Föredrag VIII – 3 oktober 1905
Reinkarnation, kulturutveckling och zodiaken. Kristendomen och reinkarnationsläran. Vatten eller vindrickande i relation till kunskapen om reinkarnation. Trappistorden. Den augustinska läran om predestination.
De olika reinkarnationerna av den mänskliga individualiteten är ett slags pendlande fram och tillbaka, tills en rytmisk vila har inträtt och den högre delen av människan i det fysiska har funnit ett passande uttryck, ett lämpligt redskap. Ungefär sedan reinkarnationerna av människan började existera, har också ställningen mellan sol, måne och jord, sådan som den nu är, funnits. Vi måste förstå att människan hör till den stora kosmiska organismen. Under tider då stora förändringar inträffar i mänsklighetens liv, sker också väldiga förändringar i kosmos. Förr, innan reinkarnationen fanns, var sol, måne och jord ännu inte åtskilda såsom de är nu. Kant och Laplace har endast betraktat saken från det fysiska planet, och i den meningen är deras teori helt riktig. Men de kände inte till sambandet med andliga krafter. När sol, måne och jord som skilda kroppar uppstod ur den ursprungliga elddimman, började också människan att inkarniera sig. När människans inkarnationer åter kommer att upphöra, kommer också solen åter att förenas med jorden. Både i det stora och i det enskilda måste man ta hänsyn till dessa relationer mellan människan och universum.
Ni har ofta hört att människan vanligen reinkarnerar sig efter en period av omkring tvåtusen år. Man kan undersöka när de människor som nu lever tidigare var inkarnerade. I regel finner man de själar som nu är inkarnerade omkring åren 300 till 400 efter Kristus. Därutöver finns andra som var inkarnerade vid olika tider, några tidigare, några senare. Men det finns också en annan väg att bestämma inkarnationerna, en väg som säkrare leder till målet. Man kan säga: om de människor som i dag dör skulle återvända efter kort tid, skulle de finna nästan samma förhållanden som nu. Men människan skall lära sig så mycket som möjligt på jorden. Det kan endast ske om hon vid nästa inkarnation finner något nytt, något väsentligt annorlunda än de tidigare förhållandena.
Låt oss förflytta oss tillbaka till tiden omkring 600 till 800 före Kristus, alltså ungefär den tid då Iliaden och Odysséen uppstod. Hos de mest framskridna folken vid denna tid rådde helt andra livsförhållanden än i dag. Man skulle till exempel bli förvånad över att se med vilka egendomliga redskap man åt. På den tiden lärde sig människorna ännu inte att skriva. De stora diktverken traderades muntligt. Om en människa från denna tid reinkarneras i dag, måste hon som barn lära sig helt andra saker än då. Hon måste nu som barn lära sig att skriva. Kulturströmmen har under tiden gått vidare. Man måste skilja kulturströmmen från den enskilda själens utveckling. Som barn måste man återerövra kulturen, och därför måste man återfödas som barn.
Vi måste nu fråga oss: genom vad uppstår på jorden så fullständigt nya förhållanden? — Detta hänger samman med vårpunktsförskjutningen hos solen. Omkring år 800 före Kristus började solen vid vårdagjämningen gå upp i stjärnbilden Väduren, Lammet. Varje år förskjuts vårpunkten ett litet stycke vidare. Därigenom förändras förhållandena på jorden alltid en aning. I stjärnbilden Väduren stod solen omkring 800 före Kristus. Ännu tidigare stod den i stjärnbilden Oxen, ännu tidigare i Tvillingarna och ännu tidigare i Kräftan. Nu har den sedan flera århundraden gått upp i Fiskarnas stjärnbild. Därefter kommer Vattumannen. Med solens förflyttning från en stjärnbild till en annan hänger också kulturernas fortskridande samman.
Under den tid då solen stod i stjärnbilden Kräftan nådde den gamla vediska kulturen hos indierna, rishiernas kultur, sin höjdpunkt. Rishierna, dessa ännu halvgudomliga väsen, undervisade människorna. Den atlantiska kulturen hade gått under; ett nytt inslag trädde fram. Detta kallar man inom ockultismen en ”virvel”. Därför sätter man också för det zodiaktecken i vilket solen då stod tecknet Kräftan. Kräftan betyder ett nytt inslag, en virvel.
Den andra kulturen betecknas av stjärnbilden Tvillingarna. Då uppfattades världens tvillingnatur, motsatserna i världen, Ormuzd och Ahriman, det goda och det onda. Därför talar perserna om tvillingarna.
Den tredje kulturen är sumerernas i Främre Asien och de gamla egyptiernas. Stjärnbilden Oxen motsvarar den. Därför dyrkas oxen i Asien och Apis i Egypten. Det sumeriska språket var då i Babylonien, Assyrien och så vidare visdomens språk. Därefter förföll Oxen och Väduren trädde fram. Den första hänvisningen till detta är sagan om det gyllene skinnet.
Den fjärde kulturen är Vädurens eller Lammets kultur; Kristus står i Vädurens eller Lammets tecken, därför kallar han sig Guds Lamm.
Som femte kultur följde den yttre materiella kulturen i Fiskarnas stjärnbild. Den utvecklades huvudsakligen från 1100-talet och nådde sin höjdpunkt omkring år 1800. Detta är den femte underrasen, nutidens kultur.
I Vattumannens stjärnbild kommer i framtiden det nya kristendomen att förkunnas. ”Vattumannen” är också den som skall bära fram detta, och som redan har funnits: Johannes Döparen. Han kommer även senare att gå före Kristus när den sjätte, den andliga underrasen grundas. Den teosofiska rörelsen skall vara förberedelsen för denna tidpunkt.
I Nya testamentet används uttrycket ”på berget” flera gånger. ”På berget” betyder: i mysteriet, i det inre, i det intima. — Även Bergspredikan skall inte uppfattas som en folkpredikan, utan som en undervisning av lärjungarna i det intima. Förklaringen på berget skall också förstås i denna mening. Jesus gick med de tre lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes upp på berget. Det sägs att lärjungarna var hänryckta; där visade sig Mose och Elia vid sidan av Jesus. För ett ögonblick var rum och tid upphävda; de befann sig med sitt medvetande på mentalplanet. De som fysiskt inte längre fanns, Mose och Elia, uppenbarade sig. Som en verklig uppenbarelse hade de framför sig: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Vägen = Elia, sanningen = Mose, livet = Kristus. Detta framträdde här för lärjungarna i väsentlig gestalt. Jesus sade också en gång till dem: ”Elia har redan kommit tillbaka; Johannes var Elia, men man kände honom inte.” — Men han tillade: ”Säg det inte till någon förrän jag återkommer.” — Kristendomen skulle under två årtusenden inte lära reinkarnationen. Inte av godtycke, utan av ett uppfostringsskäl skulle människorna under två årtusenden inte veta något om detta. I Johannesevangeliet antyds detta genom undret vid bröllopet i Kana, där vatten förvandlas till vin. I de gamla mysterierna gavs endast vatten, men i de kristna mysterierna vin. Ty genom vindrickandet skulle kunskapen om reinkarnationen utplånas hos prästerskapet. Den som dricker vin kan inte komma till sann insikt om Manas, Buddhi och Atma. Han kan aldrig förstå reinkarnationen. Med återkomsten menar Kristus återuppenbarelsen i den sjätte underrasen, där han kommer att förkunnas av ”Vattumannen”. Teosofin fullföljer i verkligheten kristendomens testamente och arbetar fram mot denna tidpunkt.
Varje gång solen går över från ett zodiaktecken till ett annat, inträffar genomgripande förändringar i kulturen. Däremellan förflyter en tidsrymd av omkring tvåtusensexhundra år. Om vi tar tidpunkten då solen gick in i Vädurens eller Lammets tecken, omkring 800 före Kristus, och tiden omkring 1800 efter Kristus, så är det tvåtusensexhundra år. Omkring år 1800 trädde mänskligheten in i Fiskarnas tecken. Därmed nådde den materiella kulturen sin höjdpunkt. Den hade förberetts under medeltiden, och nu har den börjat ebba ut igen. Omkring år 4400 träder mänskligheten in i den andliga kulturens tecken, Vattumannens. Detta förbereds emellertid redan tidigare.
Med konstellationerna förändras alltså också förhållandena. Med övergången från en stjärnbild till en annan uppstår nya förhållanden, så att återfödelsen får en mening. Ungefär vart tvåtusensexhundrade år återföds människan. Men de erfarenheter hon gör som man och som kvinna är så grundläggande olika att man räknar två sådana inkarnationer, som man och som kvinna, som en. Det förflyter omkring trettonhundra år mellan två inkarnationer som man respektive kvinna, och omkring tvåtusensexhundra år mellan sådana dubbla inkarnationer, om man räknar dem som en. Människan är egentligen endast till den fysiska kroppen man eller kvinna. Medan den fysiska kroppen är manlig, är eterkroppen kvinnlig, och tvärtom: medan den fysiska kroppen är kvinnlig, är eterkroppen manlig. Först astralkroppen är både manlig och kvinnlig. Människan bär det motsatta könet som eterkropp inom sig. Alltså är mannen eteriskt kvinnlig, kvinnan eteriskt manlig. Den fysiska kvinnan har därför också många dolda manliga egenskaper; den fysiska inkarnationen är endast exoterisk. Så genomlever människan varje stjärnbild både som man och som kvinna. Därför sade Mästaren också till Sinnett att människan inom en underras ungefär inkarnerar sig två gånger. Ockult räknas de båda inkarnationerna som en. Det måste komma en tid då kvinnan faktiskt närmar sig mannens kultur. I den nuvarande kvinnorörelsen kan man redan se förberedelsen till en helt annan framtida kvinnorörelse. Tvåkönadheten kommer i framtiden helt att övervinnas.
Att reinkarnationsläran under omkring två årtusenden fullständigt undertrycktes hade ett särskilt skäl. Människan skulle lära sig att känna och uppskatta betydelsen av det ena livet. Varje slav i det gamla Egypten var ännu övertygad om att han skulle återkomma, att han en gång skulle bli härskare i stället för slav, men att han hade karma att avbära. Därför var det ena livet inte så viktigt för honom. Människorna skulle nu emellertid lära sig att få fast mark under fötterna, därför skulle reinkarnationen förbli okänd under en inkarnation. Kristus har därför uttryckligen förbjudit att något om reinkarnationen skulle läras. Men från 800 före Kristus till omkring 1800 efter Kristus hade den tidsrymd förflutit under vilken nästan alla människor hade genomgått den ena inkarnationen utan att veta något om reinkarnation. De stora mästarna har uppgiften att inte alltid lära hela sanningen på en gång, utan endast det som människorna behöver. Omedvetenheten om reinkarnationen kom under denna tid poetiskt till uttryck i Dantes Gudomliga komedi. Inom klosteresoteriken har reinkarnationen däremot stundom fortfarande undervisats. Trappisterna måste tiga genom en inkarnation för att i nästa bli goda talare. De uppfostras med avsikt på detta sätt till goda talare, eftersom kyrkan behöver sådana. När den helige Augustinus uppställde predestinationsläran var han fullständigt konsekvent. Eftersom reinkarnationen inte skulle läras under materialismens tidsålder, måste den augustinska predestinationsläran uppkomma. Endast på detta sätt kunde de olika förhållandena mellan människorna förklaras.
Härmed sammanhänger återigen det djupt materialistiska i det traditionella kristendomen, som består i att livet efter döden gjordes beroende av ett fysiskt tillvaro. Denna materialistiska kristna lära har så att säga burit sin frukt. I dag har man över huvud taget inget medvetande om livet bortom. Socialdemokratin är den yttersta konsekvensen av den traditionella kristendomen. Nu måste emellertid ett nytt inslag komma in i världen. När en cykel upphör, kommer ett nytt inslag. Kristendomen har arbetat fram mot den gradvis gryende materialistiska tidsåldern. För att åstadkomma den materialistiska kulturen måste människorna under trettonhundra år ha haft en sådan lära som kristendomen gav, att människan gör hela evigheten beroende av det ena jordelivet. Det stadsborgerliga skiktet blev därefter den egentliga grundläggaren av den materialistiska tidsåldern. Det andliga måste redan vid Kristi tid förrådas av det rent materiella. Judas Iskariot måste förråda Kristus. Men man kan säga: om det inte hade funnits någon Judas, så hade det inte heller funnits någon kristendom. Judas är den förste som hänger vid pengarna, det vill säga vid den materiella kulturen. I Judas inkarnerar hela den materiella tiden. Denna materiella tid har fördunklat och förmörkat det andliga. Genom sin död blir Kristus den materiella tidens återlösare.
Lämna ett svar