En annan art av andliga väsenden, vilka, sedda från andeområdet, i sinnevärlden (även i den elementariska världen) observeras såsom verksamma på sin antagna skådeplats, äro de, som vilja befria den kännande själen fullkomligt från sinnevärlden; de vilja så att säga förandliga henne. Livet i sinnevärlden tillhör världsordningen.
Då den mänskliga själen lever i sinnevärlden, genomgår hon där en utveckling, som hör till området av hennes tillvaro villkor. Att hon är invävd i detta sinnesområde är ett resultat av verksamheten hos väsenden, vilka man lär känna i den övre världen. Mot denna verksamhet arbeta de väsenden, som vilja rycka den kännande själen loss från sinnesverkandets villkor. Dessa väsenden må här kallas luciferiska väsenden.
Så stå de luciferiska väsendena i sinnevärlden, så att säga allt spionerande, vad som i denna är själsligt (kännande), för att dra detta ur sinnevärlden och införliva det i ett eget världsområde, som är likt deras natur. Sedda från den övre världen är verksamheten hos dessa luciferiska väsenden ock märkbar i den elementariska världen. De sträva inom densamma efter ett kraftområde, som, enligt deras avsikter, icke skall beröras av sinnevärldens tyngd, fastän det av de övre världens väsen är förutbestämt att vara invävt i denna sinnevärld.
Såsom de ahrimaniska väsendena skulle stanna inom sin krets, om de allenast framkallade den i världsordningen grundade tillfälliga förintelsen av tillvaron, så överskrider de luciferiska väsendena icke området för sitt eget rike, om de genomtränger den kännande själen med krafter, i vilka hon ständigt känner drivkraften att upphöja sig över tvången i sinnevärlden och erfara sig såsom ett självständigt, fritt väsen gentemot dessa tvång. Men de luciferiska väsendena överskrider sitt område, då de gentemot den allmänna ordningen i den övre världen vilja skapa ett särskilt anderike, till vilket de vilja omgestalta de själsliga väsendena i sinnevärlden.
Man kan se, huru verkningen av de luciferiska väsendena i sinnevärlden strävar åt två håll. På den ena sidan är det dessa väsen, som människan har att tacka för att hon kan upphöja sig över det blotta upplevandet av det sinnligt verkliga. Hon drager sin glädje, sin upphöjelse icke allenast ur sinnevärlden. Hon kan glädja sig, upphöja sig åt det, som blott lever i sken, som såsom skön sken går utöver det sinnliga. Från denna sida har den luciferiska verksamheten medverkat till de mest betydelsefulla kulturblommorna, framför allt de konstnärliga. Människan kan ock leva i fritt tänkande, hon behöver icke blott beskriva sinnesdingar och i tankar porträttera dem; hon kan utöva skapande tänkande utöver sinnevärlden; hon kan filosofiera över tingen.
Å andra sidan blir överspänningen av de luciferiska krafterna i själarna källan till mycket svärmeri och förvirring, vilka vilja utvecklas i själsliga verksamheter, utan att hålla sig till de villkor, som gälla för de högre världars ordning. Filosoferandet utan grunden i ett gediget inlevande i världsordningen, det egensinniga försjunkandet i godtyckliga föreställningar, det överdrivna förfäktandet av den antagna, älskade personliga åsikten: allt detta äro skuggsidorna av den luciferiska verksamheten.
Den mänskliga själen tillhör med sitt «andra jag» den övre världen. Men hon är ock tillhörande tillvaron i den undre världen. Det översinnliga medvetandet erfara sig vetande, då det genomgått den motsvarande förberedelsen, i den övre världen. Men för det översinnliga medvetandet ändras icke något förhållande, utan det tillkommer blott vetskapen om detta förhållande. – Varje människosjäl tillhör den övre världen och är, då människan lever i sinnevärlden, tillordnad en sinne kropp, vilken underkastas denna sinnevärlds förlopp; hon är vidare tillordnad en fin, eterisk kropp, som lever inom den elementariska världens förlopp. I den sinnliga kroppen och i den eteriska kroppen verka de ahrimaniska och luciferiska väsendenas krafter. Dessa krafter äro andliga, översinnliga till sin natur.
I den mån den mänskliga själen lever i den övre (andliga) världen, är hon en – för att använda detta uttryck – astral väsenhet. Bland de många skäl, som rättfärdiga detta uttryck, hör ock det, att den astrala väsenheten hos människan som sådan icke underkastas de villkor, som äro verksamma inom jorden. Andevetenskapen erkänner, att inom människans astralväsenhet äro det icke jordens naturlagar, som gälla, utan de lagar, som komma i betraktande för stjärnvärldens förlopp. Därför kan denna namngivning synas rättfärdigad.
Till erkännandet av den fysiskt-sinnliga kroppen hos människan och den eteriska, fina kroppen kommer så erkännandet av den tredje, den astrala kroppen. Men det måste fullkomligt beaktas följande: I fråga om sitt ursprungliga väsende rotar sig den astrala människokroppen i den övre världen, i det egentliga andeområdet. Inom detta område är hon ett väsende, som är av samma art som andra väsenden, vilka hava skådeplatsen för sin verksamhet i denna andevärld. I den mån den elementariska och den sinnliga världen äro speglingar av andevärlden, måste ock den eteriska och den fysiskt-sinnliga människokroppen anses såsom speglingar av människans astralväsende. Men i denna eteriska och i den fysiskt-sinnliga kroppen råda krafter, som härstamma från de luciferiska och ahrimaniska väsendena.
Eftersom dessa väsenden äro andligt ursprungliga, är det naturligt, att man i området för den sinnligt-fysiska och den eteriska kroppen självt finner en art av människans astralväsende. För ett andeskådande som allenast antar bilderna av det översinnliga medvetandet och icke förmår rätt förstå deras betydelse, kan det lätt ske, att det astrala inslaget i den fysiska och den eteriska kroppen tas för den egentliga astrala kroppen. Men denna «astrala kropp» är just det led i människans väsende, som i sin verksamhet riktar sig mot den lagbundenhet, som människan i världsordningen verkligen tillkommer.
Förväxlingar och förvirringar på detta område äro desto lättare möjliga, som för det vanliga mänskliga medvetandet till en början ett vetande om själens astralväsende fullkomligt är omöjligt. Men ock för de första stegen av det översinnliga medvetandet är detta vetande ännu icke nåbart. Detta medvetande uppnås, då människan upplever sig i sin eteriska kropp. I densamma skådar hon spegelbilderna av sitt «andra jag» och av den övre värld, till vilken hon hör. Hon skådar så den eteriska spegelbilden av sin astrala kropp och ser den med de i henne innefattade luciferiska och ahrimaniska väsenden.
Det skall visa sig i de senare aforismerna i denna skrift, att ock det «jag», som människan i sitt vanliga liv kallar sin väsende, icke är det «sanna jaget», utan spegelbilden av det «sanna jaget» i den fysiskt-sinnliga världen. För den eteriska skådningen kan så den eteriska spegelbilden av den astrala kroppen bliva till illusionen av den «sanna astrala kroppen».
I det vidare förloppet av inlevandet i den övre världen kommer det översinnliga medvetandet ock därtill, att vinna en rätt uppfattning om naturen av spegelbilden av den övre världen i den undre i fråga om människoväsendet. Där visar det sig framför allt, att den eteriska, fina kroppen, som människan i sitt nuvarande jordeliv bär på sig, icke i sanning är en spegelbild av det, som motsvarar henne i den övre världen. Hon är en spegelbild, förvandlad genom de luciferiska och ahrimaniska väsendenas verksamhet.
Det andliga urbilden av den eteriska kroppen kan genom jordväsendets natur, i vilken de nämnda väsendena äro verksamma, alls icke spegla sig fullkomligt i den jordiska människan. Förföljer det översinnliga medvetandet sin väg utöver jorden till ett område, där en fullkomlig spegelbild av urbilden av den eteriska kroppen är möjlig, så ser det sig förflyttat tillbaka över det nuvarande jordtillståndet, ja ock över det därföre föregående måntillståndet till en avlägsen urtid.
Det kommer därtill att vinna insikt i huru den nuvarande jorden har utvecklats ur ett måntillstånd, detta ock ur ett soltillstånd. Varför namnet soltillstånd är rättfärdigat, finner man det närmare i min Ockult Vetenskap. Jorden var sålunda en gång i ett soltillstånd; hon har utvecklats därur till ett måntillstånd och har sedan blivit «jord». Under soltillståndet var den eteriska kroppen hos människan en ren spegelbild av de andliga förlopp och väsenden i världen, varur hon har sitt ursprung. För det översinnliga medvetandet framträder, att dessa väsenden fullkomligt bestå av strålande vishet. Så kan man säga, att under jordens soltid i urtida forntid har människan i sig upptagit sin eteriska kropp såsom en ren spegelbild av de kosmiska vishetsväsendena. Under de följande mån- och jordtiderna har sedan denna eteriska kropp förvandlats och blivit till det, som hon nu är i människans väsende.
Lämna ett svar till Andevärldens tröskel – Alexander Kieding Avbryt svar