Gemenskapsbyggande II

Dr Rudolf Steiner. Andra föredraget. 11 september 1915, i Dornach
Det antroposofiska sällskapet som levande väsen

Mina kära vänner!
Jag gjorde er i går uppmärksamma på den principiella skillnad som råder mellan ett sådant sällskap som vårt och ett annat sällskap eller en förening. Och jag talade om att vårt sällskap, med avseende på sitt väsen, inte kan anse sig vara uttömt därigenom att det har stadgar, att det har programpunkter, och att varken en ökning eller minskning av stadgarna och programpunkterna tillför eller fråntar något väsentligt från det som vårt sällskap skall vara. Jag gjorde er också uppmärksamma på vad som i första hand, på det mest åskådliga sätt, skiljer vårt sällskap från en vanlig programförening eller ett programsällskap. Jag sade: ett sällskap eller en förening som stöder sig på programpunkter, som har stadgar, kan när som helst upplösas eller upplösas av någon annan. Men låt oss anta att det skulle bli nödvändigt att upplösa vårt sällskap och att det verkligen blev upplöst; då skulle detta faktum inte förändra någonting i de reella förhållandena. Ty vårt sällskap skiljer sig från andra just därigenom att det inte är grundat på fantasteri och illusioner kring program- och stadgepunkter, utan på realiteter. Och som en av realiteterna har vi till en början endast framhävt att de tryckta föredragsserierna finns i alla våra medlemmars händer, och att ingenting alls skulle förändras i detta faktum om sällskapet upplöstes eller blev upplöst. Och så förhåller det sig med många andra realiteter på vilka vårt sällskap är grundat.

Härav framgår att det verkligen är nödvändigt att göra sig noggrant förtrogen med vårt sällskaps livsvillkor och att inte hysa några illusioner i fråga om dessa livsvillkor. Jag har i går i första hand, på ett mer yttre sätt, redogjort för en del av dessa livsvillkor och vill nu fördjupa detta något.

Ser ni, bland de många materialistiska resonemang som i dag förs om livets väsen finner man den ena eller den andra definitionen, den ena eller den andra förklaringen till vad ett levande väsen är. Jag tror att det genom andevetenskapen redan har sagts tillräckligt till er för att det skall vara tydligt att alla sådana förklaringar, alla sådana definitioner endast kan vara helt ensidiga.

Det stora misstaget, den stora illusionen hos de materialistiskt sinnade människorna består just i att de tror sig kunna uttömma sakens väsen med en definition eller en förklaring. För att illustrera det groteska i denna tro har jag ofta redan gjort er uppmärksamma på att man i en grekisk filosofisk skola en gång sökte definitionen av människan och till slut fann att en människa skulle definieras som ett väsen med två ben och utan fjädrar. — Nåväl, detta är utan tvekan riktigt; man kan säga att det är en absolut riktig definition. Nästa dag kom emellertid en man, som hade förstått definitionen, med en plockad tupp och sade: detta är ett väsen som har två ben och inga fjädrar, alltså måste detta vara en människa.

Sådan är verkligen ofta de definitioner som ges, och man måste veta att definitioner är just sådana. Och så finns det alltså också en materialistisk definition av det levande, som har givits av en berömd zoolog och som också är riktig och användbar inom de gränser där den kan tillämpas. Denna materialistiska definition av det levande säger: ett levande väsen är det som under vissa betingelser efterlämnar ett lik; allt det som det efterlämnar vid sin förintelse är alltså inte levande.

Självfallet, mina kära vänner, är denna definition endast en definition för de yttersta utlöparna av det fysiska planet. Men där är den giltig: att ett levande väsen vid sitt undergång efterlämnar ett lik. En maskin, när den förstörs, efterlämnar inget lik, och man vet att man talar bildligt när man säger att en klocka efterlämnar ett lik. Men i ordets allra mest reella mening skulle detta faktiskt vara fallet om vårt sällskap upplöstes eller upplöste sig självt. Det skulle efterlämna ett verkligt lik.

Vad består då det verkliga likets väsen i? Det består i att liket, när det har övergivits av sin själ, inte längre följer samma lagar som under den tid då det var förenat med själen. Det börjar följa jordelementens fysiska lagar. Nåväl, i det ögonblick då vårt sällskap skulle upplösas, skulle detsamma vara fallet med vårt sällskaps lik. Därtill skulle komma det som är bärare av vårt sällskap: föredragsserierna. Till liket skulle alltså också höra alla de tryckta föredragsserier som befinner sig i medlemmarnas händer.

Nu kan denna jämförelse verkligen fortsättas på ett sakligt och vetenskapligt korrekt sätt. I förhållande till liket föreligger nödvändigheten, om det inte skall verka skadligt, inte fördärvligt på omgivningen, att man bränner det eller begraver det. Överför bara en gång denna absolut riktiga sanning på det lik som utan tvivel skulle bli kvar av vårt sällskap om det upplöstes. Det vill säga: i det ögonblick då vi blir medvetna om vad vårt sällskap är, blir vi varse att vi har ett ansvar gentemot dess reella grundvalar. Ett sällskap eller en förening som är uppbyggd på stadgar och programpunkter liknar en maskin som, när man slår sönder den, inte efterlämnar annat än stycken; medan vårt sällskap, därför att det är en organism, ett levande väsen, verkligen skulle efterlämna ett verkligt lik om det upplöstes, något som måste tänkas och behandlas som ett lik.

Det är redan nödvändigt, mina kära vänner, att vi tänker över vårt sällskaps livsvillkor. Rikta blicken en gång bort från det, jag vill säga, helt yttre hos föredragsserierna, till det som står i föredragen, och som, såsom jag sade i går, har trängt in i ett antal huvuden. Jag menar därmed inte endast de huvuden i vilka det har trängt in på ett sakligt och harmoniskt sätt, utan kanske också — självfallet är de närvarande av hövlighet undantagna — de huvuden i vilka det har trängt in på ett förvridet sätt och som nu talar allehanda förvridet. Allt detta finns också; allt detta lever i sällskapet. Föreställ er hur detta skulle verka som sällskapets lik, om sällskapet upplöstes.

Det åläggs oss alltså ett ansvar att vaka över vårt sällskaps livsvillkor. Därför riktade jag i går åt olika håll appell till er att verkligen vaka över dessa livsvillkor.

Nu sade jag nyss att om sällskapet upplöstes, skulle ett lik bli kvar, och att vi därav kunde känna igen att det är något i verklig mening levande. Men det är detta också genom att det bär ett annat kännetecken på det levande, nämligen det att ett levande väsen kan bli sjukt. Jag sade: en förening som är grundad på programpunkter och stadgar liknar en maskin, en mekanism, och om en medlem gör något som inte överensstämmer med maskinen, så utesluter man honom.

Uteslutning av medlemmar ur en stadgebaserad förening är ju alltid en ”kärleksfullt” handhavd regel.

Men, mina kära vänner, om man nu inte har att göra med en mekanism utan, såsom i vårt sällskaps fall, med en organism, då kommer operationen att utesluta en medlem i de allra sällsyntaste fall att ha någon större betydelse. I de allra flesta fall kommer därigenom inte särskilt mycket att förbättras i sak. I de flesta fall kommer det hos oss, när vi utesluter en medlem som har ställt till något, att vara ett bekvämlighetsmedel. Man kan använda sig av det; om detta vill jag nu inte tala, men man måste vara klar över att det mycket mer kommer an på att hålla vår sällskapsorganism så frisk att den som helhet uppträder som läkaren gentemot de enskilda utväxterna.

Däri består ju i de flesta fall läkandet av en organism: att hela organismens läkekrafter mobiliseras när någon enskild del blir sjuk.

Det handlar alltså om att vi måste inse processen att kunna vara sjuk inom vårt sällskap och bli medvetna om att läkekrafterna verkligen måste mobiliseras hos hela organismen.

Nu har jag redan i går gjort er uppmärksamma på att en viktig läkekraft består i att man vänjer sig vid absolut noggrannhet gentemot det fysiska planetets företeelser, sanning i noggrannheten, noggrannhet i sanningen. Det kommer i det yttre exoteriska livet inte så mycket an på om ett meddelande, när det går från den ene till den andre, förändras genom skvaller eller genom slarv, som det skulle göra om vi lät detta bli brukligt inom vårt sällskap. Till de mest trängande behoven hör det alltså att alltid tänka på att låta noggrannhet råda i allt vi säger och gör.

Nu är det ju självklart att man kan fråga: vad är det då egentligen som man har att göra, genom vilket man hjälper sällskapet?

Och där måste sägas: framför allt är det nödvändigt att var och en verkligen och på rätt sätt känner sig som en lem av sällskapet, att han uppfattar sällskapet som en organism och känner sig stå inne i denna. Men detta är endast möjligt om sällskapets angelägenheter verkligen blir var och ens angelägenheter, om vi tänker med sällskapet. Att känna till och vilja känna till sällskapets angelägenheter är något av principiell, av helt grundläggande betydelse. Därtill är naturligtvis ett visst intresse för sällskapet som sådant nödvändigt. Och för att i sin tur vinna detta intresse för sällskapet som sådant måste vi ta på fullaste allvar kunskapen om att sällskapet är en organism, vilket är mycket mer än en jämförelse.

Till detta måste vi till exempel veta följande, mina kära vänner.

Ni vet, vi har tre punkter som på sätt och vis fungerar som stadgepunkter. Att stadgar för oss endast har en underordnad betydelse framgår av det jag har sagt; men de finns och måste finnas. Tar vi dessa tre stadgepunkter, kan vi bäst beteckna dem genom att säga att de representerar vårt arbete. Det är verkligen så att de representerar vårt sällskaps arbete.

Men om någon tänker över förhållandet mellan arbetet och människan, kommer han fram till följande: genom arbetet blir människan trött; det sliter på henne. Men arbetet kan inte vara det som människans väsen uttöms i. Lika litet kan någon med sund förnuft säga att vårt sällskaps väsen uttöms i arbetet med dessa tre programpunkter. Men sällskapet slits genom att utföra detta arbete med de tre punkterna. Det vill säga: vårt sällskap behöver, liksom människan, förutom arbete också skötsel, omvårdnad.

Liksom människans organism behöver omvårdnad, så behöver sällskapet omvårdnaden av sin organism. Och det räcker inte att tro sig vara medlem av sällskapet genom att bara använda sällskapet som den plats där man vårdar det som uttrycks i de tre programpunkterna, utan man måste också ha ett intresse för sällskapets ledning som sådan. Har man inte detta, då tänker man i verkligheten att man inte är överens med sällskapets existens.

Därigenom att man bara intresserar sig för det arbete som sällskapet utför, intresserar man sig ännu inte för sällskapet som sådant. Men om vi behöver ett sällskap som bas för arbetet, då måste intresse finnas för sällskapet som sådant, för sällskapets organism. Det vill säga: ett visst princip om samlevnad, om att leva tillsammans, måste vårdas i sällskapet.

Jag har redan i går sagt att det ibland är nödvändigt att kalla saker vid deras rätta namn här och att de verkligen betecknas helt radikalt så som de måste betecknas, och också att det till vårt sällskaps väsen hör att man kan vara säker på att saker inte genast bärs ut.

Jag har i går, genom det groteska exemplet med mannen som gick in i frisersalongen och genom de levnadsvanor han lade sig till stötte samman med omgivningens levnadsvanor, velat åskådliggöra att sådana sammanstötningar ofta har ett helt annat motiv än det man uppger. Jag har visat att det i det aktuella fallet var hysterisk fåfänga.

Se, karma har fört oss med vårt bygge hit till denna trakt, och vi befinner oss under livsvillkor som verkligen inte är — jag vill säga — oantastliga åt alla håll. Jag har redan uttryckt detta genom att säga att det mycket väl skulle kunna inträffa att var och en av oss vore mönstergill, och då skulle man ändå i ännu högre grad sprida oerhörda förtal och så vidare om oss, även om medlemmarna inom befolkningen betedde sig fullständigt mönstergillt. Därav ser ni redan att det inte är min avsikt att säga att man måste ta hänsyn till alla fördomar, utan att vi snarare måste ta våra sällskaps nödvändiga livsvillkor i betraktande.

Vi talar ju också om den fysiska kroppen hos människan; vi vet att denna måste anpassas till de yttre livsvillkoren, eftersom den behöver dem, och att detta förutsätter en ständig växelverkan mellan yttervärlden och vår fysiska organism. Så är det också med vårt sällskaps yttre organism. Den måste utveckla sig inom den sociala livsram i vilken vi genom vårt karma en gång har blivit insatta. Och där är det nu verkligen nödvändigt att medlemmarna beaktar vilka vårt sällskaps livsvillkor är. Jag har verkligen från tid till annan återkommande pekat på dessa livsvillkor.

När en lokal präst skrev en artikel mot vårt sällskap, då skrev jag ett genmäle. En viktig punkt däri var att jag uttryckligen påpekade att vårt sällskap som sådant inte har något omedelbart med religion att göra. Det handlar inte bara om att alltid säga det riktiga, utan om att i det givna fallet säga det nödvändiga. Det är det som är avgörande. Nu hör det verkligen till det allra nödvändigaste för hela vår rörelses blomstring att yttervärlden äntligen inser den tanke som jag försöker klargöra genom att gång på gång säga: lika litet som den kopernikanska världsbilden, när den uppstod, hade något att göra med ett religiöst samfund, lika litet har vår rörelse något med religion att göra. Att de religiösa samfunden på sin tid reste sig mot den kopernikanska världsbilden, det är deras sak, inte den kopernikanska världsbildens sak. Men vi måste strikt inta ståndpunkten att vi inte vill grunda en sekt, inte en religiös rörelse. Jag blev till och med en gång riktigt illa till mods, därför att — om än i bästa välmening — artiklar skrevs om vårt bygge där detta bygge betecknades med namnet ”tempel”. Detta skadar oss oerhört, eftersom vi därigenom framställs som stående i konkurrens med religiösa samfund, vilket inte behöver vara fallet. Därför har medlemmarna ju gång på gång uppmanats att göra titeln ”Högskola för andevetenskap” allmänt känd.

Det är verkligen viktigt att människorna gång på gång får höra att det inte handlar om en religiös sekt, inte om grundandet av en ny religion och dylikt. Oerhört mycket syndar just medlemmarna i vårt sällskap i denna riktning genom att de i de upplysningar de ger inte gör uppmärksamt på att vårt sällskap inte har något att göra med en religionsstiftelse, ja inte bara att de inte tillräckligt gör detta tydligt, utan att de till och med passivt bidrar till att ställa våra strävanden i ljuset av en religionsstiftelse. Och här handlar det om att man till och med beaktar detta i bisaker, att man gång på gång hamrar in i människornas hårda huvuden att det inte rör sig om ett tempel, inte om en kyrka, utan om något som är ägnat vetenskapliga ändamål.

Det beror ibland, mina kära vänner, inte bara på vad som sägs, utan också på hur det sägs. Vi borde vara klara över att det där ute alltid kommer att ge intryck av att det rör sig om en sekt eller en religionsstiftelse, om vi bara förstår att tala i uttryck som man kan beteckna, såsom någon en gång betecknade det — det är ingen vacker beteckning, men en träffande — som att man betraktar allt som sker i vår rörelse med ett ”ansikte ända ner till magen”. Det vill säga: allt betraktas med långa ansikten, men bara därför att vissa människor föreställer sig att man endast på detta sätt kan karaktärisera känslor som rör det religiösa livet. Men vår strävan måste vara att avkläda vår rörelse fördomen att vi vill grunda en kyrka, en religion eller en sekt, och att göra alltmer allmänt känt att det rör sig om en andevetenskaplig rörelse som ställer sig in i världen på samma sätt som det kopernikanska systemet ställde sig in i världen, så att alla kan se att orätten ligger på den andra sidan. När kyrkan avvisade den kopernikanska läran, satte den sig i orätt, ty den var senare tvungen att anta den. Och så kommer det också att vara med vår rörelse; kyrkan kommer att vara tvungen att anta denna rörelse.

Detta är ett exempel på att vi måste vänja oss vid att tala exakt. Detta är att betrakta som en livsnerv i sällskapet gentemot yttervärlden. Detta är en av de punkter där vi verkligen kan göra mycket nyttigt för vårt sällskap. Den som bara har intresse för att läsa föredragsserier — vilket självfallet är mycket nyttigt och utan vilket man inte kan vara — och inget intresse för sällskapets ledning som sådan — särskilt där ni, som här, uppträder i trånga sammanhang — den som inte vill utveckla detta intresse, han förklarar sig inte överens med sällskapet som sådant, som jag redan sade. Intresse för sällskapet måste man utveckla! Inte bara vara där för att på något sätt delta i det arbete som sällskapet har att utföra, utan utveckla intresse för sällskapet som sådant, det är vad det kommer an på. Men det betyder: att göra sällskapets angelägenheter som ett levande väsen till innehåll i sitt eget medvetande. Och ju mindre man behöver stadgar för detta, desto bättre är det.

Se, det är helt utan tvivel nödvändigt att allt fler och fler möjligheter skapas för att vi, om verkligen någon utifrån säger det ena eller det andra om vårt sällskap, stadigt kan stå på våra två ben och säga att vi kan gå i god för att något sådant inte är möjligt i vårt sällskap. Vi måste ha möjlighet att bygga på att i de allra flesta fall — självfallet kan undantag förekomma överallt — de förtal som har spritts är lögnaktiga. Men till detta hör just detta verkligt levande intresse för sällskapets angelägenheter. Ty låt oss anta att det skulle inträffa att någon oförsiktighet begås i något avseende. Låt oss anta — hypotetiskt kan man anta något sådant — att någon man och någon flicka hade begått oförsiktigheten att en vacker majeftermiddag ute i den fria naturen visa något som inte borde visas, så att omgivningens människor kunde se det. Låt oss anta att något sådant en gång hade inträffat av oförsiktighet. Vad vore då det naturliga i sällskapet, om det är beskaffat såsom vårt måste vara? Det naturliga vore ju att den som något sådant hade hänt, inom de närmaste dagarna insåg att han måste uppsöka ett äldre medlem och säga: detta och detta har hänt mig, vad kan man göra? — Det skulle då betyda att han gjorde sin angelägenhet till sällskapets angelägenhet.

Lägg märke till vilken sorts angelägenhet jag har valt som exempel. Det är inte en sådan i vilken man inte ingriper eftersom det är en privatangelägenhet för den enskilde, utan en sådan som skadar sällskapet fruktansvärt. Där måste grundsatsen råda att knäet inte säger: jag har mina egna angelägenheter, utan att knäet känner sig som en del av hela organismen. Självfallet måste det också finnas ett tillmötesgående intresse för sådana saker. Man måste betrakta sådana angelägenheter som sällskapets angelägenheter, så att det också alltid måste finnas någon som inte bara vet det som i första hand intresserar honom själv, utan som också vet mycket om sällskapet och därigenom kan medverka i de fortlöpande villkoren för sällskapets blomstring. Det vill säga: vi måste helt kunna höja oss över ståndpunkten: jag har någon i min snävare bekantskapskrets, jag har kanske till och med förtjänsten att själv ha fört in denna snävare krets i sällskapet, och denna bekantskapskrets intresserar mig. Att någon utvecklar vänskaper och relationer kan självfallet inte vara föremål för kritik; det angår inte sällskapet. Men det som omedelbart berör sällskapet är detta: att man endast betraktar sällskapet som något man råkar befinna sig i. Men vi måste göra sällskapets angelägenheter till våra egna; det måste finnas möjlighet att det helt är uteslutet att man, om något inträffat som utåt har väckt förargelse, först inom sällskapet får höra om förargelsen genom att den berättas av yttervärlden. Detta avhjälps omedelbart när intresse för sällskapslivet finns.

Det förekommer till exempel att man kan fråga tre, fyra, fem människor hos oss om den eller den under de senaste veckorna har varit här vid våra föredrag, och att alla tre, fyra, fem inte vet det. Detta förekommer verkligen hos oss. Visst, om någon inte vet något om detta, är det begripligt; men om det överhuvudtaget inte går att få reda på något genom att fråga runt — jag menar bland sådana som man förutsätter borde veta — då är detta ett bristande intresse och visar att vårt sällskap är en mekanism och inte en organism; att man inte har något intresse för dess levande liv. Men just detta är det som jag gång på gång vill betona: detta nödvändiga intresse för vårt sällskaps levande liv.

Se, mina kära vänner, man blir ibland i sällskapet överraskad av händelser som man inte hade behövt bli överraskad av, om medlemmarna — jag vill nu verkligen använda ordet — kände sina ”förpliktelser” i den meningen att de skulle tänka med, känna med, vilja med sällskapet som en organism. Därtill är det nödvändigt att var och en, i fråga om det som hör till sällskapets livsvillkor, har viljan att inte behandla det som sin personliga angelägenhet, och för det andra att var och en som vill detta finner någon annan hos vilken han finner välvilja och gehör. Om ni nu, där vi befinner oss i en kris för den del av sällskapet som rör sig kring Dornachbygget, beslutar hur många paragrafer som helst, formulerar hur många nya som helst, så kommer ni ändå inte att få ordning på sällskapet och inte kunna förhindra att vi efter någon tid får det antydda liket. Detta kan ni endast förhindra genom att börja leva intresserat med sällskapets angelägenheter, det vill säga genom att ni inte bara en gång använder ett, jag vill säga, ”skarpsinnigt” förstånd för att formulera så goda paragrafer som möjligt, för att inrätta så goda tribunaler som möjligt för detta eller det ”brottet”, utan genom att ni ständigt betraktar sällskapet som ett objekt för ert intresse i dess levande sammanhang. Men framför allt är det nödvändigt att vi verkligen inte skyggar för tänkandets obekvämlighet.

Jag har redan nämnt att vi nu lever i en — förhoppningsvis snart övergående — abnorm tid i det europeiska livet. I sådana tider — jag talar inte om privatangelägenheter, utan om sådant som rör sällskapet — är det nödvändigt att inse att man inte behöver skicka över gränserna och skriva allt som faller en in — även om det inte är oriktigt eller stötande. Men det är verkligen så, mina kära vänner, att ett stort antal medlemmar överhuvudtaget inte har viljan att ens så mycket som tänka efter vad som just i detta ögonblick är opportun eller inte opportun. Visst, sakerna är inget orätt, jag vill inte heller uttala något förebrående, utan endast uppmana till att tänka och överväga innan man gör något. Vi vet ju att ett intagningsbevis, en ansökan om medlemskap, är ett oskyldigt dokument som aldrig kan ge anledning till åtgärder från ett land till ett annat. Men dessa saker bedöms annorlunda av de krigförande länderna. Varför skickar då medlemmarna intagningsbevis över gränserna? Den ene kanske av tanklöshet, den andre kanske av envishet, eftersom han vill demonstrera något med det. Men om sådant i större omfattning fortsätter att förekomma, kan sällskapet omöjligen bestå vidare, eftersom man misstänker allt möjligt som inte ligger bakom. Våra medlemmar borde just därigenom utmärka sig att de tänker! Just detta måste man uppmärksamma, annars kan vi verkligen inte fortsätta sällskapet.

Jag måste ibland återkomma till gamla saker. Till exempel var det hos oss alltid strävan att vid intagandet av medlemmar i sällskapet inte bara följa den principen att medlemmar tas upp därför att de är så framstående människor att de genom sina framstående egenskaper skiljer sig från hela den övriga mänskligheten — denna uppfattning har visserligen många, men den är inte riktig; andra har uppfattningen att den som har blivit upptagen i sällskapet i inget avseende skiljer sig från alla andra människor — utan man tog också upp människor för att hjälpa dem, för att de skulle bli friska. Därigenom blev det möjligt att en sådan människa, som skulle ha blivit frisk, blev upptagen — men vad hände? Det som hände var att medlemmarna såg i honom någon som skulle göra vårt sällskap friskt, att han betraktades som en apostel.

Varför kan något sådant inträffa, mina kära vänner? Därför att man inte beaktar de medel och vägar som ges för att undvika sådana misstag. Tänk bara tillbaka på en del av det som har skett! Och vi måste tänka om vi vill upprätthålla en ockult rörelse! Tänk tillbaka: när en karakteristisk händelse inträffade, togs i föredragen vanligen fram det som behövdes för bedömningen, det sades. Man behövde bara vara uppmärksam, särskilt när fara förelåg. Men därtill krävs att man verkligen grundligt tränger in i de föredrag som hölls vid den tiden. Vi behöver inte, för att göra det riktiga, falla i det personliga felet, utan vi kan hålla oss till det objektiva. Men det objektiva måste förstås i varje enskilt fall.

Så kan man redan säga: det är nödvändigt, särskilt för den del av vårt sällskap som grupperar sig kring Johannesbygget, att något mycket grundligt och radikalt sker. Men det är nu i grunden hög tid att detta grundliga och radikala inte återigen söks på fel vägar genom att man tror att allt är gjort med några saker, några principer, några konstateranden och fastställanden. Därigenom görs verkligen ingenting grundligt och ingenting botas grundligt.

Jag måste erkänna, mina kära vänner, att det inte är lätt för mig att lägga fram dessa saker så som jag gjort i går och i dag, av det enkla skälet att jag naturligtvis hellre skulle tala om andra saker och därför att jag vet att ett stort antal medlemmar finns som inte alls vill höra detta, eftersom de säger till sig själva: vi är ju här för att höra allehanda ockulta sanningar. Men, mina kära vänner, när faran föreligger — såsom den verkligen föreligger — att det ”omöjliga” skulle kunna träda oss till mötes, att vi skulle behöva säga: ja, om sällskapet så litet bevisar sin duglighet som vissa under den senaste tiden har visat, då är det absolut uteslutet att införa andevetenskapen i världen genom sällskapet — tänk då bara på vilken diskrepans som redan finns mellan detta och det som jag ofta under de senaste veckorna har varit tvungen att säga här: att det som vi erkänner som andevetenskap måste vara vår tids största impuls, som reformatoriskt gentemot de mest anspråksfulla yttre kunskaperna, skenbara kunskaperna och vetenskapliga strävandena måste göra sig gällande som ett grundligt framåtskridande i mänskligheten — och att man då finner det nödvändigt att tala om allehanda saker som egentligen borde vara självklara, och därtill under faran att man just i fråga om dessa saker ständigt blir missförstådd. Ty detta är ju ett genomgående princip: att i grund och botten var och en ser syndaren i den andre och inte vill ta sig samman till att göra något sådant som att uppfatta vårt sällskap som en verklig organism, det vill säga att känna sig som en lem av en sådan organism.

Visst, mina kära vänner, hos nyinträdande medlemmar kan det inträffa att misstag begås. Men jag frågar: till vad är då vissa medlemmar medlemmar i många år, om de inte bidrar till att det hos de nyinträdande medlemmarna inte begås misstag? Det borde ju vara en självklar princip att ingen hos oss inträder utan att han av de äldre medlemmarna under den allra första tiden verkligen uppmärksammas och att man står honom bi med råd och dåd och skyddar honom från att hålla dårskap för världsvisshet.

Det ligger i en ockult sällskaps natur, mina kära vänner, att det en gång emellanåt kan förekomma dårskaper. Men det måste finnas ett så stort antal medlemmar som möjligt som genomskådar dårskaperna och ser till att de inte genomförs. Därtill hör också det som finns i brevet från dr Goesch. Han påstår ju att löften har givits och inte hållits, och frågar hos en medlem som han tror eller misstänker att ett löfte har givits. När denne medlem säger till honom att så inte är fallet, säger emellertid dr Goesch inte att han har misstagit sig, utan han säger att detta återigen är ett bevis på att magi är i spel, att minnet av löftet har sugits bort hos dessa människor. — Detta är ju en av huvudanklagelsepunkterna i dr Goeschs skrift.

Man kan ju märka, mina kära vänner, att dr Goesch inte bara har skrivit dessa saker, utan också har sagt dem till enskilda. Ett levande intresse för sällskapsangelägenheterna hade verkligen krävt att någon så snabbt som möjligt hade gått till en äldre erfaren medlem och gjort detta känt. Det är sannerligen obegripligt hur det kan ske att någon oemotsagd kan låta dr Goesch säga något så omöjligt som: ”Om någon säger: mig har inget löfte givits, så drar jag därav inte slutsatsen att inget löfte verkligen har givits, utan jag antar att minnet av löftet har absuggererats hos den ifrågavarande.” — Om sådana saker kan ske oemotsagda, då är sällskapet verkligen inte livsdugligt och man kan inte gjuta ockulta sanningar in i det.

Två saker, mina kära vänner, står för mina ögon. Det ena är detta: enligt alla mina insikter måste jag betrakta det som en trängande nödvändighet att andevetenskapen måste föras till människorna. Det andra står lika tydligt för mina ögon: att det instrument som har grundats för detta ändamål befinner sig i en kris. Och därför kunde jag inte annat än på sätt och vis ”plåga” er med det som jag hade att säga i går och i dag, ty det har ju tillkännagivits att sammankomster skall äga rum för att skapa bot för detta eller det. Om dessa sammankomster återigen förlöper såsom många tidigare i liknande fall, då kommer vi inte vidare.

Betänk bara, mina kära vänner, att man med den enkla åtgärden att utesluta aldrig kan uppnå någonting. Uteslutningen avgör ju ingenting i någon angelägenhet som rör sällskapet. Vi uteslöt ju för många år sedan dr Hugo Vollrath. Allt, allt som mannen senare åstadkom, åstadkoms trots att han hade blivit utesluten. Och så kommer det att vara i liknande fall. Man kan visserligen utesluta, men man kan inte lugna sig med uteslutningen.

Om ni, mina kära vänner, slår upp ”Teosofin” — det är alltså den allra första bok som jag inom den teosofiska rörelsen skrev om teosofin själv — och där tar kapitlet ”Kunskapens väg”, så kommer ni där att finna sådant som, om ni tänker igenom det, gör att ni lätt själva skulle kunna säga allt det som jag har utvecklat i går och i dag. Ty allt detta står i detta kapitel. Men därav framgår också att redan denna allra första bok inte har blivit förstådd, ty annars hade många saker som har skett under den senaste tiden inte kunnat ske.

Vi måste alltså sörja för att vi med största allvar och största värdighet tar sådana saker i betraktande som vi i morgon vill ta i betraktande vid den extra generalförsamlingen. Ty vi måste fråga oss om vi vill låta det komma så långt som till den antydda punkten, att en tid kommer då vi måste säga: på en sådan sällskaps väg låter sig andevetenskapen inte spridas. Vi skulle då, om det genom sällskapet görs omöjligt, behöva försöka vårda det som blir kvar som lik på ett annat sätt, och det skulle vara märkbart mycket svårare …

Jag har inte att sörja för morgondagens program. Men eftersom sättet på vilket morgondagens program kommer att behandlas kommer att vara avgörande för om det antroposofiska sällskapet även i framtiden kommer att vara möjligt eller inte, nöjer jag mig med att innerligt uppmana er att betrakta allt med största ansvarskänsla och att inte lättvindigt gå förbi ting som har den allra största betydelse för hela mänsklighetens kultur.