Föredrag XXIX – 3 november 1905
Karmiska samband i folkens relationer. Sjukdomar knutna till särskilda tider och nationer. Klassmotsättningar och nationell moral. Mikaels kamp mot guden Mammon under 1870-talet. Allas krig mot alla och dess botemedel i broderskapets grundprincip. Syrets uppkomst, andningen. Sambandet mellan frihet, födelse, död och sjukdom. Feberns uppkomst. Sfinxens gåta som framtidens hemlighet.
Mina kära vänner!
Nu vill vi lysa in i ännu mer hemlighetsfulla områden av karmas verkan och kasta en blick på det karmiska verkandet inom folk- och människosammanhang. Den som på allvar gör till sitt princip att inte förklara världen utifrån materiella principer utan utifrån anden, kommer att kunna förstå detta.
Man har genom historien erfarit att sjukdomar uppträder i mänsklighetens utveckling som tidigare inte fanns. Det finns tids- och folksjukdomar. I dag skall vi först höra något om uppkomsten av sådana tids- och folksjukdomar. Vi vill förstå detta ur andens perspektiv. Läkaren förklarar dem genom att säga: dessa eller de där sjukdomarna orsakas av baciller. Men vi måste fråga: varifrån kommer bacillerna själva? — De är lika mycket inkarnerade levande varelser som människan. Även hos sådana varelser som verkar förstöra människolivet måste vi fråga: varifrån kommer de? Vad har fört dem in i deras nuvarande materiella tillvaro? Vad var de innan de inkarnerade sig?
Låt oss till exempel anta att ett visst folk eller en ras går mot sin undergång. Det försvarar sig mot denna undergång. Detta försvar mot undergången är ett andligt uttryck, något som lever i det astrala hos det berörda folket. Om ett sådant undergående folk dog bort för sig självt, skulle de känslor som där levs ut inte ha någon särskild verkan på andra i världen. Men låt oss anta att det kommer i konflikt med ett annat folk och sprider fruktan och skräck hos detta. Då uppstår en verkan hos det andra folket. Då har vi två saker: det undergående folket och något som uppstår ur sammanflödet mellan det folk som försvarar sig mot sin undergång och det som uppstår ur fruktan och skräck hos det andra folket. Detta är något bestående.
Låt oss ta ett särskilt exempel: mongolstormarna under medeltiden, när mongolerna stötte samman med de europeiska folken och spred fruktan och skräck bland dem. Sådan fruktan och sådan skräck fanns då i folken. Om man betraktar dessa folkmassor som stormade fram, där mongolstormarna var de sista, och sätter sig in i hela de medeltida folkens stämning, ser man hur andliga gestalter bildades ur de undergående, desperat självbevarande sista stammarna av den fjärde rotrasen och de europeiska folken som satts i fruktan och skräck. Anta att ett sådant anfall hade bemötts med mod och kärlek, då skulle förruttnelsestoffen ha upplösts. Men fruktan, hat och skräck konserverar sådana förruttnande gestalter, och väsen såsom baciller finner därigenom en näringsgrund. De inkarnerar sig senare i de materiella former som lämpar sig för deras inkarnation. Så inbäddades förruttnelsestoff som förruttnelsefrön i fruktan och skräck hos de europeiska folken. Och dessa är små levande varelser. Så uppstod den medeltida spetälskan, lepran. Det var förruttnelsestoff från de undergående mongolfolken.
Varifrån kommer alltså dessa förstörare av den mänskliga fysiska naturen? De kommer från tidigare andliga ingredienser, från försyndelser. Detta är karma sådan den verkar i folkkropparna. Härav kan man mäta hur ett folks moraliska liv bestämmer den fysiska framtiden. Ett folk har det i sin hand att genom ett motsvarande moraliskt liv i nuet sörja för den fysiska framtiden.
I alla Europas ockulta skolor talar man om att hela den moderna tidens bakteriesjukdomar har ett liknande ursprung. Bacillsjukdomarna härleds till sitt andliga ursprung. Detta är en esoterisk tradition hos rosenkreuzarna och i andra hemliga skolor där sådana ting lärs ut. Det finns en grundlära i små kretsar av hemliga skolor, som består i att det under sjuttiotalet ägde rum helt bestämda strider inom den astrala världen, och att där något vände sig till det bättre, om än … (lucka i texten). Dessa händelser kallas kampen mellan skarorna under den ur den kristna esoteriken hämtade ärkeängeln Mikael och skarorna under guden Mammon. Mammon är hindrens gud, den som lägger förstörande och hämmande ting i vägen för den framåtskridande rörelsen. Å andra sidan ser man i denne gud Mammon alstraren av helt bestämda gestalter, sådana gestalter som just genom infektionssjukdomarna verkar förödande på människolivet. De infektionssjukdomar som var okända i äldre tider härstammar från guden Mammon.
Ni kan förstå att de esoteriska skolorna måste väcka den framåtskridande sinnelaget i människans innersta, ty man ser som den egentliga urkällan till dessa moderna sjukdomar inget annat än tillbakasträvandet, urkonservatismen hos de så kallade övre klasserna gentemot de utarmade lägre klasserna, de förtryckta folkmassorna som strävar mot en ny … (lucka i texten). De hålls tillbaka, hejdas av det som guden Mammon verkar. Två makter finner vi stående mot varandra: känslovärlden hos de undergående övre skikten, som vill konservera uråldriga tillstånd, och hatets känsla hos de lägre klasserna, ett astralt liv som från de stora massorna slungas mot de andra. I denna motsättning ser esoteriken åter ett förruttnelsestoff och därmed orsaken till de moderna infektionssjukdomarna. Den som genomskådar detta kommer naturligtvis ändå inte att vända sig mot den moderna medicinens försök med dess yttre medel. Men en verklig förbättring kommer aldrig att komma på denna yttre väg.
Det som senare uppträder visar sig alltid i förväg genom den esoteriska insikten. Den består i att rätt genomskåda att man genom samtidens moral kan åstadkomma bättre hälsa i framtiden. Härav kan man åter mäta hur djupt de kunde se som införde den teosofiska rörelsen i världen. Den uppstod ur insikten om sådana sammanhang. Man förutsåg att driften till allas kamp mot alla skulle anta allt skarpare former. De ting som måste komma fullbordas med en inre nödvändighet, såsom det i östern utvecklas som en eld där särskilt brännbart material finns. Det vore orimligt att vilja hejda sådana ting. De passande och användbara medlen för att undanröja allas kamp mot alla sökte den teosofiska rörelsen redan genom spridandet av broderskapets grundsats. Ty förbrödringen upplöser det som strömmar in i världen som förruttnelsestoff, som hat. Och vi står, vad raser beträffar, i ett förfall. Om detta förfall konserveras genom tron att man skulle kunna hejda det och genom hat, och inte upplöses genom kärlek, då måste naturligtvis det allra värsta följa. Den teosofiska rörelsen vill upplösa det genom kärlek. Dess grundläggare vet att Teosofiska Samfundet inte bara är ett läkemedel, utan källan till mänsklighetens framtida utveckling.
Så ser man hur det fysiska är en följd av det föregående andliga, och hur människorna under vissa omständigheter har det i sin hand att genom kunskap om sammanhangen förbinda det fysiska med dess andliga ursprung. Den som till exempel vet hur en viss sjukdom hänger samman med bestämda känslor och stämningar vet att han genom att framkalla dessa känslor också kan framkalla sjukdomen. Den svarte magikern kan använda denna kunskap till massans fördärv. Därför kan de djupare ockulta sanningarna inte utan vidare läras ut till alla, eftersom de omedelbart skulle föranleda en skarp uppdelning i gott och ont. Detta är faran med spridandet av ockulta läror. Ty man kan inte lära någon att göra frisk utan samtidigt lära honom att göra sjuk. Där ockulta läror har trängt djupare in i folket har sådant förekommit. I vissa delar av Orienten kan man höra sanna berättelser om sekter som gjort det till sin uppgift att framkalla bestämda sjukdomar. — Så tränger man allt djupare in i förklaringen av det materiella ur det andliga.
Nu vill vi försöka blicka över något större tidsrymder. Man vet att det i dag finns en vacker komplettering mellan allt som lever djuriskt och växtvärlden. Växten använder kolet för sig och andas ut syre och skapar därigenom fortlöpande källan till det som runtomkring skall andas djuriskt. Denna källa springer ur växtvärldens hemlighetsfulla verkstad. Allt som i dag andas finns därigenom till genom växtvärldens verkan. Härav kan man bilda sig en föreställning om hur världar går under; hur världen gick under som föregick vår jord. Andningen fanns inte på månen såsom den i dag finns hos djur och människor. En helt annan process fanns där i stället för andningsprocessen; den övergick gradvis i andning. Man kan göra sig en bild av den tidigare processen om man betraktar en kvarleva från denna tid: de växelvarma djuren, som har samma värme som sin omgivning. På månen fanns eld- eller värmeandning. Upptagande och avgivande av eld eller värme motsvarade då det nuvarande upptagandet och avgivandet av luft. I mitten av den lemuriska tiden började andningsprocessen anta den form den har i dag.
En materiell avbild av den andliga processen, monadens inbäddning i den lägre människan, är andningen. Andas betyder: att dra in monaden. I hathajogan genomgår eleven därför också en andningsprocess. Eleven reglerar rytmiskt det som människan har som naturlig process, för att få andningen — som i dag är en naturlig process — under sin herravälde. Liksom människan, innan hon övergick till denna andningsprocess, på liknande sätt upptog och avgav värme utifrån och detta omvandlades till processen med det cirkulerande varma blodet, så söker hathajogaeleven också omvandla andningsprocessen till en inre process, att göra den till en inre, reglerad process, liksom blodomloppet nu är en reglerad inre process. Hos de växelvarma djuren förhåller sig blodcirkulationens process till människans på samma sätt som andningsprocessen hos den vanliga människan till hathajogaelevens andningsprocess. Bakom alla dessa ting ligger djupa utvecklingstankar som skall vara grund för verkliga processer.
Det som i dag vanligen inte längre förstås är att det i luften finns något som är andligt. När man ännu hade medvetande om detta kallade man anden: luft, vind = pneuma. ”Pneuma” betyder både ett luftdrag och det själsligt-andliga. Beteckningen härstammar från tider då man ännu hade medvetande om de verkliga sammanhangen. Låt oss nu ta faktumet att det på vår jords föregångare (månen) fanns vissa varelser som utvecklat sig bortom den dåtida mänsklighetsnivån. Det var de luciferiska varelserna. När man betraktar dem måste man dock säga: de levde inte i en omgivning som liknar dagens jord. De kunde inte andas luft, alltså kunde de heller inte ta upp ande. Ty upptagandet av ande motsvarar luftandningen. De var alltså nödsakade att utföra i värmeprincipen det som i dag sker i luften. Vi skiljer på jorden sju tillstånd av det fysiska: för det första livseter; för det andra kemisk eter; för det tredje ljusetern; för det fjärde värmeetern; för det femte luft; för det sjätte vatten; för det sjunde det fasta. De luciferiska varelserna måste alltså inom värmen utföra detsamma som människan i dag utför i luften. Därför kan ni förstå att dessa varelser, som gav människan det fria medvetandet och självständigheten, på ett visst sätt är förknippade med elden. De är vid sitt framträdande av detta skäl förbundna med en viss girighet gentemot allt som i människan uppträder som värme, som eld. Girigheten hakar sig fast vid människans egenvärme. Så är kunskapens och frihetens givare förknippade med något som söker inkarniera sig i människans värme på samma sätt som det skedde på månen. Detta är sammanhanget mellan kunskap och födelse och död, sjukdom och så vidare i världen. Med kunskapen kom födelse och död och sjukdom in i världen; människan har köpt kunskapen med detta. Därför ser vi också sambandet mellan vissa värmefenomen och sjukdom, nämligen febern. Detta är feberns ursprung. Om detta hade man ännu traditioner långt in på 1800-talet.
På den tidigare planeten, vår jords föregångare, hade man ännu inte människor, djur, växter och mineraler såsom de är i dag. Då fanns tre riken som låg mellan våra nuvarande. Där fanns som ett högsta rike varelser som ännu inte sjunkit ned så djupt som dagens djur och ännu inte stigit så högt som dagens människa. Då andades växterna ännu inte ut syre. Syre, denna livsluft, fanns ännu inte. Först med vårt växtrikes uppkomst blandades syret i kvävet. Månen var omgiven av en kväveatmosfär. Under den tidigare planetens andra hälft strävade varelserna visserligen redan mot sådana gestalter som kan andas, som är begåvade med lungor och så vidare, men först i vår jords cykel utbildas det nuvarande växtriket. De djuriska varelserna utvecklade då andningsorganen. De trängde ned växtriket ett steg för att det skulle ge dem syre att andas.
På dessa skeenden på vår jords föregångare måste nödvändigtvis ett tillstånd följa där livet i samma form inte längre var möjligt. Formen hade utbildats till något annat och behövde en ny planet. Det föregående riket måste gå under. Hela den levande världen kvävdes på den tidigare planeten. Så går planeter med sitt liv under, och i det som förbereds, i moderplanetens kropp, utvecklas ett nytt liv. Så skall undergång och uppgång av planeter förstås.
I dag lever människan så att hon, liksom hon tidigare haft de andra rikena i sig, ännu har det onda i sitt karma i sig. Det arbetar hon nu ut ur sig. I framtiden kommer gott och ont att finnas i yttre former, ett de godas rike och ett de ondas rike sida vid sida. I framtiden blickar människans anlete i förklarad gestalt fram ur det avskilda, nedstörtade onda i det djuriska. Föreställ er det förklarade människans anlete, som i dag som en gåta slumrar i den djuriska materien, avskilt från det djuriskt-onda och symboliskt framställt — ni kan inte tänka er det bättre framställt än i den stora intuitionen: den egyptiska sfinxen. Den pekar inte bara på det förflutna utan också på framtiden. Sfinxens gåta — överförd till den grekiska sagan — är människans gåta. Inte förgäves satte de gamla egyptierna sfinxen framför initiationens tempel. Initiation är överplanteringen av framtidens hemlighet i själarna. Vid ingången till templen skapade sfinxen redan miljön för initiationen.
Det som utåt har syret som kropp är inåt monaden. Så snart syre uppträder på jorden har monaden förmågan att inkarnera sig. Det är begäret att tillägna sig monaden när eleven söker andas in mycket syre och behålla det inom sig. Syre är inte bara något materiellt yttre. Man måste undersöka syret till dess ande. Så har vi utåt syre, inåt monaden. Andningsprocessen bildade därför under den lemuriska tiden kroppen för de nedstigande manassönerna.
Lämna ett svar