En tidig mentor till Rudolf Steiner
Felix Koguzki var örtsamlare, en enkel man ur folket, men med djupa insikter i den andliga världen. Rudolf Steiner träffade honom under sin studenttid år 1880, när han regelbundet åkte tåg från Inzersdorf till Wien. Han var förebilden för Felix Balde i Steiners mysteriespel. Ibland betraktas Felix Koguzki också som budbäraren för den hemliga mästare som omtalas i dokumentet från Barr. Där står det:
Jag mötte inte omedelbart M., utan först en av honom utsänd, som var fullständigt invigd i hemligheterna kring alla växters verkan och deras samband med kosmos och den mänskliga naturen.
Det spekuleras ibland om att Alois Mailänder* var denna hemliga mästare. Det saknas dock tydliga indicier för att han också kände Koguzki. Om sitt möte med Koguzki skriver Steiner i den ofullbordade självbiografin Mitt liv:
Då hände det att jag blev bekant med en enkel man ur folket. Han åkte varje vecka med samma tåg till Wien som jag också tog. Han samlade medicinalväxter på landsbygden och sålde dem till apotek i Wien. Vi blev vänner. Med honom kunde man tala om den andliga världen som med någon som hade erfarenhet av den. Han var en inre from personlighet. I allt skolmässigt var han obildad. Han hade visserligen läst många mystiska böcker, men det han sade var helt opåverkat av denna läsning. Det var ett utflöde av ett själsliv som bar på en helt elementär, skapande visdom. Man kunde snart känna att han läste böckerna bara för att han ville finna det han själv visste hos andra, men det tillfredsställde honom inte. Han uppenbarade sig som om han som personlighet endast var ett språkrör för ett andligt innehåll som ville tala ur dolda världar. När man var tillsammans med honom kunde man få djupa inblickar i naturens hemligheter. Han bar sitt knyte med medicinalväxter på ryggen, men i sitt hjärta bar han de insikter han vunnit ur naturens andlighet genom sitt samlande. Jag har sett många människor le som ibland anslöt sig som en tredje part när jag gick med denna ’invigde’ genom Wiener Alleegasse. Det var inte konstigt. Hans uttryckssätt var inte omedelbart begripligt. Man var tvungen att så att säga först lära sig hans ’andliga dialekt’. Även för mig var han till en början obegriplig. Men från första mötet hade jag den djupaste sympati för honom. Och så blev det efter hand som om jag var tillsammans med en själ från mycket gamla tider, som, oberörd av nutidens civilisation, vetenskap och världsåskådning, förde fram ett instinktivt vetande från forntiden till mig.
Om man använder det vanliga begreppet ’lära’, kan man säga: ’Lära’ kunde man inte av denna man. Men om man själv hade en skådning av den andliga världen, kunde man genom honom, som stod stadigt i denna värld, få djupa inblickar i den.
Och vid sidan av detta var allt svärmiskt honom fullkomligt främmande. Kom man hem till honom, befann man sig i kretsen av den mest nyktra, enkla lantfamilj. Över dörren till hans hus stod orden: ’I Guds välsignelse vilar allt.’ Man blev bjuden på mat som hos andra bybor. Jag fick alltid dricka kaffe, inte ur en kopp, utan ur ett ’häferl’ som rymde närmare en liter; till det skulle jag äta ett brödstycke av jättelika mått. Men inte heller byborna såg honom som en svärmare. Genom hans sätt att uppträda i hembyn studsade allt hån bort. Han hade också en sund humor och kunde i byn tala med både unga och gamla på ett sätt som gjorde att folk fann glädje i hans ord. Ingen log där som de som gick med honom och mig genom Wiener Alleegasse och oftast såg något i honom som var dem helt främmande.
Denna man förblev mig själsligt nära, även när livet förde mig bort från honom. Man finner honom i mina mysteriespel i gestalten Felix Balde. (Mitt liv, s 46)
Felix Koguzki hade särskilt intensivt ägnat sig åt den tyske mystikern Joseph Ennemosers skrifter. Rudolf Steiner berättade om detta i ett föredrag:
”I Niederösterreich, på en plats där man, om man ser söderut, särskilt vackert i kvällsrodnaden kan skåda bergen – Niederösterreichs Schneeberg, Wechsel, de berg som bildar Steiermarks norra rand – finns ett litet, mycket oansenligt hus. Över ingångsdörren stod: ’I Guds välsignelse vilar allt.’ Jag själv var i detta hus bara en enda gång under min ungdom. Där bodde en man som utvändigt var mycket oansenlig. När man kom in i hans hus var det överallt fyllt av medicinalväxter. Han var örtsamlaren. Och dessa örter packade han en viss dag i veckan i en ryggsäck, med denna på ryggen åkte han samma sträcka till Wien som jag då också tog för att gå i skolan, och vi åkte alltid tillsammans, gick sedan också ett stycke tillsammans genom gatan som leder från Südbahnhof in till staden, ’på Wieden’ i Wien.
Denne man var på sätt och vis i allt han sade, kan man säga, förkroppsligandet av den ande som rådde i trakten, såsom den fortfarande levde kvar från första hälften av 1800-talet, som då ännu inte låg långt tillbaka. Denne man talade egentligen ett språk som lät helt annorlunda än andra människors språk. När han talade om trädens löv, om träden själva, särskilt om sina medicinalväxters underbara väsen, märkte man hur denna mans själ hängde samman med allt det som utgjorde naturens ande i just den trakten, men också naturens ande i ett vidare område.
Denna man var vis på sitt eget sätt, genom sin egen inre varelse, och ur denna inre varelse talade mycket mer än vad en människas inre väsen ofta rymmer. Denna man, som hette Felix till förnamn, som så att säga hade ett andligt band mellan sin själ och naturen, talade också mycket om olika slags läsning. Förutom medicinalväxterna, som så att säga fyllde hans lilla hus, hade han ett helt bibliotek av allehanda betydelsefulla verk, som i grunden alla var besläktade i sin grundkaraktär med det som var grunddraget i hans egen själ.
Mannen var en fattig själ. För med handel av medicinalväxter, som han mödosamt samlade i bergen, tjänade man ytterst lite, oerhört lite. Men denna man hade ett oerhört tillfredsställt ansikte och var i sitt inre oerhört vis. Han talade ofta om den tyske mystikern Ennemoser, som var hans favoritläsning, och som i sina skrifter innehåller mycket av det som gick genom den tyska anden, just genom den tyska anden i de stora tiderna, när Lessings, Herders, Schillers, Goethes och deras bakgrundsfigurers tankar fortfarande var levande. För bakom dessa andar stod just den andliga världen, som de på sitt sätt lät flöda över i sina skrifter och i det de bekände för världen.
Men det som trycktes i gårdagens nummer av Reich ur Ennemosers efterlämnade skrifter var mig till igår helt okänt. Det innehåller slutavsnittet ur Joseph Ennemosers Världshistoriens horoskop – jag noterar att Ennemoser dog 1854 – och är publicerat ur hans efterlämnade papper. Jag vill till inledning av dagens diskussion läsa upp något ur dessa Ennemosers texter:
”… Vintern, som täcker de tyska landen med snö och is, kan ännu vara lång innan den sanna våren kommer, men den kommer att komma, frihetens frö är sått, och det kommer att gro, naturens lag kommer varken list eller krigsmakt att upphäva. Liksom kristendomens idé en gång planterades i den germanska nationens råa stam och togs upp i dess liv, så kommer denna livskraftiga stam ännu att låta gröna grenar spira till friska blommor; liksom kyrkans kropp redan i sina konturer är fullbordad i tysk byggnadsstil, där de färdiga trossatserna predikas, så kommer också de ännu mestadels saknade tornen med den sanna andaktens rökelse att stiga mot himlen, och det alltmer andliga livet och organisationen av de personliga relationerna till det gudomliga kommer ännu att mogna till en självmedveten förståelse, det symboliska ramverket måste ännu övergå i den levande rörelsen av ändamålsbestämningar, kyrkans tyngd måste lättas, dogmens stabilitet ledas från det särskilda till strömmen av det allmänt mänskliga; liksom friheten ska röra sig inom rättvisans lagar, så måste religionen med vetenskapens ljus bli en upplyst sanning, och konsten en vårdare av den andliga skönheten i det naturliga materialet!
Är det inte en utopisk dröm, och kommer Tyskland ens i närheten att kunna uppfylla ett sådant krav? Tyskland kommer att uppfylla sitt kall, eller gå under på det mest försmädliga sätt och med det den europeiska kulturen. Avgörandet närmar sig, tiden pressar på, vinden blåser från öst och väst, en storm kan bryta ut! Den gamla politikens stam står på ruttna rötter, diplomaternas kalkyler riskerar att komma på skam, deras konst har blivit en förvrängd, av ingen förstådd konstfärdighet.
Kan man plocka fikon från tistlar, druvor från törnen? Det sanna livet i frihet spirar bara på rättvisans gröna grenar och ur den varma källan av nästakärlek! Eller kan det onaturliga bestå och den disharmoni som slagit ut i alla lemmar återvända till den gamla ordningen av vissnade kroppar?
Det börjar skymma, den första tiden är förbi, men Tysklands slut är ännu inte här; hittills har det haft barnsliga planer, en andra tid kommer, då det kommer att lägga av det barnsliga och ha manliga planer. Ett folks tid är först slut när det inte längre har frågor och inte bryr sig om livets högre värden, eller när det är oförmöget att ta sig an lösningen av tidens frågor! Tysken har inte på minsta vis förlorat sin spänst, sinnet är klart, modet fast, och vem tvivlar på armens kraft? Överallt verkar levande andar, inte som efterhärmare – original ställer de upp. Tyskarnas sanna hunger är längtan efter en högre andens frihet; törsten och begäret efter sanningens och rättens ljus är de främsta drivkrafterna, som sätter de raska händerna till verk som ännu är ofullbordade, att sträva mot ett mål som mänskligheten ännu är fjärran.
Eller ska strömmen åter flöda tillbaka till källorna för sitt ursprung? Ska folken åter bli furstars familje-fideikommiss? Eller handlar det om staters och folks rättigheter? En högre lag verkar i naturen och historien, som inget folk kan undandra sig, inget kan gå bortom sitt mål, men inget kan heller störa helhetens ordning och bli efter, dit dess förmåga och språkets ande driver det!
Och reaktionen, kommer den inte att styra hjulet tillbaka till det gamla spåret? Fåfänga dårar, som bara njuter av sina ungdomsdrömmar! Det mångsidigt frambrytande elden kan du dämpa, men den inre, en gång tända glöden kan du inte längre släcka; reaktionen blir själv medlet till frihet, trycket ger den accelererade rörelsen, partiernas hat verkar starkare än kärleken på framtidens händelser; det behövs kanske bara någon tändande gnista, och hela nationens undertryckta andekraft bryter ut i klara flammor av entusiasm. Nescit vox missa reverti – livets andar slumrar under ett tunt täcke, ingen fri handling kan anden ta tillbaka, främmande andar, stämningar och jordiska makter verkar ensamma eller tillsammans på den mänskliga viljan och driver den med oemotståndlig kraft till handlingar som enligt gudomlig ordning leder till motsatsernas förening, till partiernas försoning och till det slutliga uppfyllandet av kallet!”
Det är meningarna från en man som dog 1854. Jag kunde inte låta bli att tänka, när jag den enda gången besökte den gode Felix i hans hus, att jag då också uppsökte bostaden hos en skolmästares änka, vars make hade dött några år tidigare, som jag besökte av skäl för att denne Niederösterreichs skolmästare också var en högst intressant personlighet.
Änkan hade fortfarande en rik litteratur som han samlat i sitt bibliotek. Allt fanns där som tysk lärdom hade samlat och nedtecknat om det tyska språket, om myter och legender, för att sänka det i det tyska folkets krafter. Den ensamme skolmästaren hade aldrig haft tillfälle att framträda offentligt fram till sin död; först efter hans död grävde någon fram något ur hans efterlämnade papper.
Ännu har jag inte fått se de långa dagböcker som denne ensamme skolmästare förde, i vilka det fanns pärlor av visdom. Jag vet inte vad som blev av dessa dagböcker. Denne ensamme skolmästare verkade å ena sidan bland sina barn; men å andra sidan, när han gick ut ur skolstugan, försjönk han – som många sådana människor från den gamla tiden av tysk utveckling – i det som på detta sätt levde vidare som substansen i det tyska väsendet. Man var tvungen, när man sedan, efter att ha lämnat sådana, åkte tillbaka till Wien, att verkligen se hur uråldriga tider och de nyaste tiderna flöt samman. I denna nyaste tid lever vi, och det är upp till oss att förstå denna nyaste tid något, att förstå den för att i den finna möjligheten att, så långt det är upp till oss, bidra till de stora uppgifter som denna tid ställer till mänskligheten.” (Lit.: GA 192, 22.6.1919)
_____________________________
* Alois Mailänder ( 25 mars 1843 i Weissenau/Donaukreis [1]; † 25 januari 1905 i Dreieichenhain [2]) var en tysk mystiker och ockultist.*
Mailänder, ursprungligen katolik, var den oäkta sonen till Anna Mailänder från Sydtyrolen. Han kom från enkla förhållanden och var till yrket vävargesäll. År 1877, vid 33 års ålder, sägs han ha blivit invigd i en andlig lära av en snickare vid namn Prestel. År 1890 grundade han i Dreieichenhain nära Frankfurt en mystisk förening med kristen-rosenkreutzisk inriktning, där han tog ordensnamnet Johannes. Mailänder var en av ledarna för denna förening. Mötesplatsen var det så kallade ”Bruderheim”, som tillhörde Mailänder och hans svåger Nikolaus Gabele. Mailänder verkade också filantropiskt i Dreieichenhain och bestämde i sitt testamente att, efter utbetalning av legat till sina släktingar, resten av hans förmögenhet – närmare 10 000 mark – skulle delas lika mellan de fattiga i Dreieichenhain och en stiftelse för en planerad småbarnsskola.
Den mest kända medlemmen i denna förening var författaren Gustav Meyrink. Från hans medlemskap, som började den 23 oktober 1892 och varade i 13 år, finns 40 brev bevarade. Så småningom tog Meyrink avstånd från gruppen och dess ledare Johannes, dels för att han började betrakta deras aktiviteter som ”spiritism” och ”kristet bigotteri”, dels för att han ansåg att de övningar som broder Johannes ordinerade var orsaken till en långvarig ryggmärgssjukdom.
Utöver Meyrink sägs även Karl Weinfurter, Wilhelm Hübbe Schleiden och Franz Hartmann ha tillhört gruppen. Huruvida Mailänder kände Felix Koguzki eller även Friedrich Eckstein är dock osäkert.
Det spekuleras om Rudolf Steiners kännedom om Alois Mailänders verksamhet: ”Blavatsky såg sig själv tidvis som rosenkorsare, Hartmann och Gustav Meyrink ska ha gått i Johannes [d.v.s. Alois] Mailänders rosenkorsiska skola (som Steiner kände till)”
Lämna ett svar