Dr RUDOLF STEINER. GA 11
FRÅN DEN FJÄRDE TILL DEN FEMTE ROTRASEN
Följande meddelanden avser övergången från den fjärde (atlantiska) rotrasen till den femte (ariska), som den nuvarande civiliserade mänskligheten tillhör. Endast den kommer att uppfatta dem rätt som kan låta sig genomträngas av utvecklingstanken i hela dess omfattning och betydelse. Allt som människan varseblir omkring sig befinner sig i utveckling. Och även den egenskap hos människorna i vår femte rotras som ligger i bruket av tänkandet har först utvecklats. Ja, just denna rotras är den som långsamt och gradvis bringar tankekraften till mognad.
Den nuvarande människan fattar (i tanken) ett beslut om något och utför det sedan som en följd av sin egen tanke. Hos atlanterna var denna förmåga endast under förberedelse. Det var inte deras egna tankar utan sådana som strömmade till dem från högre väsen som påverkade deras vilja. Den leddes alltså i viss mening utifrån. — Den som gör sig förtrogen med denna utvecklingstanke beträffande människan och lär sig medge att hon i forntiden — som jordisk människa — var ett helt annorlunda väsen, han kommer också att kunna höja sig till föreställningen om de helt andra väsen som det talas om i dessa meddelanden. Ofantligt långa tidsrymder togs i anspråk av den utveckling som här skildras.
Vad som i det föregående sagts om den fjärde rotrasen, atlantierna, avser den stora massan av mänskligheten. Men denna stod under ledare som vida överträffade den i förmåga. Den visdom som dessa ledare ägde och de krafter de behärskade kunde inte vinnas genom någon jordisk uppfostran. De hade tilldelats dem av högre väsen som inte omedelbart hörde till jorden. Det var därför naturligt att människornas stora massa uppfattade dessa sina ledare som väsen av högre art, som gudarnas sändebud. Ty med mänskliga sinnesorgan och mänskligt förstånd hade det varit omöjligt att nå det som dessa ledare visste och kunde utföra. Man vördade dem som gudabudbärare och tog emot deras befallningar, föreskrifter och undervisning. Genom sådana väsen undervisades mänskligheten i vetenskaperna, konsterna och i tillverkningen av redskap. Och sådana gudasändebud ledde antingen själva gemenskaperna eller undervisade människor som var tillräckligt långt framskridna i regeringskonsten. Man sade om dessa ledare att de “umgicks med gudarna” och av dem invigdes i de lagar efter vilka mänskligheten måste utvecklas. Och detta motsvarade verkligheten. På platser som massan inte kände till ägde denna invigning, denna umgängelse med gudarna, rum. Dessa invigningsplatser kallades mysterietempel. Från dem utgick alltså mänsklighetens ledning.
Det som skedde i mysterietemplen var följaktligen också oförståeligt för folket. Lika litet förstod det sina stora ledares avsikter. Folket kunde med sina sinnen endast fatta vad som direkt skedde på jorden, inte det som till dess väl uppenbarades från högre världar. Därför måste ledarnas läror ges i en form som inte liknade meddelanden om jordiska händelser. Det språk som gudarna talade med sina sändebud i mysterierna var inte jordiskt, och de gestalter i vilka dessa gudar uppenbarade sig var det lika litet. “I eldmoln” framträdde de högre andarna för sina sändebud för att meddela dem hur de skulle leda människorna. Endast en människa kan uppträda i mänsklig gestalt; väsen vars förmågor överstiger det mänskliga måste uppenbara sig i former som inte finns bland de jordiska.
Att dessa gudasändebud kunde mottaga sådana uppenbarelser berodde på att de själva var de fullkomligaste bland sina människobröder. De hade på tidigare utvecklingsstadier redan genomgått det som flertalet människor ännu hade framför sig. Endast i en viss mening tillhörde de denna mänsklighet. De kunde anta mänsklig gestalt, men deras själsliga och andliga egenskaper var övermänskliga. De var alltså gudomligt-mänskliga dubbelväsen. Man kunde därför också beteckna dem som högre andar som hade antagit mänskliga kroppar för att hjälpa mänskligheten vidare på dess jordiska väg. Deras egentliga hemvist var inte på jorden.
Dessa väsen ledde människorna utan att kunna meddela dem de principer efter vilka de ledde dem. Ty ända fram till atlanternas femte underras, ursemiternas, saknade människorna helt förmåga att förstå dessa principer. Först den tankekraft som utvecklades i denna underras var en sådan förmåga. Men den utvecklades långsamt och gradvis. Och även de sista underraserna av atlanterna kunde endast mycket ofullständigt förstå sina gudomliga ledares principer. De började först svagt ana något av dem. Därför var deras tankar och även de lagar som omtalas i deras statsbildningar mer anade än klart genomtänkta.
Huvudledaren för den femte atlantiska underrasen förberedde denna steg för steg så att den efter den atlantiska livsformens undergång skulle kunna börja en ny — en sådan som helt regleras av tankekraften.
Man måste nu föreställa sig att man vid slutet av den atlantiska tiden har att göra med tre grupper av människoliknande väsen:
- De nämnda gudasändebuden, som i utvecklingen stod långt före folkets stora massa och som lärde gudomlig visdom och utförde gudomliga handlingar.
- Själva massan, hos vilken tankekraften befann sig i ett slumrande tillstånd, trots att den ägde naturgivna förmågor som gått förlorade för nutidens mänsklighet.
- En mindre skara av sådana som utvecklade tankekraften. Dessa förlorade därigenom gradvis atlanternas ursprungliga förmågor, men utvecklades i stället så att de tänkande kunde förstå gudasändebudens principer.
Den andra gruppen var dömd att långsamt dö ut. Den tredje kunde däremot av den första gruppens väsen föras fram till att själv ta ledningen i sin hand.
Ur denna tredje grupp utvalde den nämnde huvudledaren — som i den ockulta litteraturen kallas Manu — de mest begåvade för att ur dem låta en ny mänsklighet framgå. Dessa mest begåvade fanns i den femte underrasen. Den sjätte och sjunde underrasens tankekraft hade redan på ett visst sätt gått vilse och var inte längre lämplig för fortsatt utveckling.
De bästa egenskaperna hos de bästa måste utvecklas. Detta skedde genom att ledaren avskilde de utvalda på en särskild plats på jorden — i Innerasien — och befriade dem från varje inflytande från de efterblivna eller de vilsegångna.
Ledaren ställde sig uppgiften att föra sin skara så långt att dess medlemmar i sin egen själ, med egen tankekraft, skulle kunna förstå de principer efter vilka de dittills hade letts på ett sätt som de anat men inte klart insett. Människorna skulle lära känna de gudomliga krafter som de omedvetet hade följt. Tidigare hade gudarna lett dem genom sina sändebud; nu skulle människorna få veta om dessa gudomliga väsen. De skulle lära sig att se sig själva som verkställande organ för den gudomliga försynen.
Inför ett viktigt avgörande stod den så avskilda skaran. Den gudomlige ledaren befann sig i dess mitt i mänsklig gestalt. Från sådana gudasändebud hade mänskligheten tidigare fått anvisningar och befallningar om vad den skulle göra eller låta bli. Den hade undervisats i de vetenskaper som rörde det den kunde uppfatta med sina sinnen. En gudomlig världsstyrelse hade människorna anat och känt i sina handlingar, men klart vetat hade de inget om den.
Nu talade deras ledare till dem på ett helt nytt sätt. Han lärde dem att osynliga makter styr det som de såg framför sig, och att de själva var tjänare åt dessa osynliga makter, att de med sina tankar hade att fullfölja dessa makters lagar. De fick höra talas om ett överjordiskt gudomligt väsen — att det osynliga andliga är skaparen och upprätthållaren av det synliga kroppsliga. Hittills hade de sett upp till sina synliga gudasändebud, de övermänskliga invigda — av vilka även han själv var en — och från dem fått veta vad som skulle göras eller underlåtas. Nu blev de värdiga att gudasändebudet talade till dem om gudarna själva.
Väldig var den förkunnelse som han gång på gång inpräntade i sin skara:
”Hittills har ni sett dem som ledde er; men det finns högre ledare som ni inte ser. Dessa ledare är ni underordnade. Ni skall fullgöra den Guds befallningar som ni inte ser, och ni skall lyda en sådan som ni inte kan göra er någon bild av.”
Så ljöd ur den store ledarens mun det nya högsta budet — att vörda en Gud som inget sinneligt synligt avbild kan likna och av vilken därför inget sådant heller skall göras. En efterklang av detta urbud för den femte människorasen är det välbekanta:
”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av något som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden …”
Manu bistods av andra gudasändebud som inom livets olika områden genomförde hans avsikter och arbetade på den nya rasens utveckling. Ty det gällde att ordna hela livet i enlighet med den nya uppfattningen om en gudomlig världsregering. Människans tankar skulle överallt ledas från det synliga till det osynliga.
Livet bestäms av naturkrafterna. Dag och natt, vinter och sommar, solsken och regn avgör människolivets gång. Hur dessa synliga företeelser hänger samman med osynliga gudomliga krafter och hur människan skall leva i enlighet med dessa — det visades henne. All kunskap och allt arbete skulle bedrivas i denna anda. I stjärnornas gång och i väderförhållandena skulle människan se de gudomliga besluten, den gudomliga visdomens utflöde. Astronomi och väderkunskap undervisades i denna mening. Och arbete och moraliskt liv skulle ordnas så att de motsvarade det gudomligas visa lagar. Genom offerhandlingar skulle människan bringa sina gärningar i samklang med gudarnas vilja.
Det var Manus avsikt att leda allt mänskligt liv mot de högre världarna. Allt mänskligt handlande och alla institutioner skulle bära religiös prägel. Därigenom ville Manu inleda den uppgift som tillkommer den femte rotrasen: att lära sig att leda sig själv genom sina tankar. Men en sådan självbestämning kan endast leda till välsignelse om människan samtidigt ställer sig i de högre krafternas tjänst. Människan skall använda sin tankekraft — men denna tankekraft skall helgas genom blicken mot det gudomliga.
Man förstår fullt ut vad som då skedde först om man också vet att utvecklingen av tankekraften, från atlanternas femte underras och framåt, hade ytterligare en följd. Människorna hade nämligen från ett visst håll kommit i besittning av kunskaper och färdigheter som inte direkt hörde samman med Manus egentliga uppgift. Dessa saknade till en början religiös karaktär och frestade människan att använda dem för egen vinning och personliga behov. Dit hör till exempel kunskapen om elden i dess praktiska användning. Under de första atlantiska tiderna behövde människan inte elden, eftersom livskraften stod till hennes tjänst. Ju mindre hon kunde använda denna kraft, desto mer måste hon lära sig att tillverka redskap av det livlösa — och därvid blev elden nödvändig. På liknande sätt var det med andra naturkrafter. Människan lärde sig att använda dem utan medvetenhet om deras gudomliga ursprung — och så skulle det också vara. Hon skulle inte tvingas att relatera dem till den gudomliga världsordningen, utan göra det frivilligt.
Dock var inte alla människor som Manu samlat kapabla till detta val — endast en liten del. Endast ur denna kunde han bilda den nya rasens egentliga kärna. Med denna drog han sig tillbaka för fortsatt utveckling, medan de andra blandades med övrig mänsklighet.
Från denna lilla skara härstammar allt som än i dag utgör de verkliga framstegsfröna inom den femte rotrasen. Därför löper två karaktärsdrag genom hela dess utveckling:
— det ena hos dem som bär högre ideal och ser sig som barn av en gudomlig världsmakt
— det andra hos dem som ställer allt i personlig vinningens tjänst
När skaran blivit tillräckligt stärkt sändes dess medlemmar ut för att sprida den nya andan till den övriga mänskligheten. Den tog olika form hos olika folk beroende på deras egna förhållanden. Därigenom uppstod nya kulturer och civilisationer.
De mest begåvade invigdes efter hand i Manus visdom och blev lärare för andra. Därmed uppstod en ny sorts invigda — människor som utvecklat sin tankekraft på jordiskt sätt, till skillnad från de tidigare gudasändebuden vars utveckling hörde högre världar till. Mänskliga invigda trädde nu vid sidan av de övermänskliga — en avgörande vändpunkt i mänsklighetens utveckling.
De första atlanterna hade inte haft något val att erkänna sina ledare som gudomliga; deras gärningar bar tydligt högre världars prägel. De senare invigda framstod däremot utåt som människor bland människor, även om de stod i förbindelse med högre världar och ibland utförde handlingar som för andra framstod som under.
Syftet med allt detta var att ställa mänskligheten på egna ben och fullkomna tankekraften. De mänskliga invigda blev förmedlare mellan folket och de högre makterna.
Vid den femte rotrasens början blev dessa heliga lärare mänsklighetens ledare. De forntida prästkungarna som lever kvar i sagorna hör till deras skara. De högre gudasändebuden drog sig gradvis tillbaka och överlämnade ledningen åt dem, även om de fortsatt bistod dem.
Utvecklingen av den femte rotrasen är en lång väg mot fri insikt. Manu ledde först sin skara som barn; sedan övergick ledningen successivt till mänskliga invigda. Än i dag består framsteget av en blandning av medvetet och omedvetet tänkande och handlande.
Först mot slutet av den femte rotrasen — efter den sjätte och sjunde underrasen — kommer ett tillräckligt stort antal människor att vara kapabla till kunskap, så att den högste invigde öppet kan träda fram och ta över ledningen, liksom Manu gjorde vid slutet av den fjärde rotrasen. Då kommer en större del av mänskligheten att frivilligt följa en mänsklig Manu, såsom den femte rotrasens urkärna följde den gudomlige.
Anmärkningar
(1) Andra Mosebok, kapitel 20.
(2) Om ursprunget till dessa kunskaper och konster får för närvarande inga offentliga meddelanden lämnas. Därför måste ett avsnitt ur Akashakrönikan här utelämnas.
Lämna ett svar