RENING genom OSJÄLVISKHET
Solen går genom Kräftan
Tid: 21 juni – 20 juli. Dygd: Osjälviskhet. Nåd: Rening
När Tvillingarnas expansiva bris har blåst förbi skiftar stämningen till något mer innerligt igen. Den kosmiska andningen rör sig hela tiden mellan innerlighet och förnyelse. Och när solen vandrar över till Kräftan innebär det för oss ett nytt förinnerligande. Högsommarens höjder ställer oss i lod och det bjuder även på djupens svindlande schakt.
Det innebär för själen att det moderliga, Mater, materialitetens väsen, nu står i centrum. Vi vill pyssla och pynta, gräva rabatter, måla staket, rensa hängrännor och putsa fönster och detta är rätt och gott.
Men det kan gå till överdrift och kan göra oss en smula småborgerligt självupptagna. Vi kan bli överdrivet upptagna med revir, med hem och härd, med hölje och skal. Den egna täppan är trots allt inte hela världen. Ser jag min grannes nöd?
När det i våra heliga skrifter talas om vår nästa är det varken familjemedlemmar eller vilken människa som helst som menas. Det är den du kommer i kontakt med härnäst. Den du har beröring med; den du just nu har en gräns till, alltså din permanenta eller temporära granne.
Granne och gräns har nog inte samma rot rent språkhistoriskt, men visar släktskap genom konsonanternas kvaliteter.
Den som vandrat långt och länge mår gott av ett bad. Man samlar på sig smuts och svett och det är bra med rening ibland. Det gäller även den ögonsköljning som sorgens tårar ger, efter vilka man ser klarare än förr.
Med ett aristoteliskt begrepp kallas sorgens skärande smärta katarsis, som betyder rening. Ordet skärseld betyder reningseld: skära och skura har samma konsonantiska kvaliteter, liksom adjektivet skär, som är den färg nyskrubbad, levande hud får, liksom skir och skimrande.
Det är alltså dags att skrubba bort de ingrodda ovanor vi nödvändigtvis har samlat på oss genom att fokusera på det angelägna arbetet och inte på den egna personligheten.
Vi har inte märkt hur dolt själviska vi kan bli i vår äkta strävan att se om vårt hus. Det är visserligen inget att moralisera över, men något måste göras, det är en elementär själshygien att få bort dessa fläckar innan de börjar göda parasiter. Och det får gärna svida lite. Bastun får gärna vara lite för het, borsten får gärna vara lite för hård. Och vattnet lite för kallt. Vi vill ju egentligen inte vara fångar i vår bekvämlighet.
Men den renhet det här är frågan om åstadkoms inte genom att frenetiskt skrubba sig skär i rent bokstavlig mening. Det är nästan tvärt om. Det som hjälper, det som kan skrubba oss skära, är att skrubba andra skära; att skura andras köksgolv; att se till andras behov och ställa dem först. Det är osjälviskhetens dygd som kan rena oss — och speciellt när solen går genom kräftans tecken.
Det som renar oss från egoism är altruism; att osjälviskt se till vår nästas behov och självförglömmande, fast helst okända, gå den där extra milen.
Ren är en vilja när den är odelad, helgjuten, ett med känslan och tanken. Att rena viljan kräver vilja, men en splittrad, kluven, uppblandad vilja räcker inte hela vägen. Och sättet att samla viljan är att rikta tanken på det som fattas i världen, få ihop de ofta motstridiga känslorna till en helgjuten känsla för saken ägna sig åt självförglömmande tjänande.
Fottvagningen i Johannesevangeliets 13 kapitel är en sinnebild för sådant tjänande, där den högre tjänar den lägre. Den mogne hjälper till.
Sammanfattning på engelska:
4. PURITY through UNSELFISHNESS
For, as you stick to your guns: Crud will accumulate.
Feet need washing. After the Long Walk, a Good Bath.
And if the walk is a walk in spirit,
then the bath is a bath in purging flames.
Could be the heat of shame,
purging paralyzing guilt,
releasing will and ability to not be so self centered,
to put The Other in the Center,
to let go of the subtly increasing smallness of your own agenda.
And this is the irrevocable step,
the leap of faith, that enables the power of catharsis to renew your ideals, vision and priorities.
A pine tree that becomes too full of itself can actually self ignite. The resins distill into turpentines and when they oxidize the tree bursts into flames. This is quite a magical phenomenon, quite surreal and rather rare, but it does happen and is the source of many forest fires.
Look at the grim and beautiful poetry of that,
and you have an image of purging,
renewing purification:
catharsis through letting go of being full of oneself.
Lämna ett svar