Erkännandet av en översinnlig andevärld och dess kunskap förvärvar människan genom att övervinna vissa hinder, vilka i själen till en början äro förhanden gentemot detta erkännande. Svårigheten, som här föreligger, beror därpå, att dessa hinder visserligen äro verksamma i själsupplevelsernas bestånd, men att de i det vanliga livet icke komma till medvetande som sådana. I människans själ är mycket levande förhanden, varom denna själ självt till en början intet vet, varom hon först småningom måste förvärva sig ett vetande, alldeles såsom om väsen och förlopp i den yttre världen.
Den andliga världen är för själen, innan hon av denna blir erkänd, något fullkomligt främmande, något som i sina egenskaper intet har av det, som själen genom sina upplevelser i den sinnliga världen kan erfara. Så kommer det sig, att själen kunde vara ställd inför denna andliga värld och i den se ett fullkomligt «intet». Själen kunde känna sig som om hon blickade in i en oändlig, tom, öde avgrund. – En sådan känsla är nu i själens till en början omedvetna djup verkligen förhanden. Själen har denna känsla, som är besläktad med skygghet, med fruktan; hon lever i densamma, utan att hon vet därom. För själens liv är emellertid icke allenast det avgörande, varom hon vet, utan ock det, som i henne, utan hennes vetande, verkligen är förhanden. – När nu själen ur sitt tänkandes område söker efter «skäl för vederläggning», efter «bevis» mot den andliga världen, så sker detta icke därför att dessa «skäl» genom sitt eget värde äro tvingande, utan därför att själen söker en slags bedövning mot den beskrivna känslan. Man blir icke en förnekare av den andliga världen, eller av möjligheten av dess insikter, därför att man kan «bevisa» dess «icke-varande», utan därför att man vill uppfylla själen med tankar, som bedra bort «skyggheten för andevärlden». En befrielse från denna längtan efter ett materialistiskt bedövningsmedel mot «skyggheten för andevärlden» kan först inträda, när man överskådar hela det här beskrivna förhållandet i själslivet. «Materialismen såsom ett själsligt fruktfenomen» är ett viktigt kapitel i själsvetenskapen.
Begriplig blir denna «skygghet för det andliga», när man har kämpat sig fram till erkännandet av sanningen, att förloppen och väsenheterna i sinnesvärlden äro det yttre uttrycket för översinnliga, andliga förlopp och väsenheter. Detta begripande inträder redan då, när man genomskådar, att den kropp, som vid människan är sinnligt varseblivbar, och med vilken den yttre vetenskapen allenast har att skaffa, är uttrycket för en fin, översinnlig (eterisk) kropp, i vilken den sinnliga (eller fysiska) såsom i ett moln är innefattad som en tätare kärna. – Denna eteriska kropp är ett andra led i människans väsenhet. I den ligger grunden till det fysiska livets liv. Nu är människan i fråga om denna eteriska kropp icke i samma grad avskild från yttervärlden, som hon i sin fysiska kropp är avskild från den fysiska yttervärlden. När i fråga om den eteriska kroppen talas om en yttervärld, så menas därmed icke den fysiska yttervärlden, som varseblives genom sinnena, utan en andlig omgivning, som gentemot den fysiska världen är lika översinnlig som människans eteriska kropp är gentemot hennes fysiska kropp. Människan står såsom ett eteriskt väsen i en eterisk (elementarisk) värld.
När nu det, som människan visserligen ständigt upplever, men varom hon i det vanliga upplevelselivet intet vet, att hon nämligen såsom ett eteriskt väsen befinner sig i en elementarisk värld – när detta förhållande blir medvetet, så är detta medvetande ett helt annat än det i det vanliga upplevelselivet. För den översinnliga insikten inträder detta medvetande. Denna vet då om det, som i livet ständigt är förhanden, men som döljer sig för det vanliga medvetandet.
Nu säger människan i det vanliga medvetandet till sig själv «jag», i det hon pekar på det väsen, som i hennes fysiska kropp giver sig till känna. I sinnesvärlden beror hennes friska själsliv därpå, att hon erkänner sig som ett från den övriga världen avskilt väsen. Detta friska själsliv skulle vara genombrutet, om människan betecknade några förlopp eller väsenheter i yttervärlden såsom tillhörande hennes «jag». – I den mån människan upplever sig som ett eteriskt väsen i den elementariska världen, är detta annorlunda. Där flyter det egna (jag-)väsendet samman med vissa förlopp och väsenheter i omgivningen. Den eteriska människoväsenheten måste finna sig ock i det, som icke på det sätt är hennes inre, som hon är van att betrakta detta «inre» i sinnesvärlden. Det gives i den elementariska världen krafter, förlopp och väsenheter, vilka man, trots att de i viss avseende äro «yttervärld», dock måste tilltala så, som om de tillhörde det egna «jaget». Man är såsom ett eteriskt människoväsen invävd i den elementariska världsväsenheten. I den fysiskt-sinnliga världen har man sina tankar; man är med dem så sammanvuxen, att man kan betrakta dem som tillhörande «jaget». I den eteriska människoväsenheten verka så innerligt in i det «inre» som tankarna i sinnesvärlden krafter, förlopp och så vidare, vilka icke förhålla sig som tankar, utan som väsen, vilka leva med och i själen. Den översinnliga insikten fordrar därför en starkare inre kraft, än den är, som själen har för att kunna hävda sig som självständig gentemot sina tankar. Och förberedelsen till det sanna andeskådandet består väsentligen ock däri, att så inre stärka och kraftgöra själen, att hon icke blott kan erfara sig som ett eget väsen, när tankar äro i henne, utan ock när krafterna och väsenheterna i den elementariska världen i hennes medvetandefält framträda som en del av hennes eget väsen.
Den kraft i själen, genom vilken hon hävdar sig som ett väsen i den elementariska världen, är i människans vanliga liv förhanden. Själen vet till en början intet om denna kraft, men hon har den. Att hon ock kan hava den vetande, därtill måste hon först rusta sig. Hon måste därtill tillägna sig den inre själsstyrka, som förvärvas i förberedelsen till andeskådandet. Så länge människan icke kan besluta sig att tillägna sig denna inre själsstyrka, har hon en begriplig skygghet för erkännandet av sin andliga omgivning, och hon griper – omedvetet – till illusionen, att denna andliga värld icke är förhanden, eller icke är erkännbar. Denna illusion hjälper henne att komma över den instinktiva skyggheten för ett sammanväxande eller ett sammanflytande av hennes eget väsen (jag) med en väsende yttre andlig värld.
Den, som genomskådar det beskrivna förhållandet, kommer till erkännandet av ett eteriskt människoväsen «bakom» den fysiskt-sinnliga människan, och en översinnlig eterisk (elementarisk) värld bakom den fysiskt-varseblivbara.
I den elementariska världen finner det klärvojanta medvetandet väsende ting, som till en viss grad hava självständighet, såsom det fysiska medvetandet i sinnesvärlden finner tankar, vilka äro osjälvständiga och oväsende. – Inlevandet i denna elementariska värld leder sedan därtill, att se de delvis självständiga väsenheterna i ett större sammanhang. Såsom om man först betraktade lemmarna i en fysisk människokropp i deras delvisa självständighet och sedan insåg, att de inom den hela kroppen äro förhanden som delar, så fatta sig för det översinnliga medvetandet de enskilda väsen i den elementariska världen såsom livsleder i en stor andekropp, vilken sedan i det vidare förloppet av det översinnliga upplevelselivet erkännes såsom den elementariska (översinnliga) livskroppen hos jorden. Inom denna livskropp hos jorden erfar sig den eteriska människoväsenheten självt som ett led.
Detta framskridande i andeskådandet är ett inlevande i väsendet av en elementarisk värld. Denna värld är besjälad av väsenheter av de mest skiftande slag. Vill man bringa dessa väsende krafters verksamhet till uttryck, så kan man det blott genom att i bilder teckna deras mångfaldiga egenarter. Det gives där väsenheter, som man finner besläktade med allt, som strävar efter varaktighet, efter fasthet, efter tyngd. Man kan beteckna dem såsom jordens själar. (Och om man icke anser sig alltför överklok och icke fruktar bilden, som dock blott skall peka på verkligheten, icke vara den självt, så kan man tala om «gnomer».) Man finner väsen, som man på grund av deras beskaffenhet kan beteckna såsom luft-, vatten-, eldsjälar.
Men sedan visa sig ock andra väsenheter. Dessa framträda visserligen så, att de synas som elementariska (eteriska) väsen, men man erkänner hos dem, att i deras eteriska väsenhet något finnes, som är av högre art än den elementariska världens väsende. Man lär sig förstå, att man med den grad av översinnlig insikt, som blott räcker för den elementariska världen, lika litet kan nå det sanna varandet hos dessa väsen, som man med det blotta fysiska medvetandet kan nå det sanna väsendet hos människan.
De tidigare nämnda väsen, som i bilden kunna kallas jord-, vatten-, luft-, eldsjälar, stå med sin verksamhet i ett visst förhållande inom den elementariska livskroppen hos jorden. De hava i densamma sina uppgifter. De utmärkta väsenheterna av högre art hava en verksamhet, som sträcker sig utöver jordens område. Lär man känna dem vidare i det översinnliga upplevelselivet, så blir man självt med sitt medvetande andligen förd utöver jordens område. Man skådar, huru detta jordens område har bildats ur ett annat, och huru det i sig utvecklar de andliga fröna, så att ur det i framtiden ett vidare område, så att säga en «ny jord», kan uppstå. I min Ockult Vetenskap är sagt, varför man det, varur jorden har bildats, kan beteckna såsom en gammal «måneplanet», och varför man den värld, efter vilken jorden i framtiden strävar, kan beteckna såsom «Jupiter». Det väsentliga är, att man i den «gamla månen» ser en sedan länge svunnen värld, ur vilken jordevärlden genom omvandling har bildats, och att man i andlig mening såsom «Jupiter» förstår en framtida värld, efter vilken jordevärlden strävar.
Lämna ett svar till Andevärldens tröskel – Alexander Kieding Avbryt svar