15. Apokalyptiskt prästerskap

Femtonde föredraget

[ 1 ] Låt oss nu, mina kära vänner, föreställa oss hur i vår tid — naturligtvis på en viss nivå med tillbakablick mot tidigare jordeliv — väldiga framtida omvälvningar redan på förhand antyds i fröform. Vi kan föreställa oss hur det som i Apokalypsen betecknas som födslovåndor och liknande så ofta griper in just i vår tid, och hur medvetandesjälen därigenom kan bli djupt berörd (Upp. 8:13 / 9:12 / 11:14).

[ 2 ] Nu måste vi vara klara över att det som jag i går skildrade tolkande har ett betydande inflytande på hela gestaltningen av människans evolution. Vi behöver bara betänka att det som så att säga utspelar sig på det andliga fältet i ringa grad beaktas av samtiden och överhuvudtaget knappt tas i betraktande i vår tid, men att det trots detta — även om det i dag framträder som rent andliga händelser — har en omätligt stark verkan långt utöver människans medvetande. När jag till exempel i går talade om att vissa ledande personligheter i dagens östeuropeiska värld hyser tankar som egentligen representerar krafter som borde verka i molnbildningar, så är det så att det som i dag pågår i de ryska ledarnas huvuden en gång, när det från sitt fröstadium allt mer övergår i framtida tillväxttillstånd, kommer att framträda som verkliga molnhändelser. Man kan alltså säga att dagens omvälvningar i Ryssland en gång kommer att gestalta sig som mäktiga, jag vill säga åskrevolutioner, som utspelar sig över människornas huvuden.

[ 3 ] Därmed kommer vi in på något som också hör till hemligheterna i det apokalyptiska skådandet och som i sin tur klargör ett ställe i Apokalypsen. På så sätt närmar vi oss allt mer en verklig tolkning av Apokalypsens väldiga visioner, vi närmar oss det som vi med vårt nutida mänskliga upplevande verkligen borde göra oss helt klart. Om vi betraktar den korta tidsrymd inom vilken vi i dag är vana att betrakta livet, utan att ta till djärva, oftast dåraktiga hypoteser om jordens begynnelse- eller slutstadium, och om vi överblickar denna tidsrymd utan att ta den andliga observationen till hjälp, då kan vi säga: där ute går naturen sin gång. Vi ser hur mindre naturhändelser avlöser varandra i årstidernas växling, hur större naturhändelser utspelar sig i jordbävningar, översvämningar, vulkanutbrott och så vidare. Men bredvid detta försiggår — utan att vi i dag, på grund av den korta tidsrymd vi överblickar, känner oss manade att konstruera ett samband — det som vi kallar historia: trettioåriga kriget, Ludvig XIV och så vidare. Dessa skeenden följer på varandra eller pågår samtidigt, och ingen känner sig tvungen att konstruera ett samband mellan de två serierna, naturhändelserna och de historiska händelserna, som man betraktar som parallella.

[ 4 ] Det räcker emellertid att överblicka en längre tidsrymd för att genast inse hur vilseledande denna blotta parallellföreställning är. Om man nämligen verkligen blickar tillbaka från det nuvarande jordelivet till ett tidigare jordeliv — något som naturligtvis ännu i dag måste uppfattas som teori, så länge det inte förstås genom de imaginationer som andeforskaren ger —, om man alltså för in det som är upprepade jordeliv i verkligheten, i det verkliga upplevandet, då får man genast intrycket: man ser ut över ängen, in i skogen, och märker hur annorlunda dessa ting är jämfört med hur de var när man i den föregående inkarnationen levde på jorden. Man märker detta även om man befinner sig i en helt annan trakt. Ty allt på jorden förändras fortlöpande, och var man än varit, har särskilt växtvärlden och djurvärlden fått en helt annan karaktär. Detta upplever man först i det ögonblick då man blir varse något av den förra inkarnationen och sedan åter fritt blickar ut i naturen; man upplever det som något ytterst bestörtande, förbryllande. Man får något som genom en inre känsla: det som man ser där omkring sig har inte vuxit fram ur det som fanns där under den förra inkarnationens tid, utan det väsentliga har kommit någon annanstans ifrån.

[ 5 ] Det är nämligen så: med den vanliga naturvetenskapliga världsuppfattningen betraktar man det som fortlöper som natur i en rak linje. (Det ritas på tavlan.) Detta skulle vara år 1924.

[ 6 ] Man föreställer sig då att det som i dag växer på ängen helt enkelt har uppstått ur frön från det som tidigare växte där; och tillbaka till 1260, 895 och så vidare följer man detta frö ur frö och föreställer sig allt i en rak linje. Men så är det inte. Jag har ofta påpekat: de kroppar som ni bär på i dag bar ni, bortsett från några få inneslutningar, inte på er för sju till åtta år sedan. Mycket förhårdnar under livets gång — det har jag skildrat i en annan kurs —, men i varje fall har ni ingenting av det som ni i dag bär i er haft i er som treåriga barn. Hela den fysiska materien är utbytt. Och på samma sätt är det med ängen och alla dess blommor: ingenting av det som fanns där under tidigare tidsperioder finns kvar, utan man måste föreställa sig att det som i dag är äng har stigit ned från andliga världar; det som då var äng har i sin tur stigit ned från andliga världar.

[ 7 ] Och så vidare: det som var äng för århundraden sedan är helt förgånget. Det är inte bara fysiska groddar som fortplantas, utan det träder ständigt andliga groddar in från de högre regionerna i stället för det som varit.

[ 8 ] Men när man då säger sig: det som i dag är äng var till exempel på 1200-talet inte denna äng, utan en annan äng som nu är död, då — när man först har gripit detta — får man en föreställning om snöns mission, man får en föreställning om att den är bärare av det ständiga bortdöendet. Snön förnyar sig varje år, likaså isen, och genom att naturen ständigt dör in i denna helt elementära gestaltning som ligger i snö- och isbildningens dynamik, förnyas den ständigt på nytt uppifrån.

[ 9 ] Så är det i högsta grad i vår tid. Men detta är också ett tillstånd som inte är helt bestående. Vi ska strax tala om detta. Först vill jag dock säga följande: när man upptäcker detta och blickar ut över ängen — det spelar ingen roll om man tidigare varit inkarnerad just där — och märker hur den genom snö och is uppstår ur överjordiska regioner, då vet man: i tiden från din senaste inkarnation fram till i dag har du varit med och byggt på denna äng. Det som du nu i denna inkarnation har omkring dig, även i naturen, har du själv varit med och skapat. Detta märker man först; och därefter blir man varse att även detta bara är ett övergående tillstånd. Naturforskarna tror alltid att när de upptäcker något sådant som sker där ute, så är det något bestående. Men detta är i grund och botten nonsens. Ingenting är i verkligheten bestående. I själva verket förändras tingen ända in i natur lagarnas område. Därför har naturforskarna i vår tid kommit fram till att betrakta endast de allra mest abstrakta naturlagarna som bestående: ”Varje verkan har en orsak”, ”Materien är konstant”; sådana allmänheter, som egentligen inte säger någonting, betraktas då som eviga naturlagar.

[ 10 ] Och så är även detta tillstånd, som visar oss jorden i förvandling — i sommarens grönska, där fuktigheten löses upp genom värme, i vinterns vissnande, där fuktigheten stelnar till is och snö — något som inte alltid har funnits och som inte alltid kommer att finnas. Det kommer i stället att inträda ett tillstånd där något finns som i dag inte alls finns. Se, i dag har vi det växlande tillståndet — jag vill starkt betona detta och önskar att ni verkligen tar det till er — vi har i dag det växlande tillståndet:

1. Sommar, där det vattenartade löses upp genom värme.
2. Vinter, där det vattenartade förhårdnas till is och snö genom kyla.

[ 11 ] Mellan dessa två har vi som ett pendlande tillstånd höst och vår. Detta kommer så småningom att utjämnas. Det kommer inte längre att vara så uttalat sommar, där det vattenartade helt löses upp, och inte längre så uttalad vinter, där det vattenartade helt förhårdnas till is och snö, utan ett mellantillstånd kommer att inträda där det vattenartade får en annan konsistens, väsentligt tjockare än sommarens, som inte bara övergår i något annat utan förblir. Is och snö kommer då inte att se ut som i dag, utan de kommer att framträda som en speglande massa som är genomskinlig, en genomskinlig speglande massa, som är både sommar och vinter. Där har vi det glashav vars inträdande apokalyptikern skildrar i Apokalypsen (Upp. 15:2).

[ 12 ] Vi har här pekat på ett naturfenomen som vi kan fatta genom åskådandet av naturhändelserna, vi har placerat det i tiden; och se, när vi nu också vet att det som görs omkring oss i själva verket härrör från oss själva, att vi medverkar till det, såsom vi medverkar till ängen som vårt karma i inkarnationerna ställer oss inför, då måste vi också kunna utsträcka detta till jordens stora omgestaltning. Det är riktigt: människan kommer genom det hon genomlever i intellektualitet under medvetandesjälens tidsålder alltmer och mer, just genom sin inre dynamik, att bidra till att det glashavet uppstår, så att mänskligheten i sitt samverkande blir delaktig i framtidens stora händelser. Här har ni inte bara en blott parallellism, här har ni ett enhetligt samverkande mellan det som utspelar sig i människan och det som utspelar sig ute i naturen.

[ 13 ] Ja, nu kommer ni också att kunna förstå något annat, nämligen följande, som vi måste vara klara över: när vi tränger in i det gudomliga som befinner sig i jämviktstillståndet, i det ständigt återkommande jämviktsförhållandet mellan det luciferiska och det ahrimaniska, och när vi i dess djupaste väsen fattar detta, då kommer vi till insikten att överallt — om vi ser rätt — där varken luciferiskt eller ahrimaniskt inflytande råder, där finns det som härrör från den fortskridande gudomliga andlighet som är förbunden med människans evolution. När vi i de riken där ständigt luciferiskt och ständigt ahrimaniskt strömmar in betraktar det gudomliga som upprätthåller jämvikten, finner vi som grundkraft i allt detta som strömmar fram, som formar människan utvärtes och genomandligar och genomsjälar henne invärtes: ren kärlek. Denna grundkraft är ren kärlek. Världsalltet består till sin inre substans och sitt väsen, i den mån det är människans världsallt, av ren kärlek; det är inget annat än ren kärlek. Inom det gudomliga som är knutet till människan finner vi inget annat än ren kärlek. Men denna kärlek är något inre, den kan upplevas invärtes av själar. Den skulle aldrig framträda som yttre företeelse om den inte först bildade sig sin kropp ur elementet, ur ljusets eteriska element. Och om vi ser världen på rätt ockult sätt, kommer vi helt enkelt fram till att säga: världens grundväsen är inre kärleksväsen som yttre framträder som ljus.

[ 14 ] Detta är inte en trosövertygelse hos den som tränger in i dessa ting, utan en helt objektivt vunnen kunskap: världsalltet, i den mån människan har sina rötter där, är inre väsentlig kärlek som yttre framträder som ljus. Väsentlig därför att vi har att göra med alla de högre hierarkiernas väsen, som bärs av denna kärlek och som upplever denna kärlek invärtes, men som — om vi vill använda en abstrakt idé — framträder som ljus. Väsendets yttre sken är kärlek, och kärlekens yttre sken är ljus. Detta är det som man i alla mysterier gång på gång har betonat, inte som en blott trosövertygelse, utan som den verkligt vunna insikten hos varje sann ockultist.

[ 15 ] Men nu är det så att detta är en strömning i världsalltet, en strömning som visserligen i väsentlig grad angår oss människor, men som just är en strömning. Vi kan väl föreställa oss materialismens tidsålder sedan 1400-, 1500-, 1600-talen, liksom materialismens kulmination under 1800-talets fyrtiotal; vi kan väl föreställa oss materialismens vidare utgestaltning med allt det som människor tänker och gör, med alla de fruktansvärt destruktiva krafter som sedan mitten av 1800-talet härjar inom mänskligheten, även om detta av många ännu inte ens riktigt märks. Och över allt detta väver den gudomliga kärleken som utvecklar sig i ljuset.

[ 16 ] Men, mina kära vänner, ta en gång absolut kristallklart vatten och ta en smutsig svamp, en svamp som invärtes innehåller smuts. Lägg den i detta kristallklara vatten, doppa ner den, pressa ihop den, låt vattnet rinna ut igen — det är smutsigt, grumligt. Ni har låtit det kristallklara vattnet sugas upp av den smutsiga svampen, ni har pressat ut det igen, och det har blivit smutsigt vatten. Vad kan det rena kristallklara vattnet göra åt att det rinner ut som smutsigt vatten när man pressar ur svampen? Vad kan den gudomliga kärleken, som källar fram i det rena ljuset, göra åt att den i medvetandesjälens tidsålder sugs upp av alla de onda ingredienser som latent eller öppet rasar inom mänskligheten, och därigenom i nästa framträdande blir något helt annat? — Så kan vi se bilden: kristallklart vatten, uppsuget av en smutsig svamp, blir grumligt, odrickbart vatten. Den gudomliga kärleken, som framträder i ljuset, uppsuget av medvetandesjälens tidsålder med alla dess onda ingredienser, blir den gudomliga vreden.

[ 17 ] Detta är det kommande tidsålderns hemlighet: att genom det som sker inom mänskligheten kommer den gudomliga kärleken att framträda i den gudomliga vredens form — den gudomliga vreden som skyddar mot alla materiella gestalter som uppstår till följd av det materialistiska medvetandesjälens tidevarv, skyddar genom att låta dessa gestalter gå under och därigenom hindrar deras fortsatta skadliga verkan. Utgående från det som framträder för apokalyptikern talar han om vredesskålarnas utgjutande i den kommande tidsåldern (Upp. 16:1 ff.). Detta är det som i mysterierna uttalades i en sats som verkade fruktansvärt omskakande på den blivande invigde: i den mänskliga illusionens sfär framträder den gudomliga kärleken i form av den gudomliga vreden.

[ 18 ] En sats som är många årtusenden gammal och som gått genom mysterierna lever profetiskt i Johannes visioner, när Apokalypsen skildrar det som föregår, det genom vilket den gudomliga kärleken förmörkas, och det som därefter måste ske som nödvändig fullbordan av det föregående: den gudomliga vredens utgjutande i en tidsålder där människors handlingar i mycket högre grad än i vår tid kommer att påverka naturhändelserna. Ty den parallellism som förleder människorna till illusionen att natur, mänsklig ande och mänsklig själ löper sida vid sida, denna parallellism råder endast under evolutionens mellersta tider och frambringar där denna illusion. Till och med i de inledande och avslutande tillstånden av mindre evolutioner — till exempel evolutionen från den atlantiska katastrofen till allas krig mot alla — fanns alltid ett starkt inflytande på naturhändelserna av det som skedde inom människan. Därför är det ingen fabel att när en stor del av mänskligheten under de sista faserna av den atlantiska utvecklingen i stor skala ägnade sig åt svart magi, så förverkligades det som människorna där begick genom sin svarta magi i naturföreteelserna vid den atlantiska katastrofen.

[ 19 ] Och så kommer många av de ting som nu sker att fullbordas i naturfenomen. Ett av dem kommer att vara att den ryska revolutionen — som också hade många ockulta orsaker — kommer att gjuta sig ned från himlen i stormar av åska och blixt, som kommer att pågå hela somrar, över människornas huvuden; och annat som i vår tid samlas som världselement genom grumling av den gudomliga kärleken kommer att framträda i naturfenomen som vi inte kommer att kunna tolka på annat sätt än som förvandlingen av den gudomliga kärleken till gudomlig vrede genom människornas illusioner.

[ 20 ] Den satsen har redan uttalats såsom jag nyss uttalade den. Men det som den gudomliga vreden utgjuter över människorna är i sanning alltid fortfarande en uppenbarelse av den gudomliga kärleken. Ty om den gudomliga kärleken i denna tidsålder till synes förbarmade sig över människornas svaghet, skulle det just inte vara ett verkligt förbarmande. Den skulle då se förbi allt det som som nödvändig följd av människans tankar och handlingar har skett; detta skulle vara det mest kärlekslösa, ty då skulle mänskligheten gå under. Endast genom den gudomliga vredens utgjutande — som dock endast är den gudomliga kärlekens metamorfos — kan det som mänskligheten har frambringat i form av skadliga ting undanröjas, sådant som annars skulle verka outsägligt skadligt för mänsklighetens fortsatta utveckling. Den sats som är skriven i skrifterna är så gammal att den i Europa ofta ännu uttalas i orientalisk form, när man säger: i Mayas region framträder den gudomliga kärleken som gudomlig vrede.

[ 21 ] Se, här har ni åter ett nytt exempel på hur man i Apokalypsen ser hur grundligt den är hämtad ur de väsentliga ingredienser som verkar i världen. Ju djupare man tränger in i den, desto mer finner man i denna Apokalyps allt det som i eminent mening visar att man kan förlita sig på Apokalypsen — om jag får uttrycka mig trivialt. Den är i grunden det som ger prästen insikten i vad som sker i människans världsförlopp. Den var ursprungligen given till prästerskapet som kristendomens egentliga esoterik, vid sidan av det andra som var exoteriskt.

[ 22 ] Därefter behandlas de föregående dagen skriftligen inlämnade frågorna.

[ 23 ] Rudolf Steiner: Ja, alltså, jag har personligen inte gett breviariet till någon, utan endast då under kursen. Vi måste skilja mellan de sammankomster vi hade ännu i Goetheanum och de senare. Den ena ägde rum hösten 1921 i Goetheanums stora sal, där ett stort antal personligheter deltog, om vilka man kunde anta att de var intresserade av rörelsen för kristen förnyelse. Sedan hade vi i september 1922 de snävare sammankomsterna, inför vilka ni sade att ni skulle komma med grundlig förberedelse, och som sedan ledde till att rörelsen verkligen inaugurerades och den första vigningshandlingen fullbordades. Det är två etapper. Vid den andra sammankomsten finns inga personligheter som sedan föll ifrån; där blev ju alla verkligen iklädda och förklarade som behöriga präster. Vid denna i strängaste mening som utgör utgångspunkten för prästerligt verksamma sammankomst finns inget avfall mer. Vid den första sammankomsten däremot fanns personligheter som inte bara inte blev präster, utan om vilka ni sagt att de till och med ställde sig fientligt, rentav öppet fientligt.

Friedrich Rittelmeyer: Till exempel ungdomspastor Bruno Meyer.

Werner Klein talar om breviariets spridning. Det saknas klar kontroll över vart det har kommit.

Rudolf Steiner: Finns det då ingen möjlighet att få en överblick över de personligheter som var där hösten 1921?

En deltagare: Jo, det finns.

Rudolf Steiner: Andra personligheter har alltså inte fått breviariet?

Friedrich Doldinger: Men de har gett det vidare.

Deltagarna ber eventuellt om att få en förmeditation.

[ 24 ] Rudolf Steiner: På en förmeditation borde man tänka sist. Innan jag talar om denna sak vill jag beröra den andra fråga som ni har ställt, som i detta sammanhang tycks mig viktig, nämligen frågan — (läser från lappen: fråga från Johannes Werner Klein) — om man gör rätt i att även fortsättningsvis lägga tyngdpunkten på det extensiva momentet, eller om det i intresse av bättre förberedelse för framtida uppgifter är bättre att lägga tyngdpunkten på en intensiv fördjupning av den egna personligheten. Man kan kanske inte genast se sambandet mellan dessa två frågor, men det finns där.

[ 25 ] Under alla omständigheter måste man i det nuvarande skedet av prästerskapets verksamhet ännu inte avbryta det extensiva arbetet, som ni kallar det. Man kan förstå hur trängande behovet av inre fördjupning är, och man kan också förstå hur många bekymmer det som sammanfattas i uttrycket ”nedbrytning av de fysiska och själsliga krafterna” har berett somliga i kretsen sedan hösten 1922. Allt detta kan förstås. Men ni får inte glömma, mina kära vänner, att de ting som i fullaste allvar kan göras ur den andliga världen också till en viss punkt måste göras i det extensiva avseendet. Innan vi nått denna punkt har vi ingen rätt att dra oss tillbaka till oss själva.

[ 26 ] Med flera av våra rörelser har vi upplevt fruktansvärda slag, som ni vet; jag har själv haft mycket att uppleva i detta avseende under de gångna åren. När högskolerörelsen grundades sade jag till dem som grundade den och gav den dess utgångspunkt: ja, gott och väl, om ni gör något sådant, måste ni veta att man bara får göra det om man håller ut med sina krafter, oavsett om man har framgång eller misslyckande; det är nödvändigt att man håller ut till en viss punkt på den raka vägens förföljande. Detta skedde inte, och därav kom det starka bakslag som just högskolerörelsen har tillfogat oss, ty egentligen har få saker skadat oss så mycket som den högskolerörelse som bröts sönder i själarna och fullständigt rann ut i sanden. I dess ställe har något som liknar en förinnerligande av ungdomliga själar trätt fram, det som i dag finns där. Men högskolerörelsen är egentligen helt söndersplittrad.

[ 27 ] Detta är naturligtvis inte något som kan jämföras direkt med er rörelse, men det ena gäller även här: när vi inaugurerar en rörelse som har sin urimpuls direkt ur den andliga världen, måste vi helt bortse från framgång eller misslyckande, helt bortse från vad som kommer att ske, och inte inom oss besluta: vi ändrar kurs.

[ 28 ] Mycket kommer verkligen ännu att bli rätt svårt. Vad gäller nedbrytningen av de fysiska krafterna handlar det naturligtvis om att finna medel och vägar för att åter hjälpa dessa fysiska krafter, men de av er som talar om en nedbrytning av de själsliga krafterna bör först mycket allvarligt rådgöra med sig själva i denna riktning och besvara frågan: i vilken mån kan det som flödar ur den levande källan i denna religiösa rörelse, genomträngd av Kristusimpulsen, i vilken mån kan detta alltid hålla de själsliga krafterna på höjden?

[ 29 ] De själsliga krafterna, mina kära vänner, måste kunna hållas på höjden genom det som flödar genom kult och lära. För de fysiska krafterna måste man söka fysisk tillfrisknande. Men de själsliga krafterna — man kan nästan säga att det vore ett slags prövning av denna prästerliga rörelse om man är i stånd att ur situationen i denna prästerliga rörelse dra fram det som håller de själsliga krafterna på höjden även när de fysiska krafterna är hur nedbrutna som helst. Mod, inre intensitet för det konkreta arbetet, klart förföljande av de prästerliga målen, därmed förbundet ett säkert stående på den gudomligt-mänskliga grund som bär själen fast i världsalltet — detta får vi inte förlora. Ty annars vore det ett bevis för att just det som måste vara det starkaste inte vore tillräckligt starkt. Men så är det inte. Det är starkt nog. Därför är talet om nedbrytning av de själsliga krafterna förbundet med någon form av illusion, oftast med att orsaker till depression kommer från helt andra håll och tillåts få alltför stort inflytande, varigenom de ljusa strålar förmörkas som utgår från denna religiösa rörelse själv och som förhindrar varje nedbrytning av de själsliga krafterna. Se efter själva: ni kommer överallt att finna de själsliga krafterna, även om det kan tyckas som om de vore nedbrutna; de är nedbrutna av något som spelar in utifrån, något man låter väga för tungt i fråga om dessa själsliga krafter, och gentemot detta anropar man i för ringa grad den andliga källan själv. Men detta kan bli annorlunda om man i fullaste omfattning blir medveten om den höga missionen i detta prästerliga kall.

[ 30 ] När jag nu säger detta menar jag visserligen att detta redan är förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska kunna tänka på att göra något för att återföra breviariet, som nu är hotat, till sin ursprungliga verkan. I varje fall måste två ting, mina kära vänner, komma samman, om det — och det kan ju visa sig redan till i morgon — skulle visa sig att ni blir klara över frågan, och då endast i fråga om de själsliga krafterna — ty för de fysiska krafterna har vi ju kliniskt-terapeutiska företag — hur ni, utifrån era egna överväganden, befriar det som gäller de själsliga krafterna från alla illusioner, så att rörelsen behåller den svungkraft som den hade från början. Då kan vi tala vidare om vad vi kan företaga för att gottgöra det som har skadats i breviariet, även om det inte skulle vara möjligt att få tillbaka alla breviarier. Om detta kan vi tala vidare i morgon.

Till nästa föredrag