Ett introduktionsföredrag av Dr Rudolf Steiner, Maj 1922
Om antroposofins väsen
Mina högt ärade åhörare! Antroposofi betraktas fortfarande av många människor idag som ett mer eller mindre fantasifullt försök att genom kunskap tränga in i världsområden som seriös vetenskap inte ska befatta sig med. Det finns dock redan idag fullt seriösa forskare som talar om att man måste gå bortom de vanliga naturvetenskapliga metoderna för att nå kunskap om världar dit dessa naturvetenskapliga metoder inte leder, och man talar då om olika förmågor som en eller annan person kan ha för att tränga in i sådana världar. Man anstränger sig sedan för att utforska det som kommer till uttryck genom sådana abnorma förmågor och registrerar det i den annars vetenskapliga verksamheten.
Men även sådana seriöst ansedda forskare vill i allmänhet inte ha något att göra med antroposofi, eftersom de inte vill erkänna den väg på vilken antroposofi försöker tränga in i översinnliga världar som vetenskaplig, utan ser den på sin höjd som en slags fantasi, en särskild form av omöjlig mystik eller kanske till och med som en särskild form av vidskepelse. Nu, mina högt ärade åhörare, de människor som strävar efter svärmeri, efter dunkel mystik eller till och med efter vidskepelse, de kan visserligen ibland närma sig det som antroposofisk kunskap vill införliva i vårt andliga liv, men de kommer knappast att få vad de önskar på sikt. Människor som springer varthelst det talas om någon ”-sofi” eller något ”ockult”, de kommer snart att se att just antroposofi strävar efter att arbeta helt utifrån den modern vetenskaplighetens anda, ja, till och med driver denna anda ill dess yttersta konsekvenser, men att det framför allt för antroposofi är nödvändigt med ett genomgående sunt och så omfattande som möjligt tänkande.
Och det är just det som svärmare och de som bekänner sig till dunkel mystik inte särskilt uppskattar.
Att antroposofin har ett sådant strävande kan dock inte hindra att människor som med en lätt handviftning avfärdar den gång på gång talar om att endast nervsvaga eller hysteriska personer kommer i kontakt med antroposofi.
Nu, mina högt ärade närvarande, ska jag tillåta mig denna kväll att gå in på antroposofins väsen, till skillnad från förvrängda bild som ofta ges av den i den ena eller andra riktningen. Och det så som den borde vara enligt intentionerna hos de personer som strävar efter en utvidgning av vår kunskap i enlighet med denna seriösa vetenskaplighet och detta seriösa tänkande, eftersom de inser att människan i nutiden måste förbli missnöjd på två håll – av just vår vetenskapliga tids kultur, men också av det som motsätter sig denna kultur.
Antroposofi ställer sig initialt, där det gäller naturvetenskaplig forskning, strikt på grundval av denna naturvetenskapliga forskning, och den ser tillsammans med alla dem som går fram så försiktigt som exempelvis den berömde du Bois-Reymond, den ser exakt gränserna för denna naturvetenskapliga forskning. Den ser hur mänskligt tänkande, som i modern tid har firat så stora triumfer och med rätta är stolt över sina metoder, hur detta mänskliga tänkande ändå endast kan verka inom naturvetenskaplig forskning i den riktning att det håller sig till de yttre, sinnligt givna fakta, att det mer eller mindre sammanfattar dessa sinnligt givna fakta och kommer fram till natur lagar.
Om man tydligt inser att just vårt nuvarande, med sådan noggrannhet i vetenskapen hanterade tänkande helt och hållet är skolad på yttre, sinnligt uppfattbara fakta, att det endast kan ha metoder som absolut motsvarar förloppet av dessa sinnligt uppfattbara fakta, då måste man tala om gränserna för naturvetenskaplig kunskap. Då måste man erkänna att all filosofisk spekulation, som genom rent tänkande, genom tänkande lämnat åt sig självt, vill gå utöver, in i de områden där det sanna väsendet hos människan som rotad i sin odödliga grund, att allt detta sig självt överlåtna tänkande kommer in i osäkerhet.
Därför tvistar man så mycket om det ena eller det andra filosofiska system som vill tala om själens odödlighet, om världens gudomligt-andliga grunder. Man känner hur det tänkande som lösgör sig från sinnliga fakta och vill bygga utifrån sina egna grunder, hur detta tänkande absolut kommer in i osäkerhet, så att man faktiskt kan få känslan: Detta tänkande sysslar med ingenting. Inte utanför sinnligt givna fakta.
Å andra sidan lever idag många personer som ur en mer eller mindre klar känsla ändå vill tränga fram till det som utgör den djupaste mänskliga längtan – som vill tränga fram, med kunskap, till de världsgrunder med vilka människan är förbunden i sitt innersta väsen och genom vilkens kunskap hon kunde vinna insikt i sitt eget odödliga väsen. Då ger sig sådana människor verkligen över till den ena eller andra riktningen av mystik, det vill säga: de tar avsked från all kunskap.
De fördjupar sig i sitt eget inre. De tror att om de fördjupar sig i detta eget inre, om de gräver djupare och djupare in i schakten av den egna mänskliga själen, då måste även det eviga väsendet hos människan kunna hittas.
Här på detta område går – vill jag säga – antroposofi exakt naturvetenskapliga observationsvägar. Och genom att engagera sig i det som mången mystiker erbjuder som det sanna väsendet hos människan, ser den hur där ändå ingenting annat finns än transformerade perceptioner av den yttre sinnliga världen, som på något sätt drar sig tillbaka in i minnet, i erinringsförmågan. Och den som vet hur, under loppet av år, decennier, i den mänskliga själen det som denna mystik kanske halvmedvetet har tagit in i minnet kan omformas och hur det frambringas av mystiker som något helt annat, som de tror att något tillkännages för dem från ett visst gudomligt-andligt väsen i människan, medan man endast har att göra med de transformerade minnena av yttre perceptioner.
Den som har insikt i dessa saker kommer precis i dessa mystiska strävanden, hur välmenande de än kan vara, att se en klippa för det verkligt vetenskapliga inträngandet i en andlig värld till vilken människan hör med sitt sanna väsen.
Och så finns det, mina högt ärade närvarande, två klipprev som antroposofisk forskning initialt måste klara sig förbi. Det ena revet är den rent tankebaserade, på sig själv överlåtna filosofiska spekulationen om det övernaturliga, som leder in i osäkerhet, ja, in i intet. Det andra klipprevet är den mystik som, även om den tror sig tränga fram till det gudomligt-andliga genom fördjupning i det egna inre, ändå inte har att göra med något annat än det som människan först har fört ner i sin själ genom naturbevakning, genom observation av den yttre sinnliga världen, och som hon sedan senare åter hämtar upp.
Dessa två klipprev står i full klarhet precis framför antroposofisk forskning.
Därför försöker antroposofisk forskning helt enkelt säga: Med de vägar för kunskap som man måste ta på området för extern naturkunskap är det helt enkelt inte möjligt att komma in i det andliga, det översinnliga området. Andra forskningsvägar måste tas. Och eftersom de vanliga forskningsvägarna just använder de kognitiva förmågor som människan en gång har i det vanliga livet, måste antroposofisk forskning söka andra kognitiva förmågor. Det kan sägas redan från början: Den antroposofiska forskning som avses här stödjer sig inte på några onormala förmågor som den enskilde vill ha genom nåd eller sjukdom, utan på att i varje människosjäl finns slumrande förmågor – om man vill uttrycka det vetenskapligt, latenta förmågor – som kan frambringas genom vissa metoder; så att människan då, när hon är i full besittning av den kognitiva förmåga som tillämpas i det vanliga livet och i den vanliga vetenskapen, då hon först börjar – vill jag säga – att återigen efterlikna barnet.
Vi ser barnet när det träder in i världen med endast begränsade förmågor att skaffa sig insikt i sin omgivning, vi ser hur förmågorna leder djupare och djupare in i den yttre och inre världen och hur dessa förmågor utvecklas. I det vanliga livet avslutar vi denna utveckling vid en viss punkt. Och genom att anta en viss sorts tänkande, en viss sorts känsla och en viss sorts vilja som vuxna, stannar vi vid dessa, driver vårt dagliga liv och vår vanliga vetenskap med dem.
Den som vill bedriva antroposofisk forskning måste föra utvecklingen vidare. Han måste säga till sig själv vid en viss punkt i sitt liv: Det som finns i själen som förmågor är inte fullt utvecklat på detta sätt, mer kan frambringas från själens djup. Och detta frambringande leder då till de kognitiva förmågor som kan leda in i de översinnliga världarna. Jag har, mina högt ärade närvarande, beskrivit i detalj vad människan måste göra för att frambringa slumrande förmågor i sin själ.
Jag har beskrivit det i min bok Hur man uppnår kunskaper om de högre världarna?, i andra delen av min Vetenskapen om det fördolda och i andra skrifter. Det som där beskrivs i detalj vill jag tillåta mig att nu nämna i princip.
Det som människan måste utföra för att komma till sina högre, sina översinnliga kognitiva förmågor är inte yttre åtgärder; det är åtgärder som sker i det mest intima inre av själen självt. Det är vissa själsövningar; själsövningar som leder i två riktningar. Den ena riktningen är en viss behandling av tänkandet, av föreställningen, och den andra riktningen är en viss behandling av den mänskliga viljan.
Precis som föreställningen existerar i varje människa, så kan den omformas, föras vidare, genom vissa själsövningar, och likaså den mänskliga viljan. Det som ska uppnås genom tänkandet är en viss inre förstärkning, en viss inre förstärkning av tankelivet självt initialt. Detta uppnås inte genom någon godtycklighet, genom en godtycklig inre kontemplation eller liknande, utan det uppnås i antroposofisk forsknings mening genom att låta tänkandet självt få en slags inre träning, och just en sådan träning som, skulle jag vilja säga, arbetar enligt samma princip enligt vilken vi annars också stärker människan i livet.
Om jag får använda ett ganska trivialt exempel, kan jag säga: Om människan anstränger ett muskelsystem om och om igen i arbete, blir detta system särskilt kraftfullt. Exakt samma kan nu också uppnås med avseende på föreställningen själv. Man kan till exempel göra följande – och många sådana övningar har nämnts i de ovannämnda böckerna av mig –, man kan placera en viss föreställning eller en summa av föreställningar i centrum av sitt hela själsliv.
Jag kallar detta meditation och koncentration av tänkandet. Man har verkligen inte att göra med något slags trolleri, utan med en vidareutveckling av de helt vanliga, normala mänskliga förmågorna. Så man placerar i centrum av själslivet en viss föreställning som man kan överblicka väl. Det rekommenderas ofta – och med rätta – att man söker en sådan föreställning i en bok eller någon annanstans, så att den är ny för en, eller att man får den från en erfaren antroposofisk forskare, så att den är ny.
Varför ska den vara ny?
Eftersom, om vi har en föreställning som vi har haft länge i livet, eller till och med kort, eftersom en sådan föreställning, när vi placerar den i centrum av vår uppmärksamhet, väcker alla slags minnesrester. Mycket förblir i det undermedvetna och omedvetna. Vi överblicker inte det som vi placerar i själen om vi tar en sådan föreställning eller serie av föreställningar från vårt kunskapsförråd. Men tar vi något som är helt nytt för oss, eller något som vi får, då kan det inte vara tal om att några reminiscenser dyker upp, utan vi ger oss då med hela själslivet hän åt ett nytt, men nu inre, intryck; ett intryck som vi endast kan gripa med tanken. Vi ger oss med hela själslivet hän så intensivt som möjligt initialt åt en sådan föreställning – och vi försöker föra det till en sådan livlighet i betraktandet av en sådan föreställning – som vi annars har livlighet när vi står inför ett yttre sinnesintryck.
Denna aktivitet av själen på ett yttre sinnesintryck måste i alla avseenden vara modellen för varje övning som den antroposofiska forskaren initialt utför i sin själ.
Genom detta indikeras nu på ett tydligt sätt, mina högt ärade närvarande, att det inte är något som frambringas på ett patologiskt sätt i det inre av den mänskliga organismen, så att det som jag nu beskriver på intet sätt kan leda till hallucination, till vision och liknande, utan tvärtom leder det precis till den andra polen av det mänskliga själslivet.
Inte det som man kan uppnå genom någon slags patologiskt grubblande, skilt från yttre perception, söks som ett ideal, utan som ett ideal räknas så att säga den sunda mänskliga själsutveckling som man får när man står inför de yttre sinnesintrycken fullt medvetet, med absolut behärskning även av viljan.
Och genom att tillämpa denna livlighet på det som man placerar i centrum av själslivet på det beskrivna sättet kommer man till att faktiskt stärka, göra mer kraftfullt, det föreställande tankelivet, precis som man stärker en muskel när man kontinuerligt tillämpar den.
Om man fortsätter med sådana övningar – mycket tålamod och uthållighet hör till dem, för antroposofisk forskning är inte lättare än forskning på något område av extern vetenskap – då märker man till slut hur tänkandet har blivit mer intensivt, mer genomstärkt. Och man kommer till att forma inom sig det som man kan beteckna som en slags första nivå på vägen för översinnlig kunskap, och som jag – namn måste finnas, man får bara inte ta anstöt av dem – har kallat imagination. Man lär sig gradvis att leva helt och hållet, som annars i sinnsvärlden, i ett inre intensifierat tänkande.
Men det som man framför allt behöver nu är att vara klar över: Om man koncentrerar hela själslivet på ett sådant komplex av föreställningar, då – vill jag säga – sjunker själslivet gradvis in i en region där det visserligen får flyt i att föreställa levande, får flyt i att ha sådana föreställningar i överflöd, som uppträder med en inre intensitet som överträffar de yttre sinnesförnimmelserna. Men om man inte utvecklade en annan förmåga skulle man till slut på ett visst sätt komma under dessa föreställningars makt. De skulle tvinga en, de skulle vara där, man skulle vara överlämnad till dem. Det skulle komma till att föreställningarna har människan och inte människan föreställningarna.
Det som därför är nödvändigt är att dessa övningar – modifierade på olika sätt – åtföljs av andra; av övningar som består i att åter undertrycka dessa föreställningar, ta bort dem från medvetandet; så att man å ena sidan får förmågan att göra medvetandet så intensivt föreställande som möjligt, och å den andra sidan i fri vilja utplåna dessa föreställningar och gå över i det tillstånd som man kan beteckna som det tomma medvetandet.
Men man märker att när sådana övningar har utförts en tid har man blivit fri i sitt hela tankeliv från det som kroppen har som sin andel i det vanliga tankelivet.
Detta, mina högt ärade närvarande, kan man endast märka – skulle jag vilja påstå – genom erfarenheten själv. I hanteringen av tänkandet, som jag har beskrivit för er, av det kraftgenomträngda tänkandet, visar det sig hur man rör sig fritt i tankarna och sedan har tankarna som något likt ett yttre bord, eller något annat objekt.
Och lika lite som det skulle falla en in att flytta ett yttre objekt in i själens inre eller den mänskliga kroppen, så lite kommer man, när man har trängt in i en sådan modifierad föreställning, att bara flytta det som då uppträder i medvetandet in i organismens inre. Detta är en erfarenhet, att man kommer till ett själsliv som äger rum utanför kroppen. Detta är viktigt, mina högt ärade närvarande, att denna första nivå – nivån för imaginativ kunskap – erövras innan man går vidare till högre stadier.
Men man måste vara klar över en sak: att allt det som uppträder på detta sätt i början får en bildartad karaktär. Det vanliga, abstrakta sättet på vilket vi annars följer naturfenomen, som noggrant länkar länk till länk – vilket den andliga forskaren absolut kan värdera på rätt sätt, vilket också måste förbli, eftersom det friska förnuftet absolut måste gå parallellt med det som jag beskriver som översinnlig forskning – detta sätt att abstrakt tänka länk för länk upphör för området för översinnlig forskning självt och ett inre intensivt, bildartat föreställande träder in. Man lever i bilder och kommer till att ta bort dessa bilder från medvetandet igen, för att sedan kunna förbli med tomt medvetande.
Mina högt ärade närvarande, det låter faktiskt ganska enkelt när man säger: ”förbli med tomt medvetande”. Men de flesta människor som inte har genomgått denna träning faller omedelbart – när inget medvetandeinnehåll finns där, när medvetandeinnehållet är undertryckt – in i en slags sömn. Det är det som måste uppnås för antroposofisk forskning, att man efter att först ha fört tankelivet till den fullaste kraftutvecklingen sedan omedelbart kan undertrycka det igen, och så att säga av egen kraft stå inför det tomma.
Man står inte bara inför det tomma, för vi ska snart se att man då, när man tömmer medvetandet inifrån efter att ha laddat det med kraft, att man då, när man har blivit kroppsfri med sin föreställning, tränger in i den översinnliga världen, att detta är vägen för att då inte förbli med sovande medvetande, utan att detta medvetande fyller sig med innehållet i en översinnlig värld.
Men människan måste fortfarande – vill jag påstå – genomgå en övergång. Ty om man kommer till att allt mer starkt träda in i denna värld av stegrad föreställning, då kommer man till att enkelt säga, utifrån de fakta man upplever inuti: Du har nu inte den lätthet i tänkandet i dig som du tidigare hade, som du bevarar för det vanliga livet; i imaginativt tänkande har du inte denna lätthet i dig. Du lever i dessa bilder nu så att du är överlämnad till dem. Du vet att du nu inte själv kan länka föreställning till föreställning som tidigare, utan föreställningarna länkar sig själva till varandra. De kräver genom sitt eget väsen den formgivning som de ska ta, och man känner sig i en värld som är en verklighet.
Man tränger in i denna imaginativa värld och upplever från en viss punkt och framåt hur man – vill jag påstå – andligen väver i en verklighet. Och den första erfarenheten som man nu gör, genom att ha trängt fram på detta sätt till ett sådant imaginativt betraktande, är denna: att det jordeliv som har förflutit sedan födelsen lever framför själen som i en stor tablå.
I vanliga fall har människan från detta jordeliv sin minnesström ur vilken det eller det dyker upp, frivilligt eller ofrivilligt. Så är det inte med det som jag nu beskriver; utan det som uppträder från en viss punkt av imaginativ kunskap och framåt är att människan, som i en stor översikt, har det aktiva i sitt inre väsen framför sig. Hon överblickar hur från vissa krafter det ena eller det andra anlaget uppstod i henne, hur hon till exempel kom till det ena eller det andra djärva eller fega beslutet. Hon får inte så mycket insikt i enskilda fakta i livet som i de krafter som står bakom dem, som har format oss själva, som har gett våra tankar deras riktningar och innehåll, som har styrt våra känslor inifrån när de stimulerades av den yttre världen, som har aktiverat vår vilja. Allt det som har påverkas oss sedan födelsen, det överblickar man.
Man kommer till erfarenheten av det som – inte ur fantasifull godtycklighet, utan ur kunskapen om den just beskrivna upplevelsen av antroposofisk forskning – kallas bildkraftskropp, eller – med ett äldre uttryck – eterkroppen. Man upplever det som människan bär inom sig som inte enbart har en rumslig karaktär, utan en rumsligt-tidslig karaktär.
Det som står som en enhet över tidsrymden sedan födelsen, det upplever man som något som man inte kunde avbilda i detalj på annat sätt än med en blixt. Man kan avbilda denna bildkraftskropp i ett enda ögonblick; men den är i rörelse, den är det som verkar i oss, som genomströmmar och pulserar genom vårt hela själsliv.
I det lever man initialt.
Men, mina högt ärade närvarande, har man vunnit förmågan att upprepade gånger radera de bilder som uppträder som imaginationer, som jag har beskrivit, så att man tränger fram till tomt medvetande, då har man nu också gradvis samlat förmågan kraftfullt att undertrycka denna hela bildkraftskropp, att så att säga ta bort den. Precis som man annars endast tar bort de enskilda bilderna dit man har kommit, så tar man nu bort denna bildkraftskropp, tömmer medvetandet på detta innehåll som nu inte innehåller abstrakta föreställningar och bilder, utan krafterna i det inre växandet.
När man tar bort den, då har man inte bara stigit ut ur sin kropp, då uppfattar man inte endast andligt utanför sin kropp, då har man stigit ut ur sin jordiska existens. Då uppfattar man det i vilket själens väsen har levt före födelsen eller – låt oss säga – uppfattningen, och i vilket den kommer att leva efter att människan har gått genom dödens port.
Ni ser, mina högt ärade närvarande, för den här avsedda antroposofiska andevetenskapen handlar det inte om en filosofisk spekulation, utan om något som stegvis, genom verkligt systematiskt utförda inre metoder, vinns som en mänsklig förmåga. Man tränger inte fram till det mänskliga odödliga med blotta tankar, utan man tränger fram till det som föregår födelsen och följer döden – vill jag påstå – genom en inre experimentmetod.
Varvid jag ber er att inte missförstå detta ord, men man måste kontinuerligt göra försöket.
Har man kommit så långt att kroppsfri föreställning lyckas och man därefter kan undertrycka de bilder som uppträder i imaginationen – att man kan stiga ut ur livet mellan födelse och död och träda in i människans väsen som är det odödliga hos människan; har man stärkt själen så att den kan komma till det tomma – då träder inte ett tomt medvetande in. Utan detta medvetande fyller sig med fakta som man annars aldrig kan uppfatta, med fakta från en rent andlig, översinnlig värld, från en värld som visserligen alltid är runt omkring oss, som genomtränger all sinnlighet, i vilken människan utan sin sinnes kropp lever före födelsen eller – låt oss säga – uppfattningen som i en andlig värld.
Och man kommer på detta sätt alltså till att faktiskt träda konkret in i andliga föreställningsinnehåll som man annars inte kan få på något annat sätt än genom inre erfarenhet. Man kommer till erfarenheten av mänsklig odödlighet.
Ni ser, mina högt ärade närvarande, resultaten av antroposofisk forskning kan initialt tvivlas på – man har inte bara rätt till det, utan det är till och med begripligt som en första reaktion – men om man ser på vad som ligger till grund för den antroposofiska forskaren när han sätter sig i läge att få dessa resultat, då måste man bevilja honom: Inställningen är en sådan som är i överensstämmelse med sann vetenskaplighet och vetenskaplig noggrannhet. Han försöker omforma sin själ men gör det inte godtyckligt, utan utifrån en sådan inre noggrannhet som kan hittas i laboratoriet eller kliniken.
Genom det faktum att människan när hon har etablerat ett tomt medvetande nu uppfattar något, så uppfattar hon ju nu i den eminentaste mening inte längre med kroppen – vilket hon annars alltid gör i det vanliga och vetenskapliga medvetandet – utan uppfattar med själen fri från kroppen. Och om människan så, som jag nu har antytt, uppfattar det som inte är innehållet inom sinnevärlden, som är väsendet hos människan innan hon träder in i det embryonala livet, då kan man tala om den andra nivån av högre kunskap, av kunskap genom inspiration.
Det som tränger in i själen, när medvetandet har lärt sig att tömma sig, inspireras in i detta medvetande. Och om odödlighet kan människan endast erfara något genom en sådan inspiration. Blir det dock en gång framställt som ett resultat, kan vem som helst följa med rent sunt förnuft vad antroposofisk forskning finner. Det som antroposofisk forskning gör leder inte in i visioner, inte i patologiska tillstånd, utan är i varje stadium spårbart med sunt förnuft. Därför kan man alltid bedöma om de vägar som den andliga forskaren tar är förnuftiga och om förnuft därför också kan finnas i de resultat han anger.
Och om man nu tränger fram till sådana inspirerade insikter är den första nivån verkligen igenkänningen av den översinnliga väsenskärnan hos själen, som den var före födelsen, eller låt oss säga uppfattningen av hur den kommer att vara efter döden, igenkänningen av själens odödliga väsen. Men man kan endast tränga fram till detta odödliga väsen hos själen genom att denna själ har kommit till en kroppsfri kunskap, att den utövar en rent själsbaserad, transparent kognitiv aktivitet, som den annars utövar med hjälp av hjärnan och nervsystemet.
Denna är oberoende av hjärn- och nervaktivitet.
Och precis så sant som människan i själva verket för det vanliga medvetandet måste vara mer eller mindre materialist – som materialismen har rätt till det vanliga medvetandet genom att det är bundet till den fysiska organisationen, att den fysiska organisationen måste ligga till grund för dess aktivitet – så sant är det å andra sidan att, genom att utveckla sådana förmågor som jag har beskrivit här, han då kommer till att fritt använda själen som ett kognitivt organ.
Därigenom tränger han inte bara in i den just karakteriserade översinnliga världen, utan också i den som kontinuerligt är runt omkring oss, varav den vanliga sinnevärlden endast är en uppenbarelse. Det vill säga, nu kan människan tränga in i en värld som ligger bakom sinnliga fenomen, inte blott genom filosofisk spekulation, utan genom att använda rent själsorgan som han först – vill jag nästan säga, om det inte låter för torrt – mödosamt har vunnit. Och där kommer man verkligen in i områden som fortfarande är mycket illa sedda av de nuvarande vanliga föreställningsarterna.
Men innan man utvecklar kunskap i dessa områden, måste man lägga till andra metoder till de beskrivna metoderna för imagination och koncentration. Dessa andra går i riktning mot viljan. Precis som för det vanliga medvetandet tanken är beroende av hjärn- och nervsystemet, så är – jag kan inte gå in på detaljerna, men för den som verkligen känner till den moderna naturvetenskapliga utvecklingen kommer detta utan tvekan att vara begripligt – likaså är den mänskliga viljan, som den utvecklas, initialt beroende av allt som leder människan till handling ur den mänskliga kroppsorganisationen.
Precis som man måste frigöra tankelivet för översinnlig forskning från den kroppsliga organisationen, så måste man också frigöra viljelivet från den kroppsliga organisationen. Men redan den starka ansträngningen av viljan som man måste utveckla i imaginativ kunskap leder till att gradvis tillämpa viljan på ett kroppsfritt sätt.
Mina högt ärade närvarande, kanske får jag här göra en skenbart personlig kommentar, som dock helt och hållet hör till saken. I början av nittiotalet publicerade jag min Frihetens filosofi och försökte visa vad mänsklig frihet egentligen vilar på. Man frågar vanligtvis: Är människan fri eller är hon underkastad en absolut nödvändighet? Flyter allt ut ur de nödvändiga villkoren för hennes organism, som leder henne till ett viljebeslut, till handling, eller ligger möjligheten i människan att fatta ett fritt beslut ur sig själv, utan en nödvändighet? Jag försökte då visa att man verkligen för den övervägande majoriteten av mänskliga handlingar måste tala om en nödvändighet, att instinkt, driftlivet, det emotionella livet, att allt det som är bundet till den mänskliga organismen är grunden för det mesta i våra handlingar, men att människan också kan stiga upp till att ha rena tankar som viljemotiv, rena tankar som lever i moraliska ideal.
När människan baserar sådana rena tankar som moraliska ideal på sina viljeimpulser, kommer hon gradvis till att vara en verkligt fri varelse som personlighet. Och jag kallade då summan av de moraliska idealen som kan få plats i en människa, och som sedan finner sin yttre uppenbarelse i hela sättet på vilket människan moraliskt sett lever, jag kallade denna summa av moraliska ideal den moraliska intuitionen. Och jag sade att det verkligt fria livet hos människan vilar på en sådan intuition, en sådan intuition om vilken jag sade: Vad dess innehåll är, kommer inte från den mänskliga organismen, det är hämtat ur en andlig värld, och ur en andlig värld bestämmer sig den fria människan. Och om man nu bedriver frihetsfilosofi på detta sätt, då är denna frihetsfilosofi helt och hållet en förberedelse för insikten i sådana kognitiva förmågor som jag har beskrivit idag.
Ty om man genomskådar vad essensen av dessa moraliska ideal är, som ska förverkligas här, då kommer man till att utvidga detta essentiella längre och längre. Och när sådana inre övningar läggs till, som jag i princip har beskrivit dem idag, då märker man: Det som ges människan som jordisk varelse i fria handlingar, det kan delta i en andlig värld.
Detta kan fylla hela hennes själ, detta kan föra henne till imagination, genom vilken hon överblickar sin bildkraftskropp, kan föra henne till inspiration, genom vilken hon överblickar det själsliga som hon var innan hon trädde in i jordelivet genom födelse, eller låt oss säga uppfattning, och som hon kommer att vara när hon har passerat dödens port. Men det som tillhör människan som sådan översinnlig kunskap måste också utvecklas vidare i riktning mot viljan.
Man kan verkligen skörda de bästa frukterna genom att försöka göra sin vilja allt starkare och starkare med avseende på det rent inre livet. Detta kan ske på många sätt.
Jag vill ange följande. Vi är vana vid att tänka så som de yttre fakta löper. Det som är tidigare behandlar vi som orsak, det senare som verkan. Och när vi står i det vanliga livet håller vi tråden genom yttre fakta. Den som bara håller tråden genom yttre fakta, som så att säga passivt överlämnar sig till det yttre faktorernas förlopp, kan inte uppnå den viljeutveckling som är nödvändig för översinnlig kunskap. Men den som till exempel gör övningen – och gör det om och om igen – att han istället för att följa tråden av yttre händelser, föreställer sig dessa yttre händelser baklänges, de sista först, sedan de näst sista, och så vidare, och så vidare – låt oss säga till exempel förloppet av ett drama från den sista akten till den näst sista, tredje från slutet och så vidare, följt baklänges i så små delar som möjligt – eller de upplevelser som han har haft under dagen, betraktar dem på kvällen i en återblick på detta sätt; då krävs det, om det ska göras seriöst, en annan viljeansträngning än den som används när man låter tänkandet löpa fram på tråden av yttre fakta.
Denna viljeansträngning till vilken man kommer där, för till slut fram det att det som annars – vill jag säga, även om det kanske inte är populärt precis bland de människor som bara talar om objektiv kunskap – denna viljeansträngning för det till att i en djupare mening fatta det som i det vanliga livet också precis är det vackraste och bästa uttrycket för den mänskliga viljan bunden till organismen: att utveckla kärlek.
Jag vet, mina högt ärade närvarande, att kärlek inte gärna ses som en kognitiv förmåga. Som den är i det vanliga livet ska det heller inte tas i anspråk av antroposofi. Men om en viljeutveckling sker på det sätt jag har beskrivit, då kommer människan till att precis i kärleksförmågan upptäcka en av de mest betydelsefulla kognitiva förmågorna.
Genom denna kognitiva förmåga, som han kan förstärka ytterligare genom att, när han på något sätt har gripit denna kärleksförmåga i det inre, göra sig medveten om den, att han nu följer yttre fakta på ett sådant sätt att han verkligen placerar sig kärleksfullt in i de enskilda naturrikena – jag har beskrivit detta i detalj – hur människan när hon utvecklar sådana kognitiva förmågor kärleksfullt följer växtens liv från fröet till frukten, så att hon återupplever hur blad efter blad vecklar ut sig.
Likaså kan man, vill jag säga, försjunka i den djuriska organisationen med en sådan utvecklad kärleksförmåga, och så vidare. Om man så också stärker viljelivet och går vidare till att observera sig själv som en handlande människa på ett mer seriöst sätt än vanligt, om man observerar sig själv så objektivt som endast de yttre objekten annars, om man vänjer sig vid att gå som en andra person bredvid sig själv och alltid titta på sig själv i sina viljeutvecklingar, då kommer viljan till att inte bara låta inspiration utvecklas i människan, utan också uppleva med imagination det som talar in i den mänskliga själen från en andlig värld, då kommer människan till att göra sin egen själ till ett levande kognitivt organ för det andliga. I inspiration tränger den andliga världen ännu inte på ett tydligt sätt, uppenbarande sig, in i själen. I den tredje nivån, som jag har kallat intuition – den verkliga intuitionen, inte den diffusa som man också talar om i det yttre medvetandet – i denna intuition tränger människan verkligen in i den andliga världen.
Detta måste dock uppnås av den som vill tränga in i den andliga världen, som alltid omger oss, varav den yttre sinnevärlden endast är en uppenbarelse, endast det yttre uttrycket. Då kommer man dock till att se denna sinnevärld på ett helt annat sätt än tidigare, på ett sätt att man måste utsätta sig för anklagelsen om att vara en fantasist, eftersom det ovanliga så gärna ses som fantasifullt. Men jag kommer ändå inte att tveka att visa med åtminstone ett exempel hur det som tidigare ligger framför oss i en viss form för sinnesvaresblivningen, hur det uppträder i en helt ny form för imagination, inspiration och intuition.
Bara så att jag inte missförstås: Människan, när hon kommer i onormala, patologiska tillstånd av visionärt liv, när hon förs bort av ett hypnotiskt tillstånd, när något suggereras till henne av andra, då är hon i detta onormala sinnestillstånd och det andra tillståndet är, så att säga, undertryckt. Människan är helt överlämnad till detta onormala uppfattande eller upplevande. De som i verkligheten följer den här avsedda antroposofin kommer att se att det inte finns den minsta anledning att förväxla det som här kallas antroposofisk kunskapsmetod med något hallucinatoriskt, visionärt, patologiskt. Det senare går i en helt annan riktning. Man känner igen detta huvudsakligen genom att i alla hypnotiska, hallucinatoriska, visionära, patologiska tillstånd är människan överlämnad till dessa tillstånd, och hennes vanliga själsliv är tillfälligt eller permanent utsläckt.
Med det som här beskrivs som en översinnlig kunskapsart tränger vi visserligen in i en helt annan sorts betraktande, i en uppfattning av världens anda, som inte har något gemensamt med sinnevärlden, men det förblir i varje ögonblick i vilket man överlämnar sig till denna översinnliga kunskap, samtidigt den vanliga kunskapen, det vanliga medvetandetillståndet, det helt normala, friska förnuftet närvarande bredvid det. I varje ögonblick kontrollerar vid en verklig igenkänning av det andliga livet detta bibehållna friska tillstånd det andra ovanliga, men därför inte mindre friska tillståndet.
Detta måste jag föregå innan jag kommer att beskriva hur sakerna ter sig under inflytande av översinnlig kunskap.
Låt oss först ta något kosmiskt, solen. Vi skådar den för den vanliga betraktelsen på det sätt som är känt för er: som en skiva inom världsrymden. Vi konstruerar där med de fysiska metoderna som vi har dess verkliga storlek och form och så vidare. För den kunskap som jag har beskrivit här förvandlas bilden som vi har av solen genom den vanliga vetenskapen helt och hållet. Det solliknande, som uppträder med fasta konturer, som sänder ut strålar, upphör att stå så inför översinnlig kunskap. Det solliknande fyller så att säga för översinnlig kunskap hela rummet.
Det solliknande är överallt där, och vi blir medvetna om att detta solliknande som överallt är där, endast är koncentrerat, så att säga, på den fysiska solen; att denna fysiska sol endast är den fysiska uppenbarelsen av ett andligt väsen som fyller hela rummet. Då blir man medveten om hur detta solliknande är en process, ett skeende, och just ett skeende som man nu lär känna, sedan man ju har lärt känna bildkraftsroppen hos människan, som är det skapande i människan, det kreativa som ger oss våra förmågor och plastiskt formar våra organ.
Genom att ha lärt känna denna människans bildkraftskropp och genom att lära sig hur krafterna i denna kropp är sammankopplade med krafterna i det solliknande, då inser man att i det solliknande är innefattat allt som är uppbyggande tillväxtkrafter, framåtskridande krafter för välstånd, förökning, för tillblivande.
Kortfattat vill jag säga att det nu till andlighet omvandlade världsrummet visar sig vara fyllt av kraften av samma blivande, av växande, som vecklar ut sig där ute i naturen, som ligger till grund för naturen, och man skådar detta solliknande som det blivande, växande som tränger in överallt, man skådar det tränga in i ens egen konstitution av bildkraftskroppen. Man lär sig inse hur människan med sin intima andligt-själsliga och kroppsliga organisation är integrerad i en kosmisk princip av blivande. Den faktiska verkligheten berikas i sanning av ett antal andliga processer.
Precis som man lär känna det solliknande lär man känna det månliknande. Det blir medvetet som den process som gör sig gällande i allt bortdöende, som det minskande, som det vissnande, som också sträcker sig in i människan och ständigt orsakar att inte endast uppåtgående tillväxtkrafter finns i oss, som vägleder oss från ungdomen, blir mindre och mindre tills mot ålderdomen, som dock vägleder oss tills döden, att inte endast tillväxtens krafter finns i oss, utan också de andra, de av förstörelse, av minskning, av åldrande – att månkrafterna är dessa.
Människan lär sig passa in i sol- och månprocessen. Och på detta sätt, vill jag säga, framträder människan för sig själv som en länk i hela kosmos. Precis som vår hand framträder som en länk i vår organism, vilken – som vi vet – inte längre är en länk i vår organism när vi skär av den, den har mening endast genom hela organismen, så uppfattar vi, när vi betraktar den med de beskrivna kunskapsmedlen, hur människan, även om hon genom sin yttre sinnesgestalt är avskild från de andra sakerna i sinnevärlden, hur bakom denna sinnesgestalt står de krafter som formar den, som dock samtidigt gör den till en länk i hela kosmos.
Här är möjligheten att påvisa att att lära känna kosmos som en summa av andliga varelser inte vilar på fantasi, utan på att människan först griper i sig själv det genom vilket hon kan se igenom processerna, skeendena i kosmos i deras andlighet. Man avancerar längre och längre på denna väg, kommer till att känna igen kosmos som en andlig värld. Och när man har stigit upp till, på detta sätt, verkligen se det andliga i själen, då stiger man egentligen först upp till det som nu är upphöjt över tillväxtkrafter och förstörelsekrafter, som över det sol-liknande och mån-liknande i människan, så att säga, i inre kamp bär av segern. Man kommer där till på det mest fullkomliga sättet till den verkliga kunskapen om det mänskliga jaget och man lär sig inse nu att detta jag inte är begränsat till det ena jordelivet.
Har man först genom inspiration insett vad som går genom födelse och död, och hur själen är utanför kroppen, har man insett hur det som är utanför kroppen förbinds genom uppfattning med det som ges den genom ärftlighetskrafterna, då märker man, när man kan uppfatta detta tillsammans, att något annat verkar i själen som är rent andligt, som dock verkar i vårt jag. Utan detta andliga skulle detta jag i människan vara helt och hållet en maktlös sak. Detta andliga framträder då, när man kommer till intuition, som upprepningen av tidigare jordeliv. Människan har genomgått tidigare jordeliv – och gång på gång liv mellan döden och en ny inkarnation. Och det som är aktivt i ett jordeliv för det vanliga livet och den vanliga vetenskapen med hjälp av den vanliga organismen, vad som finner sitt uttryck genom denna vanliga organism, går genom dödens port och genom de andliga världarna. Genom att ha gått igenom de andliga världarna, genom att ha tagit in allt som den tidigare endast verkade och upplevde i världen genom kroppen, träder den in i ett nytt jordeliv.
Det som man upplever på detta område hör till de mest intima upplevelserna av själen, till de upplevelser där man blir medveten om hur bakom även det andligt-själsliga som arbetar på organismen redan ligger något annat, något som redan har samlat jordupplevelser, som för in något i detta liv som inte är innehållen i de två världar som man redan har lärt känna. Det är inte innehållen i sinnsvärlden och inte i den andligt-själsliga världen. Man lär sig känna igen det som nu är upphöjt över det sinnliga och det själsligt-andliga genom att det redan har upplevt en sinnsvärld bakom sig. Man lär sig, eftersom man först har lärt känna de två andra världarna, också den värld där det upprepande i människan uppenbarar sig, att känna.
Detta kan sägas om världen utanför människan i samband med människan själv.
Med detta har jag ungefär antytt för er väsendet av antroposofi, hur man genom den kan tränga in i den odödliga delen av det mänskliga väsendet, hur man kan tränga in i kosmos och i sambandet mellan människan och kosmos. Men om man lär känna människan på detta sätt, i hennes ställning till världen, då tränger man gradvis fram till de områden där antroposofi inte bara förblir en kunskap, som den visserligen vill vara initialt, från vilken den helt och hållet utgår, utan man tränger fram till det som idag också redan antroposofi i viss mening kan göra, nämligen till tillämpningarna av antroposofi på de olika områdena av vetenskap och praktiskt liv. Jag kan bara göra korta antydningar om dessa saker här, men jag vill göra dem utifrån de principer som jag just har redogjort för om väsendet av antroposofi.
Initialt lär man känna människan som ett sinnesväsen, som ett väsen som existerar som naturligt inom naturfakta, naturkrafter och naturämnen. Om man lär sig känna igen genom fysiologi och biologi hur ämnena i den yttre naturen tränger in i människan, vilka vägar de tar, vilka krafter som sedan fortsätter att verka, då blir man medveten om hur människan – vill jag säga – står som en fysiskt-sinnlig helhet. Men lär man känna människan på det sätt jag just har beskrivit, då står människan inte framför oss på detta sätt som en fysiskt-sinnlig helhet, ty då blir vi medvetna framför allt om hur människan är bestämd från kosmos i förhållande till sina olika lemmar på de mest skilda sätt. Så visar det sig för den karakteriserade översinnliga kunskapen att det sol-liknande, som verkar från kosmos på människan och fortsätter att verka i människan, har sin verkan på allt det som jag vill kalla den huvudsakliga, huvudorganisationen hos människan, den organisation som huvudsakligen är nerv-sinnes-organisationen. Det är alltså det som har att göra med människans bliende, med hennes växande, som är mest inre aktivt hos det helt lilla barnet.
Under livets lopp blir månkrafterna, de [minskande], de krafter som leder till den fysiska döden, allt mer verksamma. Dessa är företrädesvis aktiva vid den motsatta polen av den mänskliga organisationen, i systemet av lemmar, rörelseorganen och de inre rörelseorganen, ämnesomsättningsorganen. Kort sagt, vi lär oss nu inte bara uppfatta människan som en helhet, utan lär oss integrera henne i den yttre världen. Detta kan sedan specialiseras vidare. Det som verkar avskilt för oss hos människan för det vanliga medvetandet blir ett skeende, en process för översinnlig kunskap. Vi lär oss tala genom översinnlig kunskap inte bara om hjärnan och dess delar, utan om hjärnprocessen, lungprocessen, hjärtprocessen, kort sagt, om människan som en i sig rörlig gestalt, även enligt sin fysiska organisation genomträngd av bildkraftslektionen, som rör den, och vi lär oss det som eterkroppen åstadkommer med den fysiska kroppen som en summa av processer. Därigenom tränger vi djupare in i det mänskliga väsendet.
Vi lär oss relationerna hos det mänskliga väsendet till omgivningen, i vidaste mening till kosmos. Vi kommer på denna väg till en verklig, äkta människokunskap. Och ni har sett, vi uppnår inte bara en människokunskap, utan också en kunskap om den yttre världen. Vi lär oss känna det sol-liknande, mån-liknande, det som annars lever i kosmos, i växt-, djur- och stenriket. Vi lär oss därmed, genom att lära känna människan som en länk i kosmos, hennes relation till kosmos; vi lär oss processerna som utspelar sig i friska och sjuka människor. Vi lär oss känna igen yttre processer som på ett visst sätt är de motsatta processerna till dessa processer. Vi lär oss känna växterna, mineralerna som innehåller de motsatta processerna. Vi tränger fram till en patologi och terapi, till en medicinsk vetenskap som inte bara är beroende av att prova och experimentera, utan som, likt varje rationell naturvetenskap, lär sig och följer från människokunskap och världskunskap hälsa och sjukdom och lär sig följa hur ett visst läkemedel hjälper en process i människan som avviker från det som gagnar människan. Så kan man se hur det har kommit sig att antroposofisk forskning har gjorts fruktbar genom att grunda i Stuttgart vårt Klinisk-Terapeutiska Institut, där nya läkemedel, nya terapier söks. Experimenten har redan framskridit så långt att de kan träda fram inför världen som bevis, hur det var möjligt att göra antroposofi fruktbar på detta område av praktisk-vetenskapligt liv.
Likaså – mina högt ärade närvarande – kunde vi, genom att antroposofi leder in i gestaltningen av världen, leder ut ur det som finns där, in i det som gestaltar, likaså finna en väg som kan sägas vara på ett visst sätt just uppfyllelsen av Goethes konstväg, till exempel genom vår byggnad i Dornach, genom Goetheanumet, den Fria Högskolan för Andevetenskap, som inte bara är, så att säga, en yttre ram för antroposofisk verksamhet, utan som i sin byggnadsstil konstnärligt känns som antroposofi med det som den som världsåskådning träder fram inför mänskligheten. Om en annan andlig rörelse hade behövt sin egen byggnad, skulle den ha vänt sig till denna eller den arkitekt som skulle ha skapat en ram för den ur den romanska eller gotiska eller någon annan byggnadsstil.
Antroposofi vill inte vara abstrakt kunskap, inte bara teori, den kan inte bara befrukta de enskilda vetenskaperna, utan den tränger fram från det gestaltade till den gestaltande världen. Och låt oss ta ett uttalande genom vilket Goethe just karaktäriserade sin sorts konstnärliga känsla. Han säger: Konsten är en manifestation av hemliga natur lagar som utan konst aldrig skulle kunna bli uppenbara. Goethe vill, genom att skapa konstnärligt, inte plantera mänsklig godtycklighet i materialet, utan det som känns eller – som vi skulle säga idag – skådas i det andliga ut ur kosmos självt. En byggnad kunde uppstå som i sina former säger exakt samma sak för den yttre betraktelsen som sägs i ord när man representerar den antroposofiska åskådningen, skådandet av den andliga världen, ur idén. Och så kan antroposofi också verka befruktande för det konstnärliga livet.
I Stuttgart grundade Emil Molt Waldorfskolan år 1919, som jag leder. Denna Waldorfskola är absolut inte en världsåskådningsskola, och de som säger något helt felaktigt som är av åsikten att antroposofi som världsåskådning förs in i den. Det är inte fallet. Det har gått så långt att där representeras de religiösa världsåskådningarna av representanterna för de enskilda religionsbekännelserna. Den katolska världsåskådningen undervisas av prästerna i den katolska kyrkan, den protestantiska världsåskådningen av prästerna i den protestantiska kyrkan. Endast för de barn som annars inte skulle ha någon religionsundervisning har vi infört en särskild religionsundervisning, som dock inte vill ympa en antroposofisk världsåskådning på barnen. I den pedagogiska metoden i Waldorfskolan, i didaktiken, ska det uttrycka sig som antroposofi kan ge på detta mest viktiga område av praktiskt liv.
Och – mina högt ärade närvarande – antroposofisk kunskap ger ju människokunskap. Man kan följa med den hur det andligt-själsliga från det första livsögonblicket hos barnet lever ut sig, mer och mer plastiskt verkar in i den yttre fysiska formen det som är andligt-själsligt. Man kan finna vissa lagar som är annorlunda i barnet tills det lär sig tala, sedan igen annorlunda tills ungefär nionde levnadsåret, sedan igen tills könsmognaden. Man kan lära känna barnet helt och hållet, man behöver inte bli en revolutionär med avseende på livets grundlagar. Det vi behöver är praktisk människokunskap. Antroposofi vill inte till varje pris skapa revolutionerande nya principer, den vill lära känna barnet så att den som har att göra med undervisning kan, så att säga, läsa av allt det som utvecklas i läroplan, i undervisningsmål, på den andligt-själsligt-kroppsliga kunskapen till vilken antroposofi kan leda, som jag har tillåtit mig att beskriva.
Mina högt ärade närvarande, man får väl säga: Om något på något annat område på liknande sätt kunde ha verkat fruktbart, som till exempel vid antroposofiska kongressen i Stuttgart denna gångna sommar många saker levdes ut, skulle världen ha sett på något sådant annorlunda. Ty vi har till exempel vid denna kongress upplevt hur den yttre, experimentella psykologin och pedagogiken upplevde en så utmärkt diskussion som i föredraget av Dr. von Heydebrand. Detta skulle, om det också hade getts till andra områden, ha varit dagarnas samtal under lång tid för alla som är engagerade i utbildning och undervisning. Antroposofi, som måste kämpa för sitt fält, kämpa på pedagogiskt område och också på andra områden, [kommer då också att bli fruktbar för andra områden].
Vi har upplevt i den nyare kulturen att tänkandet, hela föreställningsarten, som helt enkelt uppstår ur den naturvetenskapliga tänkesättet, har fört oss in i en social världsåskådning och livsåskådning som nu bär sina fruktansvärt förstörande frukter framför allt i Europas östra delar. Vi har upplevt vad det rent naturvetenskapliga livet, som inte vill tränga fram till anden, bär för frukter på det sociala området. Det som ska komma till uppenbarelse i antroposofi ska inte bara uppfatta människan som ett naturväsen och också tänka in henne i det sociala livet som ett naturväsen, utan uppfatta henne som ett väsen av kropp, själ och ande. Och på denna väg kan antroposofi befrukta det sociala livet. Detta kan dock bara visa sig gradvis, det måste gradvis leva ut sig i enskilda praktiska saker som också redan har förföljts. Jag vill inte tala om det, men om det faktum att också nationalekonomin, som har uppstått ur rent yttre åsikter, har upplevt en utmärkt kritik genom Emil Leinhas, så att här, i hans föredrag ”Bankruttet i nationalekonomin”, som nu också är tryckt, visades en väg hur andlighet kan införas i det sociala livet. Men inte bara så leds det sociala livet mot sina motsvarande riktningar, som när man talar till en spis: Kära spis, din uppgift är att värma rummet, så värm det. Det är känt att det inte hjälper något, utan man måste tillföra spisen bränsle, då kommer uppvärmningen av sig själv. Genom övertalning, genom ett kategoriskt imperativ, leds inte det sociala livet mot sina motsvarande riktningar. Detta kan endast uppnås genom att man använder de krafter som verkligen kan införas i det praktiska livet.
Och slutligen, där antroposofi kan verka befruktande – men det är kanske det allra viktigaste, hör dock inte till vårt ämne – nämner jag området för religiöst liv. Just här missförstås antroposofi, genom att man tror att den vill införliva något sektmässigt i livet, medan den visar hur kunskap – som tar sig själv lika strikt som den vanliga vetenskapen – tränger fram till det andligt-själsliga i världen och uppfyller i människans väsentliga kärna det som kommer som ett resultat av den, den mänskliga själen, också med religiös inrehet. Människan lär sig, så att säga – genom att bli religiöst mogen – att känna igen, upplyst av det ljus som endast kan komma genom att skåda de andliga världar till vilka människan dock hör.
Antroposofi vill inte vara något för det religiösa livet annat än det som enligt de moderna människans krav och längtan kan leva genom detta liv så att det erbjuder inre säkerhet, att det ger hållbarhet för livet, att det också kan träda in i livspraktiken. Ty det är till sist det som allt beror på: livspraktiken. Om vi skulle stiga upp till en andlig värld som vi bara skulle halvt drömmande skåda från moln-kucku-land, och det andra livet skulle löpa utan inflytandet av denna andliga värld, då skulle denna andliga värld vara av högst tveksamt värde för människan. Inte så träder antroposofi fram inför människan, att denna ska orientera sig efter mönstret av vissa mystiker för vilka sinnsvärlden alltid är för dålig. Den vill också stiga upp till de högre världarna, men den vet att de högre andliga världarna är de som för deras liv till uppenbarelse precis genom att det fysiskt-materiella är deras skapelse.
Och så söker antroposofi bli grundvalen för en verklig livspraktik. Vi genomströmmar oss med det som kan skådas i andligt liv, men försöker föra det in i alla områden av livet, av livspraktiken. Ty inte den andliga världen är den rätta som man måste fly till, utan den i vilken man kan aktivt sänka sig ner i livet. Och så vill antroposofi bli inte något som vänder sig mot de stora framstegen i naturkännedom och det som uppstår ur naturkännedom, utan något som direkt vidareutvecklar denna naturkännedom i meningen en andekännedom, men också i meningen en sann, ande-anpassad, människovärdig livspraktik. Ingen mer än just den som står på grunden av denna andevetenskapliga antroposofi kommer att erkänna den stora betydelsen av den moderna naturvetenskapen och förkasta all dilettantism på varje område, om denna vill vara avgörande för det andliga livet. Men det måste ändå framgå ur de djupaste längtan hos det mänskliga hjärtat och all mänsklig strävan efter kunskap, det som till slut antroposofi vill vara.
Precis som vi bara har den hela, fulla människan framför oss om vi inte bara betraktar den yttre naturen hos människan, den yttre, kroppsliga organisationen, utan om vi skådar henne besjälad och andefylld, så har vi bara en verklig kunskap om världen och människan och en ande-anpassad och människovärdig livspraktik om vi vill genomtränga vår naturpraxis och vår naturkännedom med det som kommer från anden, från själen. Och så vill antroposofi inte motsätta sig de naturvetenskapliga framstegen, utan vill själv ha äkta vetenskaplig mening, vill vara det som för hela människan själen är, anden är i kroppsligheten. Detta vill den vara för den yttre naturkännedomen, för den yttre naturpraktiken. Så att säga, den vill se i den storslagna, mäktiga naturuppfattningen och -praktiken i modern tid också en själ, också en ande, och som centrum, som en själslig och andlig centrum för naturkännedom och naturpraktik, vill den här avsedda antroposofin träda fram och bli förstådd.
Lämna ett svar