10. Om sinnevärldens och andevärldarnas gräns

För insikten om förhållandet mellan de olika världarna kommer i betraktande, att en kraft, som i en värld måste utöva en verksamhet i enlighet med världsordningens mening, kan rikta sig mot denna världsordning, om den kommer till utveckling i en annan värld. Så är det för människans väsenhet nödvändigt, att i hennes eteriska kropp de två motkrafterna äro förhanden: förvandlingsförmågan i andra väsenden och den starka jag- eller självkänslan. Båda dessa krafter hos den mänskliga själen kunna icke utan dämpning bringas till utveckling av själen i sinnestillståndet.

I den elementariska världen äro de förhanden så, att de genom sitt ömsesidiga utjämnande göra det mänskliga varat möjligt, såsom sömn och vaka i sinnevärlden göra det mänskliga livet möjligt. Förhållandet mellan två sådana motkrafter kunde aldrig vara så, att den ena utplånar den andra, utan det måste vara så, att båda komma till utveckling och utjämnande verka på varandra.

Nu kunna jagkänslan och förvandlingsförmågan enkom i den elementariska världen verka på varandra på det antydda sättet; in i sinnevärlden kan allenast det verka i enlighet med världsordningen, som framträder ur båda krafternas ömsesidiga förhållande och samverkan. Om den grad av förvandlingsförmåga, som en människa måste hava i sin eteriska kropp, verkade in i sinnestillståndet, så skulle människan själsligt känna sig såsom något, som hon i enlighet med sin fysiska kropp icke är.

Den fysiska kroppen giver människan i sinnevärlden en fast prägling, genom vilken hon är ställd i denna värld såsom ett bestämt personligt väsen. Så är hon icke ställd i den elementariska världen med sin eteriska kropp. I denna måste hon, för att i full mening kunna vara människa, kunna anta de mångfaldigaste former. Vore detta henne omöjligt, skulle hon i den elementariska världen vara dömd till fullkomlig ensamhet; hon kunde icke veta något om annat än sig själv; hon kände sig icke besläktad med något väsen eller förlopp. Detta vore emellertid för denna värld liktydigt med, att de motsvarande väsendena och förloppen för en sådan människa icke vore förhanden.

Men bringe människosjälen i sinnevärlden den förvandlingsförmåga till utveckling, som är henne nödvändig för den elementariska världen, så ginge hennes personliga väsende förlorat. En sådan själ levde i motsägelse med sig själv. För den fysiska världen måste förvandlingsförmågan vara en i själens djup vilande kraft; en kraft, som giver själen dess grundstämning, men som icke kommer till utveckling i sinnevärlden.

Det översinnliga medvetandet måste leva in sig i förvandlingsförmågan; det kunde, om det icke vore i stånd därtill, icke göra några iakttagelser i den elementariska världen. Så tillägnar sig det översinnliga medvetandet en förmåga, som det allenast bör tillämpa, så länge det vet sig vara i den elementariska världen; men som det måste undertrycka, så snart det återvänder till sinnevärlden.

Det översinnliga medvetandet måste ständigt beakta gränsen mellan de båda världarna; det får icke med förmågor, som äro passande för en översinnlig värld, verka i sinnevärlden.

Låte själen, då hon vet sig vara i sinnevärlden, förvandlingsförmågan i sin eteriska kropp fortsätta verka, så skulle det vanliga medvetandet uppfyllas av föreställningar, som i sinnevärlden icke motsvara något väsen. Själen komme in i förvirringen av föreställningslivet. Beaktandet av gränsen mellan världarna är en nödvändig förutsättning för det översinnliga medvetandets rätta verksamhet.

Den som vill nå det översinnliga medvetandet, måste vara mån om, att genom vetandet om de översinnliga världarna intet störande insmyger sig i hans vanliga medvetande.

Lär man känna den «tröskelns väktare», så vet man därigenom, huru det står till med själen i sinnevärlden, hur stark hon är att ur det sinnligt-fysiska medvetandet förvisa det, som icke får verka i det av krafter och förmågor från de översinnliga världarna. Träder man utan den självinsikt, som förmedlas genom denne «tröskelns väktare», in i den översinnliga världen, kan man överväldigas av upplevelserna i denna värld. Dessa upplevelser kunna tränga in i det fysiskt-sinnliga medvetandet såsom illusoriska bilder. De antaga då karaktären av sinnesuppfattningar; och den nödvändiga följden därav är, att själen håller dem för verklighet, vilket de icke äro.

Den rätt utvecklade skådandet kommer aldrig att anse bilderna av den elementariska världen för verklighet i den mening, som det fysiskt-sinnliga medvetandet måste anse upplevelserna i sinnevärlden för verklighet. Bilderna av den elementariska världen bringas först genom själens förvandlingsförmåga i rätt sammanhang med den verklighet, som de motsvara.

Ock den andra kraften, som är nödvändig för den eteriska kroppen – den starka jagkänslan – får icke inbringa i själens liv inom sinnevärlden så, som den är passande för den elementariska världen. Om den likväl gör det, bliver den i sinnevärlden en källa till omoraliska böjelser, i den mån dessa hänga samman med egoismen.

Andevetenskapen finner vid denna punkt i sin världsbetraktelse ursprunget till det onda i det mänskliga handlandet. Det vore att miskänna världsordningen, om man hängave sig åt tron, att denna världsordning kunde bestå ock utan de krafter, som bilda källan till det onda. Vore dessa krafter icke förhanden, kunde människans eteriska väsenhet i den elementariska världen icke komma till utveckling. Dessa krafter äro fullkomligt goda krafter, om de allenast komma till verksamhet i den elementariska världen; de frambringa det onda därigenom, att de icke förbliva i vila i själens djup och där reglera människans förhållande till den elementariska världen, utan att de förflyttas in i själens upplevande inom sinnevärlden och därigenom förvandlas till egoismens drivkrafter. De verka då emot kärleksförmågan och bliva just därigenom ursprungen till det omoraliska handlandet.

Övergår den starka jagkänslan från den eteriska kroppen till den fysiska, medför detta icke allenast en förstärkning av egoismen, utan ock en försvagning av den eteriska kroppen. Det översinnliga medvetandet måste göra upptäckten, att vid inträdet i den översinnliga världen är den nödvändiga jagkänslan så mycket svagare, ju starkare egoismen är i upplevandet inom sinnevärlden. Egoismen gör människan i hennes själens djup icke stark, utan svag.

Och då människan träder genom dödens port, träder effekten av den egoism, som utvecklats i livet mellan födelse och död, in så, att denna gör själen svag för upplevelserna i den översinnliga världen.