick under genom eld, den atlantiska genom vatten; vår kommer att gå under genom allas krig mot alla, det onda, genom människornas kamp mot varandra. Människorna kommer själva att förinta varandra i ömsesidig kamp. Och det tröstlösa kommer att vara – tröstlösare än andra undergångssätt – att människorna själva bär skulden därtill.

Ett litet häfte kommer att rädda sig över till den sjätte rotrasen. Detta lilla häfte kommer att ha utvecklats till fullständig osjälviskhet. De andra kommer att tillämpa allt raffinemang i genomarbetningen och tjänstgörandet av de fysiska naturkrafterna, men utan att ha nått den nödvändiga graden av osjälviskhet. De kommer att inleda allas kamp mot alla, och det bildar grunden för vår rotras undergång.

Särskilt i den sjunde under-rasen kommer denna kamp av alla mot alla att rasa på det förfärligaste sätt. Starka, väldiga krafter kommer att utgå från upptäckter som kommer att omgestalta hela jordklotet till en sorts självfungerande elektrisk apparat. På ett sätt som inte kan talas om kommer det lilla häftet att skyddas.

Nu kommer ni att ännu klarare föreställa er, än vad det efter det jag kunde säga i föregående föredrag var fallet, varför man söker den goda formen och hur frimureriet kommer till medvetandet att man måste uppföra ett bygge som motsvarar osjälviskheten. Det är lättare att med goda gamla former rädda sig över till framtiden, rädda sig över till det lilla häftet av den nya mänskligheten, än ur kaoset.

Man kan i dag lätt skratta åt de tomma formerna, men de har ändå en stor betydelse. De är anpassade efter vår utvecklings struktur. Till sist har vi att göra med nödvändiga steg i den mänskliga naturen och den själsliga fortutvecklingen. Tänk på: Vi är i den femte under-rasen av den femte rotrasen; ännu två under-raser av den femte rotrasen har vi att genomgå. Sedan kommer sju under-raser av den sjätte rotrasen och sju under-raser av den sjunde rotrasen som vi ännu har att genomgå. Det ger tillsammans sexton steg i framtida utveckling. Dessa sexton steg har människorna ännu att genomlöpa. Den som ännu får erfara något om de tillstånd som där är möjliga är i viss grad invigd. Graderna motsvarar på visst sätt hemligheterna i framtida raser.

På vår glob har ni sju rotraser, och varje rotras har sju underraser. Det ger alltså tillsammans fyrtionio tillstånd. På nästa glob har ni åter fyrtionio tillstånd. Så får ni för utforskningen av hemligheterna i de kommande utvecklingsfaserna bestämda steg. Ingenting annat skulle de höga graderna i frimureriet ursprungligen vara än ett uttryck för var och en kommande utvecklingsnivå hos mänskligheten. Därmed är faktiskt något givet i frimureriet som varit mycket vackert, nämligen att den som nått en grad visste hur han skulle ställa sig in i framtiden, så att han kunde vara en sorts pionjär. Han visste också att den som hade högre grader kan verka mer. Man kan alltså denna indelning efter grader mycket väl göra, ty den motsvarar fakta.

Om alltså i dessa former åter ett nytt innehåll med ett nytt vetande kunde gjutas in skulle det vara mycket bra. Då skulle frimureriet också åter genomträngas av verklig ande. Till det hela hör dock innehåll och form. I dag ligger saken dock så som jag sagt: Graderna finns där, men ingen har verkligen nått graderna. Trots det är det inte onödigt att de finns där. De kommer i framtiden åter att väckas till liv.

Den femte under-rasen är en ren förståndsras, en ras av egoism. Vi är nu på egoismens höjdpunkt. Förståndet är det mest egoistiska, och förståndet är det grundläggande kännetecknet för vår under-ras. Vi måste alltså genom förståndet stiga upp till andlighet som tidigare funnits … [lucka].

Hemligheten i hemligheten är alltså att människan förstår att hålla sitt ego hemligt, att hon inte betraktar sitt ego utan sina handlingar som det avgörande. Hennes handlande och övervinnandet av egot genom handlingen är den egentliga hemligheten i hemligheten. Egot ska förbli hemligt i handlingen. Det hör till första graden: utplånandet av egot ur det fortlöpande karmat. Det som från karmat faller tillbaka på egot utplånas därmed från karmat. Nation, ras, kön, stånd, trosbekännelse, alla dessa ting är något som arbetar på det mänskliga egoismen. Först när människan övervunnit alla dessa ting kan hon bli egoismfri.

I astralkroppen kan ni påvisa en helt bestämd färg för varje nation, för varje ras, för varje tidsålder. Överallt finner ni där en grundfärg som människan har som tillhörig denna indelning, dessa differentieringar. Denna gäller det först att avskala. Det teosofiska sällskapet arbetar på utjämningen av färgerna i dess medlemmars astralkroppar. De ska bli likfärgade, likfärgade i fråga om denna grundfärg. Denna grundfärg bildas av ett bestämt ämne … [lucka].

För att uppnå denna utjämning kommer det faktiskt att krävas blodiga krig, sedan sådana som utspelar sig som folkekonomiska krig, som exploateringskrig, som penning- och industriella företag, som överväldiganden, där man alltmer kommer att vara i stånd att faktiskt genom bestämda anordningar sätta människomassor i rörelse, helt enkelt tvinga dem. Den enskilde kommer alltmer att få makt över bestämda människomassor. Ty utvecklingens gång är inte den att vi blir mer demokratiska, utan att vi blir brutalt aristokratiska, genom att den enskilde alltmer kommer att vinna makt. Om där inte sker en förädling av sederna måste det leda till de brutalaste ting. Det kommer också att komma, så som vattenkatastrofen kom för atlantierna.