1. Apokalyptiskt prästerskap

Första föredraget

Dornach, 5 september 1924 — endast för präster.

Mina kära vänner!

När jag först, som svar på dessa kärleksfulla ord, har något att säga, så är det detta: Det var fullt berättigat att ni i prästerskapets namn just har uttalat dessa ord, och man kan inte alltid säga att det som sägs av människor med den bästa vilja är fullt berättigat. I detta fall kunde det sägas. Det sägs av den anledningen att till allt det som ska utgå från den inre andliga impuls som här från Goetheanum ska gå ut genom den antroposofiska rörelsen alltid hör något som sträcker sig långt utöver inte bara allt teoretiskt förstående, utan överhuvudtaget allt förstående. Det är något som närmar sig det man kan uttrycka så här: Idag blir uppgifterna för människorna åter stora. De blir stora av den anledningen att krafterna från de tider är uttömda då det var möjligt för mänskligheten att mer eller mindre vända sig bort från de gamla mysteriernas impulser. De gamla mysteriernas impulser har ju utbrett gudomliga substanser och gudomliga krafter i full verklighet på jorden. Mänskligheten måste utveckla sig så att en tid kom då den mer eller mindre var lämnad åt sig själv, och då de gudomliga substanserna och krafterna inte längre kunde verka omedelbart genom människorna på jorden. De krafter som under denna mellanperiod i mänsklighetens utveckling har gått genom jordemänskligheten är uttömda. Och detta är kanske den allra mest betydelsefulla – om än inte den högsta, så dock en viktig och djupt ingripande ockult sanning – att de krafter som utan mysterierna fick verka inom mänsklighetsevolutionen är uttömda, och att mänsklighetsevolutionen inte går vidare om inte åter mysteriekrafter drar in i den.

Under inflytande av denna sanning måste det särskilt kännas att idag något annat än bara förstående är nödvändigt för den som i någon gren av den antroposofiska rörelsen vill verka ur verklig andlighet. Det måste åter komma något av det som liknar verket i de gamla mysterierna och som man har betecknat med det offerfulla överlämnandet av hela människan, med det fullständiga uppgåendet av hela människan i sin uppgift.

Skulle det inte vara tydligt att se – och det är tydligt att se – att inom ert prästerskap denna impuls verkar i ren innerlighet, att offra hela människan för saken som ni har erkänt som helig, så skulle edra ord inte ha denna djupa sanning. Men jag får säga er inför alla de gudomliga makter som lysande står över vår sak: Edra ord, som ni har uttalat ur eder begeistring och hängivelse för saken, är full, ren, klar sanning.

Det var tydligt att se hur detta prästerskap som helhet är besjälat av det ädlaste innerligaste strävande att med människans inre andlighet bringa offren, som idag måste bringas, till full utgestaltning. Och det får redan sägas att det som ni har gjort är början till det som kan tillfredsställa världens gudomliga väsen. Jag säger er därmed ett tungt vägande ord.

Visst, ni har stannat inom Tyskland med er verksamhet. Men det har skett av skäl som troligen ändå inom inte alltför avlägsen tid säkert kommer att övervinnas. Ty intresset för den religiösa förnyelse som har flammat i edra hjärtan när ni kommit hit till mig för att grunda ert prästerliga verkande griper också själarna över vida icke-tyska områden. Och det kommer ju bara att bero på den inre kraft som kan finnas i er, hur långt möjligheten finns att komma utanför Tyskland.

Naturligtvis kan man bara med djupt berört hjärta tänka på hur instiftandet och invigandet av er rörelse med den heliga människovigningshandlingen för två år sedan ägde rum här, på den plats ur vilken vi först måste se de flammor slå ut, som sedan förtärde vårt älskade Goetheanum. Ni ser att idag på just denna plats är det djupast uppgrävt. Men det har ju också faktiskt genom er vackra hängivelse börjats att förvandla det som då skedde i det rum som först förtärdes av flammorna till en rätt helig jordegärning.

Och om ni fortsätter med den heliga iver som först grep er, så kommer impulserna inom edert prästerskap att utveckla sig på rätt sätt.

Denna gång, då ni åter är samlade på denna plats, i det ljus och den värme som kommit oss till mötes ur andevärlden genom julmötet – så att säga som andlig motprestation för de jordiska förluster som flammorna beredde – har vi viktiga frågor att diskutera. Vi kommer att diskutera det som verkligen kan vara ägnat att föra edra själars impulser vidare. Denna gång kommer vi att försöka låta Apokalypsens djupa innehåll träda oss till mötes, men utgående från betraktelsen av Apokalypsen låta allt det som just i detta ögonblick är av särskild vikt för ert prästerskap passera förbi vår själ. Och vi kommer just genom betraktelsen av Apokalypsen att kunna ställa i centrum, av hela vår arbete här, det som ger det prästerliga verkandet dess mening: människovigningshandlingen.

Och så kommer att stå framför oss å ena sidan människovigningshandlingen och å andra sidan Apokalypsen. Med några ord kommer det redan idag att antydas hur vi nu här vill instifta detta eller hur vi genom detta arbete vill instifta eder präströrelse.

Och så vill vi spara det som med tiden ur de omedelbara behoven i edert prästerverkande kommer att behöva sägas, vad som kommer att behöva bringas om detta praktiska prästverkande, vad som kommer att behöva presteras i tillbakablickar på det förflutna och utblickar i framtiden – allt detta vill vi spara till den tid då det ansluter sig till den inre betraktelsen.

Och idag kommer jag först att uttala inför er på vilket sätt detta vårt arbete här under de närmaste dagarna ska vara inrättat.

Så hälsar jag er först alla av fullt hjärta i alla de makters namn som har förenat er här och som ni vet är skaran av de makter som följer Kristus. Må de ge den rätta religiösa impulsiviteten, den rätta teologiska insikten och de rätta impulserna för kultusverkandet i nutiden, som ni ur den djupaste kristna mening vill överta religiöst, teologiskt, ceremoniellt.

I denna mening vill vi vara tillsammans och ur denna mening ska det arbete gestaltas som vi nu tar upp tillsammans.

Vi utgår från att vi pekar på det stora i vår tid, på det stora som måste bestå i en helt ny ställning av människosjälen till det som går genom prästerligt verkande.

Det som är närvarande i det prästerliga verkandet när människovigningshandlingen fullbordas är något som människorna alltid sökt så länge det funnits en mänsklighet på jorden.

Vill vi men genomskåda i vilket ljus människovigningshandlingen idag måste framträda för prästen som celebrerar den och för lekmannen som tar emot den, så måste vi först kasta en blick på det som människovigningshandlingen under tidernas lopp i mänsklighetens utveckling på jorden har varit, vad den är och vad den måste bli.

Men till det som människovigningshandlingen idag är när den celebreras måste från en annan sida komma genomdrängningen med det sanna innehållet i det som Johannes, den av Kristus själv invigde, har velat ge den kristna eftervärlden med Apokalypsen.

Det båda hör i grunden ihop: rätt mening i celebrerandet av människovigningshandlingen och rätt mening i det innerliga genomträngandet med Apokalypsens substans.

Låt oss nu bortse från den särskilda gestalt som Johannes Apokalyps en gång har för kristenheten. Betecknar vi allt det som ges som ockult sanning för att ge mänskligheten den rätta prästerliga impulsen för dess vidareutveckling som ”apokalyps”. Då faller mycket under begreppet apokalyps som just är koncentrerat sammanfattat i Johannes Apokalyps och som är stämt på Kristus.

Alltid, då man strävat efter en Apokalyps, var ett förstående för handen att den djupa fulla meningen för upptagandet av det apokalyptiska måste ges i det att stå inne i människovigningshandlingen.

Mycket kan bli åskådligt för oss om vi först säger oss: Det fanns en gång mysterier som jag vill kalla de gamla mysterierna. Vi vill nu i denna inledning inte uppehålla oss vid tidsangivelser, utan bara karakterisera de fyra på varandra följande stadierna av mysterierna. Det fanns gamla mysterier, det fanns halvgamla mysterier, det fanns ett halvnytt mysterieväsen, och vi står nu vid utgångspunkten för ett nytt mysterieväsen. Fyra stadier har vi därmed framför oss, fyra stadier i utvecklingen av människans uppfattning för apokalyps och människovigningshandling.

Om vi ser på de gamla mysterierna, de som i mänsklighetens första morgonrodnad på jorden fanns bland människorna, de som skulle bibringa människorna allt heligt, sant och skönt, då kan vi säga: Det väsentliga i de gamla mysterierna var detta, att i dem, gudarna steg ner från sina gudatroner till människorna, och att människorna i prästerlig värdighet — inom mysterierna, omedelbart från väsen till väsen — umgicks med gudarna.

Så som idag människa och människa umgås med varandra, väsen med väsen, så umgicks i de gamla tiderna i mysterierna gudarna med människorna och människorna med gudarna.

Men så som det finns naturlagar som gäller för tiden, så finns det uråldriga lagar som dock alls inte kränker den mänskliga friheten; och bland dessa uråldriga lagar är också sådana som rör gudarnas umgänge med människorna. Dessa uråldriga lagar kom särskilt i betraktande då i de heliga mysterierna i mänsklighetens urtid gudarna själva umgicks med människorna, och då allt som var mänsklig undervisning försiggick mellan de gudomliga lärarna och människorna själva.

Då det som försiggick i kulten gick till så att bland de celebrerande mitt inne också de översinnligt verkande gudarna var, då fullbordade man i de gamla mysterierna det som alltid har gett människovigningshandlingen dess mening: transsubstantiationen.

Vad var men i de gamla mysterierna transsubstantiationen? I de gamla mysterierna var transsubstantiationen det som gudarna betraktade som det sista genom vilket de trädde i relation med människorna. Ceremonierna bestämdes efter de uråldriga lagar som jag talade om. Ur vissa konstellationer av stjärnorna, som man lärde känna i den sanna gamla astrologin, och sammanfallet av dessa konstellationer med förhållandena som människorna kan bestämma, banades vägen från gudarna till människorna och från människorna till gudarna.

Ni kan uppfatta, om ni överskådar de gamla tidernas tidräkningar: Det fanns olika tidräkningar, sådana till exempel där 354 och andra där 365 dagar antogs. I dessa tidräkningar sattes in skottdagar eller skottveckor för att utjämna det som i den mänskliga beräkningen inte överensstämde med det som är kosmos sanna gång. Aldrig överensstämde det som människorna kunde beräkna med kosmos sanna gång. Det blev alltid någonstans en liten rest kvar. Det nu som var en sådan liten rest, där den mänskliga tidsberäkningen inte överensstämde med kosmiska världsgången, det fattade prästerna i de gamla mysterierna särskilt i blick. De bestämde dessa vissa tider där detta icke-sammanfall särskilt var påfallande, genom att dela in året i månader och veckor, varvid efter månmånaderna blev en viss antal dagar kvar till början av nästa år.

Just på dessa tider att skåda, där människorna genom att de insatte sådana dagar eller veckor så att säga uttryckte icke-sammanfallet av mänsklig beräkning med kosmos gång, och där prästerna såg dessa tider som heliga veckor, därtill finns all anledning för den som vill finna sig in i mänsklighetens utvecklingens gång.

I sådana heliga veckor som så rätt påfallande gjorde att gudarnas tänkande är annat än människornas, i sådana tider där denna differens blir anschaulig, kan men, när gudarnas hjärta och människornas hjärta stämmer samman, vägen hittas från gudarna till människorna och från människorna till gudarna.

Det var något som människorna inom den gamla astrologin iakttog och som lät dem på rätt sätt genomskåda när gudarna kom in i mysterierna.

Det fanns vid slutet av varje år eller vid slutet av en måncykel på arton år eller vid slutet av andra perioder alltid heliga tider som betecknade differensen, gränsen mellan mänsklig intelligens och gudomlig intelligens, och i vilka mysteriernas präster kunde känna igen att gudarna kunde hitta vägen till dem och människorna vägen till gudarna.

Sådana tider var det också i vilka de gamla prästerna sökte fasthålla sol- och månverkan i de substanser med vilka de celebrerade människovigningshandlingen, för att utsträcka det som de mottagit i de heliga tiderna över alla övriga tider på året i vilka de hade att celebrera.

Så bevarade de också det som gudarna ur jordens substanser och krafter i de heliga tiderna hade gjort. De behöll vattnet från de tiderna, det merkuriella, för att i årets övriga tid därmed celebrera människovigningshandlingen så att den innehöll transsubstantiationen på det sätt som det av gudarna själva gjorts vid de människovigningshandlingar som i de ”döda tiderna”, som man kallade det, men som just var de heliga tiderna, hade försiggått.

Så ville människorna i de gamla mysterierna, till de tider då den kosmiska språket gällde bland människorna, inte det mänskliga språket, sätta sig i förbindelse med gudarna som då steg ner i mysterierna och som varje gång på nytt helgade det som människovigningshandlingen var, men som varje gång också lämnade kvar åt människorna som fullbordade denna människovigningshandling eller deltog i den förstående för det apokalyptiska.

Så lärdes de stora sanningarna i de gamla tiderna, då det att stå därinne i människovigningshandlingen betydde genomdrängning med det apokalyptiskas substans. Människovigningshandlingen är erkännandets väg, Apokalypsen är det heliga erkännandets objekt.

Vi kommer sedan till de halvgamla mysterierna, till de mysterier av vilka åtminstone en liten avglans ännu når upp i det historiska, medan från de mysterier som jag karakteriserat för er som de gamla ingenting mer når upp i det historiska, utan bara kan forskas genom den ockulta vetenskapen.

Det var redan tiden då gudarna drog sig tillbaka från människorna och inte längre i sin egen väsendet steg ner i mysterierna, där de men ännu sände sina krafter ner. Det var tiden då människovigningshandlingen genom transsubstantiationen skulle få den gudomliga glansen som alltid ska stråla över människovigningshandlingen.

Transsubstantiationen fullbordades nu inte mer så att ur det astrologiska förföljandet av de kosmiska förloppen togs det som av substanser och krafter skulle inflyta i celebrerandet av transsubstantiationen, utan hemligheten söktes på ett annat sätt. Det söktes särskilt det inre väsendet av det som man i den gamla alkemin ännu kallat: fermenten.

Det som nått en viss ålder och i avseende på sitt substantiella varande oförändrat gått igenom de olika stadier i vilka det verkat omvandling av andra substanser, det är ett ferment.

Vi behöver oss, om vi vill välja en trivial jämförelse, bara erinra om hur man bakar bröd; det sker efter samma princip. Man bevarar av den gamla degen en liten del och ger den som ferment till den nya degen.

Vi ställer oss framför hur i de halvgamla mysteriernas tider uråldrigt substantiellt som genom omvandling av andra substanser genom tiderna bevarat sin egen inre substans bevarades i heliga kärl som i mysterierna själva var något uråldrigt heligt, något vördnadsvärt.

Ur de heliga kärlen togs substanserna som fermenter med vilka transsubstantiationen i den gamla, ännu heliga alkemin fullbordades.

I dessa tider visste man: Prästen som var invigd förstår förvandlingen, transsubstantiationen genom de i substanserna bevarade krafterna, han visste att de i de heliga kristallkärlen strålade med solglans.

Det som man sökte däri och till vilket man behövde dem var att man däri såg erkännandeorganet hos de celebrerande för upptagandet av det som det apokalyptiska är.

Det fanns i denna tid av de halvgamla mysterier den företeelsen: Prästen prövades i det ögonblick då han trädde fram inför den heliga platsen och de gamla fermenterna började förvandla substanserna i de heliga kristallkärlen så att han i kristallkärlet kunde se hur substanserna spred solglans.

Kärlet i vilket en liten sol var var en monstrans. Det var ett Sanktissimum som idag bara kan efterbildas.

I det ögonblick då han såg Sanktissimums solglans var han innerligt blivit präst.

Idag ser i den katoliska kyrkan var och en Sanktissimum som går in i kyrkan, eftersom det bara är ett symbol för det som det en gång var.

En gång i tiden var det emellertid så att bara den som verkligen var präst såg Sanktissimum när han i de bevarade substanserna såg en solglans.

I detta ögonblick var hans erkännande upplåst för det apokalyptiska.

Sedan kom de mysterier vars avglans är den nyare tidens mässa. Ty på ett mycket komplicerat sätt har ur de halvnya mysterierna den katolska mässan, den armeniska mässan och andra mässor utvecklats.

Trots att de förytligats bär dessa mässor ännu den fulla initiationsprincipen i sig.

I dessa halvnya mysterier trädde i stället för gudarnas närvaro i de gamla mysterierna och i stället för de av gudarna utsända krafterna i de halvgamla mysterierna det som människan kan uppfatta när innerligt i honom vaknar ordet, det magiska ordet, ordet i vilket innerlighet ljuder, ordet som går till den djupaste erkännande av ljudets innerliga väsendet.

Ty i de halvnya mysteriernas tid stod människospråket mot kultusspråket, det kultusspråk av vilket i de enskilda religionsbekännelserna ännu sista rester finns, i vilket allt vilar på rytm, på innerligt förstående av ljudet och på förstående för ljudets inre inträngande ur prästmund i människohjärtan.

Det magiska ordet som är kultordet, talat på helig plats, var den första vägen upp till gudarna, först till de gudomliga krafterna.

Alltså: Första mänsklighetstid – gamla mysterier – gudarna stiger ner.

Andra mänsklighetstid – halvgamla mysterier – gudarna skickar sina krafter ner.

Tredje mänsklighetstid – halvnya mysterier – människan lär sig det magiska språket och börjar uppstiga i intoneringen av det magiska språket till gudavärldens krafter.

Det var meningen med allt det som intonerades inom människovigningshandlingen i mysteriernas tredje tidsålder.

Och det var i den tid i vilken inom mysterierna som tidsenlig religiös kultus Kabir-elementet levde. Ty delaktiga är Kabirtjänsterna, Kabiroffren som firades på Samothrake, i allt det som i de halvnya mysterierna är det ceremoniella och i allt som hör till det prästerliga ceremoniella.

Vi ställer framför vår själ Kabiraltaret från Samothrake. Kabirerna som stod därpå som yttre minnesmärken var offerkrukor i vilka nu inte var fermentsubstanser utan substanser som den mänskliga erkännandet kunde hitta om den kunde tränga in i substansens inre spirituella.

Sådana substanser som var däri i offerkrukorna, offersubstanser, tändes, röken steg upp, och det magiska språket verkade så att i den uppstigande röken framträdde imaginationen av det som ordet intonerade.

Så blev yttre synligt i offerröken vägen upp till de gudomliga krafterna. I offerröken visste sig prästerna i den atmosfär genom vilken transsubstantiationen fullbordades.*

Det var det tredje stadiet i mysteriernas utveckling och i det som i människovigningshandlingen är innehållet för människan.

Dessa första stadier har visserligen kommit in i dekadens, men ännu idag är mycket yttre därav bevarat.

Börjat har nu en ny tid av mysterierna, en ny tid för människovigningshandlingen och för förståendet av det apokalyptiska, i det ögonblick då ni där borta i det nedbrända Goetheanum har inaugurerat det nya prästerskapet för rörelsen för en kristen förnyelse.

Det som nu måste genomströmma ert hjärta för att rätt fullborda människovigningshandlingen i mysteriernas fjärde stadium, därmed vill vi börja imorgon.