6. GA110

Sjätte föredraget Düsseldorf, 15 april 1909, kväll
Den tredje hierarkins verkningsområde: Änglarna vaktar över människan, bevarar hennes minne från en inkarnation till nästa så länge hon själv inte kan det; ärkeänglarna för in i harmonisk ordning det enskilda livet och livet i större mänskliga sammanhang; urkrafterna reglerar hela människosläktets jordiska förhållanden på jorden. – De andar som ser till att människorna förs från ett planetariskt tillstånd till ett annat är väldigheterna, andar av den andra hierarkin. – Rumslig karakteristik av herraväldenas områden i vårt solsystem. Det ptolemeiska och det kopernikanska världssystemet. Solens gradvisa framskridande. Zarathustras system med tvillingarna som vårtecken i djurkretsen. Schematisk teckning av planetgränserna för hierarkiernas herravälden. Perspektivförändringar genom olika konstellationer. – Väldigheternas herravälde sträcker sig bortom de enskilda planeterna ända till solen, eftersom de leder mänsklighetens mission från en planet till en annan. Månen är den rumsliga gränsmarken för änglarna. Merkurius för ärkeänglarna, Venus för urkrafterna. Rumsliga verkningar av de väsen som leder mänskligheten, vilka i de tidiga tiderna också förkroppsligas i människokroppar som lärare för människorna: Venus- och Merkurisoner (bodhisattva och dhyani-buddhor).

Mina kära vänner!
Vi har nu i går sett hur ur det andliga livet hos de väsenden som står över människan kosmos fakta framgår. Och särskilt en sådan företeelse som den vi i går kunde anföra till slut, striden i himlen, som så att säga på slagfältet mellan Jupiter och Mars har lämnat efter sig så många lik, att de ännu i dag som planetoider i allt större antal påträffas av den fysiska vetenskapen – just en sådan företeelse måste vara av alldeles särskild vikt för oss. Och vi kommer att återkomma till den; vi skall se hur denna företeelse i himlen också speglar sig i vissa processer i jordens utveckling, och vi skall just i början av Bhagavad Gita finna den jordiska speglingen av denna strid i himlen.

I dag vill vi emellertid fortsätta våra betraktelser på så sätt, att vi först också i stora drag skisserar de övriga väsenheterna i de andliga hierarkierna, som vi visserligen redan har antytt men som vi i går lämnade åt sidan. Det är de väsenheter som, när vi stiger uppåt från människan, egentligen står henne närmast; de som i den kristna esoteriken kallas änglar, ärkeänglar och urbegynnelser eller urkrafter, alltså angeloi, archangeloi, archai. Ärkeänglarna kallas ju enligt den antroposofiska litteraturen också eldandar, och urbegynnelserna kan vi även kalla personlighetsandar.

Dessa väsenden, som så att säga står mitt emellan människan och de andliga väsenden som vi i går visade hur de sträcker sig in mot Jupiter, Mars och så vidare, står naturligtvis också i ett närmare förhållande till människan på jorden själv. Där har vi först angeloi, änglarna. De har genomgått sitt mänsklighetsstadium under den gamla månutvecklingen och står alltså i grunden under vår nuvarande jordutveckling ungefär där människan kommer att stå under sin Jupiterutveckling. De står ett steg över människan. Vad är då egentligen uppgiften för dessa andliga väsenden? Vi kan få klart för oss denna uppgift, om vi betraktar människans utveckling på jorden.

Människan utvecklas från inkarnation till inkarnation. På det sätt som den mänskliga utvecklingen nu försiggår sträcker den sig tillbaka genom den gamla atlantiska tiden, genom den lemuriska tiden och börjar egentligen i den gamla lemuriska tiden. Och denna utveckling genom inkarnationerna kommer också att fortsätta ännu en längre tid, fram till slutet av jordutvecklingen, då andra former av mänsklig utveckling kommer att inträda. Nu vet ni ju att det som vi kallar människans egentliga eviga väsenkärna, individualiteten, fortsätter från inkarnation till inkarnation. Men ni vet också att för det stora flertalet människor ännu i dag inte finns något medvetande om livet i de föregående inkarnationerna, att människorna ännu inte minns det som har utspelat sig med dem i tidigare inkarnationer. Endast sådana som till en viss grad har utvecklats till klarseende blickar tillbaka i sina tidigare inkarnationer.

Vilken sammanhållning skulle då finnas mellan en människas inkarnationer på jorden, när hon ännu inte minns sina tidigare förkroppsliganden, om det inte fanns vissa väsenheter som så att säga sammanbinder de enskilda inkarnationerna, som vakar över fortskridandet från en inkarnation till nästa? För varje människa måste vi förutsätta en väsenhet som, just därför att den står ett steg högre än människan, leder individualiteten över från en inkarnation till en annan. Lägg märke till att detta inte är de väsenheter som reglerar karmalagen, och som vi kommer att återvända till; det är helt enkelt vakande väsenheter som så att säga bevarar minnet från inkarnation till inkarnation, så länge människan själv ännu inte kan göra det. Och dessa väsenheter är just angeloi eller änglar. Så vi kan säga: Varje människa är i varje inkarnation en personlighet, men över varje människa vakar en väsenhet som har ett medvetande som sträcker sig från inkarnation till inkarnation. Det är också detta som gör det möjligt att människan på vissa lägre invigningsgrader, även om hon själv ännu inte vet något om sina tidigare inkarnationer, ändå kan få möjlighet att fråga sin ängel. Det är fullt möjligt på vissa lägre invigningsgrader. Så kan vi alltså säga: De väsen som som angeloi står ett steg högre än människan har att vaka över hela den människotråd som för den enskilda individualiteten spinns från inkarnation till inkarnation.

Nu stiger vi upp till nästa grupp av väsenheter, till ärkeänglarna, archangeloi, till eldandarna, som vi också kallar dem. Dessa väsenheter sysslar sig nu inte med den enskilda människan, med den enskilda individualiteten, utan har redan en mer omfattande uppgift: de för in i en harmonisk ordning den enskildes liv och livet i större mänskliga sammanhang, såsom till exempel folk, raser och så vidare. Ärkeänglarna har inom vår jordutveckling till uppgift att så att säga föra in den enskilda människans själ i ett visst samband med det vi kallar folksjäl, rassjäl. Ty för den som tränger in i den spirituella kunskapen är folksjälar och rassjälar något helt annat än för dagens abstraktister inom vetenskap och bildning i allmänhet. På ett visst territorium, låt oss säga i Tyskland eller Frankrike eller Italien, lever så och så många människor, och eftersom de sinnliga ögonen endast ser så och så många människor som yttre gestalter, kan sådana abstraktister endast föreställa sig det som kallas folkande eller folksjäl som en blott begreppslig sammanfattning av folket. För dem är endast den enskilda människan verklig, inte folksjälen, inte folkanden. För den som ser in i det verkliga skeendet i det andliga livet är det vi kallar folksjäl eller folkande en realitet. I en folksjäl lever och verkar det vi kallar en eldande eller en ärkeängel. Han reglerar alltså så att säga förhållandet mellan den enskilda människan och helheten av ett folk eller en ras.

Och därefter kommer vi upp till de väsenheter som vi betecknar som personlighetsandar, urbegynnelser, urkrafter, archai. Det är ännu högre väsenheter, de har en ännu högre uppgift i mänsklighetens sammanhang. De reglerar i grunden de jordiska förhållandena för hela människosläktet på jorden, och de lever så att de genom tidens vågor förändrar sig från epok till epok i ett helt bestämt tidsskede, så att säga antar en annan andekropp. Alla känner de återigen till något som för dagens abstraktister egentligen endast är ett begrepp, men som för den som ser in i den spirituella verkligheten är en realitet: det som man med ett ganska fult uttryck i vår tid kallar tidsandan. De har att göra med vad som är meningen och missionen i en mänsklighetsepok. Tänk bara på att vi kan beskriva meningen och missionen till exempel under de första årtusendena omedelbart efter den atlantiska katastrofen. Dessa tidsandar omfattar något som går utöver det enskilda folket, över den enskilda rasen. En epoks ande är inte begränsad till detta eller det folket, den sträcker sig över folkgränserna. Det som man i verklig mening kallar tidsanda, en epoks ande, är archaiernas, urbegynnelsernas eller personlighetsandarnas andekropp. Dessa personlighetsandar är det till exempel att tillskriva, att under vissa epoker helt bestämda mänskliga personligheter uppträder på vår jord. Ni förstår ju att de jordiska uppgifterna först måste lösas genom jordiska personligheter. Under en helt bestämd epok måste denna eller den epokgörande personligheten framträda. Men det skulle uppstå ett egendomligt virrvarr i hela jordutvecklingen, om allt detta vore överlämnat åt slumpen, om till exempel Luther eller Karl den store sattes in i vilken epok som helst. Detta måste tänkas i samband med hela mänsklighetens utveckling över jorden; så att säga måste ur meningen med hela jordutvecklingen i en bestämd epok den rätta själen framträda. Det regleras av personlighetsandarna, av archai eller urbegynnelser.

Och när vi sedan stiger upp över urbegynnelserna, då kommer vi till de väsenheter som vi i går just vidrörde, de så kallade makterna, exusiai, som vi också kallar formandar. Där kommer vi redan till uppgifter som sträcker sig utöver jorden. Vi skiljer ju i mänsklighetens utveckling mellan en Saturnus-, Sol-, Mån-, Jord-, Jupiter-, Venus- och Vulkanutveckling. Av allt det som sker inom själva jorden har vi nu sett att det regleras av änglarna för den enskilda människan, av ärkeänglarna för sammanhållningen mellan den enskilda människan och stora människomassor; hela mänsklighetens utveckling från den lemuriska tiden fram till den tid då människan återigen kommer att vara så förandligad att hon knappast längre hör till jorden regleras av personlighetsandarna. Men nu måste ytterligare något regleras: mänskligheten måste föras från ett planetariskt tillstånd till ett annat. Det måste också finnas andliga väsenheter som under hela jordutvecklingen sörjer för att mänskligheten, när jordutvecklingen är avslutad, på rätt sätt kan gå igenom ett pralaya och finna vägen till nästa mål, till Jupitermålet. Det är makterna eller formandarna. Vi har i går karakteriserat deras uppgift uppifrån och ned; nu karakteriserar vi dem nerifrån och upp. De andar som sörjer för att hela mänskligheten så att säga förs från ett planetariskt tillstånd till ett annat, det är makterna, exusiai eller formandarna.

Nu måste vi skaffa oss en viss klarhet om dessa väsenheters ställning i världen. Inom andevetenskapen, det som i dag åter skall fortleva som antroposofi, alltså i grund och botten inom mysteriernas visdom, har man alltid på samma sätt som nu skett inför er talat om dessa olika väsenheter i de andliga hierarkierna. Vi har nu i går sett att dagens Saturnus utgör den gräns till vilken tronerna har verkat, att Jupiter utgör den gräns till vilken herraväldena har verkat, och Mars den gräns till vilken makterna eller dynamis eller virtutes har verkat.

Nu vill vi också på motsvarande sätt karakterisera hur herraväldenheternas områden i vårt solsystem så att säga fördelar sig rumsligt. Därvid måste en sak beröras som kanske till och med hos er, som i viss mån redan är förberedda, kommer att väcka en del förvåning, men som dock helt och fullt överensstämmer med sanningen. Se, i dagens skolundervisning får man veta att man en gång i det grå forntiden fram till Kopernikus hade en världsuppfattning om vårt solsystem som är känd under namnet det ptolemeiska världssystemet. Då trodde man att jorden stod i centrum av vårt system, och att planeterna rörde sig runt jorden, såsom det grovt sinnligt ser ut för ögat. Sedan Kopernikus vet man äntligen, säger man, det som människorna tidigare inte visste, nämligen att solen står i centrum och att planeterna rör sig i cirklar respektive ellipser runt solen. Gott! Men det som man vid en sådan beskrivning av vårt solsystem framför allt borde göra människorna helt klart, om man i dagens mening är uppriktig och hederlig, det är något annat. Man borde säga: Fram till Kopernikus kände man endast vissa rörelseformer i världsrymden, och utifrån dem beräknade man hur vårt solsystem kunde vara; det som Kopernikus gjorde var inte att han tog en stol och satte sig ute i världsrymden för att se hur solen står i någon mittpunkt av cirkel eller ellips och planeterna rör sig runt omkring, utan han utförde en beräkning, och denna beräkning förklarar det man ser på ett enklare sätt än de tidigare beräkningarna. Det kopernikanska världssystemet är ingenting annat än ett tankeresultat.

Låt oss nu bortse från vad Ptolemaios antog. Låt oss ställa upp beräkningen så att solen står i centrum, räkna ut var de enskilda planeternas lägen måste vara och sedan se om detta överensstämmer med erfarenheten. Visst, för den rent fysiska observationen stämmer detta till en början med erfarenheten. Visserligen har man sedan byggt allehanda världssystem på detta, till exempel det kant-laplaceska. Men där hamnade man redan i något som i grunden inte längre är helt vetenskapligt hederligt i och med de fortskridande upptäckterna, ty senare tillkom för den rent sinnliga observationen två planeter – vi har ännu inte berört dem, men vi kommer senare att visa vad de betyder för vårt solsystem – Uranus och Neptunus. Man skulle egentligen, när man beskriver detta världssystem, återigen göra människorna uppmärksamma på att just dessa två, Uranus och Neptunus, i hög grad ställer till det för beräkningen.

Om man en gång vill acceptera det kant-laplaceska världssystemet, så skulle Uranus och Neptunus behöva röra sig med sina månar på samma sätt som till exempel de andra månarna runt de andra planeterna. Men så är det inte, utan där har vi till och med bland dessa yttre planeter, bland dessa senare upptäckta planeter, en som beter sig helt egendomligt. För denne skulle det nämligen egentligen, om det kant-laplaceska världssystemet vore riktigt, ha krävts att någon efter att hela planetsystemet hade avsnörts vridit axeln så att den vore vriden nittio grader, ty han har ett annat omlopp än de övriga planeterna. Dessa två skiljer sig avsevärt från de övriga planeterna i vårt solsystem. Vi skall senare se hur det förhåller sig med dem; här skall endast påpekas att man i det kopernikanska systemet endast har att göra med en beräkning, med något som hypotetiskt har uppställts som förutsättning under en tid då man helt hade avlägsnat sig från insikten om de andliga sammanhangen, från observationen av det som andligen ligger till grund för det yttre skeendet. Men det gamla ptolemeiska systemet är just inget blott fysiskt system, utan ett system som ännu går tillbaka på den andliga observationen, där man visste att planeterna är märken för vissa herravälden hos högre väsenheter. Och hela vårt planet-sol-system måste tecknas annorlunda, om man vill karakterisera herraväldena på motsvarande sätt. Jag skall teckna detta planetsystem för er så som det har förklarats i Zarathustras mysterier. Vi skulle lika gärna kunna rådfråga andra mysterier, men vi vill just välja detta system för att karakterisera vårt solsystem med dess planeter i förhållande till de andliga väsenheter som verkar inom detta system.

I Zarathustras system var nämligen något upptaget som skiljer sig från våra himmelsobservationer. Ni vet ju att man kan iaktta ett visst – kalla det nu skenbart eller ej – fortskridande av solen genom zodiaken under långa tidsrymder. Det brukar sägas, och det är riktigt, att ungefär sedan 800-talet före vår tideräkning går solen upp på våren i vårpunkten i Vädurens stjärnbild; men varje år flyttar sig solen ett litet stycke, så att den under mycket långa tidsrymder genomlöper hela Väduren med sin uppgångspunkt. Före år 800 före vår tideräkning gick den alltså inte upp i Väduren utan i Oxen, och den gick under omkring 2200 år upp i Oxen, genomvandrade alltså med sin vårpunkt hela Oxens stjärnbild. Ännu tidigare gick den upp i Tvillingarnas stjärnbild. Tvillingarna var vårens zodiakstjärnbild under de tider som alltså ligger 800 plus omkring 2200 år före vår tideräkning. Om vi alltså går tillbaka till det fjärde och femte årtusendet före Kristus, så har vi vårpunkten att förlägga till Tvillingarnas stjärnbild. Det var emellertid den tid då Zarathustras mysterier blomstrade. De blomstrade långt in i en grå forntid, och när man talade om företeelserna på himlen räknade man allt med hänsyn till Tvillingarnas stjärnbild. Så att om vi skulle teckna zodiaken, sådan som vi redan i går har karakteriserat den, så skulle vi här uppe ha att teckna Tvillingarnas stjärnbild. I direkt anslutning till zodiaken skulle då tecknas det som begränsar tronerna herravälde, det som alltså har Saturnus som gränsmärke. Därefter kommer vi till att begränsa herraväldet för de andliga väsenheter som kallas herravälden eller visdomsandar; den yttersta gränsen är Jupiter. Därefter kommer vi till att begränsa herraväldet för makterna, även kallade rörelsens andar; det är det herravälde som har Mars som gränsmärke. Vi har sett att däremellan ligger slagfältet som striden i himlen har lämnat efter sig. Men nu måste vi, om vi vill avgränsa herraväldena riktigt, teckna det som har solen som gränsmärke.

Alltså, liksom vi tecknar Mars som gränsen för makternas herravälde, måste vi teckna själva solen som det märke som betecknar gränsen till vilken exusiai eller formandarna sträcker sig. Därefter kommer vi till den gräns som betecknas av Venus. Till Venus sträcker sig personlighetsandarnas eller archaiernas herravälde. Därefter kommer det herravälde som betecknas av Merkurius. Alltså: hit till Venus sträcker sig personlighetsandarnas herravälde; hit till Merkurius sträcker sig de väsenden som vi kallar ärkeänglar eller eldandar. Och nu kommer vi redan mycket nära jorden. Nu kan vi beteckna det herravälde som har månen som sitt gränsmärke och kommer nu till att här teckna jorden.

Ni måste alltså tänka er jorden som utgångspunkt, omkring jorden ett herravälde som sträcker sig till månen; därefter ett herravälde till Merkurius, därefter ett till Venus, därefter ett till solen. Nu kommer ni att bli förvånade över planeternas ordningsföljd, sådan jag har angivit den. Om här är jorden och här solen, skulle ni tro att jag måste rita Merkurius nära solen och Venus därefter. Men det är inte riktigt, ty de två planeterna har i fråga om sina namn blivit förväxlade av den senare astronomin. Det som man i dag kallar Merkurius kallas i alla gamla läror Venus, och det som man i dag kallar Venus heter i alla gamla läror Merkurius. Lägg märke till detta: man förstår inte de gamla skrifterna och de gamla lärorna om man tillämpar det som där sägs om Venus eller Merkurius på det som i dag avses med dessa namn. Det som sägs om Venus måste tillämpas på dagens Merkurius, och det som sägs om Merkurius på Venus, ty dessa båda beteckningar har senare förväxlats med varandra. Vid det tillfälle då man vände världssystemet, då jorden berövades sin centralställning, ändrade man inte bara perspektivet, utan man lät också Merkurius och Venus rulla om varandra i förhållande till de gamla beteckningarna.

Nu kommer ni mycket lätt att kunna förena det som här är upptecknat med det fysiska världssystemet. Ni behöver bara tänka er: här är solen, runt solen rör sig Venus, längre ut rör sig Merkurius, därefter jorden med månen; vidare rör sig Mars, Jupiter och därefter Saturnus.

Ni måste tänka er de fysiska rörelserna så att varje planet rör sig runt solen. Men ni kan samtidigt tänka er en sådan ställning att jorden står här, och att de andra planeterna har vridit sig så att de på sin bana står bakom solen. Om jag alltså vill rita detta, blir det så här: vi ritar vårt vanliga fysiska system. Vi ritar solen i ena brännpunkten, låter Venus, Merkurius och jorden med månen röra sig runt solen: detta är jorden, Merkurius och Venus enligt den gamla beteckningen; nästa som följer är Mars, därefter, bortom planetoiderna, Jupiter och sedan Saturnus.

Nu tänker ni er att medan jorden står här nere, därefter Merkurius och Venus, så står Mars där uppe, Jupiter där och så vidare. Nu har ni solen, dagens Merkurius och dagens Venus här. Eftersom dessa planeter kan inta alla möjliga inbördes lägen, kan de alltså också någon gång stå så här. Det är fullt plausibelt. Härmed är det nuvarande fysiska systemet ritat; det är bara ett ögonblick som har valts då, om jorden, Merkurius och Venus står på ena sidan av solen, de andra planeterna Mars, Jupiter och Saturnus står på den andra sidan. Det är allt som är ritat. Här är jorden, Merkurius och Venus, och på andra sidan solen Mars, Jupiter och Saturnus. Det rör sig alltså endast om en perspektivförändring.

Detta system är fullt tänkbart, men endast när denna konstellation föreligger. Den förelåg faktiskt under en tid då Tvillingarna stod ovanför Saturnus. Då kunde man med klarseende särskilt väl iaktta herraväldesförhållandena hos de andliga hierarkierna. Då visade det sig att runt jorden till månen sträcker sig änglarnas sfär. Verkligen: om man inte lägger det fysiska systemet till grund utan denna egendomliga konstellation, då är runt jorden änglarnas krets till månen, därefter till Merkurius ärkeänglarnas krets, därefter till Venus personlighetsandarnas krets, till solen makternas eller exusiai eller formandarnas krets; därefter kommer, såsom jag i går karakteriserade dem, virtutes eller makterna, därefter herraväldena och slutligen tronerna.

När man alltså talar om det kopernikanska och det ptolemeiska världssystemet, handlar det om att vara klar över att det i det ptolemeiska systemet finns kvar något av de härskande andarnas konstellation, och där måste man ta jorden som utgångspunkt för perspektivet.

Det kommer en framtid då detta världssystem åter kommer att vara det riktiga, därför att människan då åter kommer att veta om den andliga världen. Förhoppningsvis kommer då människorna att vara mindre fanatiska än i vår samtid. Vår samtid säger: människorna före Kopernikus talade bara nonsens, de hade alla ett primitivt världssystem. Sedan Kopernikus vet vi äntligen det riktiga, och allt annat är falskt, och i all oändlighet, även om det vore årmiljoner, kommer naturligtvis alltid detta kopernikanska system att läras, eftersom det är det riktiga.

Så tänker och talar ungefär vår samtid. Det har knappast någonsin funnits ett så vidskepligt folk som dagens astronomiska teoretiker, och knappast någonsin en sådan fanatism som just på detta område. Framtida generationer kommer förhoppningsvis att vara mer toleranta och säga: från femtonde, sextonde århundradet förlorade människorna medvetandet om att det finns en andlig värld och att man i den andliga världen har andra perspektiv, att man där måste ordna himlakropparna annorlunda än när man endast betraktar dem fysiskt. Före denna tid fanns detta, därefter kom en tid då människorna endast betraktade himlakropparnas ordning fysiskt. Gott, kommer framtidens människor att säga, från sextonde århundradet var detta helt riktigt. Människorna måste en tid bortse från allt som hör den andliga världen till, men sedan besinnade de sig åter på att det finns en andlig värld, och då återvände de till det ursprungliga spirituella perspektivet. Framtidens människor kommer förhoppningsvis att förstå att det också en gång var möjligt med en astronomisk mytologi, inte bara andra mytologier, och de kommer inte att se tillbaka på vår tid med samma ringaktning som vår tids människor i sin vidskepelse ser på sina förfäder.

Vi ser alltså att det kopernikanska världssystemet helt enkelt har blivit ett annat därför att man endast har tagit fysiska åskådningar till hjälp. Tidigare fanns det ännu kvar rester av andliga åskådningar i det ptolemeiska världssystemet. Men endast genom att betrakta detta andra världssystem kan man överhuvudtaget göra sig en föreställning om de andliga väsenheternas verksamhet inom vårt sol-planet-system. Där håller vi fast vid de andliga förhållandena genom att säga: till månen verkar änglarna, till Merkurius ärkeänglarna, till Venus personlighetsandarna, till solen makterna, till Mars mäkterna; därefter kommer herraväldena och slutligen tronerna. Vi behöver alltså bara dra in andra linjer i det fysiska systemet, så har vi i dessa linjer avgränsningarna av hierarkiernas herravälden. För de andliga verksamheterna står nämligen inte vår sol i systemets mittpunkt, utan jorden. Därför har alla tider som har lagt det väsentliga i den andliga utvecklingen sagt: visst, solen är måhända en ädlare himlakropp, på den har väsenheter utvecklats som står högre än människan; men det som det kommer an på i utvecklingen är människan som lever på jorden. Och när solen skilde sig från jorden gjorde den det för att människan skulle kunna utvecklas på rätt sätt. Om solen hade förblivit förenad med jorden, skulle människan aldrig ha kunnat komma framåt i rätt tempo. Detta var endast möjligt genom att solen med de väsenheter som tål helt andra förhållanden drog bort. Den lämnade jorden så att säga åt sig själv, för att människan därefter skulle kunna slå in på sitt eget utvecklingstempo.

Ett världssystem blir alltså det ena eller det andra beroende på vilken utgångspunkt, vilket perspektiv, man väljer. Frågar man inom vårt världssystem var mittpunkten ligger med avseende på det som de rent fysiska sinnena kan se, då är det det kopernikanska världssystemet. Frågar man efter ordningen i vårt solsystem sådan den utgår från de andliga hierarkiernas herravälden, då måste vi fortfarande sätta jorden i centrum; då får vi andra gränslinjer, då är planeterna något helt annat, nämligen gränsmärken för de enskilda andliga hierarkiernas herravälden.

Och nu kommer ni lätt att kunna sätta det som nu har sagts om den rumsliga fördelningen av de enskilda herraväldena i samband med det som tidigare sades om de olika väsenheternas uppgift och mission. De väsenheter som står jorden närmast, som så att säga verkar i den omedelbara omkretsen av jorden upp till månen, det är änglarna. Från detta område styr de den enskilda individualitetens liv när den går från inkarnation till inkarnation. Men det krävs mer för att på jorden fördela hela folk och människomassor på rätt sätt och tilldela dem deras mission. Att världsrymden därvid måste medverka kan ni inse genom en enkel betraktelse. Det beror ju verkligen inte endast på jordiska utan också på kosmiska förhållanden om någon befolkning är anlagd på det ena eller det andra sättet i sin karaktär. Tänk bara på att en ras med andra, låt oss säga, hud- och hårförhållanden verkar annorlunda än en annan ras – där verkar kosmiska förhållanden med, förhållanden som måste regleras ned från himlarymden. Detta sker från ett herravälde som sträcker sig till Merkurius, till gränsen för ärkeänglarnas verksamhet. Och när hela mänskligheten, sådan den utvecklas på jorden, skall styras och ledas, då måste detta ske från ännu vidare världsrymder, från ett område som sträcker sig upp till Venus. Men när jordens egen uppgift skall styras och ledas, då måste detta ske från hela systemets mittpunkt.

Jag har sagt er: vår mänsklighet utvecklas genom Saturnus, Sol, Måne, Jord, Jupiter, Venus och Vulkan. De väsenheter i den andliga hierarkin som leder mänsklighetens mission från en planet till en annan är makterna, formandarna. De måste vara på en utvald plats; deras herravälde sträcker sig just upp till solen. Solen fanns redan som en särskild kropp vid sidan av den gamla månen, den finns nu åter vid sidan av jorden och kommer också att finnas vid sidan av Jupiter. Dess herravälde sträcker sig bortom den enskilda planeten. Därför måste solens tillvaro vara förbunden med de andliga väsenheter vars herravälde också sträcker sig bortom den enskilda planeten. I detta avseende är alltså solen verkligen en utmärkt kropp, i det att till den sträcker sig det herravälde som går utöver den enskilda planeten. Så ser ni att vi egentligen finner hierarkiernas yttre rumskrets, deras yttre boningsort, inte så mycket på de enskilda planeterna som i de kretsar som genom planeterna avgränsas som genom märken. Tänker ni er hela omkretsen från jorden till månen, så är den fylld av änglarnas verksamhet; omkretsen från jorden till Merkurius är fylld av ärkeänglarnas verksamhet och så vidare.

Vi har alltså att göra med rumsfärer, och planeterna är märken, gränsstenar för dessa högre väsenheters rumsverksamheter. Vi ser alltså att man så att säga måste söka en fortskridande linje av fullkomning från människan uppåt. Människan själv är bunden till jorden; det som som evigt går från inkarnation till inkarnation leds av väsenheter som inte bara är bundna till jorden, utan som genommäter luftkretsen och det som ligger bortom den upp till månen – och så vidare uppåt.

Nu är människan på vår jord i utveckling sedan urminnes tider, och det förhåller sig med människan i hela hennes utveckling på jorden på samma sätt som förhållandet mellan det lilla barnet och den vuxne människan: den senare undervisar det lilla barnet. Så är det också i förhållande till hierarkierna i världsalltet. Människan, som är bunden till jorden, kan endast steg för steg arbeta sig upp till den insikt och de färdigheter som hon behöver på jorden. De högre väsenheterna måste undervisa henne.

Vad måste då ske? Då måste i jordtillvarons början sådana väsenden, som egentligen annars inte är bundna till jorden, stiga ner från de högre sfärerna.

Och detta sker verkligen! Väsenden som annars endast skulle behöva leva i jordens omkrets måste stiga ner för att meddela människan det de redan kan som hierarkins äldre och mer fullkomliga medlemmar. De måste inkarnera sig i mänskliga kroppar – inte för sin egen utveckling, för det behöver de inte – precis som den vuxne inte sysslar med alfabetet för sin egen utveckling utan för att kunna undervisa barnen. Så ser vi tillbaka på den atlantiska och den lemuriska tiden, då väsenden stiger ner från jordens omkrets, inkarnerar sig i människokroppar och blir människornas lärare. Det är väsenden som tillhör de högre hierarkierna, de från Merkurius och Venus; Venus- och Merkuriussönerna stiger ner och blir den unga mänsklighetens lärare. Så att det i denna unga mänsklighet finns människor som i sitt jordiska vandel egentligen framställer maya.

Det fanns sådana människor. Låt oss karakterisera dem tydligt: en normalt utvecklad människa från den lemuriska tiden möter en annan människa. Till det yttre ser han inte mycket annorlunda ut än de andra, men i honom har så att säga farit in en ande vars område sträcker sig upp till Merkurius eller Venus. Det yttre hos en sådan människa framställde alltså egentligen en maya, en illusion. Han såg bara ut som de andra människorna, men var något helt annat: en Merkurius- eller Venusson. Detta fenomen förekommer verkligen i gryningen av den mänskliga utvecklingen. Merkurius- och Venussönerna steg ner och vandrade bland människorna på ett sådant sätt att de också innerligt hade den karaktär som Merkurius- och Venusväsen har. Vi har sagt att Venusväsendena är personlighetsandar. Sådana väsen vandrade som människor på jorden, som till det yttre var begränsade mänskliga personligheter, men som i sin väldiga makt styrde mänskligheten. Det var de stora herravälden som rådde under den lemuriska tiden, då Venussönerna styrde hela mänskligheten. Merkuriussönerna styrde delar av mänskligheten; de var lika mäktiga som de vi i dag kallar folk- eller rassjälar.

Maya eller illusion finns inte bara i allmänhet i världen, utan också i förhållande till människan. Människan sådan hon står inför oss kan se ut så att hennes yttre är en sanning, att hennes yttre exakt motsvarar hennes själ, eller också är det en maya: i sanning har hon en uppgift som motsvarar uppgiften hos en Merkurius- eller Venusson. Det är detta som avses när man talar om att de ledande individualiteterna i forna tider, sådana de vandrade på jorden, med sitt vanliga namn egentligen framställer en maya, och det var detta H. P. Blavatsky menade när hon påpekade att buddhorna ”framställer en maya”. Ni kan själva finna detta ord i Den hemliga läran. Dessa ting härrör helt och fullt från de heliga mysteriernas läror; man måste bara förstå dem.

Nu åligger det oss först att fråga: hur går det till att en sådan Venusson stiger ner? Hur går det till att en bodhisattva kan leva på jorden? Bodhisattvornas väsenhet, Merkurius- och Venussönernas väsenhet, utgör ett viktigt kapitel i vår jords utveckling i förhållande till dess samband med kosmos självt. Därför skall vi i morgon betrakta Merkurius- och Venussönernas natur, bodhisattvornas eller dhyani-buddhornas natur.