Föredrag V – 30 september 1905
Kropparnas tillstånd: fast, flytande, gasformigt. De fyra eterslagen: värmeeter, ljuseter, kemisk eter och livseter samt deras verksamhet på de sju planen. Förhållandet mellan passiva och aktiva organ: öra och tal (struphuvud); hjärta och hypofys; öga och tallkottkörtel (epifys). Hypofysens utveckling till ett aktivt värmeorgan och epifysens till ett aktivt synorgan. Tolstoj. Ulfilas.
Mina kära vänner,
Det betonas alltid att man, för att komma framåt ockult, bör vara så positiv som möjligt och så litet negativ som möjligt, att man mindre bör tala om det som inte är, än om det som är. Om detta främjas i det vanliga livet, så är det en förberedelse för arbetet inom det ockulta. Ockultisten får inte fråga: Har stenen liv? — utan: Var finns stenens liv, var är mineralrikets medvetande att finna? — Detta är den högsta formen av icke-kritiserande. Just gentemot de högsta frågorna måste man utbilda denna sinnelagshållning.
I det vanliga livet skiljer man mellan tre tillstånd hos kropparna: det fasta, det flytande och det gas- eller luftformiga. Det fasta måste man skilja från det mineraliska. Även luft och vatten är mineraliska. I de teosofiska skrifterna räknar man dessutom med fyra andra, finare stoffarter. Det närmast finare än luften är nämligen det element som utvidgar den, gör den allt större till sitt rumsinnehåll. Det som driver isär luften på detta sätt är värmen; det är egentligen ett fint eteriskt stoff, den första etergraden, värmeetern. Därefter följer som andra eterart ljusetern. Kroppar som lyser sänder ut ett stoff som inom teosofin betecknas som ljusetern. Den tredje eterarten är bärare av allt det som formar de finaste stofferna, den formande etern, även kallad kemisk eter. Att syre och väte förenar sig åstadkoms av denna eter. Och den allra finaste etern är den som bildar livet: prana eller livsetern.
Vetenskapen kastar samman alla fyra eterarter. Men den kommer småningom ändå att finna dem på detta sätt. Vår benämning är den i rosenkreuzisk mening, medan den indiska litteraturen talar om fyra olika grader av etern.
Låt oss först ta allt det som är fast. Det som är fast synes inte ha något liv. När man för in sitt liv i det fasta, vilket sker genom att man vaket lever i det tillstånd som man betecknar som drömvärlden och där söker upp det fasta, till exempel genom att försjunka i ett klippigt bergslandskap, då känner man inom sig hur det egna livet förändras, man känner sig genomströmmad av ett liv. Man är då inte där med medvetandet, utan med det egna livet, med eterkroppen; man befinner sig då på en plats, i ett tillstånd, som man kallar Mahaparinirvanaplanet. På detta Mahaparinirvanaplan finns det fastas liv. Detta plan är det fastas andra pol. Att man då varit med sitt liv på Mahaparinirvanaplanet kan man förnimma genom andra verkningar. När man återvänder därifrån har man upplevt inflytandet från väsen i Mahaparinirvana-tillståndet. Där har den fasta stenen sitt liv.
Som det andra följer det flytande, vattnet. När man i drömtillståndet försjunker i havet, som om man själv vore hav, då förflyttar man sig med det flytandes liv till Parinirvanaplanet. Genom denna procedur får man kunskap om de olika planen.
För det tredje: när man i drömmen försjunker i det luftformiga, då befinner man sig på Nirvanaplanet. Nirvana betyder bokstavligen ”utsläckande”, att slockna i luft, såsom man släcker en eld. När man där söker livet, är man med sitt eget liv på Nirvanaplanet. Människan andas in luft. När hon upplever luftens liv i sig, är detta vägen att nå Nirvanaplanet. Därav yogiernas andningsövningar. Ingen kan nå Nirvanaplanet utan att verkligen utföra andningsövningar. Det är endast Hathajoga-övningar när de utförs på fel stadium; annars är de Rajajoga-övningar. Man andas i verkligheten in livet, Nirvanaplanet.
För det fjärde: under Nirvanaplanet ligger Buddhi- eller Shushuptiplanet. Där har värmen sitt liv. När Buddhi utvecklas i människan, förvandlas all kama till osjälviskhet, till kärlek. De djur som inte utvecklar värme är också lidelsefria. På högre stadier måste människan åter nå denna lidelsefrihet, eftersom hon då har sitt liv på Shushuptiplanet.
För det femte kommer Devachan- eller mentalplanet. Där har ljusetern sitt liv. Solljuset lever på Devachanplanet; därav det inre sambandet mellan vishet och ljus. När man upplever ljuset i drömmedvetandet, upplever man därigenom visheten. Alltid när Gud uppenbarade sig i ljuset, var detta fallet. I den brinnande busken, det vill säga i ljuset, uppenbarade Jehova sig för Moses för att uppenbara visheten.
Det sjätte är astralplanet. Där lever den kemiska etern. När man är somnambul, uppfattar man på astralplanet kemikaliernas egenskaper, de kemiska egenskaperna, eftersom den kemiska etern på astralplanet verkligen har sitt liv.
Det sjunde är det fysiska planet. Där lever livsetern i sitt egentliga element. I livsetern uppfattar man livet. Livsetern kallas också atomistisk eter, eftersom den på detta plan har sitt eget liv, sin egen medelpunkt. Det som lever på samma plan har också sin medelpunkt på samma plan.
I verkligheten innehåller allt som finns omkring oss de sju planen. De är verkligen omkring oss. Man behöver bara fråga: Var har det fasta sitt liv, var har det gasformiga sitt liv? — och så vidare.
Vi har nu hört att värmen har sitt eget liv på Buddhi- eller Shushuptiplanet. Så finns det bestämda relationer mellan alla ting. Särskilt iögonfallande är relationen mellan örat och talet. Örat fanns i evolutionen mycket tidigare än talet. Örat är mottagningsorganet, språket är frambringandeorganet för tonen. Dessa två ting, öra och språk, hör i väsentlig mening samman. Tonen, sådan den framträder, är återgivandet av svängningar i luften, och varje ton uppstår ur en bestämd svängning. Pythagoréerna sade: När ni studerar det som utanför er, i tonen, studerar ni luftens aritmetik. — Ett likformigt rum vore ett tonlöst rum; ett aritmetiskt genomorganiserat rum är ett klingande rum. Här har man ett exempel på hur man kan blicka in i Akasha-krönikan. Kan man höja sig till att uppfatta den inre aritmetik som blir kvar av tonen i rummet, då kan man när som helst återhöra en ton som en människa har yttrat. Man kan till exempel höra vad Caesar sade vid övergången av Rubicon. Tonens inre aritmetik finns kvar i Akasha-krönikan. Tonen motsvarar något av det som kallas Manas. Det som för örat är ton, är världens vishet. Man hör världens vishet genom att uppfatta tonen. Man frambringar världens vishet genom att själv tala. Det som i vårt tal är aritmetiskt förblir bevarat i Akasha-krönikan. Människan uttrycker sig omedelbart i visheten när hon hör eller talar. Tänkandet är den form i vilken människan nu kan uttrycka sin vilja i språket. Endast i tänkandet kan vi för närvarande utveckla viljan. Först senare kan människan bortom tänkandet utveckla sin vilja i ordet.
Nästa stadium hänger samman med värmen. Människans aktivitet har vi att söka i det hon utstrålar som inre värme. Ur det som följer av värmen — lidelser, drifter, instinkter, begär, önskningar och så vidare — uppstår karm a. Liksom talorganet är parallellorganet till örat, så är slemkroppen, hypofysen, parallellorganet till hjärtats värme. Hjärtat upptar värmen utifrån, såsom örat upptar tonen. Därigenom uppfattar det världens värme. Det motsvarande organ som vi måste ha för att medvetet kunna frambringa värme är slemkroppen i huvudet, som nu endast står i början av sin utveckling. Såsom man med örat uppfattar och med struphuvudet frambringar, så upptar man världens värme i hjärtat och strömmar ut den igen genom slemkroppen i hjärnan. När denna förmåga är förvärvad, då har hjärtat blivit det organ som det egentligen är avsett att bli. På detta syftar orden i Ljus på vägen: ”Innan själen kan stå inför Mästarna, måste dess hjärtas blod väta fötterna.” Då strömmar vårt hjärtblod ut, såsom nu våra ord översvämmar världen. Senare kommer själens värme att översvämma människorna.
Något djupare i evolutionen än värmeorganet står synorganet. I utvecklingen följde hörselorgan, värmeorgan, synorgan efter varandra. Synorganet står ännu helt på det stadium där det endast kan ta emot. Örat uppfattar redan ur tonen, till exempel ur klockklangen, det innersta väsendet. Värmen måste strömma till oss från väsendet självt. Ögat har endast en bild, örat har uppfattningen av det innersta väsendet. Uppfattandet av värmen är ett mottagande av en utstrålning. Ett organ kommer nu också att bli det aktiva organet till ögat. Detta är i dag anlagt i tallkottkörteln, epifysen, det organ som kommer att ge verklighet åt de bilder som ögat i dag frambringar. Dessa två organ, tallkottkörteln och slemkroppen, måste utvecklas till aktiva organ i förhållande till synorganet (ögat) och värmeorganet (hjärtat). Fantasin är i dag anlaget till det framtida skapandet. Nu har människan högst imaginationen. Senare kommer hon att ha magisk kraft. Detta är Kriyashakti. Denna kraft utvecklas i samma mån som tallkottkörteln utvecklas fysiskt.
I det ömsesidiga förhållandet mellan öra och struphuvud har vi en förebild. Tänkandet kommer då senare att genomträngas av värmen, och ännu senare lär sig människan själv skapa. Först lär hon sig skapa en bild; sedan skapa en utstrålning, sända ut; därefter skapa väsen. Frimureriet kallar dessa tre krafter: vishet, sken (skönhet) och kraft. (Se Goethes Märchen.)
Värmen har sitt liv på Shushuptiplanet. Att i medveten form förvalta denna är möjligt för den som känner och behärskar värmens liv, såsom människan i dag i viss mån behärskar luftens liv. I utvecklingen måste människan nu närma sig krafterna på Shushuptiplanet (Buddhi-Manas). Den femte underrasen (kulturperioden) har huvudsakligen uppgiften att utveckla Kama-Manas. Manas finner man i allt som ställs i människans andes tjänst. Men i grunden står allt detta nu i Kama tjänst. De högsta andliga landvinningarna är ställda i Kam as tjänst. Vår tid har ställt sina högsta krafter i dessa behovs tjänst, behov som djuret också kan tillfredsställa utan dessa landvinningar.
Nu måste emellertid även Buddhi-Manas utvecklas. Människan måste lära sig något mer än att tala. Det måste förbinda sig med talet en annan kraft, sådan vi finner den i Tolstojs skrifter. Det kommer där inte så mycket an på vad han säger, utan på att bakom det han säger står en elementar kraft som har något av Buddhi-Manas i sig, vilket måste träda in i vår kultur. Tolstojs skrifter verkar därför så starkt, därför att de i medveten motsats till den västeuropeiska kulturen innehåller något nytt, elementart. Den sorts barbari som ännu ligger i dem kommer senare att utjämnas. Tolstoj är endast ett helt litet redskap för en högre andlig kraft, som också stod bakom den gotiske invigde Ulfilas. Denna andliga kraft använder Tolstoj som sitt redskap.
Lämna ett svar