7. Sammanfattning

Människan bär i sig en själslig väsenskärna, som tillhör en andlig värld. Denna själsliga väsenskärna är människans bestående väsen, som i upprepade jordeliv lever ut sig så, att hon i ett jordeliv inom det vanliga medvetandet bildar sig till en gentemot detta medvetande självständigt väsende, vilket efter människans fysiska död upplever sig i en rent andlig värld, och efter motsvarande tid i ett nytt jordeliv upplever resultaten av det föregående jordelivet. Detta bestående väsen verkar så, att det bliver inspiratören till människans öde. Det inspirerar detta öde så, att ett jordeliv framträder som den genom världsordningen grundade följden av de föregående.

Människan är detta bestående väsen självt; hon lever i det såsom i sitt «andra jag». I den mån hon såsom väsen är detta «andra jag», lever hon i en astral kropp, såsom hon lever i en fysisk och eterisk kropp. Liksom omgivningen för den fysiska kroppen är den fysiska världen, och den för den eteriska kroppen är den elementariska världen, så är omgivningen för den astrala kroppen andeområdet.

Väsenden, som äro av samma art och samma ursprung som människans «andra jag», verka i den fysiska och elementariska världen såsom ahrimaniska och luciferiska krafter. Genom det sätt, varpå dessa verka, blir förhållandet mellan den astrala människokroppen och den eteriska samt den fysiska begripligt.

Den eteriska kroppens urkälla är att söka i ett sedan länge svunnet tillstånd av jorden, dess så kallade soltid.

Schematiskt kan man efter det föregående betrakta människan sålunda:

I. Den fysiska kroppen i den fysiskt-sinnliga omgivningen. Genom den erkänner människan sig som ett självständigt eget väsen (jag).

II. Den fina (eteriska) kroppen i den elementariska omgivningen. Genom den erkänner människan sig som ett led i jordens livskropp och därigenom medelbart som ett led i tre på varandra följande planetariska tillstånd.

III. Den astrala kroppen i en rent andlig omgivning. Genom den är människan ett led i en andlig värld, av vilken den elementariska och den fysiska världen äro speglingar. I den ligger människans «andra jag», som i upprepade jordeliv kommer till uttryck.