Tionde föredraget Düsseldorf, 18 april 1909, kväll
Individualitetens utveckling. Jordemateriens öde: den drar sig samman mot mitten och försvinner där. Det som försvinner i mitten träder åter fram i omkretsen, med det omvandlade resultatet av det som väsenheterna inpräglat i den. Kristallhimlen. Uranus och Neptunus. Den gudomliga treenighetens område. Gudsuppfattning och gudafölje. Striden på himlen. Hindrens andar. Genom deras insmygande i människans astralkropp uppstår möjligheten till det onda. Mikaels strid med draken. Stierbesjälarens symbol. Jagets frihet som Kristi dödseffekt. Det mänskliga jaget måste fritt besluta sig för att ta emot Kristus och därmed förlösa Lucifer. Att utveckla frihetens och kärlekens ande är den tionde hierarkins bestämmelse. Detta är människans mening, utforskad ur kosmos mening.
Mina kära vänner!
Tionde föredraget
Förutom den fråga som ställdes i slutet av det föregående föredraget skulle det väl finnas åtskilligt mer att utveckla i anslutning till vårt föredragstema, men det låter sig helt enkelt inte göra att på tio föredrag uttömmande tala om alla våra världar. Tillåt därför att jag, innan jag går över till vår fråga, gör några anmärkningar som i viss mening också kommer att stå i samband med vår slutbetraktelse. Den första anmärkning jag har att göra gäller något som för ett nutida medvetande är svårt, man får kanske säga till en början över huvud taget inte riktigt begripligt; men det är gott att veta att något sådant finns. Det gäller nämligen frågan: hur försvinner nu egentligen dessa planetariska gestalter igen? I det andliga är det ju klart för er hur utvecklingen sker: väsenden stiger upp till högre stadier, och i det att de stiger upp måste de lämna den gamla skådeplatsen, den gamla boningsplatsen, som under en tid tjänat dem till att utveckla vissa förmågor som de annars inte skulle ha kunnat utveckla. När under evolutionens lopp den tid närmade sig som vi kallar den gamla lemuriska tiden, då hade människan i sin totala utveckling kommit så långt att hon hade upprepat allt som var att vinna genom Saturnus-, Sol- och Månutvecklingen. Då trädde hon in på boningsplatsen för vår jordutveckling, som just då hade bildats för hennes vidare utveckling. Hon utvecklade sig genom den lemuriska och den atlantiska tiden in i vår tid, och hon kommer att utveckla sig vidare in i framtiden, så som vi känner det, framåtskridande från inkarnation till inkarnation. Men efter en tid kommer hon åter att behöva lämna jorden, därför att den inte längre kommer att ha något att ge henne, därför att den inte längre kommer att erbjuda henne några utvecklingsmöjligheter. Nu kan man ju till en början föreställa sig att vår jord så att säga skulle bli en öde rasmassa när människan lämnar den; man kan jämföra det med att en stad överges av hela sin befolkning. Man vet hur en sådan stad redan efter kort tid ser ut, hur den efter hand blir till en slags jordhög. Föreställningen om gamla städer som så att säga tagits upp av jordmånen ger en tillräcklig bild av detta. Så är det verkligen i dag. Men så kommer det inte att vara med jordens framtid. Det som kan leda till ett svar på frågan hur det kommer att bli med vår jords framtid kan följande betraktelse ge: vad betyder egentligen för jordutvecklingen människor som till exempel Leonardo da Vinci, som Rafael eller andra stora genier på det ena eller andra området? Vad betyder det för jordutvecklingen att Rafael eller Michelangelo har skapat dessa underbara konstverk som än i dag gläder tusentals och åter tusentals människor? Men kanske har en eller annan av er, mina kära vänner, känt en viss vemodighet vid anblicken av Leonardo da Vincis Nattvard, när man framför bilden i Milano måste fråga sig hur länge detta underverk av Leonardo da Vinci ännu kommer att bestå. Ty man bör inte glömma att till exempel Goethe på sin första italienska resa ännu kunde se detta konstverk i dess fulla glans, och att vi i dag inte längre kan göra det i samma utsträckning. Alltså har detta konstverk sedan Goethes tid fram till i dag inom den yttre materiella världen kommit dit att det framkallar denna vemodiga känsla. För människor som lever lika mycket senare än vi som vi lever efter Goethe kommer det över huvud taget inte längre att finnas. Så är det med allt det som människor skapar på jorden och som är förkroppsligat i fysisk materia på jorden. Så är det emellertid i grund och botten också med jorden själv, ja även med de mänskliga tankeskapelserna. Försätt er en gång i anden till den tid då människorna kommer att ha blivit förandligade och stigit upp i högre sfärer. Tankar i dagens mening – jag vill inte ens säga vetenskapliga tankar, ty dessa kommer redan efter tre-fyrahundra år inte längre att ha någon betydelse – men människornas tankar över huvud taget, sådana som de nu har betydelse för jorden, sådana som de kommer ur en hjärna, de har naturligtvis ingen betydelse för de högre världarna utan endast för jorden. Men människan har lämnat jorden. Vad har då blivit av allt det som människorna under sekler och årtusenden har skapat på vår jord?
Det som till en början kommer i fråga andligen är naturligtvis utvecklingen av en individualitet. Leonardo da Vinci har stigit högre genom det han åstadkom – det är hans uppstigande. Men vi frågar oss: betyder de stora tankarna, de stora impulser som de mäktiga skaparna präglat in i jordsubstansen, ingenting för jordens framtid? Kommer framtiden att låta jorden vittra sönder till stoft och kommer det som människan har gjort av jorden att försvinna med jordtillvaron? Ni beundrar Kölnerdomen. Visst kommer det efter relativt kort tid inte längre att ligga en sten på den andra; men att människan en gång har uttryckt tanken om Kölnerdomen i sten – betyder det ingenting för hela jorden? Vi bortser alltså från det som människorna tar med sig från jorden, vi ser på jorden själv. Se, en planet blir faktiskt under sin utveckling allt mindre och mindre, den drar sig samman. Det är så planetmateriens öde; men det är inte allt, det är bara något som så att säga det fysiska ögat och de fysiska instrumenten kan iaktta hos planeten. Det finns också en utveckling av det materiella bortom denna punkt.
Och nu vill vi betrakta denna utveckling av det materiella bortom denna punkt, och jag kommer tillbaka till det som jag sade var svårt, kanske till och med obegripligt för ett nutida förstånd. Det är nämligen så att jorden ständigt drar sig samman. Därigenom pressas materien från alla håll mot medelpunkten. Och nu säger jag, självklart i fullt medvetande om lagen om kraftens bevarande, men också i fullt medvetande om de fakta som varje ockultist känner till: materien pressas allt mer och mer samman mot medelpunkten, och det egendomliga är att materien i medelpunkten försvinner.
För att göra det helt åskådligt: föreställ er att ni har ett stycke materia som pressas allt mer och mer in mot medelpunkten – i medelpunkten försvinner det; det pressas inte över till den andra sidan, det försvinner verkligen i medelpunkten i intet! Så att ni kan föreställa er att hela jorden en gång, i det att de materiella delarna pressas samman mot medelpunkten, försvinner in i medelpunkten. Men det är inte allt. I samma mån som det försvinner in i medelpunkten, i samma mån uppträder det i omkretsen. Där ute framträder det på nytt. På ett ställe i rummet försvinner materien, och från utsidan träder den åter fram. Allt som försvinner in i medelpunkten kommer åter in från omkretsen, dras till sig, och på så sätt att allt det som väsenden som har arbetat på planeten har präglat in i materien nu är inarbetat i den; naturligtvis inte i sin nuvarande form, men i en form som den genom denna omvandling får. Ni kommer alltså att se Kölnerdomen, i det att dess materiella partiklar försvinner in i medelpunkten, komma tillbaka från den andra sidan. Ingenting, ingenting går förlorat av det som arbetas på en planet, utan det kommer tillbaka från den andra sidan.
Det som vid början av vår jordutveckling före Saturnusutvecklingen hade anlänt, det måste vi förlägga utanför, bortom zodiaken. Den uråldriga världens visdom kallade det kristallhimlen, och i denna kristallhimmel var de handlingar deponerade som utförts av väsenden från en tidigare evolution. De bildade så att säga det underlag på vilket de nya väsenden började skapa.
Som sagt, detta är för ett nutida förstånd ytterst svårt att fatta, eftersom det är vant att bara fästa blicken vid det materiella, eftersom det inte är vant att inse att det materiella på ett ställe kan försvinna ur det tredimensionella rummet och på ett annat ställe, efter att ha gått genom andra dimensioner, återkomma. Så länge man stannar med sitt föreställande inom det tredimensionella rummet kan man inte fatta detta, ty det går ut ur det tredimensionella rummet. Därför är det inte synligt förrän det åter träder in i det tredimensionella rummet från den andra sidan. Under tiden befinner det sig i en annan dimension. Detta är något som vi nu också måste fatta, ty över huvud taget hänger tingen i vår världstillblivelse samman på de mest mångskiftande sätt, och något som befinner sig på en plats hänger ibland på ett ganska invecklat sätt samman med något annat som befinner sig på en helt annan plats i det tredimensionella rummet.
Vi har sagt att vår planetbildning började med den gamla Saturnus. Så började den också verkligen. Sedan fortskred den vidare till Jupiter. När hela skapelsen tog sin början på Jupiter, då var, som ni vet, alla väsenden i omkretsen också verksamma. Men på samma sätt som väsenden verkar och vidareutvecklar sig inom hela fördelningen av planetsystemet, så gör också de väsenden som verkar in från omkretsen. Liksom alltså vissa väsenden drar sig tillbaka inifrån, så drar sig också vissa av dem som finns där ute i världsrymden tillbaka. Och på samma sätt som Jupiter drogs samman, så drogs också något samman genom väsenden som drog sig tillbaka, något som inte har något att göra med vår utveckling utan som, tillsammans med de tillbakadragande väsendena, först blev Uranus och under Marsutvecklingen Neptunus. Namnen Uranus och Neptunus är naturligtvis inte längre valda på det sätt som de gamla valde sina namn så att de passade till saken, även om det just i namnet Uranus ännu finns en mening. Det gavs ju vid en tid då man ännu hade en liten aning om den riktiga namngivningen, och därför sammanfattade man det som låg utanför vår krets under namnet Uranus.
Vi ser alltså att de båda planeter som vår nutida astronomi betraktar som helt likvärdiga med de andra planeterna står på en helt annan grund, att de i grund och botten inte har något särskilt att göra med tillblivelsen av vår värld. De representerar just de världar som har uppstått genom att väsenden som under Saturnustiden ännu hade något att göra med oss drog sig tillbaka och bildade sig boningsplatser där ute. Därav kommer ni att kunna härleda åtskilliga andra fakta, till exempel att dessa planeter har retrograda månar och annat.
Så har vi alltså skissartat överblickat tillblivelsen av vårt solsystem och frågat oss: vilken ställning har då egentligen människan till dessa väsenden i de högre hierarkierna, som i grund och botten var hennes mänskliga förfäder? Vi kan börja med de högsta, med serafer, keruber och troner, och just genom deras karakteristik kan vi bilda oss en god föreställning om människan. Om vi skulle stiga upp bortom seraferna skulle vi komma in i området för den gudomliga treenigheten. Vad är det då som serafer, keruber och troner har som något alldeles särskilt i förhållande till alla andra väsenden i världen? De har det som man har kallat den omedelbara åskådningen av gudomen. Det som människan genom sin utveckling först steg för steg måste söka sig till, det har de från första början. Vi människor säger: vi måste utgå från vår nuvarande ståndpunkt för att vinna allt högre krafter av kunskap, vilja och så vidare; därigenom kommer vi allt närmare och närmare gudomen, allt mer närvarande blir gudomen för oss. Men vi säger oss: vi utvecklar oss upp mot något som ännu är fördolt för oss, mot gudomen. Detta utgör skillnaden mellan serafer, keruber, troner och människan: att dessa högsta väsenden i de andliga hierarkierna från vår utvecklings begynnelse befinner sig omedelbart omkring den gudomliga väsendet, omkring den gudomliga treenigheten, att de från första början njuter åskådningen av gudomen. Det som människan skall utveckla sig till, det har de från början. Därför är det av oändlig betydelse att veta att dessa väsenden, när de uppstår, skådar Gud, att de, i det de lever, oavbrutet skådar Gud. Det de gör, det de fullbordar, gör de ur sin gudsåskådning; Gud gör det genom dem. De skulle över huvud taget inte kunna handla annorlunda, det vore dem omöjligt att någonsin handla annorlunda än de gör, ty gudsåskådningen är en så stark kraft, har en sådan verkan på dem, att de med omedelbar visshet och omedelbar impuls utför det som gudomen ålägger dem. Något sådant som övervägande, som dömande, finns inte inom dessa väsenden; där finns endast en åskådning av gudomens befallningar för att ha den omedelbara impulsen att också göra det man har åskådat. Och därvid ser de gudomen i dess ursprungliga, sanna gestalt, sådan den är. Sig själva ser de däremot endast som verkställare av den gudomliga viljan, den gudomliga visheten. Så är det hos den högsta hierarkin.
När vi går ned till den nästa hierarkin, till de väsenden som vi kallar herravälden, makter och krafter eller också visdomens, rörelsens och formens andar, då måste vi säga: de har inte längre en så omedelbar åskådning av gudomen; de ser inte längre Gud i den omedelbara gestalt som han är, utan i hans uppenbarelser, i det sätt på vilket han, om jag så får säga, visar sig genom sitt anlete, genom sin fysiognomi. Det är dem naturligtvis omisskännligt att det är gudomen; det är för dem en omedelbar impuls att följa gudomens uppenbarelser, såsom det är för serafer, keruber och troner. Impulsen är inte längre lika stark, men den är ännu omedelbar. Det vore omöjligt för serafer, keruber och troner att säga att de inte skulle utföra det som de ser föreskrivet av gudomen; det vore otänkbart på grund av den närhet i vilken de står till gudomen. Men det vore också för dessa herravälden, makter och krafter på ett visst sätt helt uteslutet att de skulle företaga något som gudomen själv inte vill.
Därför måste, för att över huvud taget världsutvecklingen skulle kunna skrida framåt, något alldeles särskilt inträffa. Vi kommer här in på ett område som alltid har varit svårt att förstå för människorna, till och med för dem som hade nått ett visst mått av mysteriernas visdom. Men man försökte göra det begripligt i de gamla mysterierna genom följande. På ett visst stadium av mysteriernas invigning i de gamla mysterierna fördes den som skulle invigas fram inför fientliga makter, som till det yttre såg grymma, förfärliga ut och som också utförde gräsliga handlingar inför den invigdes ögon. Och de som utförde detta var inga andra än maskerade präster, maskerade visa. För att framkalla de nödvändiga frestelserna hade präster måst maskera sig till fasansfulla demoniska gestalter, till fruktansvärda väsenden som utförde förskräckliga handlingar, hemskare saker än människor någonsin skulle kunna uppfinna. Vad låg till grund för detta? För att visa den invigde hur starkt utvecklingen kan avvika från den raka vägen, förde man honom den invigde själv, prästen, i förbrytarens mask, i det ondas mask, till mötes. Han skulle ha illusionen att det onda stod framför honom, och först när avmaskeringen inträdde såg han sanningen. Då togs illusionen ifrån honom, då såg han att det rörde sig om en prövning. För att göra honom stark och rusta honom mot det onda visades det för honom i dess mest avskräckande gestalt, visat just av prästvisarna, som naturligtvis i verkligheten inte hade avvikit. Detta var bara en avspegling av det som i den kosmiska utvecklingen verkligen hade ägt rum.
I tiden mellan Jupiter- och Marsutvecklingen blev, om jag får uttrycka mig trivialt, ett antal väsenden ur makternas sfär kommenderade; de ställdes så in i utvecklingsförloppet att de, i stället för att föra utvecklingen framåt, lade hinder i dess väg. Det är detta vi har lärt känna som striden i himlen. Det kastades alltså in i utvecklingen handlingar av, om vi så får säga, kommenderade makter; ty de härskande världsmakterna i hierarkierna måste säga sig: aldrig skulle det kunna uppstå det som skall uppstå om vägen gick rakt fram. Något större måste uppstå.
Föreställ er att ni har en kärra att skjuta. Genom att ni skjuter den framåt utvecklas era krafter på ett visst sätt. Om man nu lastar kärran med tung ballast, måste ni skjuta tyngre, men därigenom utvecklas era krafter starkare. Föreställ er att gudomen hade låtit världsevolutionen fortgå som den var ända bortom Jupiter: visst hade människorna kunnat utvecklas väl; men ännu starkare kunde mänskligheten bli om man lade utvecklingshinder i dess väg. Till människans gagn måste man kommendera vissa makter. Dessa makter blev till en början inte onda; man behöver inte uppfatta dem som onda makter, utan man kan till och med säga att de offrade sig genom att ställa sig utvecklingen hämmande i vägen. Dessa makter kan man därför kalla hindrens gudar i ordets vidaste mening. De är de gudar som utgör de hinder som har lagts i utvecklingsbanan; och från och med nu gavs möjligheten till allt det som i framtiden skulle fullbordas. Dessa kommenderade makter var i sig ännu inte onda, tvärtom de stora främjarna av utvecklingen genom att de stormade mot den normala utvecklingen. Men de var skaparna av det onda; ty genom att de stormade mot utvecklingen uppstod efter hand det onda. Utvecklingsvägen för dessa ”kommenderade” makter gestaltade sig naturligtvis helt annorlunda än deras bröders. Deras verksamhet var helt annorlunda, och följden därav blev att dessa makter under månutvecklingen i viss mening blev frestare för de väsenden som vi kallar änglar. Änglarna genomgår under månutvecklingen sitt mänsklighetsstadium. Det fanns änglamänniskor på månen som så att säga såg hur utvecklingshindren verkade och som sade till sig själva: vi skulle nu kunna ge oss in på att besegra dessa hinder, kasta oss in i hela strömmen av månutvecklingen, men vi vill avstå, vi vill inte dyka ned, vi vill stanna kvar hos de goda gudarna. Dessa änglaväsenden ryckte sig vid en viss tidpunkt under månutvecklingen så att säga loss från de makter som där nere kastade in hindren i månutvecklingen. Däremot fanns det andra av änglamänniskorna på månen som sade till sig: vi följer dem inte; om vi följde dem skulle utvecklingen ju nu åter vända om, inget nytt skulle införlivas i den. Just genom att dessa hinder fanns infördes något nytt i utvecklingen från månen. De väsenden som sade: jag vill inte ha något att göra med det som sker där nere, jag stannar hos de makter som inte vill beröras av allt det lägre – de drog sig under den gamla månutvecklingen ut ur månsubstansen och blev väsenden i följet av allt det som är i solen. De gav sig inte in på det som skedde på den utslungade månen, där just hindren fanns. De andra däremot, de som dök ned, dessa väsenden måste nu i hela sin kroppslighet, i allt det som de tog från månen, ta upp det som fanns av utvecklingshinder; de måste så att säga förhärdas mer än annars hade varit fallet. Tätare blev deras kroppsliga höljen än de annars skulle ha blivit; de bar i sin kropp konsekvensen av makternas handlingar. Men makternas handlingar var välgrundade i den gudomliga världsplanen, det måste vi alltid hålla för ögonen. Och en ytterligare följd blev att när månutvecklingen övergick i jordutvecklingen upprepades helheten i viss mening, att de väsenden som hade kastat sig in i den fulla floden av månutvecklingen blev kvar efter dem som inte hade velat veta av detta, och att andra hade blivit ännu mer tillbakablivna, de som drogs till den tillbakaskridande utvecklingen. Allt detta hade lett till att det under jordutvecklingen fanns framskridna änglamänniskor och tillbakablivna. De framskridna änglamänniskorna närmade sig människan vid den tid då hon i Lemurien blev mogen att ta emot grodden till det mänskliga jaget, och de ställde det så att säga fritt för henne att redan nu stiga upp i de andliga världarna och inte längre ge sig in i det som sedan månen hade blandats in i världsevolutionens gång. Och det var de väsenden som då hade blivit tillbakablivna och som vi kallar de luciferiska väsenden som närmade sig människans astralkropp – till jaget kunde de ju inte komma – och inympade i denna astralkropp alla följderna av striden i himlen. Medan alltså, när makterna kommenderades till striden i himlen, dessa endast skapades till hindrens gudar, smög sig nu följderna av deras handlingar in i den mänskliga astralkroppen, och där betyder de något annat: där betyder de möjligheten till villfarelse och möjligheten till det onda. Nu fick människan möjligheten till villfarelse och möjligheten till det onda, men därmed samtidigt möjligheten att genom egen kraft höja sig över villfarelse och ondska.
Beakta nu att sådana väsenden som de makter som hör till den andra hierarkin inte alls skulle ha haft möjligheten att av egen kraft bli onda – de måste kommenderas. Och först väsenden i den tredje hierarkin, och då först de som står människan närmast, änglarna, de kunde så att säga följa eller inte följa de hindrande makterna. De som inte följde dem finner vi gång på gång framställda i bilder som skall symbolisera de segrar som utkämpas i himlen, som skall uttrycka det som då skedde under månutvecklingen när människan fortskred till införlivandet av astralkroppen, det vill säga till människodjurstadiet. Då ryckte sig ju de änglaväsenden som så att säga hade förblivit goda loss från detta månvärvande, steg upp ur det som var där nere på månen. Och denna bild står i mångahanda gestalter inför människans själ. Det är det som ursprungligen betyder Mikaels strid med draken. Denna bild ser ni också i bilden av Mithras-tjuren, och där särskilt åskådligt. Naturligtvis ville man inte därmed säga: dessa änglaväsenden har dragit sig undan sin uppgift, utan man ställde dem som ett framtidsideal. Dessa väsenden, sade man, de har föredragit uppstigningen till den andliga världen. Du har stigit ned; med dig har stigit ned andra väsenden som har följt hindrens makter. Nu måste du bearbeta det som du därigenom har tagit upp och bära det upp i den andliga världen; du måste så att säga vid återuppstigningen bli en sådan Mikael, en sådan tjurbetvingare. Ty varje sådant symbolum kan i denna dubbla mening fullt ut användas.
Så ser vi att det i viss mening först genom att makterna kommenderades gavs människan möjligheten att ur sig själv nå det mål som inte ens de högsta seraferna kan nå ur sig själva. Det är det väsentliga. Serafer, keruber och troner kan inte handla annorlunda än att omedelbart följa de impulser som gudomen ger. Herraväldena, hela den andra hierarkin, kan inte heller handla annorlunda. Av makterna var ett antal kommenderade; alltså kunde även dessa makter, som så att säga kastade sig i utvecklingens väg, inte handla annorlunda än enligt gudomens befallningar. Även i det som man skulle kunna kalla det ondas ursprung fullgör de endast gudomens vilja; i det att de gör sig till det ondas tjänare fullgör de endast gudomens vilja, som genom det ondas omväg vill utveckla det starka goda. Och går vi nu ned till de väsenden som vi kallar krafter: inte heller de skulle av egen kraft ha kunnat nå detta. Inte heller de skulle ha kunnat bli onda av sig själva; inte heller personlighetsandarna, inte heller eldandarna. Ty när dessa var människor på solen, då var makterna ännu inte kommenderade, då fanns över huvud taget ännu ingen möjlighet att bli ond. De första som hade möjligheten att bli onda var änglarna, ty denna möjlighet fanns först från månutvecklingen. Där, från solen till månen, ägde striden i himlen rum. En del av änglarna avvisade nu denna möjlighet, lät sig så att säga inte förledas av de krafter som skulle leda in i hindren; de förblev vid den gamla naturen. Så att vi ned till änglarna och till och med inom en del av änglarna har sådana väsenden i de andliga hierarkierna framför oss som ovillkorligen inte kan annat än följa den gudomliga viljan, hos vilka det inte finns någon möjlighet att inte följa den gudomliga viljan. Det är det väsentliga.
Och nu kommer vi till två kategorier av väsenden: för det första de änglar som har kastat sig in i det som makterna under striden i himlen åstadkom. Det var sådana väsenden som vi just på grund av deras vidare handlingar kallar de luciferiska väsendena. Dessa väsenden närmade sig sedan människans astralkropp under jordutvecklingen och gav människan möjligheten till det onda, men därmed också möjligheten att utveckla sig av egen fri kraft. Så att vi inom hela hierarkiernas stegordning endast hos en del av änglarna och hos människan har möjligheten till frihet. Så att säga mitt i änglarnas led börjar frihetens möjlighet; hos människan är den emellertid först riktigt utbildad. När människan trädde in på jorden måste hon visserligen till en början falla offer för de luciferiska andarnas stora makt. De genomträngde människans astralkropp med sina krafter, och jaget drogs därigenom in i dessa krafter; så att vi under den lemuriska och den atlantiska utvecklingen, och även senare ännu, har jaget som i ett moln, som höljt i ett moln som har framkallats genom Lucifers inflytanden. Människan bevarades endast från att överväldigas av de krafter som drog henne nedåt genom att tidigare väsenden överskuggade henne, genom att de änglar som hade stannat ovan och ärkeänglarna ovan i särskilda individer förkroppsligade sig och ledde henne. Och detta skedde ända in i den tid då något alldeles särskilt inträdde, då ett väsen som dittills endast hade varit förbundet med soltillvaron hade kommit så långt att det nu inte bara, såsom tidigare väsenden från de högre världarna, kunde träda in i människans fysiska kropp, eterkropp och astralkropp, utan kunde tränga in i människan ända in i jaget.
Minns hur jag har framställt att i tidigare tider högre väsenden steg ned och besjälade människans fysiska kropp, eterkropp och astralkropp. Nu trädde vid en särskild, därtill utvald tid ett individuum fram som upptog i sig det högsta väsendet, som till en början var förbundet med vår soltillvaro och som verkade inspirerande ända in i jaget, in i alla jagets krafter.
Jaget finner sitt uttryck i blodet. Liksom blodet som materiellt ämne är jagets uttryck, så är blodvärmen, blodelden, så att säga den kvarblivna resten av det gamla Saturnus-eldet, jagets uttryck i elementen. I två avseenden måste detta väsen fysiskt komma till uttryck: först i elden. Det tillkännagav sig i elden för Moses: i den brinnande törnbusken och i blixten på Sinai; ty det är samma väsen som sedan kunde dra in i det mänskliga jaget, som talade till Moses ur den brinnande törnbusken, ur blixt och åska på Sinai. Och det förbereder sitt ankomst och framträder sedan i en blodförande kropp, i Jesus från Nasaret: därmed träder solväsendet in i ett jordiskt individuum. Genom att jaget allt mer och mer kommer att genomträngas och genomdränkas av den kraft som då trädde in i jaget, kommer detta jag att förvärva förmågan att alltmer av egen kraft höja sig över alla de inflytanden som kan dra detta jag nedåt. Ty detta väsen som tränger in ända i jaget är av annan art än de andra väsenden som tidigare steg ned på jorden och besjälade den fysiska kroppen, eterkroppen och astralkroppen.
Ta de gamla heliga rishierna. I deras eterkropp fanns, som vi har sett, anden av ett högre väsen, ty de hade ärvt denna eterkropp från stora atlantiska förfäder i vilka detta högre väsen fanns. Detta överfördes till dem; deras astralkropp och jag kunde inte alls följa det som utgick ur eterkroppens inspiration. Och så skedde det från epok till epok. Människorna blev inspirerade. Det var alltid något som liknade en våldsmakt i dem när de blev inspirerade; det var något som grep dem med makt. Från det som var människans öde – att vara utlämnad åt sig själv – drogs hon något bort för att kunna bli bättre: hon blev inspirerad av ett bättre väsen. Så var det med alla religionsstiftare: det införlivades i dem ett väsen som ännu stod över striden i himlen, så att de inte helt var utlämnade åt sig själva. I Kristus framträdde ett väsen av helt annan natur, ett väsen som till en början inte gjorde någonting alls, absolut ingenting, för att genom något tvång dra människorna över till sig. Och detta är det väsentliga. Om ni betraktar hela kristendomens utbredning, så kommer den att vara ett levande bevis för att Kristus egentligen i sitt liv inte gjorde det som skedde till kristendomens utbredning. Betrakta religionsstiftarna i forntiden. De är de stora mänsklighetens lärare, de undervisar från en viss tidpunkt i sin utveckling, och deras läror verkar överväldigande på människorna. Betrakta Kristus. Verkade han i grund och botten genom sina läror? Den förstår honom inte som tror att lärorna är huvudsaken. Kristus verkade inte i första hand genom sina läror utan genom det han gjorde. Och Kristi största handling var den som slutade med döden, var döden. Det är det väsentliga, att Kristus verkade genom en handling vars spridning i världen han själv inte längre skulle vara fysiskt närvarande vid. Detta är den stora skillnaden mellan Kristi verkan och andra religionsstiftares. Denna skillnad är ännu nästan inte alls förstådd, men den är det väsentliga.
Ni kan följa alla kristendomens läror, allt som predikas som lära i kristendomen, och ni kan finna varje kristen lära också i ett annat religionssystem. Det kan inte bestridas. Ni kan säga: allt väsentligt i de kristna lärorna finns i andra system. Men verkade kristendomen genom innehållet i sina läror? Den som i första hand gjorde det väsentliga för kristendomens utbredning, stödde han sig på lärorna? Se på honom, aposteln Paulus! Blev han från en Saulus till en Paulus genom det som står i evangelierna? Han förföljer Kristus Jesu anhängare. Han förföljer dem tills den som dog på korset uppenbarade sig för honom ur molnen, tills Paulus själv hade den personliga ockulta erfarenheten att Kristus lever. Dödens verkan, handlingens verkan, det var impulsen för Paulus, och det är detta det kommer an på. Andra religionssystem verkar genom sina läror, och deras läror är desamma som också finns i kristendomen; i kristendomen handlar det emellertid inte om lärorna utan om det som har skett, om handlingen. Och denna handling är av sådan art att den inte verkar på någon människa annat än om hon själv beslutar sig för att låta den verka på sig, det vill säga om den är förenlig med hennes individuella jags absolut fria karaktär. Ty det räcker inte att Kristus blir närvarande i människans astralkropp, utan Kristus måste, om han verkligen skall förstås, bli närvarande i människans jag. Och jaget måste fritt besluta sig för att ta emot Kristus. Det är detta det kommer an på. Men just därigenom tar detta mänskliga jag, när det förenar sig med Kristus, upp en realitet i sig, en gudomlig kraft, inte bara en lära. Därför kan det hundra gånger bevisas att alla kristendomens läror redan finns här eller där; men det kommer inte an på detta utan på att det väsentliga i kristendomen är handlingen, som endast genom en frivillig uppstigning till de högre världarna kan bli ens egen egendom. Därigenom tar människan upp Kristus-kraften, genom att hon frivilligt tar upp den, och ingen kan ta upp den som inte frivilligt tar upp den. Detta har dock blivit möjligt för människan endast därigenom att Kristus blev människa på jorden, att han var kallad att bli människa på jorden.
I en annan situation befinner sig de fallna änglarna, de som som luciferiska har levt över till jorden. De skulle egentligen ha blivit människor på månen. De har blivit efter i sin utveckling, de kan därför tränga in i astralkroppen; till jaget kan de till en början inte nå. Nu befinner de sig i en egendomlig situation, en situation som vi egentligen bara kan åskådliggöra grafiskt, även om det ser pedantiskt ut. Antag att – om vi bortser från eterkropp och fysisk kropp – människans astralkropp under den lemuriska utvecklingen vore denna cirkel, hennes jag vore ett inneslutet område i denna astralkropp. Jaget har småningom trätt in i astralkroppen. Vad sker nu? Under den lemuriska utvecklingen smyger sig de luciferiska makterna överallt in i människans astrala kropp och genomtränger den med det som är deras handlingar, vilket hos människan framträder som lägre lidelser. Det som gör att hon kan falla för villfarelse och ondska sitter i astralkroppen; de luciferiska andarna har injicerat det i henne. Hade de inte injicerat det, skulle hon aldrig ha haft möjligheten till villfarelse och ondska; hon skulle ha blivit upplyft dit där hon tar emot sitt jag, oberörd av alla hämmande inflytanden. Detta fortsätter, endast skyddar de stora ledarna människorna från att sjunka alltför djupt, så långt det är nödvändigt.
Nu inträder Kristus-händelsen. Ta en människa som frivilligt tar upp Kristus i sig – kristendomen är ännu i sin början, men låt oss ta idealet: människans jag har frivilligt låtit Kristus-kraften strömma in i sig. När detta jag har kommit så långt att det har genomträngts av Kristus, då strålar Kristus-kraften också in i astralkroppen. I samma astralkropp strålar Kristus-kraften inifrån, där de luciferiska makterna tidigare har injicerat sina handlingar. Och vad sker nu i framtiden? Genom att vi med hjälp av och endast med hjälp av Kristus utplånar alla de mänskliga egenskaper som kommer från Lucifer, befriar vi som människor småningom också de luciferiska makterna. Och det kommer en tid då de luciferiska makterna, som under månutvecklingen till mänsklighetens frihets gagn måste sjunka ned i en viss lägre utveckling och som på jorden inte hade möjlighet att själva uppleva Kristus-kraften, genom människan kommer att uppleva Kristus-kraften och bli frälsta. Människan kommer att frälsa Lucifer när hon på rätt sätt tar upp Kristus-kraften. Och därigenom blir människan åter starkare än hon annars skulle ha blivit. Ty tänk er att människan inte hade fått de luciferiska krafterna: då skulle Kristus-kraften stråla, men den skulle inte träffa motståndet från de luciferiska krafterna, och människan skulle omöjligt kunna nå så långt i det goda, i det sanna, i visheten som hon kan nå när hon har dessa motsträviga krafter att besegra.
Så har vi i människan ett led i våra hierarkier där vi ser att det mycket väl skiljer sig från de andra leden. Vi ser att människan står annorlunda än serafer, keruber, troner, än herravälden, makter och krafter, också än personlighetsandarna och eldandarna, än en del av änglarna. Hon kan säga sig, när hon blickar mot framtiden: jag är kallad att i mitt innersta själv söka allt det som ger mig handlingens impulser, inte ur åskådningen av gudomen som seraferna, utan ur det djupaste inre. Och Kristus är en gud som inte verkar så att hans impulser ovillkorligen måste följas, utan endast om man inser dem, endast i frihet. Han är därför den gud som aldrig kan hämma denna individuella, fria utveckling av jaget i denna eller den riktningen. Kristus kunde i den högsta mening säga: ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Och de väsenden i den närmaste hierarkin som hade möjligheten att göra ont, de luciferiska väsendena, de kommer åter att frälsas, befrias, genom människans kraft.
Därmed ser vi också hur världsutvecklingen faktiskt inte bara upprepar sig, utan hur något nytt inträder. Ty en sådan mänsklighet som människan upplever fanns ännu inte, varken hos änglarna, hos ärkeänglarna eller hos urkrafterna. En helt ny mission har människan att fullgöra i världen, en mission som vi just nu har karakteriserat. Och till denna mission har hon stigit ned i den jordiska världen. Och som en fri hjälpare har Kristus trätt fram för henne i världen, inte som en gud som verkar ovanifrån, utan som en förstfödd bland många.
Så förstår vi först hela människans värdighet och betydelse inom våra hierarkiers led, och när vi blickar upp till de högre hierarkiernas härlighet och storhet säger vi oss: om de än är så stora, så visa, så goda att de aldrig kan avvika från den rätta vägen, så är dock människans stora mission att hon skall föra in friheten i världen och med friheten först det som i ordets sanna mening kallas kärlek. Ty utan frihet är kärlek omöjlig. Ett väsen som ovillkorligen måste följa en impuls följer den helt enkelt; ett väsen som också kan handla annorlunda har endast en kraft att följa: kärleken. Frihet och kärlek är två poler som hör samman. Skulle därför kärleken dra in i vår kosmos, kunde detta endast ske genom friheten, det vill säga genom Lucifer och hans besegrare, och samtidigt genom människans frälsare, genom Kristus. Därför är jorden kärlekens och frihetens kosmos, och det väsentliga är att vi, utan att förleda människan till oförsynthet, lär oss att räkna upp hierarkierna på det sätt som de inom vår västerländska esoterik gång på gång har räknats upp: serafer, keruber, troner – de följer de omedelbara impulserna under åskådningen av gudomen; herravälden, makter och krafter – de är ännu så bundna till de högre makterna att de måste kommenderas för att utvecklingen mot människan skall kunna fortskrida. Även ärkeänglar och personlighetsandar kan inte falla bort, kan alltså inte genom fri vilja sjunka ned i något ont. Därför kallade man de närmast högre hierarkiernas andar budbärare och ärkebudbärare för att antyda att de inte utför sina egna uppdrag utan utför uppdragen från dem som står över dem. I människan kommer emellertid en hierarki att mogna fram som utför sina egna uppdrag. Genom Jupiter-, Venus- och Vulkanutvecklingen kommer människan att mogna fram till att bli utförare av sina egna impulser. Om hon än i dag ännu inte är så långt kommen, kommer hon att mogna till detta.
Så kan vi alltså säga: vilka är hierarkierna? Vi börjar: serafer, keruber, troner; herravälden, som utövar sitt herravälde endast därigenom att de verkar i den mening som impulserna ges dem av gudarna. Därefter kommer makterna; de utövar sin makt endast därigenom att de får den uppifrån; likaså krafterna. Skall de bli onda, måste de bli det enligt gudomligt rådslut. Vi kommer till personlighetsandarna, till ärkebudbärarna och budbärarna och har stigit ned ända till människans omedelbara närhet. Och hur skall man då säga om människan när vi infogar henne i hierarkierna? Efter ärkeänglarna och änglarna, ärkebudbärarna och budbärarna, skall i hierarkiernas rad infogas frihetens ande eller kärlekens ande, och detta är, räknat uppifrån, den tionde hierarkin, som visserligen är under utveckling men likväl hör till de andliga hierarkierna.
Det är alltså inte fråga om upprepning i världsalltet, utan varje gång ett varv fullbordas införs något nytt i världsevolutionen. Och detta nya att införa är alltid missionen för den hierarki som befinner sig på sitt mänsklighetsstadium.
Därmed har vi försökt utröna människans mening ur vår kosmos mening. Vi har i någon mån i dag andligen frågat efter människans mening, och vi har försökt utröna denna mening hos människan, denna punkt i universums mitt, enligt mysteriernas anvisning, genom att försöka tyda punkten, människan, ur omkretsen – punkten ur omkretsen. Därmed ställer sig emellertid vår insikt in i verkligheten. Och detta är det väsentliga, att all sann andevetenskaplig insikt är en verklig, konkret, real insikt, det vill säga att andevetenskaplig insikt själv omedelbart ger en bild av kosmos och de andliga hierarkierna.
Vi står i världens mitt. Allt som är omkring oss förlorar sin betydelse för oss, eftersom vi säger oss: den yttre sinnesvärlden kan inte själv lösa gåtorna för oss. Det är som om allt drogs samman i en punkt. Men när allt dras samman, då kommer lösningen på världsgåtan tillbaka från omkretsen, lika sant och verkligt som materien själv, som är en avbild och liknelse av det andliga, förhåller sig. Den drar sig samman, försvinner i medelpunkten och dyker åter upp från omkretsen. Detta är verklighet. Och vår insikt är verklig när den träder fram för oss på samma sätt som hela världsalltets byggnad och process. Då är den inte spekulation, inte fantaseri, då är den född ur kosmos självt. Och denna känsla skall vi utveckla: visheten skall vara ett ideal för oss, fött ur kosmos omkrets och fylla oss med den starkaste kraften – kraften för vår egen bestämmelse, för vårt eget stora världsideal och därmed också för vårt närmaste människideal.
Lämna ett svar