Anteckningar från en lektion i Esoteriska skolan
Uppteckning A
Varje övning speglar, även om det är hur litet som helst, en bild av initieringen; och den ödmjuka känslan som vi bär med oss inför initieringen, den skall vi lägga in i varje meditation som ges oss. Det handlar inte bara om att vi utför övningarna exakt och regelbundet, utan också mycket om hur. Hundratals och åter hundratals olika upplevelser kan meditationen väcka. Men vissa typiska upplevelser måste varje [nybörjare] genomgå.
Varje nybörjare måste kämpa med ahrimaniska varelser som under meditationen tränger in i hans medvetande och försöker distrahera honom. Detta märks som en strömning. För att förstå detta måste vi klargöra följande. Allt självständigt levande är omgivet av en hud, också astralkroppen. Denna [av en hud] omslutna astralkropp har alltid betecknats genom en nolla. Främmande varelser kan inte tränga in i en varelse omsluten av en hud. Så var den mänskliga astralkroppen för de övriga varelserna en nolla, ett intet. Genom att astralkroppen särades ut från hela den astrala materian och omslöts av en hud blev den till en etta, och detta betecknas genom att man placerar ettan framför nollan: 10. Därtill kommer de siffror som pekar på de framtida utvecklingsstegen på Jupiter och Venus: sex och fem, så uppstår det mystiska talet 1065 – Dzyan – som nämns i H.P.B.s [Helena Petrovna Blavatskys] Geheimlehre.
Astralkroppen nöts ut under dagen genom de intryck den får utifrån. Därigenom uppstår sprickor i huden, så att krafter kan strömma ut som är nödvändiga för den fysiska kroppen. På natten går astralkroppen in i den astrala regionen, och när den på morgonen återvänder in i människan känner sig människan stärkt, eftersom astralkroppen återigen är helad. Utan vårt ingripande, vårt medvetande, ges oss detta, och heliga känslor fyllda av ödmjukhet skall genomsyra oss vid denna tanke.
Det finns ett medel för att hindra inträngandet av de ahrimaniska varelserna i vårt medvetande, ett symbol som man måste hålla levande inom sig. Detta är Merkuriusstaven, den lysande staven med den svarta ormen och den klarlysande, glimmande ormen. Ormen är symbolen för astralkroppen. Varje kväll ömsar astralkroppen sitt skinn, den kastar av sig den utslitna huden. Den svarta ormen är symbol för detta. Under natten får den en ny, skimrande hud, och denna nyupplivade, vackra, skinande hud hos astralkroppen symboliseras genom den skinande ormen.
Detta symbol bannlyser allt som vill tränga störande in i vårt medvetande, om vi låter det leva levande framför oss inför varje meditation: Merkuriusstaven, som gudasändebudet håller i handen, den som visar vägen. När människan stiger högre, när hon blir klarseende, tränger sig de ahrimaniska varelserna på henne i bilder. Hon ser parasiterande djur, råttor och möss. Som frestelse träder varelser på henne med vackra mänskliga ansikten, men förvridna fötter. Dessa får man inte ge sig hän åt. Vackra bilder är när mediterande ser en sfinx (Seraf) eller en kerub. – Också här skall Merkursiustaven användas för att bannlysa de neddragande varelserna i oss.
När den mediterande stiger högre, har han vid nya övningar känslan av att vara uppdelad, av att flyta ut. Denna känsla är helt berättigad. Människan är då den styckade Dionysos. Men hans medvetande får inte gå förlorat där. För att förstå detta klargör vi följande. På den fysiska kroppen verkade under Saturnus de tronande, de höga, ärevördiga varelser vi kallar Troner. Den fysiska kroppen tillhör oss inte, den är en optisk illusion. Strömmar som utgår från de höga tronerna bildar den. Tänk dig bäckar som flyter samman; där de möts uppstår en virvel. Så uppstår det fysiska där strömmarna från tronerna möts. Något högt, heligt är den fysiska kroppen, på vilken de tronande ännu arbetar. Eterkroppen formades av visdomens varelser på solen. På månen arbetade rörelsens varelser ut astralkroppen. På jorden formens varelser jaget.
Så är känslan av utflöde helt berättigad. Man känner sig återlämnad till de strömmar som formade oss. Här försöker dock de lägre varelserna docka mediterandes medvetande och släcka det, och det får inte ske. För att hindra detta, ställ inför själen vid varje tillfälle när man märker att medvetandet vill svinna bort rosenkorset. Det är också mycket bra att vid slutet av varje övning fördjupa sig i det. Innan varje övning Merkurstaven, efter övningen rosenkorset. I det svarta korset ställ sig det lägre, djuriskheten i människan, som måste övervinnas; ur det måste blomma de sju spirande, skottande röda rosorna. – En vacker legend berättar: När Kristus hängde på korset med de blödande såren, kom bin och sög honung ur dem som annars ur röda rosor. Blodet hade genom offret förändrat sina kemiska beståndsdelar, det var rent som saften från de röda rosorna.
En ännu högre nivå är när vi medvetet finner oss igen i de högre sfärerna. Vi känner oss inte som jag, utan helt självupplösta. Då träder följande frestelse fram: djävulen visar en världen, som då redan avslöjar en viss glans för den mediterande. Djävulen säger: ”Se, där ligger världen. Den skall vara din om du håller dig till mig.” – Men allt personligt måste här utsläckas, och i detta ögonblick finner man sitt jag medvetet lysa upp. För att motstå djävulens frestelser, meditera över rosenkorset.
När vi medvetet har funnit oss igen i meditationen, upplever vi regionen av själafriden. Men inte bara frid är i denna region; i den vilar också gudarnas kamp, dundret rasar, varav våra jordiska kampar bara är svaga avbilder. Fred i kampen – som i vattnet i samma materia vila och stormar råder. För dagens människa är följande knappt möjligt, men skulle det vara möjligt, skulle det vara en bild av det som just beskrivits: Att stå på ett sjunkande skepp med medvetandet: Om några minuter går du in i den fysiska döden – och berusad av skönheten i den rasande naturen väntar du döden i salighet.
Så i regionen av själafreden vilar mediterande i den saliga freden, medveten om stormen och kampen i samma region.
Ett stort hinder för mediterande är hatet, som fläker sönder astralkroppen och verkar förruttnande på den fysiska kroppen och orsakar dödsvirvlar i den. För oavsiktlig skada är människan lika ansvarig som för avsiktlig. Om man bara undertrycker hatet, lagras dess virvlar om i rädsla. En människa som har rädsla kan aldrig vara en äkta esoteriker, ty han har ännu undertryckt hat i sig. Man skall försöka förhindra oavsiktlig kränkning en annan gång. Det är mycket bekvämare att ha goda avsikter än att handla vis. Kärleken till visheten måste man tillägna sig för att förvandla hatet. Denna kärlek till visheten strömmar ur den teosofiska världsåskådningen.
Uppteckning B
När det lyckas mediterande att tränga fram i andevärlden, vidgas hans astralkropp, han har lämnat sin hölje, och människan har känslan av att vara uppdelad. Han känner sig inte längre som en avsondrad varelse, han har glömt sitt jordiska personliga namn. Det skall vara så och är värt att vinna; men det finns en fara i det. Om han då förlorar sin besinning och blir medvetslös, faller i trans, blir han försvagad. Han är då utsatt för mediumistiska influenser som skadar honom. Känner han denna tillstånd närma sig, ställ inför själen rosenkorset, det rosiga korset; först imaginärt, senare kommer han att se det i verkligheten. Det bevarar honom i vaket medvetande.
Det finns en underbar saga: När Jesu sida öppnades och blodet rann ut, kom bina och sög honung ur det. Ur det rena blodet hos den döde Kristus kunde de suga det som de hämtar ur de kyska blommorna, rosorna.
Slutligen talade Dr. Steiner om själafreden: Jämförbar med havets blanka yta, men som samma vatten som där så stilla och fredfullt glänser, kan uppväckas till höga vågor, omstörtande bølgar, så också i andevärlden. Fruktansvärda kampar förs ut och utkämpas där. Mot gudarnas kampar är alla kampar här på jorden ett barnlek, en svag avbild. Är det då möjligt att bevara själafreden? Det är möjligt, och det på ett sätt som här på jorden knappt är möjligt. Men vi kan göra oss det klart genom en liknelse.
Tänk dig en människa på öppet hav. Våg efter våg tornar upp sig, brakande bryts masterna, skeppet är överlämnat åt vågorna, den kroppsliga döden står framför ögonen. Förstörelsen är viss; och människan är så hänryckt av naturkrafternas storhet, av det imponerande skådespelet, att hon glömmer sig själv och sin död och går under med dessa sublima, vördnadsfulla känslor. Kan hon det, och hon kommer att uppnå det på det andliga planet, tidigare eller senare, då har hon upplevt ”Dö och bli!”
Lämna ett svar