Dr Rudolf Steiner, Dornach
Sextonde föredraget
Samtal innan föredraget den 20 september 1924
Rudolf Steiner: Ni har önskat att något ytterligare skulle tas upp före föredraget?
Johannes Werner Klein yttrar sig. (Ordalydelsen nedtecknades inte.)
Rudolf Steiner: Jag ville ju naturligtvis, med anledning av er fråga, formulera mina ord precis så som frågan var formulerad, och er fråga stod redan i ett organiskt sammanhang med det ni hade skrivit om nedbrytningen av de fysiska och själsliga krafterna, som en slags motivering eller belägg för alternativet om man antingen borde arbeta mer extensivt eller mer intensivt. Och jag kunde knappast dra någon annan slutsats därav än att iakttagandet av denna kraftnedbrytning, i den mening frågan var ställd, också kunde ha lett till att man under vintern arbetade mindre extensivt och i stället drog sig tillbaka till ett mer inre arbete inom prästerskapet. Så uppfattade jag frågan: att detta alternativ förelåg — skall man fortsätta med det extensiva arbetet, såsom det har inletts, eller skall man med hänsyn till de fysiska och själsliga krafterna under en tid arbeta mer inom prästerskapet? — Jag vet inte om jag har missförstått frågan sådan den var formulerad.
Johannes Werner Klein yttrar sig till detta. (Ordalydelsen nedtecknades inte.)
Rudolf Steiner: Det låg alltså också i mitt svar att det extensiva arbetet tills vidare är en nödvändighet. Men det utesluter naturligtvis inte att det, om sakerna ligger till som ni framställer dem, kanske skulle kunna uppstå en nödvändighet att tala om vad denna nedbrytning av de själsliga krafterna egentligen är. Nedbrytningen av de fysiska krafterna är ju inget annat än en medicinsk uppgift. Nedbrytningen av de själsliga krafterna är däremot naturligtvis något som under vissa omständigheter måste diskuteras, beroende på hur det förstås. Men vill först någon annan yttra sig i frågan?
Emil Bock frågar om karmiska sammanhang. Därefter talar Friedrich Doldinger. (Deras anföranden nedtecknades inte.)
Rudolf Steiner: Det enda som jag, låt mig säga, upplever som den egentliga svårigheten, är att man över huvud taget talar om svårigheter på den själsliga sidan. Man talar inte om själsliga svårigheter om man är övertygad om att de inte finns. Där måste vi ta fasta på följande: Sättet på vilket rörelsen för religiös förnyelse har utvecklats under de två år som gått sedan den första människoinvigningshandlingen ägde rum, är ju sådant att den — om man tar alla faktorer i beaktande som är relevanta för en sådan utveckling — egentligen kan tillfredsställa fullt ut. Naturligtvis finns det misslyckanden eller hinder som kommer utifrån, och som naturligtvis också beror på att inte var och en genast kan vara sin uppgift helt idealiskt vuxen; sådant finns överallt. Men om vi bortser från dessa detaljer, som i hög grad kan övervinnas genom arbetets fortsatta utveckling, och som enligt huvuddragen i utvecklingen av rörelsen för religiös förnyelse med säkerhet också lovar att bli övervunna, om vi tar allt detta i beaktande, då måste vi säga: När det gäller själsliga hinder — om vi ser dem som hinder för själva rörelsen — föreligger i viss mening en illusion, ty inom rörelsen lever dessa hinder inte ut som hinder. Det går ju, trivialt uttryckt, ganska bra framåt med rörelsens utveckling. Så måste man säga: De hinder som finns är mer eller mindre av privat natur hos de enskilda personligheterna. Åtminstone måste man se det så. De är inte sådana att man borde tala om dem som om de kunde påverka något i rörelsen. De saker däremot som ligger i själva rörelsen och som kanske ännu idag uppträder som hinder, det är några punkter som möjligen ändå behöver diskuteras. Men då handlar det om hur man vill utforma denna diskussion. Kanske är det möjligt att jag först talar med ledarna ensamma om några punkter, särskilt om en, innan en allmän diskussion äger rum. Eller kanske är det inte lämpligt att föra diskussionen utanför ledarkretsen, utan i stället överlåta åt ledarna hur de behandlar detta inom prästkretsen. Det är alltså frågor som helt enkelt ligger i utvecklingens linje. Men själsliga hinder som skulle kunna uppfattas som hinder för rörelsen som sådan behöver egentligen, med tanke på hela den utveckling som Kristensamfundet har tagit, inte erkännas — jag vill säga: inte som realiteter — utan där finns mycket illusoriskt.
Jag måste säga: Det viktiga idag är inte alls det som låg i er fråga, det intensiva eller det extensiva momentet i arbetet. Det som ligger i er fråga är i många avseenden, vill jag säga, egentligen inte där, framför allt inte med hänsyn till fakta. Ty det väsentliga för rörelsen är intensiteten i det substantiella, det faktum att rörelsen finns till. Och i fråga om denna intensitet i det substantiella finner jag att rörelsen väsentligen befinner sig i en verkligen riktig orientering och idag har karaktären av att gå tillsammans med det spirituella. Jag skulle kunna anföra olika yttre belägg för detta, sådant som har framkommit för mig när jag gått igenom ert senaste häfte, där ni har behandlat frågor ur Apokalypsen såsom de kan tillämpas på nutiden. Man behöver inte alls gå in på i vilken mån detta är riktigt eller inte; det är inte avgörande. Men att frågorna över huvud taget ställs på detta sätt och behandlas på detta sätt, att man alltså skriver utifrån det substantiella som kan förbinda sig med det andliga — det är sådant som visar att rörelsen verkligen går i rätt riktning.
Och så skulle mycket kunna anföras om de framgångar ni har; jag menar verkliga, intensiva, inre framgångar som rör intensiteten. Jag vill formulera det så här: Det är ju en framgång att det över huvud taget är möjligt att på ett så allvarligt sätt — som det måste uppfattas, det som utgår från detta samfund — tala om alla dessa frågor, och när man vet att tidskriften redan har en upplaga på 6000 exemplar. Ja, ni måste ju också räkna med det positiva; det är ju ett starkt positivt resultat. När jag tar allt detta i betraktande säger jag mig: Vad har idag blivit religiöst möjligt, på ett helt annat sätt än tidigare? Var har det tidigare funnits möjlighet att inför 6000 människor — läsarna är naturligtvis ännu fler — var har det tidigare funnits möjlighet att i en tidskrift över huvud taget tala om sådana saker? Det har funnits hos sektanter, stora eller små sekter, som i grunden inte tas på allvar; och när dessa saker behandlades inom den moderna teologin, som vill stå helt i tiden, behandlades de i en otrogen, rationaliserande anda. Men också tonen i vilken Apokalypsen behandlas här i er tidskrift — det är ju en prestation, att detta kan ske i en tidskrift med en upplaga på 6000. Sådant måste man räkna som det positiva. Helt objektivt vill jag värdera det så. Där kan man inte tala om att rörelsen i sin egen utveckling visar några hinder som idag skulle kunna uppfattas som hinder. Likaså måste ni betänka hur oerhört starkt kulten verkar vid alla tillfällen där den äger rum. Om vi nu föreställer oss att detta fortsätter på samma sätt som hittills, då kommer rörelsen efter tio år verkligen kunna vara det för mänskligheten som den skall vara. Därför, om er fråga avsåg om den hittillsvarande kursen helt enkelt skall fortsättas eller inte — något annat kunde jag inte läsa ut ur er fråga — då kan jag bara säga: Det finns inte det ringaste skäl att tänka på att på något annat sätt ge impulser än det som hittills har skett. Det är det jag menar i fråga om rörelsen för religiös förnyelse.
Men nu föreligger detta, att de enskilda i många avseenden inte har varit på höjd med rörelsen. Förlåt mig att jag uttrycker mig så tydligt. Man borde inte vara missnöjd med detta, utan högst tillfredsställd, ty det ger alla garantier för att den enskilde alltmer kommer att växa in i rörelsen, som har en sådan andlig substans. Allt detta är ju något som kan stärka själarna. Och om ni därtill tar detta, att Apokalypsen nu till exempel tillsammans med er uppenbaras från de mest olika håll, så borde även detta tas som något positivt. Det förefaller mig som om mycket illusoriskt ligger i att man överför de privata själsliga hindren som finns på rörelsen. Ty det som överförs från er på rörelsen sker genom det personliga, och detta är något som med tiden helt säkert åter kommer att lösas upp. Så skulle jag vilja se på saken. Jag vet inte om detta ligger i tendensen av er frågeställning.
Sedan får ni inte dra er för att i denna fråga säga till er själva: Hur kan vi åstadkomma att den rest av evangelisk-protestantisk teologi som ännu finns kvar i oss kommer ut ur vår själ? — Den måste faktiskt helt bort, eftersom den utgör ett extrem, precis som den katolska praktiken utgör ett extrem åt andra hållet. Den katolska kyrkan säger: Vad angår oss den enskilde prästen, han har över huvud taget ingen betydelse; det som är avgörande är det substantiella som föreligger genom kyrkan. — Den enskilde prästen, så snart han bär stolan, är kyrkans representant, och jag har aldrig sett att de ledande personligheterna i den katolska kyrkan på något sätt är olyckliga över depressioner hos enskilda präster eller över mycket annat än just depressioner. De är aldrig olyckliga över detta, eftersom de räknar med den andliga ledning som visserligen idag är mycket ifrågasatt, men som ändå strävar mot det andliga. Protestantismen däremot har genom att sätta allt på personligheten mer eller mindre lösgjort sig från anden. Det var det andra extremet, och detta måste ännu bort ur sinnena. Man måste verkligen se till den andliga livets realitet, ty denna realitet finns helt enkelt där; och när den enskilde vet: Vad som än kan vara med mig själv, vad som än jäser och ångar i min egen själ — den objektiva gången i det andliga livet finns där. — Om man betraktar saken från denna synpunkt, att det i själarna av förklarliga skäl ännu finns något evangelisk-protestantiskt-teologiskt medvetande, redan genom studier, uppfostran och så vidare, då kommer ni naturligtvis att kunna bli inre helade från de svårigheter som uppstår med avseende på rörelsen. Jag menar inte med avseende på de enskilda själarna med deras privata känsloliv; det hör till en helt annan plats. Så är det också i katolicismen; naturligtvis kommer den berörda alltid kunna gå till någon annan och söka råd och så vidare, men kyrkan står som en sluten enhet gentemot lekmännen och de troende. Endast ligger det hos den katolska kyrkan naturligtvis det förhållandet att den gradvis har hamnat i en ahrimanisk-andlig ledning, vilket man verkligen kan belägga att så är fallet.
I början av seklet fanns en encyklika från den dåvarande påven mot modernismen. Ni vet att sådana dokument skrivs på ett sådant sätt att det alltid heter: Vi förbjuder detta och detta — och därefter uppställs de positiva påståendena. Så är Syllabus från sextiotalet skriven och så är också modernistbullan skriven. Vid den granskning jag företog visade det sig att det som då var en påvlig encyklika faktiskt var en andlig uppenbarelse, men i det uppenbarade hade överallt där det i den andliga urskriften fanns ett positivt påstående, i skriften införts ett negativt påstående, så att bullan sade det rakt motsatta till vad som andligen var uppenbarat. Därav kan man se att den katolska kyrkan överallt får sina andliga inspirationer förfalskade genom Ahriman. Men detta hindrar inte att det ändå finns något andligt där. Detta andliga finns i Kristensamfundet i eminent mening i just den riktning som motsvarar mänsklighetens nuvarande utvecklingsskede. Kristensamfundet är på andlig grund i verkligheten stiftat av andliga väsen. Det är detta som — om det tas på fullaste allvar — kan hela alla själarnas svaghetstillstånd. Vi kommer att tala vidare om mycket.
Följande afton samma dag:
Mina kära vänner!
Nu vill jag först återkomma till något, för att därefter utgå från det i vår fortsatta betraktelse. Jag har påpekat hur det i själva verket, om man betraktar det riktigt, visar sig något märkligt: att det i människosjälens undermedvetna längtan idag verkligen lever ett starkt behov av spiritualitet, och att det som försiggår på ytan, det som upplevs utåt på det fysiska planet, i grunden är något helt annat än det som i sanning försiggår i dagens människors själar. Nu finns det just idag, vill jag säga, ett slående faktum som visar detta. Jag nämnde för några dagar sedan hur märkligt innehållet i mina arbetarföredrag gradvis har formats genom de frågor som ställs av arbetarna, och hur man där verkligen kan se något av de längtan som utvecklas. Och jag har påpekat att man idag kan tala till människorna ur Apokalypsens ande, om man bara finner den rätta tonen. Om man inte genast kommer med Apokalypsen själv, kan man tala ur Apokalypsens ande på samma sätt som här bland oss.
Nu har det idag inträffat det slående, att jag för dagens betraktelse har kommit fram till något som jag har att säga er, och som följer av hela sammanhanget. Och i morse, när jag höll mitt arbetarföredrag, där detta redan stod helt fast, vad vi nu skall betrakta, ställdes av arbetarna en fråga som gjorde det nödvändigt att ta upp naturvetenskapliga saker som jag idag här inför er hade för avsikt att ta upp. Där ser ni hur underjordiska verkningar finns, ni ser hur det som här sker real-andligt genom dessa föredrag väcker längtan där, som annars inte skulle finnas. Det hade aldrig kommit till stånd att där hålla dagens föredrag på detta sätt, om man inte här talade om Apokalypsen. Och ändå hölls föredraget där som svar på en fråga som ställdes, men som jag utåt sett inte kände till. Därmed vill jag visa hur vår tid i själva verket grips av ett andligt liv som till stor del endast finns i det undermedvetna, och som framför allt angår prästen, som måste söka i vilken mån ur själarna framträder benägenheten att ta upp det andliga.
Nu kommer vi här att behöva anställa betraktelserna så att det sker under Apokalypsens ande. De är under rådande omständigheter här idag det givna, men i morse måste jag från helt andra synpunkter antyda något om samma sak som svar på en fråga. Sådana saker måste man ta på fullt allvar; de är betydelsefulla. Se, vi måste nämligen fråga oss, mina kära vänner, hur ännu mer intim, vill jag säga, Apokalyptikerns terminologi är. På grundval av det jag redan har sagt, och om ni sammanfattar allt som har sagts, kommer ni att förstå att Apokalyptikern, när han talar om hur människan står inne i hela världen, i grunden har en enhet framför sig av stjärnvärld och jordevärld, att han knyter det mänskligt-väsenliga lika mycket till stjärnvärlden som till jordevärlden. Nu, se, handlar det om att vi också måste peka på det helt reella som Apokalyptikern menar när han talar om djur, om det sju-hövdade och det två-hornade djuret. Vi har hittills så att säga enbart pekat på det som är inre mänskligt upplevbart. Men ni kommer överallt att finna: där Apokalyptikern talar så att han talar om vilostjärnorna, om fixstjärnorna, där talar han om den gudomliga anden, så som man ännu genom hela medeltiden talade. Där han talar om vandringsstjärnorna, om planeterna, där talar han om änglalika intelligenser, om intelligenser som bär ängla-karaktär, hierarkisk karaktär. Men när han talar om djur, menar han också något lika konkret. Han låter människan med avseende på sitt väsen delta både i kristallhimlen och i fixstjärne- och planethimlen, men också i det som i hela sin utveckling har djuriskheten som grund, dessa djur som ständigt spelar en viss roll i Apokalypsen. Vad är då dessa i världens yttre fysiska verklighet?
Överallt där Apokalyptikern talar om djuret, talar han egentligen om kraften och verkan av kometer. Och först när ni också känner denna terminologi, kommer mycket att klarna för er av det som Apokalyptikern redan visste om det kometariska väsendet, men som senare fullständigt har begravts. Därför vill vi i samband med Apokalypsen en gång rikta blicken mot något om det kometariska väsendets natur. Jag vill framställa det så här: Se, om man helt enkelt tar det kopernikanska världssystemet, sådant som det idag behandlas i skolan (det ritas på tavlan): solen, Merkurius, Venus, jorden, Mars, därefter Jupiter, Saturnus, och man kan också rita Uranus och Neptunus, då finner man en så långt beräkningsbar regelbundenhet, att man — om man inte gör grova fel i beräkningen och om man också beaktar de saker som alltid har införts som korrigeringar — bara behöver rikta teleskopet dit där punkten enligt beräkningen befinner sig, och finner stjärnan där i teleskopet. Det är beräkningsbara saker. Men nu finns det ju inom detta planetsystem också de olika kometbanorna. Dessa banor låter sig för många kometer också beräknas, och dessa beräkningar visar mycket märkliga resultat, sådana som, vill jag säga, faktiskt skulle kunna göra en alldeles vild, om man helt enkelt tar dem så som de följer av dagens astronomiska beräkningar. Jag vill bara utgå från ett exempel.
År 1773 tillkännagavs i Paris att den berömde astronomen Lalande skulle hålla ett föredrag i akademien om kometer. Det spreds ryktet att han skulle bevisa att ännu samma år, 1773, en sammanstötning skulle äga rum mellan en komet och jorden; om man beräknade kometens bana, så skulle den korsa jordbanan och en sammanstötning måste äga rum. — Ni behöver bara föreställa er människornas stämning vid den tiden. Genom ryktet utbröt i Paris en fruktansvärd panik, särskilt genom nyheten att polisen, som ju alltid är på sin post, inte hade kunnat göra annat än förbjuda detta föredrag, eftersom det var ett farligt föredrag. Under intrycket av detta rykte inträffade missfall och förtida födslar i stor mängd, dödsfall bland svårt sjuka, och katolska präster hade genom utdelande av absolutioner enorma inkomster, eftersom folk alla sprang till bikt och ville få sakramenten innan världen gick under. Genom att föredraget över huvud taget inte ägde rum, kom det inte genast fram vad Lalande egentligen hade velat säga i föredraget. Nu stämde Lalandes beräkning i den meningen. Beräkningen kunde inte ge något annat resultat än att en viss komet skulle korsa jordbanan, och om den skulle kollidera med jorden, skulle genom sammanstötningen helt säkert havsmassorna från ekvatorn i väldiga översvämningar strömma mot landmassorna mellan nord- och sydpol. Det fruktansvärda inträffade visserligen inte, men beräkningen stämde ändå.
Vad som egentligen ligger till grund för detta, mina kära vänner, kan klarna om vi betraktar saken hos en annan komet, nämligen den berömda Bielas komet. Med rätta observerade man 1832 Bielas komets bana med stor uppmärksamhet och allt som matematiskt kunde förutsägas ur denna bana. Och kometens dåtida framträdande bekräftade också alla beräkningar. Kometen kom så nära jorden att man sade sig: den kommer varje gång närmare jorden, detta kommer en gång att bli farligt. — Och eftersom Bielas komet ungefär vart sjätte till sjunde år framträder så att den kommer nära jordbanan, följdes särskilt framträdandet under fyrtiotalet av förra seklet med enorm uppmärksamhet, ty då hade kometen enligt beräkningen redan kommit så nära jordbanan att den var tretton gånger närmare än månen är från jorden. Alltså redan en ganska besvärlig sak. När kometen nu fortsatte att komma allt närmare jordbanan, föll det astronomiska observatörer i ögonen att den blev allt ljussvagare ju närmare den kom. När man 1846 åter kunde observera den, visade det sig att kometen, när den kom i den farliga närheten av jorden, inte bara var ljussvagare, utan att det fanns två; den hade splittrats, den hade fallit isär. Sextiotalet var ogynnsamma för observation, och nu var man desto mer nyfiken på kometens nästa framträdande, som skulle komma 1872. Ty om beräkningen slog in på samma sätt som den gjort för Lalandes komet 1773, så måste egentligen det fruktansvärdaste inträffa då. Jag var vid den tiden ännu en liten pojke, 1872, men jag minns mycket väl hur det överallt i den trakt där jag befann mig, men naturligtvis också på andra håll, såldes broschyrer: Världen går under. — Man talade mycket om världens undergång och skrev mycket om den. Man väntade på denna händelse med en viss bävan, utan att jag nu kan ange någon statistik över missfall, dödsfall och absolutioner. Dagen kom — jag minns mycket väl hur allt väntade i spänning — och se där, kometen kom över huvud taget inte tillbaka. I stället kom den vackraste, härligaste meteorregn. Ett helt underbart meteorregn, som om ett nattligt eldspel i många gnistrande gnistor föll ner från himlen till jorden. Kometen hade först splittrats i två delar och sedan vidare i en mängd små fragment, som kunde tas upp av jordens atmosfär, som kunde förenas med jordens väsen. Den hade slagit in på vägen att absorberas av jorden.
Nu, se, det publicerades 1832 av en betydande astronom, Littrow, en avhandling som var mycket intressant. Jag kan än idag bara råda er att sysselsätta er med den; den var högst intressant med exakt stämmande, fina beräkningar. Där skrev en upplyst människa om saken. Han ställde upp en beräkning och tog därvid alla omständigheter i beaktande. Han räknade ut att en stor olycka ännu inte hade kunnat inträffa genom en sammanstötning 1832, men att saken dock skulle vara sådan att om alla förhållanden fortsatte att bestå som de då var, när man beräknade kometbanan, när kometen ännu var en enhet och inte splittrad, så skulle med nödvändighet en katastrof inträffa 1933. Det stämmer, 1933. Det vill säga, om kometen hade förblivit sådan som den var, skulle med nödvändighet katastrofen 1933 inträffa, att alla hav i väldiga flöden skulle fördelas över jorden så att allt liv på jorden skulle förgås. Men kometen har dessförinnan upplösts, den tas upp av jorden i partiklar, jorden när sig av denna världs-substans. Och i stället för att sammanstötningen sker 1933 — vi är ju inte långt därifrån — kommer det som jorden redan har tagit upp att förandligas genom andra substanser, och det andliga stiger upp. Jorden smälter kometen, det andliga stiger upp. Mina kära vänner, så stiger med tiden i jorden förandligat kometariskt upp.
Nu vill jag säga er vad detta har för mening. Det har en djup mening i världs-sammanhanget. Jag har ju ofta framhävt de groteska fakta som inträffade vid järnvägens införande. Där hände det inte bara att Berlins postminister, när man föreslog att han skulle låta bygga en bana, sade att han skickade två postvagnar i veckan och ingen satt i dem, vilken mening hade då byggandet av en järnväg, utan man frågade också ett läkarkollegium i Nürnberg om ett utlåtande, om man borde bygga järnvägen från Nürnberg till Fürth, och där avgav läkarkollegiet utlåtandet: Nej, man borde inte bygga någon järnväg, ty människornas nerver skulle lida fruktansvärt av det; människorna kunde inte utsättas för detta utan att ta skada till kropp och själ.
Om man ändå kände sig tvungen, sade kollegiet, att ge efter för människornas dåraktiga drift, så gav man åtminstone rådet att resa höga plankväggar på båda sidor om banan, så att bönderna inte skulle få hjärnskakning. Detta vetenskapliga utlåtande avgav då Nürnbergs lärda kollegium. Man skrattar idag åt detta, eftersom man tänker: Hur småsinta var inte människorna då. Men — jag har också ofta nämnt detta — jag kan inte i samma mening brista ut i skratt, eftersom det lärda kollegiet hade rätt enligt dåtidens vetenskapliga ståndpunkt. Sannerligen, om man tar den dåtida vetenskapliga konsten, kunde man inte säga annat än: Om människorna åker i järnvägar, kommer de att ruinera sina nerver.
Till en viss grad är detta också fallet.
Om ni jämför dagens människors nerver med tidigare människors, får ni en liten hållpunkt för att inte ge Nürnbergläkarna helt orätt. Ty jag har alltid hört sägas: Nürnbergarna hänger ingen som de inte först har; och så menar jag att de inte heller behöver någon annan vetenskap än den de då hade — herr dr Rittelmeyer kommer att ge mig rätt. Så sade vetenskapen i verkligheten inget annat — och hade därmed rätt — än: Om det inte fanns några kometer, då skulle människorna i sanning inte ha kunnat uthärda de krav som ställs på människans fysik via astralkroppen, om denna astralkropp, som representerar det djuriska i människan, inte ständigt erhöll sin korrigering, sin rätta terapi, genom det som återstrålas från de absorberade kometsubstanserna till jordens yta och verkar utjämnande på människans förmågor.
Se, där har ni människan på ett märkligt sätt insatt i världsalltet. Beskriv nu något sådant som Bielas komet 1872: eld faller från himlen, jorden tar upp den, så att den som kan se andligt ser hur något återkommer och påverkar den mänskliga astralkroppen i gynnsam eller ogynnsam riktning. Det finns kometer som påverkar människan så som jag nu har beskrivit, så att de terapeutiskt utjämnar hennes nervositet, och sådana som frigör vilda astrala krafter, när de, efter att jorden har absorberat dem, åter tränger upp. Så betraktar Apokalyptikern kometföreteelserna och beskriver samtidigt med djuren också kometföreteelsen, han parallelliserar dem, eftersom de låter sig parallelliseras i sina fenomen, han parallelliserar dem med det sju-hövdade djuret, eftersom de på den tiden ännu var mycket mer förbundna med det helt fysiska, och eftersom i själva verket i en komet som var sju-delad, det som skedde på jorden kom till himmelskt uttryck. Och så relateras också det två-hornade djuret, som jag har utfört för er, till kometgestalten: kometen med de två svansarna.
Ja, mina kära vänner, till kometerna har en rå vidskepelse knutit sig, och denna råa vidskepelse har förhindrat att man över huvud taget har beaktat kometerna i deras rätta betydelse, bortsett från att man har beräknat deras banor och besvärats av deras nyckfulla framträdanden. Högst att någon god hjärna som Hegel har förmått sig att uppmärksamma andra sammanhang mellan kometväsendet och det jordiska väsendet. Hegel, som ju inte precis uteslöt att ibland ha sin glädje av ett glas pärlande vin, gjorde den helt riktiga iakttagelsen att goda och dåliga vinår sammanhänger med kometerna.
Betrakta nu saken i stora kosmiska sammanhang, mina kära vänner. Jorden förtär kometsubstansen, den avger den förandligad igen, och detta förenar sig med människornas astralkroppar i gott och ont. Det som vi under en viss epok ser uppe på himlen som kometer, var finns det efter denna epok? Jag påpekade i Paris 1906 i ett föredrag — medan den yttre vetenskapen då ännu inte alls talade om saken, senare har man också funnit det spektralanalytiskt — att det i kometsubstansen finns cyan, föreningar av kol och kväve. Detta betyder mycket, ty cyan används, i dessa ringa mängder som fördelas på jorden, till rening av astralkropparna. En oerhört betydelsefull kosmisk läkare är verksam i kosmos, som mer eller mindre fortlöpande utför sådana terapier. Betänk: Det som man under en epok ser uppe på himlen som komet, det atomiseras, som jag har beskrivit, det kommer som eldregn från himlen, senare finns det i jordmånen, ännu senare går det över från jordmånen till växterna, i rötter, stjälkar, blad, blommor. Vi äter kometnedslagen, det kometariska fermentet som kosmos ger jorden, vi äter det med vårt bröd. Där betraktar Apokalyptikern företeelsen: från den ena kometen gynnsamma, från den andra ogynnsamma verkningar reser sig i sin andlighet. Djuret blir löst ur jordens fångenskap; detta är i kosmisk mening kometen. Djuret blir löst — det betyder något för människornas utveckling. Så pekas det på mycket starka realiteter, på stora betydelsefulla punkter i mänsklighetens och jordens utveckling.
1933, mina kära vänner, skulle möjligheten föreligga att jorden med allt liv på den gick under, om inte den andra visa inrättningen fanns, som inte låter sig beräknas. Det är så att beräkningarna inte längre kan stämma när kometerna har antagit andra former. Man skulle i Apokalyptikerns mening behöva säga: Innan den eteriske Kristus kan uppfattas på rätt sätt av människorna, måste mänskligheten först bli färdig med
mötet med djuret som stiger upp 1933. — Detta är apokalyptiskt uttryckt. Här förenas den andliga betraktelsen med naturbetraktelsen. Här blir det som finns i världsalltet klart i sin andliga grundkaraktär. Ta böndernas beskrivningar från 1872, hur de stod där ute och betraktade detta ljusregn, och lägg till vad man andligt kan veta, såsom jag har skisserat det, och jämför detta med många beskrivningar i Apokalypsen, så kommer ni att se att en ordagrann överensstämmelse föreligger, ni kommer att se att faktiska naturhändelser avses i Apokalypsen.
Det är detta som man med rätta kan säga: Apokalypsen är en bok med sju sigill. Man måste avsigillera den på detta sätt för att förstå vad som egentligen avses. Och när människor då frågar varför Apokalyptikern ger en bok med sigill, då förefaller mig denna fråga egentligen inte mycket klokare än frågan: Varför förseglar vi våra egna brev när vi skickar dem slutna? — För att de inte skall läsas av dem som de inte är skrivna för. — Så är det också hos Apokalyptikern. Han ville just att Apokalypsen endast skulle läsas av dem som är kallade därtill. Ingen förstår att bryta sigillet som inte först, vill jag säga, får kniven därtill av de andliga makterna.
Nu, mina kära vänner, på sjuttiotalet av förra seklet, 1872, då kometen skulle återkomma, fanns detta ljusregn där, det vill säga, allt var redan mycket mer andligt än vid kometens tidigare närmande. Denna komet kommer nu alltid endast att framträda så att den i ett regn av ljusstrålningar utgjuter sig över jorden. Men i slutet av sjuttiotalet var det så att i detta ljus-guldregn närmade sig Mikaelherraväldet jorden.
Så har ni naturhändelser som egentligen är andehändelser, och andehändelser som har kraften att vara naturhändelser. Och endast om ni betraktar världen så att alla naturhändelser blir andehändelser och alla andehändelser har naturhändelsernas intensitet, då kommer ni till en verklig insikt i världens gestaltning. Då kommer det moraliska och det naturliga att förenas i en evolution, och benägenheten uppstå att ta upp kunskaper som innehåll i det religiösa livet. Då behöver man inte längre ta sin tillflykt till att kunskap inte får vara innehållet i det religiösa livet, utan endast tron.
Detta är vad ni kan vinna genom en djupare betraktelse av Apokalypsen. Jag hoppas att vi i morgon eller i övermorgon skall bli färdiga med betraktelserna.
Lämna ett svar