4: GA93

4. Prometheussagan 7 oktober 1904
Sagornas exoteriska, allegoriska och ockulta tolkning. Prometheussagan. Dess innebörd som mysterieberättelse om tiden efter Atlantis. Lemurisk, atlantisk och postatlantisk tid. Eldens upptäckt och Prometheus som representant för den postatlantiska epoken. Motsättningen mellan Epimetheus’ kama-manasiska tänkande och Prometheus’ manasiska tänkande; den invigde ledaren i visdom och handling för den postatlantiska mänskligheten.

PROMETHEUSSAGAN

Dr Rudolf Steiner, Berlin, 7 oktober 1904

Kära vänner,
Jag försökte förra gången visa er hur invigningen gick till i de gamla druidlogerna. I dag vill jag utveckla något som visserligen hänger samman med detta, men som till synes ligger något längre bort. Vi kommer dock att se hur vi därigenom alltmer kan lära känna förståelsen av mänsklighetens utveckling i dess djup.

Ni har säkert kunnat se av mina olika fredagsföredrag att sagovärlden hos de skilda folken har ett djupt innehåll, och att myterna är uttryck för djupa esoteriska sanningar. I dag vill jag tala om en av de mest intressanta sagorna, om en saga som står i samband med hela utvecklingen av vår femte rotras. Samtidigt kommer ni att se hur esoterikern alltid kan genomgå tre förståelsenivåer av sagovärlden.

Först lever sagorna inom ett visst folk och tas exoteriskt, bokstavligt och yttre. Därefter börjar misstron mot denna bokstavliga uppfattning, och de bildade försöker sig på en symbolisk, bildlik tolkning av sagorna. Men bakom dessa två tolkningar döljer sig ytterligare fem; ty varje saga har sju tolkningar. Den tredje är den där man åter blir i stånd att på ett visst sätt ta sagorna bokstavligt. Då måste man emellertid först lära sig att förstå det språk på vilket sagorna är avfattade.

I dag vill jag tala om en saga vars förståelse inte är lätt att vinna: Prometheussagan.

I ett kapitel i andra bandet av H. P. Blavatskys Hemliga läran finner ni något om den, och där kan ni också se vilket djupt innehåll som ligger i denna saga. Ändå är det inte alltid möjligt att i tryckta skrifter säga det sista. I dag kan vi gå något längre än framställningen i Blavatskys Hemliga lära.

Prometheus hör till den grekiska sagovärlden. Han och hans broder Epimetheus är söner till titanen Iapetos. Titanerna själva är söner till den äldsta grekiska gudomen, Uranos, och hans gemål Gaia. Uranos betyder på tyska ”himmeln” och Gaia ”jorden”. Jag vill uttryckligen påpeka att Uranos i grekiskan är detsamma som Varuna i den indiska traditionen.

Prometheus och hans broder Epimetheus är alltså titanernas ättlingar, söner av Uranos och Gaia. Den yngste av titanerna, Kronos – tiden – störtade sin fader Uranos och grep herraväldet. För detta blev han i sin tur störtad av sin son Zeus och förvisad tillsammans med alla titanerna till Tartaros, avgrunden eller underjorden. Endast titanen Prometheus och hans broder Epimetheus höll med Zeus. De stod på Zeus’ sida och kämpade mot de övriga titanerna.

Nu ville Zeus också förgöra människosläktet, som blivit övermodigt. Då gjorde sig Prometheus till människosläktets försvarare. Han grubblade över hur han kunde ge människan något varigenom hon kunde rädda sig själv och inte längre vara helt hänvisad till Zeus’ hjälp. Så berättas det att Prometheus lärde människorna bruket av skriften och konsterna, men framför allt bruket av elden. Därigenom ådrog han sig Zeus’ vrede. På grund av denna vrede fjättrades han vid Kaukasus och måste där länge uthärda stora kval.

Vidare berättas det att gudarna, med Zeus i spetsen, förmådde Hefaistos, smideskonstens gud, att framställa en kvinnlig bildstod. Denna kvinnliga bildstod var utrustad med alla de egenskaper som utgör den yttre dekorationen hos mänskligheten i den femte rotrasen. Denna bildstod var Pandora. Pandora förmåddes att bära gåvor till mänskligheten, först till Prometheus’ broder Epimetheus. Visserligen varnade Prometheus sin broder för att ta emot dessa gåvor; men denne lät sig ändå övertalas och tog emot gudarnas gåvor. Allt utgöts över mänskligheten, endast ett behölls tillbaka: hoppet. Dessa gåvor är till största delen plågor och lidanden för mänskligheten; endast hoppet hölls kvar i Pandoras ask.

Prometheus är alltså fjättrad vid Kaukasus, och en gam gnager oavbrutet på hans lever. Där lider han. Men han vet något som är en borgen för hans räddning. Han känner en hemlighet som inte ens Zeus vet, men som Zeus vill veta. Ändå yppar han den inte, trots att Zeus sänder gudarnas budbärare Hermes till honom.

I sagans fortsättning berättas nu om hans märkliga befrielse. Det sägs att Prometheus endast kan befrias genom ingripande av en invigd, en initierad. En sådan invigd var greken Herakles, Herakles som utförde de tolv arbetena. Utförandet av dessa tolv arbeten är en invigds gärning; de är de tolv invigningsprövningarna, symboliskt uttryckta. Dessutom sägs det om Herakles att han lät inviga sig i de eleusinska mysterierna. Han förmår rädda Prometheus.

Men någon måste offra sig, och det var kentauren Chiron som offrade sig för Prometheus. Denne led redan av en obotlig sjukdom. Han var halv djur, halv människa. Han undergår döden, och därigenom räddas Prometheus. Detta är den yttre strukturen i Prometheussagan.

I denna saga ligger hela historien om den femte rotrasen, och i den är verklig mysterietruth innesluten. I Grekland berättades denna saga verkligen som saga. Men den framställdes också i mysterierna, så att mysterieskolans elev såg Prometheus’ öde framför sig. I detta skulle han se det förflutna och framtiden för hela den femte rotrasen. Förståelsen av detta kan ni endast vinna om ni beaktar följande.

Först i mitten av den lemuriska rasen nåddes det som man kallar människoblivande – människoblivande i den mening vi i dag talar om människor. Denna mänsklighet leddes av stora lärare och vägledare, som vi betecknar som ”eldnebulosans söner”. Även i dag leds den femte rotrasens mänsklighet av stora invigda, men våra invigda är av annat slag än de forna mänsklighetens ledare.

Denna skillnad måste ni nu göra klar för er. Det är en stor skillnad mellan ledarna för de två föregående raserna och ledarna för vår femte rotras. Också dessa ledare var förenade i en vit broderskapsloge. Men de hade inte genomgått sin tidigare utveckling på vår jord, utan på andra tillvaroplan. De hade stigit ned till jorden redan som mogna, högre människor, för att undervisa människorna, som ännu befann sig i sin barndom, vid deras första uppkomst, och lära dem de första konster de behövde. Denna undervisningstid sträckte sig genom den tredje och fjärde och in i den femte rotrasen.

Den femte rotrasen har sitt ursprung i en liten skara människor som avskildes från den föregående rotrasen. De fostrades i Gobiöknen och spreds sedan strålande över jorden. Den förste ledare som gav impulsen till denna mänsklighetsutveckling var en av de så kallade manus, den femte rotrasens Manu. Denne Manu hör ännu till de mänsklighetens ledare som steg ned under den tredje rotrasens tid. Han var en av de ledare som inte endast genomgått sin utveckling på jorden, utan som förde sin mognad med sig ned till vår jord.

Först i den femte rotrasen börjar utvecklingen av sådana manus som är människor som vi själva, som – liksom vi – endast genomgått sin utveckling på jorden, som så att säga från grunden utvecklar sig här. Vi har alltså människor som redan är högre ledar- och mästarpersonligheter, och andra som strävar efter att bli sådana; så att vi inom den femte rotrasen har chelor och mästare som tillhör den äldre rasen, och chelor och mästare som genomgått allt det som människan genomgått från mitten av den lemuriska tiden. En av de mästare som leder den femte rotrasen är utsedd att överta ledningen av den sjätte rotrasen. Den sjätte rotrasen blir den första som leds av en jordbroder som Manu. De tidigare mästarna, manus från andra världar, överlämnar då mänsklighetens ledning till jordbrodern.

Med gryningen av vår femte rotras sammanfaller allt det som vi kallar konstens och teknikens utveckling. Atlantiderna hade ett helt annat liv. De hade inga uppfinningar och upptäckter. De arbetade på ett helt annat sätt. Deras teknik och konst var helt annorlunda. Först med vår femte rotras utvecklades det som vi i vår mening kallar teknik och konster.

Den viktigaste uppfinningen är eldens uppfinning. Gör detta klart för er. Tänk på vad i vår utbredda teknik, industri och konst som i dag beror av elden. Jag tror att teknikern ger mig rätt när jag säger att utan elden vore ingenting av hela tekniken möjligt; så att vi kan säga: med eldens uppfinning gavs den grundläggande impulsen till alla andra uppfinningar.

Därtill måste ni lägga att man vid den tid då Prometheussagan uppstod med ”elden” förstod allt som hade samband med värme. Man inbegrep även blixtens orsaker. Alla värmefenomens orsaker sammanfattades i begreppet eld. Medvetandet om att mänskligheten i den femte rasen står under eldens tecken uttrycker sig först i Prometheussagan. Och Prometheus är inget annat än representanten för hela den femte rotrasen.

Hans broder är Epimetheus. Låt oss först översätta namnen: Prometheus betyder ”för-tänkaren”, Epimetheus ”efter-tänkaren”. Här har ni de två verksamheterna i det mänskliga tänkandet klart åtskilda: den eftertänkande och den förtänkande människan. Den eftertänkande människan låter världens ting verka på sig och tänker först därefter. Ett sådant tänkande är kama-manasisk tänkande. Ur en viss synvinkel betyder kama-manas-tänkande: först ta emot världen, sedan tänka. Människan i den femte rotrasen tänker ännu i huvudsak som Epimetheus.

Men i den mån människan inte bara låter det redan existerande verka på sig, utan skapar framtid, är uppfinnare och upptäckare, i den mån är hon en Prometheus, en förtänkare. Uppfinningar vore aldrig möjliga om människan endast vore Epimetheus. En uppfinning görs genom att människan skapar något som ännu inte finns. Först finns det i tanken, därefter omsätts tanken i verkligheten. Detta är Prometheustänkandet.

Detta Prometheustänkande är inom den femte rotrasen det manasiska tänkandet. Kama-manasisk och manasisk tanke löper som två strömmar bredvid varandra i den femte rotrasen. Gradvis kommer det manasiska tänkandet att breda ut sig allt mer.

Detta manasiska tänkande i den femte rotrasen har en särskild egenart. Det förstår vi om vi blickar tillbaka på den atlantiska rotrasen. Denna hade ett mer instinktivt tänkande, som ännu stod i förbindelse med livskraften. Atlantiden kunde ur frökraften skapa rörelsekraft. Liksom människan i dag i kolförråden har ett kraftreservoir som hon omvandlar till ånga för att driva lokomotiv och laster, så hade atlantiden stora lager av växtfrön, vilka innehöll krafter som han kunde omvandla till rörelsekraft – krafter som drev de fordon som beskrivs i Scott-Elliots skrift om Atlantis. Denna konst har gått förlorad.

Den atlantiske människans ande behärskade ännu den levande naturen, frökraften. Den femte rasens ande kan endast besegra den livlösa naturen, de blivandekrafter som ligger i stenen, i mineralerna. Så är den femte rotrasens manas fjättrad vid de mineraliska krafterna, såsom den atlantiska rasen var bunden vid livskrafterna. All Prometheuskraft är fjättrad vid klippan, vid jorden. Därför är också Petrus klippan, på vilken Kristus byggde. Det är detsamma som Kaukasusklippan. Den femte rasens människa har sin utveckling att söka på det rent fysiska planet. Hon är fjättrad vid det oorganiska, vid de mineraliska krafterna.

Försök att skapa er en överblick över vad det innebär när man talar om denna femte rasens teknik. Vad är dess syfte? Ni kommer då att se att – hur storslagna och mäktiga resultaten än är – när förståndskraften, det manasiska, tillämpas på det oorganiska, på det mineraliska, så är det i det stora hela den mänskliga egoismen, det personliga intresset, som alla dessa krafter av uppfinningar och upptäckter till slut tjänar.

Följ utvecklingen från den första upptäckten till järnvägen, till ångfartygen, till telefonen och våra senaste uppfinningar, så ser ni att även om stora och väldiga krafter gjorts oss tjänliga, så tjänar de vad? Vad hämtar vi med järnvägar och ångfartyg från fjärran länder? Födoämnen. Vad begär vi genom telefonen? Föda. I grunden är det människans kama som kräver dessa uppfinningar och upptäckter i den femte rotrasen. Detta måste man göra sig klart i en objektiv betraktelse.

Då förstår man också hur den högre människan, som nedsätts i materien, verkligen under den femte rotrasen är fjättrad vid materien, genom att hennes kama kräver sin tillfredsställelse inom materien.

Om ni betraktar människans principer ur esoterisk synvinkel finner ni att de står i relation till bestämda organ i kroppen. Jag skall utförligare utveckla detta senare; i dag vill jag endast ange vilka organ våra sju principer står i relation till.

Det fysiska står i ockult relation till den övre delen av ansiktet, till näsroten. Den mänskliga fysiska uppbyggnaden tog sin utgångspunkt där. Prana, eterdubbelkroppen, står i ockult relation till levern. Kama, astralkroppen, har utvecklat sin verksamhet i uppbyggnaden av näringsorganen, symboliserade av magen. Utan denna bestämda astrala utformning skulle människans näringsapparat inte ha sin nuvarande form.

I den fysiska kroppen, eterdubbelkroppen och astralkroppen har ni grunden som är fjättrad vid den mineraliska boja som utmärker den femte rotrasen. Genom de högre kropparna höjer sig människan åter ur denna boja. Kama-manas börjar redan lösgöra människan från den rena naturgrunden. Därför finns en ockult relation mellan kama-manas och navelsträngen. Utan kama-manas skulle embryot inte på detta sätt avsnöras från modern.

Det högre manas står i ockult relation till hjärtat och blodet. Buddhi står i relation till struphuvudet. Atma står i relation till det akasha som genomtränger hela människan.

Om ni håller detta i minnet, ser ni att de viktigaste relationerna för vår femte ras är dem till eterdubbelkroppen och till kama. När ni förenar detta med det jag tidigare sagt om atlantidernas behärskning av prana, förstår ni att människans arbete har förskjutits: ett steg uppåt på ena sidan innebär ett steg nedåt på den andra.

Nu förstår ni hur djupt Prometheussagan symboliserar detta ockulta sammanhang. En gam gnager Prometheus’ lever. Kama är symboliserad i gamen, som verkligen förtär den femte rasens krafter. Så gnager denna kraft på människans livsgrund, därför att hon är fjättrad vid det mineraliska, vid klippan, vid Kaukasus.

Endast de invigda människor som uppstår inom den femte rotrasen kan bringa befrielse. Herakles, den mänsklige invigde, måste själv nå Kaukasus. Men det som är dömt att förgås måste offras: kentauren Chiron, den ännu djuriska människan.

Så framställer sagorna de stora kosmiska sanningarna. Prometheus är den femte rotrasens ur-invigda, invigd inte bara i visdom utan i handling. Hans lidande måste genomlevas, och genom de invigda kommer befrielsen.

Därför sade jag i början: den som når den tredje tolkningen kan åter ta sagorna bokstavligt. I Prometheussagan gnager gamen verkligen levern. Det är bokstavligt. Kampen mellan magen och levern utspelar sig i varje människa i den femte rotrasen. Utan denna kamp vore den femte rasens öde ett helt annat.

Det finns alltså tre tolkningar av sagorna: den exoteriskt bokstavliga, den allegoriska och den ockulta, där myterna åter tas bokstavligt. Därav ser ni att dessa sagor härrör från mysteriernas skolor och är återgivningar av det stora dramat om mänsklighetens öde.

Liksom Baldersagan återspeglar det som verkligen skedde i druidmysterierna, så är Prometheus det som den grekiske mysterieskolans elev upplevde inom mysterierna för att vinna kraft och energi för framtidens liv.